Annons:
Etikett01-allmänt-om-barn
Läst 1985 ggr
Ria74
2016-04-09 12:14

Förskola, dagmamma eller stanna hemma

Eftersom det pratas en del om just detta i tråden "Rätt att dela föräldradagar hur man vill?" så startar jag en separat tråd där vi kan prata om vad vi tycker är bäst 🙂

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

Annons:
Ria74
2016-04-09 12:19
#1

Hade jag fått välja fritt hade jag stannat hemma till dottern var åtminstone 3 år. Sen hade jag haft henne 15 timmar på förskola för att träffa andra barn, främst dom hon kommer att gå i skolan ihop med.

Som nummer 2 på listan hade jag velat använda mig av dagmamma. Men det finns inte alls här längre så det var förskola som gällde från 16 månaders ålder.

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

[Thiah]
2016-04-09 12:38
#2

Bra trådstart Ria… Märkte själv hur snabbt man hamnar på sidospår… ;) Jag hade gladeligen haft Joel hemma i 3 år och sen kanske deltid på förskola. Nu fick han börja som 15 månader. Mer än så kunde vi inte dra ut på det. Jag har jobbat snart 10 år inom dagvården och då mestadels av tiden med just barn under 3. I Finland har man rätt att börja dagvården dagen efter att föräldraledighet en tagit slut vilket den gör vid ca 9(!) månader. Har själv haft så små filurer full tid på dagis och det är ganska hemskt. Barn under 3 år har egentligen inget behov av dagvården utan mamma/pappa räcker gott. Men arbetslivet ser ut som det gör…(och möjligheten att vara hemma). Jag t.ex. äter gärna annat än nudlar och Finland är ett dyrt land. Sen finns det undantag där vi (dagis) varit familjens räddande ängel. Finland har ändå lagstadgat hur stora grupperna får vara (och hur många barn det ska vara per vuxen)och en "rekommendation" om hur länge barnen får vara på dagis. Det har inte Sverige. Jag har fått att bli dagmamma men jag ansåg själv att jag skulle bli för isolerad som vuxen och ha alldeles för långa dagar för att orka med.

Ria74
2016-04-09 12:42
#3

#2 9 månader måste galet, så små skulle få vara hemma både för deras egen skulle och för pedagogernas. Har själv jobbat förr på förskola och 12 månaders var ungt tyckte jag eftersom man fick i princip bära hela dagen.
Men jag förstår ju såklart att det är så det ser ut i Finland. Det får en i alla fall att inse att vi har det ganska bra här i Sverige 🙂

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

JossanH
2016-04-09 13:04
#4

Stanna hemma. Vi har valt att pussla för att ha barnen hemma. Vi anser att det är det bästa för våra barn och det bästa för oss som vill vara med när de utvecklas. Förskola kan eventuellt vara aktuellt vid 4-5 års ålder, men troligen inte. Jag var själv hemmabarn och för mig vet jag hur otroligt viktigt det var. Jag får separationsångest när jag tänker på hur jag hade känt det att bli lämnad på tex dagis. Jag har mycket minnen och känslor kvar sedan jag var liten. Jag känner flera inom förskolan och alla säger samma sak;håll barnen hemma så långe du kan. Många barn går extremt långa dagar och många barn är långt ifrån redo när de börjar förskola. Det har jag tänkt på en del.

Sajtvärd på Iller.ifokus

PogoPedagog
2016-04-09 13:09
#5

Jag tycker vi har det jättebra. Innan barnen kom hade vi en bild av att vi skulle ha dem hemma tills de var minst två. Vi har dåliga inkomster men är vana att leva snålt så det skulle funka ekonomiskt. Sen kom vår verkligehet och sa att " Hallå, ni är ju missnöjda hela bunten, tänk om"  Med gård, djur, företag och två barn tätt hann vi inte med vardagen och barnen var understimulerade. Så båda fick börja fsk runt 20 mån vilket har varit perfekt. Första barnet gick 15 h såklart först men nu går båda 8-14 mån, tis, tors o fre. Det är underbart. Barnen går precis lagom mycket för att bara tycka det är kul och inte blir trötta, särskilt bra är det med onsdagen hemma så det inte blir många dagar i rad på fsk. Och vi vuxna hinner tjäna lite mer pengar och kan nu jobba på dagtid istället för att en får jobba på kvällen o en på dagen så då får vi mer tid ihop dessutom.

[Thiah]
2016-04-09 13:13
#6

#3 ja det är helt galet. Joel har en sådan liten i sin grupp. Nu kan han iaf hasa sig fram… Jag älskade förskolan som liten och har vara positiva känslor därifrån. Joel gillar att gå till dagis och att vara med kompisarna så jag har inte ett uns dåligt samvete för att han är där. Däremot pusslar vi ihop vardagen för att han ska vara där så få timmar som möjligt. Som allra mest är han 8 timmar och då är det de dagar då jag både lämnar och hämtar. Jag som pedagog ser väldigt mycket positivt med förskolan men många barn skulle må bra av kortare dagar. Vi jobbar aktivt med "med barnaögon" programmet som betyder lång anpassning i början och att vara så mycket som möjligt på barnens nivå/ta vara på deras delaktighet. Samt att varje barn har en egen vuxen som besöker dom innan dagis starten samt tar emot dom den kritiska tiden i början. Ger man barn en lugn och lång dagisstart(vi besöker t.e.x hemmet innan barnet börjar) samt beaktar barnets behov på riktigt har få barn problem med att börja på dagis.

Annons:
JossanH
2016-04-09 13:39
#7

Sedan finns det ju fler aspekter än bara den att barnen har någonstans att vara när föräldrarna jobbar. Det handlar om mat, miljö, bemötande osv. Många saker som jag anser är viltigt men som jag inte vet en enda förskola här i närheten som har bra krav på dessa bitar.

Sajtvärd på Iller.ifokus

[Thiah]
2016-04-09 13:57
#8

Bemötande är upp till personalen. Det är inte svårt. Däremot är miljön och maten sådant som bestäms utifrån, tyvärr. Jag har jobbat för en liten förening och där hade varje daghem egen köksa. Hon lagade all mat från grunden varje dag. Helt underbart. Tyvärr kommer ekonomin emot alldeles för snabbt :(

Loris M
2016-04-09 15:15
#9

Jag skulle alltid välja förskola (och har gjort också) utan att tveka. Det är det bästa för mina barn och jag skulle faktiskt gå så långt att säga att förskola är det bästa för de allra flesta barn. Då är det inte bara mina egna tyckanden utan jag stödjer mig både på forskning och de erfarenheter jag har som förskollärare. 

Mina barn började på förskolan när de var ca 1,5. Hade vi haft råd hade jag väntat åtminstone tills de var 2 år. 

#4 #7

Du skriver att du får ångest av tanken på att bli lämnad på förskolan som liten. Men du skriver också att du aldrig gått på förskolan. I den andra tråden skriver du att andra inte ser ur ett barns perspektiv men att du gör det när du väljer att vara hemma med ditt barn. Tror du inte att det kan bli så att din egen ångest och dina rädslor speglar sig i hur du förhåller dig i frågan när det kommer till dina barn? Det tror jag. För jag vet att förskola är bra för barn och att det har positiva effekter för deras skolgång och sociala relationer senare i livet. Det finns mycket internationell forskning som stöder det. Jag gick heller aldrig på förskolan men fick bra betyg och skaffade utbildning ändå. Men på den tiden ställdes inte heller samma krav på barn. Samhället som ditt barn växer upp i är inte samma som när du växte upp. 

Sen om det finns föräldrar som har råd att vara hemma med sina barn tills de är 5 år och är engagerade större delen av dagen i barns lärande och ser till att de träffar andra barn dagligen. Samtidigt som de är villiga att ge upp sin karriär under de här åren, så är det bara att gratulera. Själv har jag satsat på utbildning och att få ett bra jobb som jag trivs med. Hade jag tagit examen och sedan varit hemma i fem år med mina barn hade det varit förödande. Min utbildning hade inte varit så mycket värd efter så många år. Det hade varit svårt att komma in på arbetsmarknaden eller börja jobba efter ett så långt uppehåll. 

Men en del kanske trivs med att vara hemma (du kanske gör det) men som sagt det är inte det bästa för barnen utifrån mina erfarenheter och kunskaper. 

Sen att du blandar in andra aspekter som långa dagar, stora barngrupper m.m. det är en helt annan sak som man kan diskutera separat.

JossanH
2016-04-09 15:56
#10

#9 jag är knappast ensam om att vara hemmabarn ;) Har 2 bröder, min sambo med 3 systrar, kusiner, sambos kusiner (och ena kusinens fru som vi är goda vänner med). Vi har alla samma erfarenhet av att vara hemmabarn. Vi har blivit trygga och väldigt framåt personer. Det här med att jag får ångest av tanken på att bli lämnad på förskola som liten är något som kommit nu. För jag behövde aldrig tänka tanken på att bli lämnad när jag var som mest skör och behövde min mamma som mest. Jag var extremt blyg som liten, och satt klistrad mot mamma när vi var på kyrkans barntimmar. Där fick jag chansen att själv, i min egen takt, med min trygga mor vid min sida, växa och våga. De som känner mig nu har nog svårt att se att jag någonsin varit blyg. Jag var den mest framåt tjejen i vår klass genom hela grundskolan. Jag har inte ens tänkt på det när jag beslutade mig för att ha mina barn hemma. Det är tankar som kommit i efterhand. När jag själv gått tillbaka och rannsakat min barndom. Att se ur ett barns perspektiv innebär att se att barn är olika individer med olika behov. Alla barn mår inte bäst av förskola. Det är så himla enkelt. Som att säga att alla vuxna passar att arbeta inom industrin, eller att alla vuxna passar som förskollärare. Det gör dom inte. För alla funkar inte i den miljön. Alla funkar inte att skiljas från sina anknytningspersoner i tidig ålder. Mig veterligen finns det ingen forskning gällande förskola här i Sverige. Med vår förskola och vår skolgång. Skolresultaten går dessutom stadigt ner här i Sverige.. Det finns dock en hel del forskning om hur barn kan påverkas negativt av bli lämnad på förskola och framförallt att skolas in i tidig ålder. Men allt är individuellt. Det är konstigt att du är den första förskollärare som sagt att förskolan är väldigt viktig för i stort sett alla barn. De som arbetar med det har snarare haft andra erfarenheter när jag diskuterat frågan med dom. Alla har dessutom varit eniga i att det bästa för barnen är att vara hemma minst 2 år. Och visst ser det annorlunda ut idag mot förr. Det läggs stora krav på barns prestationer tidigt i åldrarna, barn mår sämre och sämre, skolresultaten går neråt. Barn visar tecken på utbrändhet. Barn. Mina barns första år, utan massa krav och stressiga miljöer (förskolan är tyvärr ofta en högljudd och stressig miljö då många förskolor är stora med stora barngrupper, vilket absolut hör hit) hoppas jag ska kunna hjälpa dom när de börjar förskoleklass så de slipper ha en massa krav på sig redan Innan det. Att skolan ska kännas rolig och utmanande! Så som det varit för min sambos småsyskon (som nyss slutat skolan/går i skolan, som dessutom alltid fått mycket beröm i hur lugna, omtänksamma och trygga de är och att de arbetar bra i grupp, de har ändå vuxit upp i stora delar av denna nutid). Du kan säga hur många gånger som helst att förskola är jätteviktigt för i princip alla barn, jag ser ändå vad som är viktigast för mina barn och min familj. Vi går upp när vi vill på morgonen. Tar hand om djuren på gården. Åker till lekpark, bibbla eller öppna förskolan. Vi träffar andra vuxna och barn. 3,5åringen går på gympa en gång i veckan och vi träffar andra som hon så småningom ska gå i skolan med. Har det varit mycket en dag så är vi bara hemma dagen efter och vilar upp oss. Vi trivs jättebra med hur vi har det! Vi ser hur många andra har det och det är inte livet vi valt för oss och våra barn. Att andra är nöjda så är väl fantastiskt! För som med allt så måste man vara nöjd och må bra och det vet vi ju att man inte blir av samma saker. Varken barn eller vuxna :)

Sajtvärd på Iller.ifokus

JossanH
2016-04-09 16:52
#11

Och ärligt talat var jag övertygad om att jag skulle ha mina barn på förskola, tills det närmade sig och det kändes mer avlägset än någonsin innan.

Sajtvärd på Iller.ifokus

Velinga1984
2016-04-09 21:03
#12

Säger förskola. Mina pojkar älskar -och har älskat- sin förskola som de börjat 13 och 15 månader gamla. Har aldrig upplevt att de varit ledsna över att bli lämnade utan snarare alltid haft bråttom in på avdelningen. Mellanbarnet på lite mer än 2 år går just nu 15 tim/vecka då jag är föräldraledig. Det var inget alternativ att säga upp hans plats tills vidare då han vill åka dit samt att han vissa dagar inte ens vill åka hem ;)

Loris M
2016-04-09 21:08
#13

#10 Så länge det fungerar för er så är det väl bra.  Men någon gång måste du separera från dina barn. Som när de börjar i förskoleklass (som snart kommer att bli obligatorisk). Då kan det faktiskt bli rätt så tufft. För många barn som gått i förskolan är det ett stort steg att börja i förskoleklass. För ett barn som inte gått i förskolan är steget ännu större. 

Sen det här med anknytning och forskning om det… 

jag vet att det blivit populärt bland föräldrar som väljer att stanna hemma att åberopa den här gamla teorin. Den härstammar från 1950-talet  och han som utvecklade den var psykiatriker och psykoanalytiker. Så den forskningen fokuserar bara på psyket, eller barnets socioemotionella utveckling. Men jag pratar om pedagogisk forskning. Som ser till hela barnet, både lärande och utveckling men också tar hänsyn till barnens plats i samhället, villkor m.m. Det blir något annat. Med andra ord, om man tänker långsiktigt och tänker på barnens skolgång så är jag inte övertygad om att man gör de en tjänst när man stannar hemma.

Det är faktiskt rätt så irriterande att dessa hemmamammor som skriver artiklar i dags- och veckotidningar och psykologer som hyllar anknytningsteorin, använder det som ett argument till varför det är viktigt att stanna hemma med sitt barn. Att de påstår att den tidiga anknytningen är avgörande för alla framtida relationer och kan skapa problem för barn. Något som är en överdrift, tycker jag. Dessutom "glömmer" dessa personer ofta att nämna att anknytningspersoner i enlighet med anknytningsteorin kan även vara andra vuxna som finns i barnets närhet. D.v.s. en pedagog på förskolan kan lika gärna vara barnets anknytningsperson. Man vet också att även om barnet får en dålig anknytning i början så går det att reparera senare. 

Hela den här grejen påminner väldigt mycket om diskussioner och resonemang på 60-talet och senare när man la skulden på mammor som fick ett barn med autism. Dåtidens forskare menade att det är mammans oförmåga att knyta an till barnet i början och oförmåga att visa kärlek som gjorde barnet autistiskt. Tänk vilka skuldkänslor mammor måste ha haft. Jag upplever att man nu genom att man återupplivar anknytningsteorin vill återigen lägga skulden på arbetande mammor. Att det förstör för barnen när de lämnas tidigt på förskolan. Det är bara trams och jag hoppas att den här förkärleken för och hysterin kring anknytningsteorin lägger sig snart. För den forskningen ger inte jag mycket för.

Annons:
[WickedAlly]
2016-04-09 21:29
#14

Jag hade gärna haft mina barn hemma tills de börjar förskoleklass, men nu kommer det tyvärr inte gå. Kommer ha dem hemma tills de är strax efter två år fyllda förhoppningsvis, stora killen börjar nog till hösten då han är 2,5 och lilla killen hoppas jag kan börja hösten 2017 då han precis fyllt två. Blir lite pusslande men det går förhoppningsvis bra. Mitt andra val är dagmamma, för dagisgrupperna här är så himla stora. Det är enorm press på förskolorna här omkring, fyra redan fulla skolor ska ta emot närmare 90 barn i år.. Så kommunen söker dagmammor för fullt, något som egentligen skulle bort. Jag har själv vart hemmabarn, mamma började jobba när jag var femton. Önskar att jag kunde ge mina barn samma men nu går det tyvärr inte som sagt.

JossanH
2016-04-09 22:09
#15

#13 du och jag tycker inte samma och kommer aldrig göra heller. Autism har absolut inget med anknytningsteorin att göra. du får tycka vad du vill, och du vet vart jag står.

Sajtvärd på Iller.ifokus

Loris M
2016-04-09 22:15
#16

#15 Sant! Vi får helt enkelt tycka olika. 

**Autism har absolut inget med anknytningsteorin att göra. 
**

Jag skriver hur man såg på autism för några decennier sedan och det har visst med anknytningsteorin att göra. Det var det de menade, att det saknades en trygg anknytning mellan mamman och barnet. Så klart var det fel och autism har inget med dålig anknytning att göra men så tänkte de då.

Emmmie
2016-04-10 00:34
#17

Min son kommer att börja på förskola när han är tre år och då kanske 15 timmar per vecka. Min man och jag var hemma på heltid ett år och tre månader var och nu arbetar vi båda deltid. Får både positiva och negativa kommentarer angående att han är hemma så "länge" men det är ett av de bästa valen vi gjort. Vi har faktiskt lite ångest över förskolestarten i höst, men skulle det inte bli bra så har vi möjlighet att fortsätta att ha honom hemma. Jag är glad att vi båda anammat en sparsam livsstil, vi klarar oss bra på två deltidssjuksköterskelöner.

JossanH
2016-04-10 09:13
#18

#16 det HADE med anknytningsteorin att göra, men det HAR absolut inget alls med det att göra idag.

Sajtvärd på Iller.ifokus

91Marran
2016-04-11 16:12
#19

När jag får barn så kommer jag att försöka ha de så få timmar på förskolan som möjligt. Typ två timmar per dag som max. För så dåligt som jag mådde av förskolan ska inte mina framtida barn behöva må. Att bli så kränkt, idiotförklarad och oönskad ska ingen behöva uppleva. Den tiden har satt starka spår som jag lider av än i dag. Jag utvecklades inget positivt av att vara i förskolan. Att ständigt bli utskälld för att man försöker klara av vardagen och de högt satta mål som fanns på förskolan, gjorde inte saken bättre. Om jag hade varit hemmabarn så hade jag klarat min uppväxt bättre.

Mvh
Mig

Intehärutandär
2016-04-12 15:15
#20

Min son började på dagis, då han var 10 månader.  Min ängladotter skulle gått på dagis med, förhoppningsvis hade jag fått vara hemma några månader till med henne. Det är lång kö på dagis här med, så det gäller att ställa sig i kö vid födsel om man ens har en chans runt 1½ år. 

Jag var hos dagmamma, det gillade jag - å andra sidan hade jag inte vetskap om annat sätt heller. Min dagmamma avled förra året och vi hade kontakt resten av mitt liv. Hon var som min farmor. ❤️

Annons:
Upp till toppen
Annons: