Inte massa skärmar hela tiden! Det är ett stort problem idag. Barn ska utveckla fantasi och klara av att leka med andra barn, det gör de inte genom att bli underhållna av skärmar.

Om du säger t ex om du inte plockar upp dina klistermärken från golvet inom 10 min så dammsuger jag upp dom. Detta ska göras och inte sägs till om igen.  De lär sig snabbare och lär sig att bry sig mer. Om man hela tiden säger till och varnar men inget händer vet de detta och de tas på minsta möjliga allvar från barnens sida.

Detta är två viktiga saker att komma ihåg tycker jag.

Vi har vissa regler som att man inte får slåss, inte vara elak mot husdjuren och att man måste använda bälte i bilen.

Annars tror jag på att välja sina strider. Vi har regler om att man ska smaka på maten innan man säger nej, men det är inte hugget i sten. Vill hon inte alls smaka så slipper hon.

Just nu är hon inne i det berömda 3-års trotset så ordet nej används flitigt från henne. Jag försöker att inte göra så stor sak av det, som sagt välja striderna. Vill hon inte ta på sig strumpor så går vi ut utan. Hon märker snart att det är kallt och vill då ha sina strumpor.

Likadant är det med läggtider, nu har vi det så "lyxigt" att hon oftast inte behöver gå upp förrän tidigast 7:30 så vi håller inte jättehårt på läggtiden. Är hon trött vid 19:30 så lägger hon sig då, är hon trött 21:00 lägger hon sig då.

Att lyssna på barnet och ge barnet chans att påverka sin vardag. Att ha vissa fasta saker som hålls. Dessa är få hos oss föenset är lättare då. Vi säger ganska lite nej för det blir bara tjatigt. Istället skapar vi en tillåtande miljö. Vara snäll mot andra och mot djuren.

Allt med måtta liksom ;)

Har vissa regler som är viktiga. Är vi ute o går eller han cyklar så e det viktigt att han lyssnar när vi säger åt honom o stanna eller komma annars går vi in. Då han e en rymmare o det kan bli fara för hans liv. Han ska vara snäll mot djur o jag låter han aldrig skrika sig till nåt. Har jag sagt nej så är det nej. Annars så känner jag att välja sina strider är bra o särskilt nu i 3 års trotsen. Annars blir allt lätt en strid

Jag har haft tydliga regler från start. Min son fyller 17 år i år och jag har varit ensam med honom från start. Och tack vare mina regler, som sedan blivit rutiner - så har saker och ting gått som smort. Inget tjafs om städning/sysslor, när man ska vara hemma, läxor, läggdags osv. 

De få ggr han försökt i trotsåldrar, så har han fått konsekvenser direkt och inte gjort om det. 

Vi ska uppfostra våra barn att vara goda medborgare, så man ska tänka på hur man vill att andra barn ska bete sig  - det borde ju gälla ens egna med. 

Då man flyttar hemifrån bör man kunna lägga en budget, laga mat, tvätta, städa, vara artig, lyssna osv.

Låter som jättebra och sunda grejer!

Fasta rutiner, enkla men tydliga regler, läran om att handlingar får konsekvenser, samt värna om varandra, djur och natur. Alla har rätt till sin egen åsikt och vilja, men man får inte vara dum. Ödmjukhet och respekt. Man får vara arg, men man ska lära sig att hantera det rätt.

Ungefär så grovt uppstyltat tänker jag/vi.
Barn behöver regler och rutiner.

Jag avskyr ordet trots. Oftast om man är lyhörd och möter barnet i utvecklingen så blir allt smidigare. Sen är det lättare sagt än gjort alla gånger. Men min erfarenhet av det är att husfridens blir så mycket bättre om inte jag är enformig och bara nekar utan istället försöker möta och skapa en kompromiss ☺

Vi har kört mycket att man ska tänka på andra och inte bara sig själv. Hon har alltid tänkt på andra sen hon har kunnat. Och det är jag glad över. T ex om några barn skulle vägra låta någon annan ha leksaker de har så skulle hon vara den första som gav det andra barnet en leksak. Sen vet man klart inte hur hon är när vi inte är där, men jag hoppas och önskar hon är som hon är här hemma hos oss. (Är delad vårdnad så vi har inte henne så ofta.)

Djurplågeri är noll tolerans till här hemma!

När vi fick barn var vi övertygade om att konsekvens var det absolut viktigaste.
Idag är jag inte det. När det gäller vissa saker som säkerhet finns inga kompromisser, men jag tycker att man skall ha en dialog med sitt barn.
Om ett barn får lära sig att det aldrig lönar sig att stå på sig och tjata (OBS! inte lägga sig på golvet och vråla) och så småningom argumentera för sin sak, så kan man inte förvänta sig att de skall göra det som större, när man vill att de skall stå på sig mot omvärlden, eller att tro på sina drömmar. Ett barn måste få lära sig att det lönar sig att kämpa för något.

Och att kunna kompromissa. När våra barn kommit och varit ledsna och upprörda för att de inte kommit överens om saker, har jag sagt att jag tror på att de kan lösa problemet själva, och så har de gått iväg och diskuterat det och det har alltid funkat.

Att vara lyhörd, men inte alltid böja sig för andras (starkare barns) vilja.

Man tror lätt att det viktigaste är att ge barnen trygghet i hemmet, men världen därute är tuff!

konsekvenser behöver ju inte vara negativt alla gånger. Även goda gärningar får (goda) konsekvenser.

Det har du rätt i, men jag tänkte mer på att "ett nej är ett nej"-konsekvens.

Självklart skall bra saker få bra konsekvenser.
Men jag har också fått lära mig av mina (vuxna) barn att för mycket beröm är inte heller bra.
Och det du som förälder upplever att "så här skulle jag velat att mina föräldrar hade gjort", det är inte alls säkert att det går hem hos din generation barn.

Fast min barn påstår att de inte kunde haft bättre föräldrar, klandrar jag mig i alla fall för viss saker jag kunde gjort annorlunda.

Så -det allra viktigaste är nog att ha ett ständigt pågående samtal med sina barn, motivera sina ståndpunkter. Aldrig tro att barn inte förstår - för det gör de.

Absolut jag håller med dig.

Beröm ger man när det är förtjänat, annars tappar det sin effektfullhet (som med allt).

Sen får man nog som förälder bara acceptera att det duger att göra sitt bästa och ingen är perfekt. Vi lever och vi lär. Det är också viktigt att våga erkänna när man gör fel som vuxen, det om något vinner man mycket på hos sina barn. Att vara envis som en åsna gör ingen glad.

Ja, något av det bästa jag läste om att vara förälder var att det räckte att vara "Good enough".

Och har man sen en pågående dialog med sina barn och kan prata om varför man gör så och så och varför man gjorde si eller så så hjälper det också mycket.

Det är många saker jag funderat över hela livet som jag slutligen frågade mina föräldrar om, och ångrade så att jag inte gjort tidigare. Så man skall aldrig underskatta barn utan prata med dem och förklara vad man gör och varför.

Mina föräldrar hade ingen aning om att det var saker jag överhuvudtaget hade märkt eller tänkt på.

Det har också hänt att mina föräldrar och jag haft helt olika uppfattning om hur saker hänt, eller varit, när jag var liten.

Av det har jag lärt mig att aldrig säga till mina barn att de har fel; de har uppfattat situationen på ett visst sätt och det har påverkat dem på ett speciellt sätt, det måste jag respektera.

Funderat mycket på  vad det är för typ av vuxen jag vill att mitt barn ska bli. De flesta vill väl att barnet ska bli en självständig och empatisk vuxen. För att nå det målet tänker jag mig att man måste ha en konstant dialog, lära barnet att resonera och diskutera, förstå gränser och konsekvenser och respekt för andra. Sen känns det som att det viktigaste är att respektera att barnet är en egen individ som ska ha sitt utrymme att växa och utvecklas i, åt det håll den själv väljer. Samtidigt som barnet måste inse att hon lever i en gemensam värld där även andra individer ska ha sitt utrymme. 

Good enough tror jag stenhårt på :P 

Och, ingen curling, det gör mig galen. Barnet måste själv få testa, misslyckas och lyckas själv. Får man inte lösa problem som uppstår, inom rimliga gränser, så saknar man sedan verktyg att lösa problem när man är vuxen, samt hämmas i allt vad man skulle kunna bli.

Jaa ingen curling! Barn lär sig utmärkt själva. :)

#16 ja herregud för curlade barn. Har dom på dagis och jeeeeeesus!

Vi har några ständiga regler. Då min dotter älskar att gå barfota men det går dock inte där vi bor bara på stranden vet hon att hon måste ha skor på sig innan hon går ut så när vi går ut så ropar hon skoor vill hon inte ha skor ja då blir det vagnen ist. Hon får inte nypas eller slås t både människor och djur. Dock är hon väldigt dålig med den reglen då jag säger nej till henne brukar hon komma och nypa eller slå den närmsta som är där. Men brukar då sätta mig på huk och säga att det inte är ok och att dem får aoa. Sen är det med godis hon älskar kinderägg. Men det är dock bara på helger hon får det. Det gillas inte heller från min två åriga ;) och man får inte leka på tv bänken eller pilla på tv skärmen. Plus slänga skräpet och lägga undan leksakerna efter man har lekt. Annas har vi inga sådana regler. Min dotter har iaf blivit i nej faset. Jag frågar henne något och hon skriker riktigt nej nej nej nej försöker att inte skratta men i bland e det allt svårt lika bestämd som sin pappa 😁 men annars är hon jätte snäll hon hjälper mig med att dammsuga, och lägga in tvätt i tvätt maskinen och sätta på tvätt maskinen, min sambos syster sån bor hos OS med han är 21 år och vet inte hur man sätter igång den men min 2 åriga dotter gör det så varje gång han frågar om jag kan sätta på tvätt maskinen säger jag alltid fråga lara hon hjälper dig ;) hon år absolut inte hålla på med pulvret och det men hon vet allt hur man startar en 40 tvätt :) jag menar om hon tycker det är roligt varför ska jag säga nej till saker som e nödvändigt? Vill inte att hon slutar som min sambos syster sån kan knappt bre en macka själv :/

#19 Inte ens bre en macka själv? Hm låter som min sambos tös som är delad vårdnad på. Hon kan inte ens knyts sina egna skor själv och hon är 9 år nu. Fick lära henne dragkedja och sånt när hon var 7 eftersom mamman gjorde detta åt henne hela tiden om hon gnällde lite. Ta på sig bälte i bilen likadant. Så det är klart hon inte kan något när det är så enkelt att få någon annan att göra det åt henne.

Precis nä här är det helt andra regler en vad han har hemma hos sin mamma hon skickade hit honom pga att hon helt klart orkade inte mera. Han drack varje dag och jag tror även han gjorde värre saker men fick endå allt serverat. Här är det annat. Han måste städa efter sig tvätta sin egna tvätt hänga upp den och sådant som en 21 åring skall kunna göra. Han har ringt några gånger och gråtit till sin mamma bara för att han var tvungen att stöda toan en gång och sa att vi gjorde honom till en slav och att han aldrig får något. Hm han får allt från oss cigaretter 2 paket om dagen mat kläder och inga billiga kläder vill han ha osv och då tycker jag att han kan iaf plocka undan efter sig och städa toan 1 gg i veckan dem andra dagarna städar jag det och tar upp hans smuts. Min 2 åriga dotter är mycket mycket bättre e på det

Här är det omöjligt att curla eftersom både 3,5 åring och 20 månaders redan "kan" allt själva och man får banne mig inte hjälpa med något just nu 😅

Vad innebär curling för er?

Hur bemöter man ett barn(ca ett år) som nyps och bits? De får ju tydligen inte impulskontroll förrän i treårsåldern, så hur gör man?

#23 För mig är curling de barn som växt upp nu och är beroende av föräldrar att hjälpa till med saker De bör kunnat för längesedan. T ex tvättning, betalning & skjuts. De går ingenstans utan föräldrar. Då de växer upp så är föräldrarna där hela tiden och sätter på bubbelplast och hjälm, så de aldrig får göra egna misstag. De lägger sig i barnens bråk osv osv.

Jag tillrättavisar alvin. Tar bort, säger ifrån på skarpen att det gör ont och man blir ledsen. Sätter ner honom på golvet om han fortsätter, och säger att jag inte vill eftersom han biter/nyper/sparkar och slåss. Lyssnar han inte så spänner jag ögonen i honom och säger åt honom att lyssna för jag vet att hsn förstår vad jag säger. Hittils har han då lyssnat varje gång.

#23 för mig är curling när man gör barnet tjänster som egentligen är otjänster.

Min kille är ordentligt curlad, eller var tidigare. hans mamma har alltid gått in och gjort allt åt honom, så fort ngt varit lite knepigt. Han har aldrig fått ta tag i en utmaning, han har aldrig behövt ta konsekvenser av att göra fel, han har aldrig behövt lösa konflikter. Sen har hon även tagit över saker "så att det blir ordentligt gjort", vilket inte direkt ger självförtroende hos barn. 

Ett exempel av hur hon kan göra är, vi ville att hon skulle lära oss att göra kroppkakor. När vi kokat potatisen gick vi och vilade en stund, i väntan på att potatisen skulle svalna. 45 minuter senare kommer vi ner för igen, att hon skulle visa oss hur hon gör degen. Då var degen redan klar. Hon tyckte att vi "hade ju så mycket och var trötta, så hon ville vara "snäll" och göra klar degen". Så är hon med allt. Det är curling.

Ja, allt som alla sagt om curling plus att barn får allt de pekar på. Samt att de aldrig få ha tråkigt. Det ska alltid underhållas. Vilket inte är bra. Det är nyttigt att ha tråkigt för att utveckla fantasi och klara av att hantera situationen själv. Att få allt man pekar på (och göra som man vill) gör att de inte uppskattar något och ingen förmåga att förstå vad saker är värda.

#23 Missade sista. Det är 2-års trotset det handlar om (man kan vara mellan 1-3 år ca då det bryter ut). Först och främst handlar det om att barnet börjar se sig själv, som individ. Då kommer "nej" till allt. 😃

Sedan det fysiska; bita, riva, slå för man inte kan tala (rent) ännu och göra sig förstådd. Då blir barnet frustrerat och utagerar. 

Man ska vara bestämd och alltid förklara. Det räcker inte med "därför att jag säger så". Utan om barnet slåss, så säg bara att mamma blir ledsen då Du gör så. Och om mamma går sönder, kanske mamma måste åka till Dr etc

Precis som då barnet vill upptäcka farliga saker, så förklarar man hur det kan gå.