Det e säkert sömnbristen. Vi hade oxå det så i början men sen när sonen sov bättre så blev det bättre. Om barnet sover tidigare än ni på kvällen så ta tillvara på tiden även om det bara e 30-60 min. Tänd ljus o försök hitta tillbaka till varandra

Vi hade de bra innan och ännu bättre nu så förstår att det inte är så kul att läsa men tänkte på en sak när jag läste att du inte minns sist nu pussade och röde vid varandra, börja med det! Hur trött och grinig du är på honom, inför minst en puss om dagen. Börja där, det är viktigt med närkontakt. 😊

Dottern sover redan ca 10 timmar per natt, vi brukar lägga henne mellan 19.30 -21, beroende på hur hon sovit på dagen. Fastän hon sover tidigare än oss så orkar vi ändå inte göra något. Efter att hon somnat brukar sambon kolla någon serie på tv och jag sitter t.ex. vid datorn. Eller så går jag och lägger mig tidigt eftersom jag är så trött. Ikväll nattade sambon dottern, och även han somnade på köpet. Så nu är jag ensam uppe. 

Sådär håller det på..

#2, jag började faktiskt med det för en tid sedan, men konstaterade nu att jag inte pussat honom på några dagar, har säkert varit så irriterad på honom😃 Dock vore det ju roligt om han kunde visa samma närhet tillbaka, och spontant pussa mig nångång!

Vi gnäller också oerhört mycket på varandra och klagar på den andre för minsta lilla, och jag hatar det. Vår minste är 6 månader, äldsta blir två i april och det är tungt ibland. 
Maken är dock duktig på att pussas och kramas men jag är värdelös på det, jag får mitt behov av kroppskontakt uppfyllt av barnen många gånger om och maken glöms bort. Behov av annars sorts närhet har jag inte nu och det tär väldigt på relationen. 

Men något vi faktiskt lyckats med ganska ofta är att vi varvar ner på kvällen tillsammans, även om vi bara sitter och tittar på teve så gör vi det tillsammans i alla fall. Mobilförbud och ligga under samma filt i soffan kanske. Ibland behövs ju inte så mycket mer. 

Att bli bättre på att spontanpussas tycker jag är ett bra första steg, ska försöka jag också :)

Vi har varit noga med att ta tid för varandra och att se till att röra vid varandra mycket, även om sexlivet kanske inte är det häftigaste direkt efter man blivit förälder :p Vi tittar ofta på film eller serier tillsammans i sängen. Då ligger vi och kramas, även med Elva som sover med oss. Eller så spelar vi brädspel, tar ett glas vin och sitter och pratar efter Elva somnat. 3 gånger har några av våra föräldrar varit barnvakter så vi kommit ut själva en stund. Då har vi gått ut på restaurang, eller klättrat i berg :) Vi har även schemalagt mycket egentid, så att ingen känner sig för låst. Att inte få tid till sina hobbies skapar ju också mycket irritation. Att ha sex första gången efter förlossningen var inte kul. Det var ngt som bara skulle bli gjort. En spärr att komma över. Men går det lång tid mellan gångerna så blir vardagen lätt irriterad. Har det gått så lång tid som för er, så kanske ni borde planera in det snart. Man får släppa spontanitet ibland. Snabbisar när bebis sover middag är ju inte att förakta heller :) Visst att prata är a och o, men utan det fysiska blir man ju bara som två företagsledare som driver familjeföretaget tillsammans. Helt ärligt tycker jag att ni ska planera in att ha sex nästa gång ni är lediga ihop och dottern sover. Det kan vara hur awkward som helst, men har man väl gjort det så lossnar mycket, iaf för oss. Det är ju uppenbart ngt som känns jobbigt för er nu .

Ang trötthet. Kanske är det värt att kolla järnvärdet även nu efter graviditeten. Jag blir direkt tröttare om jag inte tar tillskott även nu.

Efter dottern var född var jag mycket arg och frustrerad, på allt och inget… Jag kände att det bara hade drabbat mig (prematurfödsel) och maken hade ingen aning om hur det kändes att inte få vara gravid i två månader till, att inte få ha mitt barn nära som jag haft nära i 7 månader…mycket skuldkänslor och elände. Detta var mina tankar, givetvis var han också orolig för både min och dotterns skull men jag vägrade se det och stängde honom ute. Jag blev deprimerad efter förlossningen och godtog inte hjälp förrän dottern var drygt 4 månader.. Ångrar idag att jag inte tog hjälp tidigare! Så ja våra äktenskap var iprincip bara på papperet främst pga min mående, han blev frustrerad när jag stängde honom ute och satte upp en fasad och jag var vansinnig för att han försökte riva fasaden.. Men när vi båda kom med insikt till att vi måste göra något annars slutar detta i skilsmässa så bestämde vi tex "idag har vi sex" eller "imorgon åker vi på utflykt hela familjen" det tog inte lång tid innan vi hittat tillbaka och idag är vi ännu starkare som par än innan vi blev föräldrar :) Btw så är dottern 14,5 månad nu och det vände för oss ordentligt i maj förra året.

Vi har också haft svackor. Det blev bättre ett tag men nu när vi båda jobbar fulltid blir det tungt ibland. Vi har båda satt ner foten och försöker lösa det. "Tvångspussar" har vi också ;)

Skönt att höra att flera har varit i samma sits. Såhär som vi har det nu orkar jag verkligen inte med hela livet. Vi är båda två så jävligt envisa så till sist blir det nästan en kamp om vem som har rätt. Förra veckan skulle dottern till bvc, jag var sjuk så gubben for med henne. Han frågade mig hur mycket ersättning hon får nuförtiden och jag började tyst räkna i huvudet. Hann inte gå mera än typ tre sekunder så fräser han åt mig. "Varför svarar du inte när man frågar?!". Suck. Jag har haft ett papper på köksbordet där jag skrivit upp hur mycket jag ger åt henne, samt klockslag, men han har ju aldrig tagit sig tid att faktiskt kolla på pappret och räkna ihop, fastän han så gärna vill veta!? Han skyller allting på mig när det är något som han inte känner till. Det är alltid mitt fel när jag inte har berättat nåt. Han sökte efter rådgivningskortet i skötväskan, och hittade ett litet plastfodral och frågade om detta är kortet. Jag sa åt honom att öppna fodralet och kolla så att kortet finns där, sen fräser han igen om att han inte vet hur kortet ser ut eftersom jag aldrig visat åt honom. Varför kan han inte ta reda på själv då om han så gärna vill veta?? Eller fråga mig var kortet finns så han kan titta på det. Blir så trött på sånt här onödigt skit!

Vi har det precis likadant. Utöver det har ekonomin rasat fullständigt så stressen är skyhög och vi är som två kruttunnor.

Känner så väl igen mig. Vår dotter är 9 månader nu och de går så trögt. Hade de inte varit för lillan hade vi lämnat varann för länge sen kan jag säga. De är så jobbigt och tråkigt, alltid tjafs o irritation.. Men samtidigt vill man så gärna få de att funka, för hennes skull.

Inte så konstigt att förhållandet får på nöten. Man har ju plötsligt en liten bebis som kräver omsorg och uppmärksamhet dygnet runt. Det är en stor förändring jämfört mot utan att ha bebis. Vi har det väl inte heller tipptopp men vi jobbar på det och det har blivit bättre. Jag gissar på att jag är en av de äldre här inne med liten bebis och min erfarenhet säger mig att jag ska ta det med ro. Jag har varit med om stormar förr och de har aldrig varat för evigt. Det gör det inte heller att vara småbarnsförälder :) Nya tider kommer. Mima tips är: 1. Sänk kraven. Både på er själva, hur bostaden sköts etc. 2. Våga be om hjälp. Kanske en släkting eller vän kan hjälpa till med saker som behövs göras, allt från att dammsuga till att klippa gräset och rensa ut grejer som inte får plats eller inte behövs längre. 3. Våga be om hjälp, igen. Alla skulle nog må bra av att få gå och prata av sig hos kurator/terapeut, speciellt de som gjort en stor förändring i sitt liv. Det är stort att skaffa barn, för de flesta. 4. Se över de övergripande bebisrutinerna, igen. T.ex. måste det alltid vara den ena som går upp varje natt, om det behövs? Måste den som jobbar verkligen jobba heltid?

Många kloka tankar där fluffis, jag håller med helt

Vi har haft tur att farmor kunnat hjälpa med joel redan från tidig ålder. De nätterna vi har kunnat  ha vuxenliv har varit ovärderliga för oss. Hon tar dessutom joel i nästan ett dygn varje gång så man behöver inte oroa sig för att man vill sova till kl.14.

Folk blev helt bestörta när vi lämnade bort joel första kvällen (vi kom dit och sov någrq timmar senare) redan som några månader men för oss var det ett måste. Hade jag ammat hade det blivit för de timmar vi kunnat vara borta. 

Jag somnar oftast direkt efter att joel gått och sova vilket är tvärtemot maken. Han är kvällspigg och jag morgonpigg. Nuförtiden går han automatiskt upp i alla fall en gång varje helg och någon på vardagarna. Sakta men säkert…..

#15 Förstår precis, det där med att lämna bort tidigt, jag ser inte problemet. Om barnet är nöjd med en släkting eller annan vuxen man litar på, varför är det så farligt liksom :) Ingen mår bra av att inte kunna komma ifrån om det behövs, och det blir ju extra tydligt i den här tråden, att man måste få ge sig själva möjligheten att vara ett par ibland också. Vi har inte lämnat bort henne en natt, det tar nog ett tag innan jag gör det. Men, några timmar här och var är viktigt för oss. Vår generation har vuxit upp under stor frihet, att plötsligt kväva den till 100%, det är att begära mycket. Jag blir tokig när jag läser om folk som tycker att man är en ansvarslös mamma etc om man behöver egentid. Det är man inte. Man får inte glömma att man är en familj där allas behov måste bli tillfredsställda då och då, inte bara barnets.

En sak till: Vem har dött av ett halvår utan sex? Eller fem år ;) Det fungerar olika för alla men hos oss blir aldrig någon tvingad utan vi tar det som det kommer. Ibland blir det längre tid utan sex men å andra sidan blir det bra de gånger det blir. Men som sagt, man får göra det som man tycker fungerar.

Egentid är nog inte dumt heller håller jag med om.

man är ju bara människa, man har olika behov av egentid. De som påstår att de inte behöver egentid har det bara invävt i vardagen utan att de inser det. För vissa är egentid tid hemma med barnen. För andra är det barnfria stunder. För en del är det att få skita i fred, för andra är det att ta ett varmt bad.

Men åhh, nu blev jag sugen på att bada badkar. Hade varit mysigt just nu fastän jag inte brukar saknar det annars :)

Jag är på lite fnissigt humör just nu och kom att tänka på det där med att inte ha haft sex sen bebisen föddes. Det finns ett avsnitt av Sex and the city där det frågas hur ofta folk har sex och då svarar någon " inte sen bebisen föddes". "Hur gammal är han då?" "Han började på "college" i höstas". 😃

#20 ;p hehe

Visst att man överlever utan ett sexliv och den typen av intimitet, men det är ju helt klart, enl min åsikt, trevligare att ha en parrelation om sex är med i leken. Tycker nästan att det är ännu viktigare än vanligt, när man (iaf vi) har ett litet barn. Det är så mycket annat som kan vara tärande. Känner man dessutom att man glider ifrån varandra och motarbetar varandra i relationen och vardagen, då blir den fysiska närheten ett kit som drar ihop en igen. Vi får svårare att samarbeta och hålla humöret mot varandra utan.

Ja, om förhållandet dras ihop av att ha sex så förstår jag varför man vill "tvinga" sig själv till det.

Själv hade jag hatat mig själv om jag gjort det. Jag kan inte ha sex med någon som jag knappt ens är sams med. Först ett fungerande förhållande och därefter sex, så funkar jag :)

Alla är vi olika :) Vi har faktiskt alltid haft ett bra förhållande efter båda förlossningarna men inte speciellt intimt efter första. Där gick det 4 månader innan vi hade sex första gången efter. Men vi har aldrig varit osams utan vi har (och gör fortfarande) pratat väldigt mycket om barnen när de väl sover ;) Något jag insett med andra barnet som krävde mycket närhet och har ammat väldigt mycket (flera ggr per natt upp till 17 mån då vi slutade) är att när hon väl somnade på kvällen så ville jag inte sitta och mysa tätt tillsammans. Jag ville sitta och ha luft omkring mig, njuta ett par timmar av att inte ha någon PÅ mig. Och det var förstås svårt för sambon som ville ha mycket närhet då istället. Men ja, det är lätt att närhet och sex "rinner ut i sanden" och man tror att man mår bäst utan, men när man väl har det gör det faktiskt mycket för förhållandet. Så man måste ibland försöka ta sig tid till sånt. Äldsta lämnade vi bort över natten när hon var 10 mån och yngsta har bara sovit utan mig 2 nätter (men med sin pappa) och hon är 1,5 år och har aldrig sovit utan någon av oss. Sedan är det nog bra att föröska lägga över ansvaret på partnern när det gäller vissa saker med bebisen. Våga lita på honom/henne. Blir han mer delaktig så kanske han inte kommer bli lika sur över saker som han tycker att han inte fått veta gällande bebis. Jag tycker det är bra att börja med att vara nära varandra. Ta på varandra osv

#22 pratar såklart inte om att tvinga sig mot sin vilja. Är man inte sams är sex inte så himla kul. Det jag pratar om är att inse att det ska göras, annars blir tröskeln ännu högre, sen tar man tag i det när man har en bra stund. Men, har det gått så långt som nästan ett halvår, då är tröskeln redan jättehög. Då kanske det är ännu viktigare att se till att det blir gjort och inte dra på det ännu längre.

Jag sitter och tänker på vad jag har för typ av förhållande 🙃 Hmm… Vi bråkar aldrig, vilket är enormt skönt. Vi har ju som sagt varit ihop sedan vi var barn, så bråkat har vi ju hunnit med, och krigat… Känns som ett ganska moget förhållande just nu. Stundtals vill jag dock strypa honom och ibland säger jag väl det också. Vi var 21 med första och 3 år senare kom nr2. Då kraschade vi och gick över 1 år i familjerådgivning som blev vår räddning. Vi kunde inte prata innan utan att det blev krig. Så vi fick lära oss prata, lyssna och tänka till. Att en puss el en komplimang gör såå mycket! Jag pratar nog ganska mycket idag. Vill inte bära på massa för att sedan explodera. Vi har ju haft extremt lätta barn som bebisar. Nu med en på 9, 6 och snart 2 så är det lite värre. Äldsta är uppe till 21 så sex har blivit lite knepigare. Snabbisar är vad som gäller. Jag får mycket av barnen men behöver ändå maken. Är närhet och inte sex jag är intresserad av. Han får komma till 2-3ggr veckan och i ärlighetens namn skulle jag kunna klara mig utan ganska länge. Att få barnvakt är guld värt! Vi har inte lånat ut våra förens de varit 1 år. Varit väldigt fjollig med den biten. Har dock passat syrrans son sedan han var typ 1 mån. Hon behövde verkligen avlastning då han första 2 mån skrek konstant och aldrig sov. Så jag älskar att vara barnvakt när jag vet att det betyder så extremt mycket. Hoppas ni lyckas prata utan att bråka. Är en väldigt viktigt bit.

Här hos oss känner inte jag att de är den praktiska biten som är problemet egentligen. Vi har bra rutiner, vår dotter är väldigt lättsam överlag och allt i vardagen flyter på. Men de är bara som en kil emellan oss o jag kan inte riktigt sätta fingret på vad de är, men de är iaf smågnabb o irritation. De är inte så ofta vi bråkar påriktigt utan de är tjafs helt enkelt.. Men de är lite som ni är inne på, att man fastnat i en ond cirkel skulle jag väl tro..

Har funderat på de här med terapi eller familjerådgivning ett par gånger, om man faktiskt skulle testa. Jag vet att jag själv har svårt för att prata lugnt o sansat när jag inte får min vilja fram och sambon är ingen pratig person på de sättet, dock är jag de, med alla andra utom honom just nu känns de som..

Jag var anti till rådgivning. Töntigt, onödigt, pinsamt och gudarna vet allt jag hittade på. När vår kris väl var framme så hade jag det som krav. Rådgivning el det är slut. För oss var det guld! Med facit i hand så tyckte vi båda det var vår räddning.

Jag har funderat mycket på denna tråd och på vårt äktenskap de senaste dagarna (tack ts!). Har insett att jag har varit en oerhört tråkigt partner, har bara fixat allt det praktiska med barn och hus och sedan tryckt bort allt annat. Maken har försökt och försökt och det är nog rena turen att jag har honom kvar.. Mer lojal än så kan man nog inte bli. Absolut dags för mig att skärpa mig. Började i förrgår med att överraska maken med en snabbis när han kom hem, båda barnen sov lämpligt nog i vagnen just då. Var första snabbisen sedan wilmer föddes för två år sedan. Men den kvällen gnabbades vi inte en enda gång, haha. Jag har bara lätt knuffat iväg honom tidigare och skyllt på att jag haft annat annat göra, mest för att det bara känts bökigt att ligga. Men det är ju faktiskt trevligt när man väl kommer igång. Sen fick vi till det igår kväll igen till min förvåning. Känns nu som att det finns hopp för oss också :) Inte för att sex är allt men förhållandet får en helt annan, bättre känsla, mer än jag vill erkänna ärligt talat.

Vi försöker alltid duscha ihop= vår egentid. Med en 11 åring, en 2 åring och inom några veckor även en bebis så gäller det att pussla ihop vår tid. En spontankram här och där, något gulligt oväntat sms osv är sånt som vi båda uppskattar utan att det blir tvång. 

Vi har sällan barnvakter, 2 åringen kommer sova borta för 4e gången när liten föds. Ansvar för barn och hem delar vi på.

#28 jag tycker också att det är bekvämt utan sex egentligen, men när man väl får den där stunden så lever verkligen förhållandet upp och ofta är det en riktig stressminskare.

#30 Ja, det är ju verkligen så. Synd det ska vara så svårt att ta sig över den där tröskeln bara.

Hur mycket pratar ni om hur ni känner med er partner? Det här var en väldigt klok och bra tråd, även för mig som än så länge går i väntans tider. Känns bra att få upp ögonen redan nu för vad som kan hända och vad man ska tänka på när bebis väl är född. Jag pratar väldigt mycket med min sambo. Berättar hur jag mår och hur jag upplever/tolkar/mår när han snäser eller gör (eller låter bli att göra) saker som jag blir ledsen eller irriterad över. Han var inte så pratig tillbaka innan, men han har faktiskt börjat göra likadant vilket jag tycker är jätteskönt. För mig är det väldigt viktigt att vara öppen och hela tiden ha en kommunikation. Blir jag ledsen eller sårad så försöker jag säga det: när du gör såhär eller säger så, så blir jag ledsen eftersom jag känner eller upplever det såhär. Brukar ni också göra det?

#32 Ja, ibland pratar jag sönder min stackars man :) Innan han träffade mig så var han som en mussla, men jag har öppnat upp honom en del. Känns som om han utvecklats mycket och blivit mer och mer delaktig. Från början ville han att jag skulle ta alla beslut men jag ville/vill att vi delar ansvaret.

Vi pratar mycket om vad vi känner tycker jag men vi har hamnat i nån ond spiral där den ene bara blir irriterad för att den andre känner för mycket/fel..

#33 det är fint när man känner att man kan vara öppna från båda håll :) #34 ajdå :( vi är nog inte så irriterade på varandra än så länge. Känns som att vi båda är rätt bra med att säga förlåt! Och förklara varför vi snäste eller gjorde som vi gjorde. Men så har vi ju bara oss själva och djuren än så länge. Men jag hoppas att det håller sig så som det är nu.

Säga förlåt är vi också duktiga på som tur är, känns bara trist att det ska behövas liksom.

#34 Samma här

Jo det är det. Men så är vi ju bara människor också, vi måste få krackelera och vara dumma ibland.

Den senaste veckan har varit riktigt bra mellan oss faktiskt, vi har inte irriterat oss på varandra lika mycket. Vi har börjat med att ge åtminstone en puss och kram om dagen, känns bra! Jag försöker att prata mera med min partner om hur jag mår etc, han har sagt att jag hela tiden försöker vara "fröken duktig" och ska göra allt själv fastän jag är trött etc, och att jag inte kan släppa taget och lägga över mer ansvar på honom. Detta har jag lite svårt med, inte pga att jag inte litar på honom, utan mest för att det går lättast/snabbast när jag gör det själv :D Detta måste jag jobba mera på iaf.

#39 men vad skönt att höra :)

#39
Se där, det är redan bättre. Skönt 🙂

Förresten jag kom att tänka på ett ordspråk som jag läste för längesen och inte la så mycket vikt vid då, men som jag börjat tänka på mer och mer ju äldre jag blivit.

"Älska mig som mest, när jag förtjänar det som minst, det är då jag behöver det som mest."

Och det stämmer ju. Det är egentligen ännu viktigare att vi tar hand om varandra när vi har det jobbigt.

#42 Jättefint och tänkvärt ordspråk!

Det är mitt favoritordspråk sedan många år tillbaka :)

#44 mitt med. Jag har fått influensan(eller nått liknande). Hejsan hej till feber, blytung kropp och tung andning… Jag är aningens orolig för lungorna då jag har knappt 50% lungfunktion normalt. Men men…

Ähh.. Den goda stämningen höll i sig en vecka typ, nu bara tjatar vi på varann igen. Känns som om min sambo blivit den lataste personen ever, jag får alltid plocka upp efter honom och jag blir fullkomligt GALEN när han inte släcker lampor efter sig till natten. Jag går alltid och sova tidigare än honom, och när jag vaknar mitt i natten är lamporna på typ i hela huset. Fattar inte hur jävla svårt det kan vara att släcka lampor!! Sånahär saker har vi (eller mest jag…) tjatat på de senaste dagarna..

låter precis som här. Maken har en ful ovana att lämna öppna bajsblöjor på toalettgolvet! jävla äckel rent ut sagt..

#47 Jobbigt :/ Jag ligger nu i sängen och surar. Försökte säga med god ton att han ska släcka lamporna när han går och lägger sig och han muttrade nåt ohörbart. Sen säger han irriterat nåt i stil med "om du nångång separerar från mig så är det säkert på grund av lamporna, det verkar ju vara så viktigt för dig". Pucko. Hade inte trott det skulle bli såhär efter barn!

för de flesta blir det bättre igen bara man får in bra rutiner där man får sova ordentligt, äta bra och får mer fritid/egentid igen. Den första småbarnstiden ÄR pissjobbig :) man sätts på prov.

Jag fattar inte varför vissa inte bara gör de små sakerna. Om han vet att det är viktigt för dig, samt att det är en så liten grej, varför inte bara se till att släcka för att göra dig glad liksom? Jag fattar inte logiken i att skita i det. Hela relationen är ju uppbyggd på att man tycker om varandra och vill göra den andre glad. Hade min kille ignorerat en sådan liten sak hade jag blivit heltokig tillslut. Hade gapat och gormat som en dåre. Vi hade lite tjafs om hushållet när vi bytte föräldraledigt. När han började vara hemma blev jag sjukt besviken över hur lite han gjorde på dagarna. Men nu när han varit hemma två månader funkar allt jättebra. Han behövde lite tid att anpassa sig. Sen är jag helt slut vissa dagar när jag kommer hem nu. Har så mycket att göra på jobbet. När han ser det får han dåligt samvete om han inte gör ngt. Samt att absolut inget blir gjort de dagar jag jobbar, om inte han gör det :D förutom maten. Jag vill laga mat. Så ett bra tips för att få en fungerande uppdelning av ansvaret hemma, dela på ledigheten :)

vi är båda lediga… jag tror det är en del av bekymret helt ärligt

Men, ni är lediga samtidigt. Ni bär inte ansvaret själva under en längre period. Såklart är det inte den enda lösningen. Men jag är övertygad om att det kan lösa en del för många par, i det långa loppet. Sen slår jag ytterligare ett slag för planerad egentid. Små saker känns mindre om man har kunnat rensa hjärnan.

Det är nog lätt att skava på varandra när man spenderar så mycket tid ihop. Jag märker det lätt när Rasmus har semester, efter någon vecka så behöver vi en paus från varandra. Att få vara ifrån en stund och hinna sakna varandra är viktigt.

Här tar jag all ledighet och vi har lyckats falla in i rutiner som passar oss. Vi har våra bestämda grejer vi gör här hemma, jag mer än Rasmus eftersom jag är "ledig". Han har hand om bilarna, pelletsen, gräsmattan och att gå ut med soporna närmare bestämt, allt sånt jag helst slipper, haha.

#51 läste först att det inte var en del av problemet, därav mitt svar.

#50 , ja eller hur! Han tog upp det här med lamporna ikväll, och drog en jämförelse med  att jag ofta har tv´n på fastän ingen tittar på tv. Ifall dottern sover inomhus så brukar jag ha tv´n på bara för att det inte ska bli alldeles för tyst. Dessutom gillar jag när det är lite bakgrundsljud. Nåja, vet inte om vi kom fram till något, men det blev inget storgräl iaf. 

Ett "problem" som jag har, som irriterar mig något enormt, är det att jag sällan kommer på något vettigt att säga i "stundens hetta" när vi diskuterar. Jag har väl lite svårt att formulera mig och uttrycka mig tror jag. Typ dagen efter går det upp för mig att "det var ju såhär jag borde ha sagt istället!". Väldigt irriterande. Så gubben blir stressad på mig ibland när jag inte har några vettiga argument.  Han å andra sidan har "tyvärr" talets gåva :D

#55 Jag är också sådan att jag kommer på bra argument alldeles för sent. Jätteirriterande! Usch, sånna som har talets gåva vill jag inte prata med. Kvittar ofta vad man säger… :)

#55 stör han sig på tvn? Om inte så är det totalt irrelevant. Eller rättare sagt, det är irrelevant oavsett, då det inte är vad damen handlar om. Han kör en otrevlig härskarteknik där. Istället för att ta ansvar för att han inye gör ngt som är viktigt för dig, så vänder han på det för att få dig o försvarsställning istället. Om något som han förmodligen skiter i. Det var inte tvn det handlade om, alltså ska ni inte diskutera tvn. Jag har lätt för att hitta ord och är därför en svår person att ha som motståndare. Killen blir skitfrustrerad. Når jag en viss gräns av ilska har jag lätt att måla in honom i ett hörn, så jag måste ofta påminna mig själv att inte göra som din kille gör iom att det är så jäkla otrevligt och förstör varje möjlighet till att hitta en långsiktig lösning. Måste man då prata om små skitsaker många gånger, blir jag tillslut asförbannad och börjar skrika och gorma :p

#55 vi har samma problem. Jag blir mållös och maken skulle lätt kunna köra över mig. Dagen efter däremot, då är jag jäkla vass i mina "come backs" (som jag gör i tanken) :p

Efter våran dotter kom hade jag och min sambo mera kärlek att ge både till varandra och till våran dotter. Sen när hon vart 1 och lite över halv året gick det neråt då hon började vara i trotts åldren. Jag tog ut all min irritation på honom vi bråkade varje dag och jag sa till honom att gå och lägga sig i soffan. Men nu är allt bra igen han klarade av MIN TRÅTS :') men försök göra som min sambo gjorde han var alltid snäll mot mig pussade m mig och efter någon månad gick det över. Tror även det är din sömnbrist men försök iaf att vara snäll mot honom så fixar ni det :)