Annons:
Etikett02-barn-0-12-mån
Läst 1076 ggr
Soleii
1/29/16, 1:25 PM

Blir mammaledigheten bättre?

Till er som har lite äldre barn - jag är mammaledig med en tjej på fem veckor. Men hur i hela friden får man någonting gjort? Hon har börjat sova jätteytligt på dagen och somnar bara i famn. Problemet är att hon vaknar så fort jag lägger ner henne! Hur grejar man sånt som att fixa mat till sig själv? Hur länge är barnen såhär, vad är era erfarenheter? Tycker hittills att föräldraledigheten är sjukt knäckande helt ärligt. Blir det bättre?

Annons:
fluffis
1/29/16, 1:41 PM
#1

Jag är kanske inget bra exempel för jag har förlossningsdepression och mådde väldigt dåligt i början. Nu mår jag dock bättre. Min bebis är fem månader nu.

I alla fall… Runt fem veckor tyckte jag det mest bara snurrade runt i skallen. Matning, blöjbyte, klädbyte, tröst och sen blöjbyte igen :) Jag hade bebis i babynestet på soffbordet, nappflaskan i ena handen och åt yoggi med andra handen. Vissa dagar kom jag inte in på toaletten för att borsta tänderna och ta på linserna förrän vid lunch. Helt galet.

Jag hade min snälla mamma som kom hit och dammsög åt mig och städade toaletten. Bädda sängen var meningslöst. Det enda som jag gjorde var att tvätta. Kändes som terapi på något sätt. Dessutom tyckte jag att det var skönt att jag snabbt kunde komma ifrån om det behövdes. Tvätten springer ju ingenstans :)

För mig varade det här stadiet i 2½-3 månader och sen tyckte jag det lugnade ner sig. Idag ångrar jag inte en sekund att jag "låste in mig" hemma och var nästan varje sekund med bebis. Det är en fruktansvärt värdefull period.

Ha inte dåligt samvete för allt som inte blir gjort. Och våga be om hjälp. Och var stolt över att du ger ditt barn trygghet och närhet.

Sindri
1/29/16, 2:07 PM
#2

Ett av mina barn åt varannan timme dygnet runt i sex månader. Sov sällan långa stunder. Jag hade då två äldre barn, fick aldrig sova ordentligt en natt.

Det här barnet hatade dessutom att åka både vagn och bil. (Jo då, var ordentligt bilsjuk upptäckte vi senare.) Det bästa sättet var att använda bärsele.

När jag ser tillbaka idag på den tiden ångrar jag att jag inte var mer följsam mot barnet. Kanske hade det sovit bättre och varit lugnare då. Jag hade en massa krav på att "få nåt gjort".   Vad var det som var så viktigt? Det fanns duktiga syskon som kunde hjälpa till, det fanns en man som visserligen jobbade mycket, men som jag kunde lagt över en del på.

Jag skulle också insett att det här barnet var ett barn med en lång dygnsrytm. Istället för att kämpa i timmar för att få det att somna tidigt på kvällen, kunde det fått vara uppe och fått haft sina föräldrar för sig självt ett tag på kvällen.

Man har alldeles för mycket måsten och ambitioner. Ja, duscha, borsta tänder och gå på toaletten vill man förstås, men man kan gott bli lite loj och fokusera på barnet och vad det vill. Blir man stirrig och irriterad för att barnet inte sover mer blir det bara värre.

Har du provat ett babynest? Fanns inte när mina barn var små, men verkar jättemysigt. Bebisar vill ligga lite trångt. Lägg något plagg som luktar mamma bredvid.

Ett tips är att laga mycket mat när du kan, värm i mikro till dig. Då kan du ha babyn i sele. Ett annat tips är att använda rullbord med babykorg eller babynest på (så småningom babysitter). Det kan du dra med dig överallt och ha kontakt med babyn hela tiden. Den här babyn är sån, det blir enklare om du försöker anpassa dig till det.

fluffis
1/29/16, 2:28 PM
#3

Jag glömde att skriva att man kan förstås försöka ändra på sina dagar om man nu vill det, men det är inget måste. Du har redan fått några tips, t.ex. att använda bärsjal eller bärsele att bära runt bebisen i. Amningskudde när man sitter i soffan är guld värt tycker jag. I början var TVn min bästa vän, sen när jag fick händerna fria blev det mycket surfplatta :)

soundtrack
1/29/16, 4:16 PM
#4

Jag höll på att gå in i depression pga att den första tiden var tuff. Min dotter ville bli ammad ca 1 gång i timman när hon var vaken. Sov sällan mer än 2 timmar i stöten och kunde fram till ca 3 månader ålder bara somna vid bröstet. Försökte jag lägga ifrån mig henne så vaknade hon 8 av 10 ggr. Vagn vägrade hon i stort sett. Hon ville inte gärna ligga själv när hon var vaken heller, så det var bära runt som gällde. Försökte med bärsjal men det funkade inte heller, hon bara skrek i den. Jag fick lära mig att göra saker med henne på armen helt enkelt. Såg alltid till att det fanns matlådor att värma, när jag åt låg hon i knät och amma. När hon ville sova bunkrade jag upp med grejer inom räckhåll i soffan och satt där i ett par timmar. Ta hand om hushållet fick sambon göra när han kom hem. För mig blev det lite bättre vid 3 månader för så började hon kunna somna i vagnen, så då kunde hag iaf gå ut och gå ordentligt och oftast sov hon vidare en stund efter att vi kommit in. Hon började även gå med på att ligga i babygymmet eller sitta i babysitter en stund då. många sa till mig att håll ut, vid 3 månader blir det bättre. Jag fnös mest åt dom men det var faktiskt så, det började lätta då. Sen blev det successivt bättee. Men det var först runt halvåret som hag började tycka att det var riktigt roligt att vara mammaledig. Så började mycket av amningen bytas ut mot mat, hon började kunna förflytta asig själv och vi började gå till öppna förskolan. Tyvärr är inte livet som förälder alltid en rosaskimrande dans på rosor, men jag kan lova att det blir bättre. Och nu när dottern snart är 1,5 kan jag faktiskt sakna den där tiden lite, trots allt ;)

Sindri
1/29/16, 5:44 PM
#5

#4 av: soundtrack

Åh, vad jag hade behövt känna att det fanns fler barn som mitt då, för 25 år sedan.
BVC var väldigt dåliga på att stötta och bara jamsade på. Hade varit skönt bara att få träffa en annan mamma i samma sits.

Jag mådde verkligen dåligt ibland när barnet skrek på natten. Vet att jag gick ner i källaren ett par gånger och bara skrek ut min frustration. Men det var ju världens härligaste och gladaste unge dagtid, ett mycket älskat barn som gav, och ger, oerhört mycket.
Idag har vi en jättetajt och kärleksfull relation, men jag var som en zombie det första halvåret…..

Sarah
1/29/16, 10:19 PM
#6

Har du testat bärsele? Fria händer till annat. När de är så små är de ju dessutom inte så tunga, så kroppen känns ok ändå. Nu ligger Elva på åtta kilo så det börjar bli lite jobbigare. Men ändå sitter hon där ungefär en timme varje kväll nu när jag lagar mat.

Annons:
soundtrack
1/30/16, 6:48 AM
#7

#5 Ja, jag hade också behövt höra att det fanns fler i min sits, redan från början. Det upptäckte jag efter ett tag, men då var det nästan försent, jag hade redan börjat må lite för dåligt.

Jag var lite dumnaiv inför det här med att bli mamma. Jag trodde att så länge barnet inte fick kolik så skulle det vara "enkelt". Att det fanns barn som vagn- och nappvägrade fanns liksom inte på kartan för min del, likaså att jag skulle amma så frekvent som jag gjorde. Barn åt väl var 3e timma? Det var ju inte sånt som folk pratade om innan. Men när jag till slut vågade börja berätta hur jag hade det, ja då kröp det ju fram att det var många som hade haft liknande upplevelser. Det är förbannat synd att folk inte vågar(?) berätta mer öppenhjärtat hur dom har det, då slipper nyblivna mammor gå runt och tro att dom gör nått fel för att deras barn inte följer den där mallen som alla andras barn verkar följa.

Jag hade en toppenbra BVC-sköterska som verkligen stöttade mig när jag vågade berätta hur jag mådde (då var dottern runt 6 veckor). Jag fick även en samtalskontakt på BVC. Jag kom även i kontakt med ett gäng mammor på ett internetforum (inte ifokus) som också hade det tufft hemma med sina små och det var så skönt att verkligen kunna ventilera sig och få se att det fanns flera i samma situation. Vi har idag, 1,5 år senare, fortfarande daglig kontakt. Den bästa mammagrupp man kan tänka sig trots att vi bor utspridda från Ystad i söder till Umeå i norr :)

Sen är det nog viktigt att tänka på att det är få som glider genom småbarnsåren på ett bananskal. Har man en mösterbebis så kan "problemen" uppstå när barnet blir lite äldre istället. Har flera vänner som haft bebisar som sovit kanonbra och varit glada och nöjda dom första månaderna, men som runt halvåret istället börjat strula med sömnen och bli mer krävande.

JossanH
1/30/16, 8:58 AM
#8

Första bebisen var sådär galet lätt. Sov 12 timmar per natt, sov mycket och ofta på dagen. Trivdes inte i bärsele men vagnen gick bra osv. Hon är fortfarande sån och är idag 3,5 år. Andra barnet har varit mer krävande och då köpte jag en vävd sjal att bära i, som jag använt massor! Ska du bära barnet mycket, tänk på att köpa en ergonomisk sele så du inte förstör din rygg. Det är även betydligt bättre för bebisens rygg också :) den ska ha ett brett säte och gärna ha mjuk rygg så bebisens rygg för en bra C kurva. Då kan man bära läääänge utan att det blir jobbigt för någon av er :) När andra bebisen var 3 mån ungefär började min sambo att jobba vilket innebär att jag varit ensam med 2 barn ungefär varannan vecka. Det är slitsamt som satan emellanåt men man hittar sina rutiner som funkar och plötsligt har man en fungerande vardag. Var inte rädd för att be om hjälp om du känner att du behöver det!

Sajtvärd på Iller.ifokus

[TanatosNyx]
1/30/16, 7:23 PM
#9

Har inte läst svaren men ja det blir bättre. När bebisen blir större kan du lägga ner den på en filt med lite spännande saker, sen kan bebis vara med sittandes så småningom. 

Bara en sån sak som att sätta ungen i en stol och ge t.ex. en stekspade att leka med medan man lagar mat är guld ;) (för mammas saker är roligare än leksaker för det mesta).

[WickedAlly]
1/30/16, 9:33 PM
#10

Lillebror här är fem månader och han är fortfarande som en igel på mig, hehe. Ska alltid sitta på höften, ibland funkar det på en filt eller i matstolen sju-åtta minuter men sen ledsnar han på det. Efter ett tag lär man sig att göra allt med bebis på armen/höften, nu reflekterar jag inte över det längre, han bara hänger där. Storebror var inte såhär alls, han lade jag på en filt och där låg han och glodde på mig. Med båda barnen jag kan tyckt att föräldra-"ledigheten" blivit roligare när bebisen börjat ge tillbaka lite och kommunicera. Då känns det lite mer som att man får lön för mödan.

tlover
1/30/16, 10:24 PM
#11

(Har inte läst hela tråden)

Jag tycker det blir bättre, delvis för att man lär känna barnet och kan planera in när man kan göra nått och delvis för att man hittar sätt runt problem.

Tex bärsjal skulle jag inte vilja vara utan som förälder, man har koll på en (ofta sovande) bebis och kan ändå göra nått, kanske inte allt men nått.

Babysnest är en annan, i början så sov dottern endast i famnen, på dagen gick ju det eftersom vi hade bärsjal men inte på natten (vi ville inte samsova helt pga risken för andningsstopp). Men med babysnest kunde hon sova "själv" även på dagen.

Tygblöjor är en tredje sak. Engångsblöjorna läckte ju direkt så det blev mängder med extra tvätt och städning med dom men med tygisarna blev det mycket enklare.

Sen så ska du inte ha så höga krav på dig själv, du är mammaledig av en anledning. Man får nöja sig med mer stök eller delegera bort saker.

l'm back

Soleii
1/31/16, 10:34 AM
#12

Wow, tack för alla fina svar! Så fint att höra alla era erfarenheter när det känns tungt! Just det där med att knappt kunna äta eller borsta tänderna som varit så knäckande! Vi har en bärsele som vi testat som hon avskyr, och jag kan inte använda den (ärvd gammal Baby Björn som sitter skitkonstigt) men vi ska testa att köpa en Baby Björn One, den verkar enkel och bekväm :) hon vill ju aaaallra helst bli runtburen och det är tufft för knä och rygg - har hon somnat kan jag kanske sätta mig vid tv:n men hon sover så lätt om dagarna och vaknar efter en kort stund och vill bli runtburen igen ;)

[TanatosNyx]
1/31/16, 10:43 AM
#13

Vad händer om du klappar henne på rumpan och vaggar lite i stället för att resa på dig och gå runt? Klappa rytmiskt och lugnt, men såpass att bebisen känner det igenom blöjan.

Annons:
tlover
1/31/16, 12:38 PM
#14

#12 Du skulle inte kunna tänka dig att testa en bärsjal istället? (betydligt bekvämare för både bebis och dig än en bärsele, iallafall en vanlig en).

Du kan testa genom att halvera ett gammalt lakan längs efter och sy ihop kortändarna så den blir dubbelt så lång. Det blir då en vävd bärsjal så du måste knyta den med bebis "på plats" (en trikåsjal är enklare men när bebisen blir större ger den sämre stöd men jag vet inte hur du kan improvisera en trikåsjal).

l'm back

JossanH
1/31/16, 1:02 PM
#15

#2 vanlig baby Björn belastar helt fel. Barnet sitter på skrevet istället för på rumpan och ryggen hålls rak istället för i C-kurva. BB One är förstås betydligt bättre men det finns andra selar som är ännu bättre ergonomiskt sett. One har inte riktigt ett så brett säte som man kunde önska så knäna hamnar lite lågt. Den har dessutom en styv rygg för barnet (som jag förstått det) vilket också gör att barnet inte får en bra C-kurva och det kan bli jobbigt för barnet. En manduca eller ergo baby skulle jag föreslå. Men smaken är förstås som baken :) det finns dom som trivs jättebra i både vanlig BB och BB One :) Bäst är förstås om du kan prova några olika varianter. Sök iaf på olika selar så du för se skillnaden i position för barnet!

Sajtvärd på Iller.ifokus

Sarah
1/31/16, 1:05 PM
#16

#12 vi har en bb-one som jag är jättenöjd med. Så länge man ser till att man verkligen bär på höfterna. Visst får bebisen kanske inte den där c-formen som Jossan nämner, men jag har inte spänt den helt och då har hon kunnat hasa ner lite. Köpte min när bebis var 4 veckor för att den gamla bbn vi fått inte gjorde någon glad. Den funkade bra direkt. Kunde gnälla 5 sekunder och sen sov hon. Nu när hon är större funkar även vagn, vilket det inte gjorde de första månaderna. Har även en trikåsjal, men fick aldrig till det ordentligt. Sele har funkat bättre för oss.

yoanna
2/2/16, 10:22 PM
#17

Min dotter är idag 18månader, när min dotter föddes så kunde jag inte alls ta in det och jag kan inte ens än idag komma ihåg mitt möte med henne första gången. På BB kände jag värsta stressen och var bara tvungen att komma hem kände jag då, men när jag kom hem så blev allt så otroligt jobbigt jag var konstant stressad och kunde inte äta eller sova, och när jag berättade för bvc om detta så ville dom inte lyssna till mina problem och sa bara att "det går över". Det pågick i 3 månader och jag blev så otroligt deprimerad att jag kände mig tvungen att lämna min sambo för att det var mitt fel att jag mådde dåligt och att allt jag gjorde bara blev fel och kände mig helt värdelös både som mamma och flickvän. Så i ett år bodde jag hos mina föräldrar som tyckte att jag hade förstört mitt liv genom att göra såhär och ju mer dom klagade ju mindre ville jag berätta för dom eftersom att jag bara blev mer och mer deprimerad av det och kände mig helt värdelös. Jag hade under denna tid min dotter varannan vecka, och varannan vecka med henne kämpade jag på med allt och veckan jag inte hade henne kunde jag ligga i sängen hela dagen och bara må dåligt. Min dotter ville det första månaderna äta varannan timme och sen sova 2timmar och sådär höll jag på i två månader innan vi gick över på ersättning. Idag har jag ordnat upp mitt liv, skaffat ett jobb, mår psykiskt bra, är tillsammans med min dotters far och vi lever ett bra liv tillsammans och jag älskar min dotter så otroligt mycket. Men har så mycket skuldkänslor för att jag inte gett henne ett likabra liv som jag hade hoppats på att kunna ge henne redan från den dagen hon föddes. Har aldrig tidigare berättat det på det här sättet för någon annan.

[TanatosNyx]
2/2/16, 10:26 PM
#18

#17 Oj nejmen kära värld, inte ska du känna skuld utifrån det du beskriver. Tvärtom skulle du ha behövt stöd och hjälp! Jag kan verkligen relatera till det du berättar en hel del, med undantaget att jag fick all önskvärd hjälp på hemmaplan (dock ej av vården). Var stolt över att du har klarat av alla hinder och pusslat ihop familjen igen, inte många hade klarat det. Starkt jobbat!

Sindri
2/2/16, 10:51 PM
#19

#17 av: yoanna

Hoppas verkligen du kan göra dig kvitt de där skuldkänslorna!!! Det kan ha varit en förlossningsdepression du hamnat i och det kan man inte rå för.

Skämmas borde däremot din BVC (och min också!) som inte hjälpte dig. De skulle genast skickat dig till någon sakkunnig, samt stöttat den lilla familjen, involverat din sambo mm. Jag har också stött på så otroligt inkompetenta BVC-sköterskor som bara jamsat om att "-Det går över, det går över."  Vad är det för tröst när man känner att man håller på att gå sönder själv.

Jag hade det jättebra på alla sätt runtomkring mig med en jättebra familj och mycket kärlek, men jag kände hela tiden att JAG inte räckte till. Hade så många skuldkänslor mot allt och alla.
Men som sagt, barnet var så underbart och positivt och det lugnade sig så småningom, men jag hade gärna sluppit må så dåligt i flera månader. Jag var liksom inte närvarande i denna världen och missade mycket av det som hände runt omkring.

Jag har lärt mig tänka att jag inte i alla lägen måste vara världens bästa mamma, jag kan göra mitt bästa och vara -Good enough! Har också fått många kvitton från mina barn på att de är mer än nöjda.

Och tänk på att det vore ganska synd om barn som får de mest perfekta föräldrarna, hur skall de kunna handskas med det?
Du har fått en, visserligen smärtsam, men unik erfarenhet som kanske kommer hjälpa dig att förstå ditt barn i framtiden. Du har lärt dig hitta en styrka som du kommer att behöva många gånger vartefter ditt barn växer. Låt inte de där första månaderna tynga dig, försök glädjas åt nuet och tänk framåt.

[Thiah]
2/3/16, 5:50 AM
#20

Kan bara hålla med #18,19

Annons:
teezan
2/3/16, 10:37 AM
#21

Har inte läst alla kommentarer då min mobil krånglar men min tjej på 4 månader somnar fortfarande bara i famnen eller vid bröstet och jag får typ ingenting gjort. När hon är vaken umgås jag helst med henne men kan lägga ner henne i babysitter eller liknande ibland så man kan äta eller laga mat eller så :) Tyckte det var lite jobbigt i början men vande mig. Nu tycker jag det är mysigt! Minns att runt just 5-6 veckor, ja fram till 2 mån, gick det inte att lägga ifrån sig henne alls. Tror det är för synen är rätt dålig och de behöver närheten och lukten för att känna sig trygga, sen har de ofta inget intresse för leksaker och liknande då. Tror det var runt två månader min tjej började uppskatta sånt och hon vågade göra lite saker på egen hand. Nu går det att lägga ifrån sig henne i vaket tillstånd som sagt men inte sovande. Men sånt är så olika! Vissa barn kan typ sova själva från start medan andra behöver sova nära länge. Samma att vissa vill vara nära även i vaket tillstånd medan andra klarar sig lite "ensamma". Följ ditt barn så förenklar det mycket, det har jag fått lära mig :) tänk inte på allt som måste göras utan njut av din dotter. jag förstod inte vad folk menade där i början men efterhand som min dotter började kommunicera/le etc insåg jag att det finns en belöning ;)

Soleii
2/5/16, 7:15 AM
#22

#17 usch, vad sjukt att BVC inte hjälpte dig med stöd! Har ibland känt precis som du faktiskt gjorde, att jag skiter i det här och flyttar hem till mina föräldrar. Tacknochvlov har jag fått hjälp från BVC och ska få komma på samtal eftersom jag tidvis känner att jag avskyr det här livet. Men det börjar kännas lite bättre nu, och jag älskar min dotter :) vad skönt att det ordnade upp sig för dig! #13 hon är immun mot det haha. Nej men att göra på det viset fungerade en tid men nu inte alls - den lilla är sjukt ombytlig. För två veckor sedan kunde man ge henne lillfingret och hon slutade gråta i 9 fall av 10. Nu börjar hon typ gråta om vi ger henne fingret! :p Vi köpte en BB One som fungerade uuutmärkt i två dagar. Hon somnade så gott när jag bar henne. Och nu igår när hon grät så fick hon bara panik när hon satt i selen, det var inte alls bra. Hoppas att den trenden inte fortsätter dock, sådan frihet med selen!

Upp till toppen
Annons: