Jobb har absolut ite med att göra hur bra förälder man är eller inte :)

finns många med bra jobb som inte ens borde få skaffa barn som exempel.

Nej om man har jobb eller inte, har inte med om man har bra förälder eller inte enligt mig :)

Det är ju olika för alla skulle jag säga.
Vissa klarar det och andra inte.

Bara för att man är sjuk betyder inte det att det går åt helvete, men bara för att man är frisk betyder inte det att det går bra.

Beror ju på vilken sjukdom man har och hur fungerande man är själv. Det är min tanke.

Nej, jobb har inget med saken att göra.

Tänk på alla underbara hemma fruar! ❤️

Ekonomiskt kan jobb vara jätte bra.

Sedan sjukdomar, ne, alltså jag kan tänka mig att vissa sjukdomar kanske man inte ska ha barn, det betyder dock inte att alla med samma sjukdom blir dåliga föräldrar, allt beror personen.

För friska individer kan vara rena sk-t föräldrarna.

Nä, man kan inte säga bara för en person är sjuk eller inte har jobb ska de ej ha barn och de är dåliga föräldrar. Man kan inte basera sådant på det.

Det finns massor med folk som slänger ur sig vad de först kommer på om saker de inte har tänkt igenom. (Själv gör man det säkert också – i några frågor.) 

Det ska man inte fästa sig vid.

De flesta av oss inser säkert hur olika jobb och föräldraskap är om vi tänker efter. Inser man det inte har man något att lära av livet.

Håller med övriga här. Att kunna sköta ett jobb betyder inte per automatik att man är en bra förälder och kan man inte ha ett jobb av olika anledningar betyder inte det att man blir en dålig förälder.

Jo, och vissa människor argumenterar som om de känner till alla fakta också och är inte rädda att köra på hårt i sin argumentation.

Tack för input såhär långt, jag känner mig inte lika knäpp längre som resonerade att det spelar väl förfasen ingen roll om man är psykiskt sjuk eller inte.

#6 Det jag kan tycka om man har problem med någon diagnos psykiskt är att man kanske ska se vad socialen kan stå till hjälp med när det kommer till barnet.
För är det jobbigt att ha hand om sig själv när man inte mår bra så lär det inte bli lättare med ett barn.

Men jag kan tycka att man ska fundera INNAN man skaffar barn om man verkligen klarar det.

Jag kan säga direkt att jag tycker att allt är inte svar eller vitt. Jag vill inte gå så långt att jag vill säga att jobb inte spelar någon som helst roll. Det finns fördelar med jobb helt klart. T.ex. att dra in en inkomst är inte helt fel. Sen tycker jag att det för de allra flesta människor verkar vara otroligt påfrestande att ha barn. Det är så för mig i alla fall :) Då kan det vara en bra start att klara av att arbeta. Ett arbete varar åtta timmar om dagen. Ett barn har man 24 timmar om dygnet. Trots detta behöver det inte betyda att om man har arbete så klarar man av att ha barn. Det behöver heller inte betyda att man inte klarar av att ha barn om man inte klarar av att arbeta. För att sammanfatta: Att vara frisk och kunna arbeta är en bra grund att stå på, sen får man ändå se till det enskilda fallet.

#8 Fast ändå skillnad att ha barn och att åka & jobba oftast. Visst är det krävande med barn, men blir ändå på ett annat sätt, enligt mig i alla fall :)

Jag har inte läst alla svar nu men jag säger vad jag tycker iallafall och hoppas inte jag trampar någon på tårna:
Mår man psykiskt dåligt, pga depression eller vad det nu tycks vara så tycker inte jag man ska skaffa barn så länge tillståndet är detsamma. Om man då har en psykisk sjukdom som gör att man aldrig kan förutse ens mående och aldrig kan bli frisk, man kan dippa som fasiken utan att hjälpa det och ingen dag är densamma, då tycker jag man ska avstå från att skaffa barn. Att skaffa barn är ingen mänsklig rättighet och det finns många som inte borde ha barn, många är sämre lämpade än föräldrar med psykisk ohälsa såklart, exempelvis missbrukare.

Det är iallafall vad jag tycker.

Min pappa är en sociopat/psykopat med narcissistisk personlighetsstörning samt alkoholist, han är ingen trevlig människa och ibland kan man undra om ens en människa.

I min egna åsikt skulle han aldrig ha fått barn, men då betyder det att jag aldrig hade funnits till. Ja, jag älskar honom för han är min pappa men jag önskar samtidigt jag hade haft en "normal" pappa.

Det är INTE lätt att växa upp i sådana förhållanden, min mamma var stark nog att skilja sig när jag var ca 7 år men en psykopat är en psykopat och det var krig sedan dess, det går inte att beskriva vad en sådan människa kan ställa till med och all den hjärntvättning.

Nej, i min åsikt som barn till en sådan person med sådana psykiska besvär, de borde inte få skaffa barn, borde inte ens vara tillåtet för de att sprida deras gener eller få vara i närheten av barn (adoptionsbarn eller styvbarn)!

Jag har mina ärr efter en sådan uppväxt, mer känslomässiga samt tillitsmässiga än annat.

Min mamma har genom sin tid haft lite lätta depressioner, inget jag egentligen märkte av men fick senare veta detta, men hon i mina ögon är världens bästa mamma och jag anser henne vara riktigt stark med tanke på allt hon gått igenom och fått uppfostra samt ekonomiskt ta hand om 2 barn helt ensam, vilket hon även fick göra tillsammans med pappa när de var gifta då han aldrig hade jobb utan levde av henne.

Nu kanske detta är ett extremt exempel, men jag vill bara dela med mig om just ett psykiskt tillstånd hos en förälder som faktiskt påverkar barnen.

Min pappas mamma i sin tur hade också psykiska besvär och var inte världens bästa mamma till sin son, ensamstående under hela hans uppväxt, jag litar mer på vad min mamma har berättat än vad min pappa har sagt då han är extremt duktig på att manipulera och ljuga.

Lätta depressioner, lite då och då eller om man varit väldigt deprimerad någon gång i sitt liv anser inte jag ska vara ett hinder för att skaffa barn, det kan faktiskt vara något som får ens liv att ljusna väldigt mkt, men ska inte vara den anledningen till varför man skaffar barn.

Klart det finns psykiska tillstånd som gör en olämplig att uppfostra barn. Det kan gälla både ork och omdöme. Vet inte om någon som har skrivit i tråden inte inser det?

Men med tanke på att många "psykopater" och andra mindre kärleksfulla eller omdömesgilla personer är fullt arbetsföra, att vissa med t.ex. depressionsproblem kan vara dåliga föräldrar, andra jättegulliga föräldrar om de får adekvat hjälp och en del bra föräldrar hela tiden, och med tanke på att långtifrån alla personliga egenskaper folk har som sätter ner deras förmåga att ha hand om barn diagnosticeras eller ens anses sjukliga, så kan man inte generellt påstå att arbetsförhet och föräldraförmåga följs åt. Som några har skrivit, det måste man bedöma från fall till fall.

Och där kan man förstås ta hjälp av soc och psykiatri. Om de är vettigt och kunnigt folk. Tyvärr har man ingen garanti för det, men det är en annan diskussion.

Ni som inte tycker att man borde skaffa barn om man har en psykisk sjukdom, tycker ni att man borde låta bli om man har en fysisk sjukdom också? 

Det är en grov generalisering att säga att att psykiskt sjuka som ej kan ha ett vanligt arbete automatiskt blir dåliga föräldrar. Blir uppriktigt ledsen utav att läsa vissa inlägg.  

(Även om det är väldigt skönt att läsa att de flesta förstår att man inte kan dra alla över en kam.)

#10 "Om man då har en psykisk sjukdom som gör att man aldrig kan förutse ens mående och aldrig kan bli frisk, man kan dippa som fasiken utan att hjälpa det och ingen dag är densamma, då tycker jag man ska avstå från att skaffa barn."

Om vi tar bipoläritet som exempel här, en sjukdom som är kronisk och går i skov men där vissa personer kan vara friska i 10 år innan nästa "dipp"  Anser du att man då också är en olämplig förälder? Det finns olika skalor av allting, en psykisk sjukdom betyder inte automatiskt att man är på ett vist vis. Kan friska människor alltid förutse sitt mående och se till att varje dag är den andra lik menar du? 

Det finns förövrigt även fysiska sjukdomar som går i skov där man inte kan förutse sitt mående. 

Psykiskt sjuka är inte en homogen grupp, alla som har samma diagnos har inte samma personlighet. Förutsättningarna att ta hand om ett barn kan variera mycket mellan olika individer. Är personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar också olämpliga som föräldrar?  Är personer med kroppsliga funktionshinder olämpliga som föräldrar?

Är man olämplig som förälder om man lider av anorexi? personlighetsstörning? reumatism? PTSD? sköldkörtel sjukdom? 

Är det bara om ens sjukdom gör att man inte kan ha ett vanligt arbete som man inte bör skaffa barn? 

Jag anser att det är högst individuellt och att man inte bör sitta och sätta godkända eller icke godkända föräldrar stämplar på människor utifrån olika diagnoser.

Det finns gott om högpressterande friska människor som inte sätter sina barn i första rum. Personer som arbetar dygnet runt och inte är närvarande i sina barns liv. 

Det finns även personer med allvarliga störningar som har välbetalda arbeten men som inte alls är lämpade att vara föräldrar. S.k vardags psykopater kan vara ett sådant exempel. 

Det finns också en hel del sjuka individer som inte har någon sjukdomsinsikt och således aldrig söker hjälp eller får någon diagnos. Är det okej för dom att skaffa barn? 

Kommer att tänka på en person i min närhet som aldrig kunnat arbeta pga reumatisk sjukdom men ändå givit 4 barn en trygg och stabil uppväxt. Är det okej för en sådan här person att skaffa barn eftersom att hennes sjukdom inte sitter i huvudet?

Givetvis bör man tänka efter länge och noga innan man skaffar barn, men det gäller alla människor. 

Jag hoppas så innerligt att synen på psykiskt sjuka kommer att förändras en vacker dag….

Blir väldigt ledsen av att tänka på att det finns många människor som inte tycker att jag borde få ta hand om barnet i min mage pga hälso-nitlotten som jag dragit.

#13 Jag har själv en bror som är bipolär och min biologiska mor har någonting också (vet inte vad då jag inte har någon direkt kontakt med henne). 
Jag anser väl egentligen samma med fysisk sjukdom också, men jag menar inte att dra ALLA psykiskt sjuka över en kam och inte heller fysiskt sjuka under en kam. 
Självklart finns det olika grader inom allting, och visst om man vet med sig att man har skov väldigt sällan som 10 år så är väl det bra. Nu menar jag mer psykiskt sjuka människor som majoriteten av tiden inte kan påverka sitt mående eller mår bra. Alla kan vi bli sjuka och alla kan bli deprimerade, men om man vet med sig från början att "Jag har stora psykiska problem som gör det svårt för mig att hålla mig på en bra nivå" Då borde man också avstå från att skaffa barn. Samma gäller fysisk sjukdom som exempelvis är väldigt ärftlig (och farlig).

#13 Väldigt bra skrivet, jag håller med i vartenda ord.

Jag är en av de unga föräldrar som fick barn och har ett psykiskt handikapp. Arbetslös var jag med då. Det hade inget med min roll som mor att göra. 

Min son har växt upp i ett tryggt stabilt hem med mycket kärlek och närvarande mor. Redan då han var runt året åkte vi runt på dagverksamheter som hade andra unga föräldrar för att visa upp vår relation med vår barnpsykolog. Jag föreläste inget, utan var med min son bara - så de fick se hur jag gjorde i olika situationer. 

Så pank och fågelfri - och med ett handikapp så har jag nu i år en 17-åring som är trygg i sig själv och kan kliva ut i samhället som en god medborgare och göra rätt för sig själv.

#10 Faktiskt så är det en mänsklig rättighet: "Rätten att bestämma över sin egen sexualitet och reproduktion är grundläggande för alla människor och för arbete för mänskliga rättigheter och mot diskriminering." 
http://www.manskligarattigheter.se/sv/de-manskliga-rattigheterna/vilka-rattigheter-finns-det/sexuell-och-reproduktiv-halsa-och-rattigheter-srhr

Klart att det kan finnas ett samband mellan ohälsa och dåligt föräldraskap. Ett barn har säkert fördelar av sunda och trygga föräldrar fysiskt som psykiskt, men sen för det ena självklart inte med sig det andra. Man måste se till enskilda fall och det är slöseri med tid att säga att alla är si och alla är så, som med det mesta. Jag själv har vart deprimerad av och till, min sambo har ett fysiskt funktionshinder handikapp men jag tycker att vi sköter oss bra haha :)

"Kan du inte ta hand om dig själv ska du inte ta hand om ett barn" brukar det heta när till exempel väldigt unga människor skaffar barn eller funderar på att behålla en oplanerad graviditet. Och jag känner väl samma sak gällande vuxna - att man måste kunna ta hand om sig själv först.

Men många människor kan ta hand om sig själva trots att de har fysiska eller psykiska sjukdomar, eller inte har jobb av olika anledningar. Precis som det finns människor med arbete och boende, utan några diagnoser, som inte kan ta hand om sig själva för fem öre.

Som kloka ovan skrivit: psykiskt sjuka är inte en grupp. Det finns många olika psykiska sjukdomar och vara för att man är frisk när barnet föds betyder inte det att man inte kan drabbas av en psykisk sjukdom senare i livet. Det finns så galet många fördomar mot psykiskt sjuka i vårt samhälle. Ja, det finns forskning och dokumentation som visar att barn kan fara väldigt illa med föräldrar som lider av psykisk ohälsa. Men det finns också forskning som visar att psykiskt sjuka föräldrar kan vara fruktansvärt bra och lämpade som föräldrar. Individuellt alltså, och precis likadant som med de som inte har någon form av psykisk ohälsa. Barn påverkas ofta när föräldrarna har bristande sjukdomsinsikt. De tar lätt på sig stort ansvar för hemmet, syskon, hur föräldern mår mm. De oroar sig mycket och kan lätt utveckla ångest. Vad som också framkommit är att om föräldern är öppen mot barnen och inte försöker dölja hur hon/han mår så är det lättare för barnen att förstå och hantera det. Det kan också vara viktigt för barnen att ha någon form av kontaktperson eller stödgrupp där de kan få lära sig mer om sjukdomen deras förälder har och prata med andra som har liknande erfarenheter. Det kan också vara bra för de som tar stort ansvar och oroar sig mycket att få komma ut och göra något annat och bara vara barn. Det handlar om vad det är för psykisk ohälsa, hur föräldern mår och hanterar den och en mängd andra faktorer. Det är stor skillnad på exempelvis psykos, depression och bipolär. Det är också stor skillnad och variation på hur psykisk ohälsa verkar och tar sig uttryck. Man ska inte se till diagnosen utan till personen, och framförallt ska man undvika att dra slutsatser byggda på förlegade fördomar. Min pappa led av psykisk ohälsa (djupa och återkommande depressioner i skov) under hela min uppväxt. Jag märkte aldrig av det och han var världens bästa pappa! Min mamma blev utbränd när jag var i tolvårsåldern. Hon berättade ingenting för oss, blev bara oförklarligt arg, lättirriterad, stressad och småelak. Vi fattade ingenting och mådde såklart inte alls bra av det. När vi blev äldre och hon mådde bättre och faktiskt pratade med oss så blev det lättare att förstå - men då var skadan redan skedd på något vis. Alltså; psykiskt sjuk förälder som var awesome och bäst! Förälder som var "normal" och drabbades av en form Av psykisk ohälsa och det blev katastrof. Och jobb har överhuvudtaget inget med saken att göra. Det underlättar ekonomin, men det är inte ekonomin i sig som garanterat en trygg och lycklig barndom. Då är det i min mening värre med de föräldrar som jobbar för mycket och köper sig gott samvete med prylar istället för tid till sina barn.