20 - Tips & råd

14 år och gravid

2015-11-17 17:04 #0 av: [melinda_rydell]

Jag är 14 år och gravid vill behålla barnet. När jag berättade för min mamma så blev hon först sur och ville att jag skulle göra abort men nu har hon berättat att det inte är det att hon inte vill att jag ska behålla utan att hon är rädd för hur släkten ska reagera.. Vill gärna ha tips på hur det är att va mamma och allt sånt för jag vet redan att det inte kommer va en dans på rosor men jag vill ändå behålla barnet det är ju ändå mitt beslut om jag ska göra abort eller inte..

Anmäl
2015-11-17 17:21 #1 av: Aleya

Jag tycker du ska tänka en och två gånger innan.
Hur ska du försörja ett barn? Hur ska du kunna skaffa dig en utbildning?
Var är pappan?
Ska du göra allt själv?

Att vara mamma är ett jobb du ALDRIG kommer från. Du ska vara stöttepelare för en annan människa. Det är inget du kan ta semester ifrån.

Tror du att du klarar det så är det ju bara köra på.
Annars tycker jag att du ska prata med en kurator också som kan ge dig en annan synvinkel.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2015-11-17 17:26 #2 av: [melinda_rydell]

Pappan är tyvärr inte närvarande för han har en tjej och grejer så.. Jag ska prata med en kurator om hur det kommer bli och hur svårt det är. Jag vet att man inte kan ta semester man är mamma 24/7 och jag vet att det kommer bli super jobbigt men jag är nästan helt säker på att jag klarar av att ta ansvar för en bebis.,

Anmäl
2015-11-17 17:33 #3 av: Aleya

#2 hur ska du försörja då? Du får ju knappt ens jobba i din ålder.
För att leva på bidrag resten av livet är nog inte så himla kul heller.

Men visst, tror du att du är mogen, men jag skulle inte rekommendera det.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2015-11-18 23:19 #4 av: jackiejohn

Ja du.. Det är ditt beslut men det finns viktiga frågor att ställa sig hur vida det är ett lämpligt val att behålla eller inte. Du 14 år och egentligen inte mer än ett barn själv.

Sen är det så också att en graviditet inte bara bara, det kan uppstå diverse komplikationer som kan medföra månader/veckor på sjukhus tex. Hur har du tänkt med försörjning? Eller räknar du med att dina föräldrar ska försäkra ditt barn i många år framöver? Din egen skolgång och utbildning hur får tankarna där? Pappa till barnet vad har han sagt? För även om ni inte är tillsammans så blir han pappa om du behåller vare sig han är delaktig eller ej, men det kan komma en dag barnet vill veta vem pappa är/ta kontakt med sin pappa.
Jag avråder från att behålla.

Jag kan berätta lite kort om min graviditet/förlossningen/att vara mamma.
Graviditeten i sig var helt okej, mycket foglossning som gjorde mycket i vardagen och på jobbet besvärligt. Min dotter föddes med akutsnitt i v.31+1 då moderkakan började släppa (jag hade moderkakan väldigt långt ner så detta var en av riskerna om än liten risk) vi låg på sjukhus i 3 veckor innan vi fick komma hem och ha hemvård, dottern sondades och hade apnelarm vi skypade med sjukhuset 2ggr/veckan och hade 1 läkarbesök i veckan. Fram tills hon blev utskriven då hon skulle varit född.
Tiden efter var tuff för mig både psykiskt och fysiskt då jag fick livmodersinflammation pga kvar glömde fosterhinnor.
Att vara mamma är både roligt och jobbigt, träffa vänner, hitta på skojigheter mm som man ofta gör i din ålder blir inte lika lätt. Som vuxen med jobb,bostad, sambo, bil etc är det i regel inga problem..dottern är med mig över allt men man måste göra små justeringar i sitt liv när man får barn inget snack om saken.

Jag dömer dig inte men jag är väldigt intresserad av hur du resonerar kring det hela? :)

Anmäl
2015-11-19 00:26 #5 av: [postmortum91]

TS: Gör som du vill, jag säger varken bu eller bä. Vad jag tycker och tänker är inte relevant. Dock ger jag dig ett tips: LÄS PÅ ORDENTLIGT!
Läs på exakt hur graviditeten kommer bli, förlossningen. Kolla på dokumentärer och program om ensamma mödrar. Sätt dig ner och gör en lista på hur du tror det är och vilka förväntningar du har och vad du tror du kommer få offra.

Jag säger så här: Det livet du har nu tar slut när du skaffar barn, ALDRIG någonsin mer kommer ditt liv handla om dig och vad du vill. Du kommer få lägga all uppmärksamhet, pengar, fritid etc på ditt barn i första hand. Du har ingen partner som kommer hjälpa dig, så du kommer mycket möjligt få ett liv där du tillbringar alla dagar och timmar i veckan "låst" med ditt barn, aldrig kunna umgås med dina vänner på samma sätt, aldrig mer.

Jag säger inte detta för att skrämma upp dig, men jag tror att man är väldigt naiv när man är så ung som dig och inte riktigt förstår ansvaret och vad det egentligen innebär. Jag själv blev gravid första gången när jag var 20 år, med en stabil sambo etc. Men valde att göra abort, just för att jag insåg hur stora förändringar det skulle innebära och att mitt liv som det var aldrig skulle komma tillbaka. Jag har samma sambo idag och är 24 år och väntar nu mitt första barn. NU kan jag säga att jag är redo. När jag var 15 så tjatade jag om barn hela tiden, att jag ville ha ett, men när jag väl växte till mig och insåg vad det innebär så förstod jag att jag inte var redo. 

Det är ditt val, men låt valet vara ett påläst sådant.

-Postnatal

Anmäl
2015-11-19 12:54 #6 av: [melinda_rydell]

pappan till barnet är inne på behandling och han vill inte ha någon kontakt alls över huvudtaget varken med mig eller barnet... Jag har kollat på typ tusen dokumentärer och sen ska jag börja gå och prata med en kurator om hur det skulle bli om jag nu bestämmer mig för att behålla barnet. Har fortfarande tid på mig att tänka på saken

Anmäl
2015-11-19 13:02 #7 av: Aleya

#6 men fortfarande, hur ska du försörja er?

Min mormor fick barn som 17 åring. Det var hennes mamma som fick bli som en mamma för min mamma.
Är det så du har tänkt det också? Att din mamma ska ha hand om barnet när du inte orkar eller kan/vill?
För det är ett stort ansvar. Som du har hand om i minst 18 år framöver.

Kom bara ihåg att barn inte är en leksak. Och om du nu är en person som känner dig oälskad av någon anledning så kommer inte barnet ersätta den kärleken du känner att du behöver.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2015-11-19 13:15 #8 av: [postmortum91]

#6 Det kommer bättre och fler tillfällen i livet, du behöver inte känna stress. Om pappan verkar ha problem så blir jag ännu mer skeptisk. Lycka till med ditt val, Kram!

-Postnatal

Anmäl
2015-11-19 15:11 #9 av: jackiejohn

6# Oavsett om pappan i fråga inte vill vara delaktig så kan det ändå komma en dag då barnet vill veta vem pappa är och kanske ta kontakt med sin pappa. Det kommer du inte ifrån..

Jag tänker inte sitta här och säga att du ska göra si och så, men jag tycker verkligen du ska fundera på 3 och 4 gånger extra innan du bestämmer dig.
- Hur går dina tankar kring försörjning? Tycker du det känns bra i kropp och hjärta att förvänta sig att dina föräldrar ska försörja ditt barn? (Om det nu är så du tänker, för ärligt jobb som 14 åring=iprincip omöjligt)
- Hur tänker du kring till skolgång? Utbildning?
- Spädbarnstiden kan vara väldigt krävande, sömnlösa nätter, bebis med kolik för att bara ta nåt exempel.

Jag ville också ha barn i din ålder, för visst är bebisar så söta och goa..

Ingenting är omöjligt men min högst personliga åsikt är att det är ingen bra idé att skaffa barn när man är ett barn/yngre tonåring själv.

Jag vill inte vara bister och elak emot dig, jag vill bara stt du ska sätta sig ner, gärna med din mamma kanske? Och diskutera, ventilera, be henne förklara hur det är att få barn osv :)

Vill önska dig lycka till vad du än beslutar dig för! :)

Anmäl
2015-11-20 04:10 #10 av: Pippiluren

Jag tycker inte att TS ska ta våra åsikter, på ett forum, i beaktande alls. Svara på följande frågor både en och två gånger: är detta envar mitt beslut att ta? Borde far till barnet ha något att säga till om? Vill jag avstå från mig själv och mina kompisar under hela min tonårstid? Hur blir det med min utbildning? Utan utbildning kanske inget jobb och kanske bidragsberoende? Klarar jag att ta hand om ett barn vid eventuella skador, handikapp, utvecllingsstörning? Är jag psykiskt stabil själv? Har jag ett socialt kontaktnät med föräldrar, mor- farföräldrar som stöd?

Jag har ekonomiska förutsättningar, bra utbildning och jobb, en engagerad man med bra utbildning och jobb, ett stöd från mor och farföräldrar, svärföräldrar och syskon, bor i radhus och är 27 år gammal. Jag fick mitt första barn för 3 månader sedan. Jag har fått en förlossningsdepression, bråkar varje dag med min man, hinner inte varken prata eller träffa mina vänner, barnet får jag mycket hjälp med men att aldrig få sova gör att jag bara mår sämre för varje vecka som går. Detta är inget ovanligt som nybliven förälder och aldrig något man kan förbereda sig på oavsett att man läser böcker, ser dokumentärer eller dylikt. Det jag försöker säga är att trots att jag har allt, alla de bästa förutsättningarna i världen att ha ett barn så klarar jag knappt av vardagen.

MEN det viktigaste! Ingen här inne på detta forum ska bestämma åt dig vad du ska göra eller pusha åt det ena eller andra hållet. Det är trots allt ett liv du har i magen och det bestämmer bara du över.

Anmäl
2015-11-21 10:25 #11 av: [melinda_rydell]

Har bestämt mig för att inte behålla kännes typ bäst just nu så

Anmäl
2015-11-21 12:27 #12 av: [postmortum91]

#11 Ja, fokusera på dig själv så du får leva ditt liv först :)

-Postnatal

Anmäl
2015-11-23 19:43 #13 av: [Udoon]

Barn ska inte ha barn. Sen måste man ju fråga sig vad det är för idiot som ligger med 14åringar, för det låter ju inte som att det är någon i samma ålder som är pappan.Kräks

Anmäl
2015-11-24 01:21 #14 av: Sarah

Låter som det bästa beslutet. Men, jag tycker att många målar upp en skräckbild av att ha barn. Visst kan man ha otur och vara fast ett tag, eller så har man tur som vi. Dottern är 4 månader nu och mitt liv är som förut. Jag träffar kompisar, jag jobbar en del, jag är i stallet osv. Bebis följer med och när jag är på jobbet är pappan hemma. Det är ju dock ett problem om pappan inte är närvarande. Men har man familj så kanske de ställer upp frivilligt. Tycker inte att det är sunt att säga att allt allt allt handlar om barnet. Klart är barnet viktigast, men man är fortfarande en egen människa med behov.

Anmäl
2015-11-24 13:08 #15 av: [postmortum91]

#14 Jag tror nog folk bara målar upp den bilden just för att som 14 åring är man väldigt naiv och då behöver man nog inte ytterligare historier om hur bra det är. 

-Postnatal

Anmäl
2015-11-24 14:42 #16 av: Ria74

Jag tycker du gör rätt som väljer att inte behålla barnet. Du är bara 14 år, du ska leva livet, ha kul och utbilda dig tycker jag  inte ta hand om ett barn och bli vuxen än.

Lycka till!

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

Anmäl
2015-11-24 14:55 #17 av: jackiejohn

Tycker du har tagit ett klokt beslut ts :)

Jag försökte inte måla upp någon skräckhistoria jag återberätta mig graviditet,förlossning m.m för att ge bilden av att allt inte går som man tänkt sig. Jag själv fick en käftsmäll när det hände mig, och då är jag vuxen, gift, fast jobb och det var en planerad graviditet.
Men jag anser att alla vinklar är bra att ge och inte bara det rosaskimrande :)

Anmäl
2015-11-24 15:03 #18 av: Sarah

Tycker inte heller att en 14åring ska ha barn, och jag sa inget innan beslutet om abort var taget. Men, det är inte bara här som bara det svåra målas upp.

Anmäl
2015-12-02 21:49 #19 av: Azeman86

Nu så har jag inte läst tråden, så jag vet inte om du har kommit fram till något ännu. Men iallafall, det kan vara tufft att ha barn när man är två med/om barnet, första tiden kan vara enormt påfrestande, Att vara ensam om det kan verkligen verkligen vara tufft kan jag tänka mig då.  Vår lilla flicka är 4 veckor på fredag och jag är verkligen glad över att pappan finns i våra liv, att vi är två och att han finns där. Jag skulle aldrig ha klarat av det själv. Jag känner verkligen att jag var väldigt naiv tidigare de två gångerna jag var gravid tidigare i mitt liv och bestämde mig för att behålla de (men slutade med abort pga mycket annat).  (en gång när jag var 18 år och en gång när jag var 26 år eller något sånt, nu är jag 29 år snart 30år) 

Anmäl
2015-12-03 22:33 #20 av: oddahviing

Varför vill du behålla barnet?

Anmäl
2015-12-03 22:34 #21 av: oddahviing

Åh såg nu att hon bestämt sig...

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.