Jag har varit i precis samma situation som dig och jag önskar att jag kunde komma med en solskenshistoria här men tyvärr inte..

Min dotter var nappvägrare med ett stort närhetsbehov. Fram till 3-4 månader ville hon bli ammad 1 gång/timma dygnet runt. Hon kunde bara somna av Amning och det gick oftast inte att lägga henne ifrån sig när hon hade somnat, hon vaknade direkt. På kvällarna satt jag i soffan med henne vid bröstet nonstop från kl 17 till läggdags typ. Vid 3 månader började hon somna i vagnen ute på promenad, vilket var en stor lättnad, men det gick inte att vagga henne till sömns i den inomhus tex. Efter 3-4 månader så blev det något glesare mellan amningstillfällen, ca varannan timma men fortfarande dygnet runt. Vid 7 månader ungefär började hon dissa dagamningen till förmån för fast föda, men det var fortfarande Amning som gällde när hon skulle sova och jag fortsatte med sov-amning fram tills jag började jobba när hon var 1 år (det är 2 månader sedan nu). In i det sista vaknade vi flera gånger per natt för snuttande och det fanns inte på kartan att hon skulle kunna sova i egen säng eller att sambon skulle kunna natta henne. När jag började jobba fick det bli totalt amningsstopp på en dag, mina arbetstider tillåter inte att hon inte kunde somna utan bröstet och snuttande nätterna igenom.

Jag tyckte att det var skittufft i början, jag kände mig så låst. Men till slut insåg jag att det enda jag kunde göra var att gilla läget. Alla försök att försöka få henne att somna utan bröstet slutade i panikgråt och jag klarade inte av att se henne så ledsen så jag valde att fortsätta. Hon behövde ju den närheten. När vi sedan tog amningsavslutet så blev det ganska odramatiskt. Nappar försökte med i alla dess former fram tills hon var ca 8 månader, sen gav jag upp. Hon ratade alla. Vi nått tillfälle försökte vi med flaska, men det gick inte heller.

Jag vet många som haft det såhär, det är rätt vanligt. Och ja, det går säkert att "vänja" bort beteendet, men på en sån liten bebis som din Idun är tycker jag inte att man ska det. Det är ett behov hon har och man får försöka hitta sätt att stå ut. Jag tycker sömnbristen blev lite mindre påtaglig efter ett tag och jag lärde mig att passa på att sova på dagarna när hon sov. En del växer ju ifrån det när dom blir äldre, andra som min Alice etablerar en vana som är svår att bryta utan att det ska bli mycket skrik och gråt och då får man ju känna efter själv vad som är värst - att amma mycket eller ha en ledsen bebis.

Tack för ditt svar! Det var som jag trodde. Hon är ju väldigt liten än & jag vill också ge henne det hon behöver- dvs närhet. Det som oroat mig mest är BVC som manar på att hon måste ligga en bit ifrån för att reglera sin egen kroppsvärme & så har jag oroat mig för plötslig spädbarnsdöd, där rådet är att bebisar under 3 månader säkrast sover i egen säng. Napp ska ju också minska risken. Jag vet att risken är liten men ändå… Och det går absolu inte att rucka på Idun om hon ligger bredvid mig i sängen, hon vaknar och jag måste natta om. På BVC har de även sagt att bebisar ska sova på rygg- Idun hatar att ligga på rygg, iaf om hon ligger bredvid mig, det ska som sagt vara ansiktet upp i bröstet. Så dessa olika saker har stressat mig till att prova massa olika lösningar som aldrig hållit i längden. Men hon är ju som sagt väldigt liten. När sambon är hemma går det bättre, han kan ta henne i sele på promenad och låta mig sova, när hon somnat vid bröstet och sover tungt kan jag ge henne till honom, så hon sover på honom istället, och lägga mig en stund. Men hon måste verkligen sova PÅ någon. När hon bara vill ha närhet och vägrar bröstet och istället blir arg kan min sambo ta henne, för då har jag inget "bättre" alternativ. Men oftast är det trots allt Amning som gäller. Och sambon jobbar, så är inte så många timmar med avlastning ändå. Men absolut skönt den lilla stund det blir. Längtar ofta till helgen. Sen är jag lite löjlig och kan känna att det är "orättvist" att sambon inte behöver "offra" sig lika mycket. Han förstår inte riktigt min sits men det är ju egentligen inte så konstigt.. Jag känner skuld över att bli frustrerad och irriterad över situationen. Man kan inte sova, inte äta, inte gå på toa när man vill. Man känner sig på nåt sätt dålig som har svårt att få sitt barn nöjd, även om jag vet att det inte är mitt fel. Men det är jag som har valt att sätta henne till världen och får således ta konsekvenserna av det. Det är ju inte hennes fel, det är jag otroligt medveten om, så hon förtjänar ju inte en mamma som ibland blir sur och suckar irriterat. Det går ju ut över henne i slutändan, dessa begränsningar. Hon är glad och ler ibland, var tidigt en väldigt vaken bebis och fäste blicken redan efter en vecka- någonting hon nog fick för mycket intryck av, mer än hon var mogen för kanske- och det har nog bidragit. Första veckan upplevde jag henne som väldigt lugn och trygg, fast hon behövde mycket närhet även då. Somnade gjorde hon så mycket lättare! Så tror hennes utveckling påverkar henne mycket också. Nu känns hon ofta som en ledsen och orolig bebis och det skär i hjärtat :( jag tror att om hon får den närhet hon kräver nu kommer hon så småningom bli en trygg individ, jag hoppas verkligen det! Det låter kanske konstigt men känns skönt att inte vara ensam. Håller med om att inte vänja bort något nu när Idun är en plutt, förmodligen är detta en period som inte varar för evigt- eller den kommer helt säkert inte vara för evigt ;) känns skönt att lätta på hjärtat lite när det känns tufft och jag är hård mot mig själv. Man har ju hört och förberett sig på en krävande tid men när den väl kommer känner man sig ändå vilsen över hur man bör agera.

Vår första bebis sov bara på oss de första tre veckorna men sedan kunde han sova själv. Det kan ändras som genom ett trollslag med bebisar, de byter personlighet stup i kvarten känns det som.  Man får fösröka härda ut bara och ta hand om varandra så mycket man orkar, gnälla mycket men samtidigt fokusera på ljuspunkterna och det roliga i alla knäppa situationer som uppstår när hjärnan slutar fungera av sömnbrist.  

Jag vet att det är många som lyckas få till Amning i sjal, kanske kan det vara något att prova.

Nänä bvc är ute och seglar. Du reglerar din och bebis temp. Därför är hud mot hud extra värdefullt inom neo vården. Bebisen lyssnar på ditt hjärta och din andning, det lugnar och SKYDDAR mot psd. Det är naturligt att sova med sin bebis. Vilket djur lägger sin avkomma ensam och sover? Naturen funkar inte så..

Vill tillägga att jag inte rackar ner på de som låter barnet sova i spjälsäng, mitt syfte är att trösta/uppmuntra och rättfärdiga samsovning också. Man gör det man mår bra av. Både mamma och barn.

Min dotter ammande också väldigt ofta i början (använder inte napp), men endå alltid haft ganska bra dygnsrytm. Vid ca 6 veckors ålder tyckte jag allt vände till de bättre! Hon började sova mer och var inte lika tuttig längre på nätterna. En dag bestämde jag mig för att jag inte orkade amma henne till sömns eller ha henne sovandes i min armhåla längre då de tog lång tid och jag tyckte de vart jobbigt, så jag slog på ett par tassar på spjälsängen och började med att natta där dagtid, sedan även kvällstid - vilket gick jätte bra! Idag somnar hon själv i sängen utan vaggning eller Amning , blir 6 månader nästa vecka. Jag upplevde att hennes sömn blev mycket bättre när hon började sova själv (hon var ca 2,5-3 månader), så hon stördes nog lika mycket av mig som jag av henne. Men vid 5 tiden på morgonen åker hon över till våran säng ett par timmar för mysets skull :D. Men som de säger ovan, vänta några veckor till så kanske de släpper av sig själv då hon fortfarande är väldigt liten, men annars kan tassar vara ett bra tips längre fram iaf :) Dock har jag varit noga med att inte vagga i ''onödan'' för då har man bara ersatt amningen med vaggning och är lika fast där istället. Lycka till! 

Btw, Jätte fint namn!! 🙂

Ja såna där gummiproppsfötter till spjälis ska vara riktigt bra sägs det :)

Joel är 18 månader och söker ännu hud mot hud kontakt när han sover. Nuförtiden räcker det normalt sett med hand mot hand eller hans hand mot vår tex kind(eller hår,lår, arm osv) men man märker tydligt att han vill ha naturlig kontakt. Så för oss så gäller halv samsovning ännu. Joel somnars normala kvällar i egen säng och dyker upp hos oss vid 3 tiden för att få närhet. vi känner att han slutar med det när han inte behöver det mera. ;)

Egentligen är ju inte du en napp utan en napp är ju "dig" 😉 det naturliga är ju att snutta på bröst inte en gummibit 😁 även om det är jäkligt bekvämt med den där gummibiten ibland.. Hört talats om high need baby? Jag har själv ingen erfarenhet av det men kan vara värt att läsa om kanske ☺️ Jag har en nattsnuttare här hemma! Hon är 15 mån nu och äter 3-7 ggr per natt ungefär. Vissa nätter vägrar hon napp för att bara tutta på brösten. Ibland kan jag ge napp emellanåt. Hon har sovit i min armhåla/vid bröstet sedan hon föddes.

Har tänkt svara här hur länge som helst men hinner aldrig då jag ammar & går runt och tröstar ledsen bebis :P ville svara lite mer utförligt vilket jag inte "orkar" (eller det blir så rörigt rättare sagt) på mobilen när Flera har svarat, så väntar på att kunna sätta mig framför en dator ;) Återkommer när jag kan, tack för svaren sålänge :)

Har en bebis som för ovanlighetens skull har tagit nappen och dessutom sover i bärsjal (!) så nu hinner jag nog svara :)

#3 känner igen att det kan skifta, ena dagen funkar vissa metoder och andra går det inte alls, för att ytterligare en vecka senare funka igen! som vagnen, hon kan sova i den en hel promenad medan det ibland är en hemsk plats. har bärsele som back-up och hittills har det funkat bra :) vågade till och med ner på stan och äta lunch när mina föräldrar hälsade på i helgen, det gick bra sålänge hon fick amma och sen ligga i någons famn, vagnen tvärvägrade hon dock hela dagen, så släpade på den i onödan.

#4 det är märkligt! på bb sa de att hud mot hud var det bästa för spädbarn och att man kunde ignorera rådet att låta bebis sova i egen säng, samsovning var inga problem i början. att bvc senare säger i princip tvärtom är ju aningen förvirrande..

#5 det som funkar i respektive familj är förmodligen det rätta, men det är lätt att undra om man gör fel.

#6 skönt att det finns hopp ;) men tycker inte det är riktigt likas jobbigt nu när jag vet hur hon funkar, det får vara såhär nu liksom. ibland är det till och med lite mysigt. föredrar att hon ammar och myser framför skrik och gråt alla gånger (för de gångerna funkar inte ens amningen som tröst och då är det svårt). är man inte för trött och har tålamod tycker jag att det börjar gå bättre. som att hon idag faktiskt tog nappen och accepterade bärsjalen (på andra försöket, jag vet inte om jag knöt så bra första). hon vill ibland snutta på tutten och inte äta och blir missnöjd när det kommer mjölk, så i det fallet känns napp bra! dessutom har jag sett lite tendenser till att hon vill suga på tummen vilket jag helst inte önskar… men blir det tumme så finns det ju inte så mycket att göra åt saken. vi har ingen spjälsäng utan en vagga, som hon har sovit i ett fåtal gånger och bara korta stunder när vi ställt liggdelen till vagnen däri ;) haha. men vi har en spjälsäng till senare så blev nyfiken på vad de där gummiproppsfötterna gör? nån form av vaggning? har aldrig hört om det :) och ja, det kan säkert lätt bli till att man vaggar, det gör jag jämt när jag vill få henne att somna i famnen :P

#8 ja, tycker också att man ska bemöta sitt barns närhetssökande och det får ta den tid det tar :)

#9 haha, jag förstår vad du menar ;) vi får se om gummibiten accepteras oftare nu, den är ju trots allt ganska bra avlastning när det gäller tröst. men hon har ju som sagt en stark vilja redan, så kanske bara kommer funka då och då.  läste på om high need baby och vissa punkter stämmer in, inte alla dock. just nu känner jag mig i alla fall positivare även om det stundvis är lite jobbigt, som när jag inte har någon ork kvar och hon bara skriker vad jag än gör. då är hon oftast övertrött och har jag tålamod nog krävs det inte jättelång tid av vankande i lägenheten innan hon somnar (efter att ha haft några utbrott på vägen).

lilla tösen känns väldigt med och ler mycket och är väldigt nöjd när vi är iväg och hittar på saker eller har gäster. ja, oftast i alla fall :) sen blir hon ju trött/hungrig eller har en blöja som måste bytas. jag har tyckt det varit läskigt att ha med henne ner på stan till exempel men nu på lördag ska vi träffa några kompisar för brunch. vill inte isolera mig även om jag har känt viss nervositet över smittor när vi är bland folk :/ får hoppas jag inte tar en onödig risk & att hon håller sig hyfsat lugn så jag kan äta lite ;)

#6 åh, tack! ja vi tycker jättemycket om det namnet! ganska ovanligt också :)

#11 vyssan-lull tassar kallas de tror jag. Kostar 300 kr på babyproffsen och är 4 fjädrar med ett runt gummiskydd runt som du spikar på en på varje ben på spjällisen. Sedan kan du ''vagga'' spjällsängen. Eller de blir väl inte direkt som att vagga utan mer som när du ''skakar''/''vaggar'' vagnen, korta vaggningar.