Hur får han pengar? Han måste väl ha pengar till kläder, datorgrejer osv? Om han får pengar av er så hade jag dragit ner det till minimum och sagt att han behöver jobba för att få pengar, eller i alla fall söka jobb om han ska få pengar av er.

Det låter som att han är deprimerad. Har han någonsin utretts för någon bokstavsdiagnos eller liknande? 

Utgå inte ifrån att han är lat eller missköter sig osv, det är ju mycket möjligt att han inte kan hjälpa att det blir som det blir och då är det väldigt negativa begrepp. Man skulle ju inte säga att en rörelsehindrad är lat som exempel. 

Jobba ifrån att glaset är halvfullt och inte halvtomt. Fokusera på vad han faktiskt kan, både ni och han mår bättre av det. 🙂

#1 Han får "månadspeng" varje månad. Man kanske får börja i den änden, att inte ge honom några pengar alls. Bra förslag.

#2 Han är garanterat inte deprimerad. Han gillar att vara ute och träffa kompisar, det är väl nästan där problemet ligger. Han är hellre ute med kompisar eller flickvännen än att sitta hemma och läsa läxor. Han är inte korkad.

Jo är nog bra dra in månadspengen + inte ge honom pengar till kläder mm. då kanske han får ett motiv till att börja jobba (el studera och få studiebidrag).  För livet blir inte lika kul utan pengar, det blir väldigt magert festande då

(Nej anonym nr 2 man behöver inte vara korkad för att inte vilja studera el jobba. Just nu har han tak över huvudet, mat på bordet och nån som ger honom pengar så att han kan leva som han hade evig semester. Det finns säkert många vuxna som gärna skulle göra samma sak ifall nån annan betalade alla räkningar. Alla älskar inte att jobba.)

#3 Det är fullt möjligt att vara deprimerad och att vara ute och festa osv samtidigt, har nämligen gjort det själv. Tänk på hans beteende som ett självskadebeteende, att inte sköta om sitt liv är just det, alla sitter inte och skär sig i armarna.

Föräldrar är ju försörjningspliktiga tills 18-årsdagen om barnet inte studerar på grund- eller gymnasienivå (då gäller 21) Alltså borde han till och med hjälpa till med ekonomin hemma, genom ett arbete. Så det minsta du kan begära är att han hjälper till hemma, och som ovan nämnt tycker jag inte heller att han ska få någon månadspeng. Han får gå till arbetsförmedlingen som alla andra, eller börja plugga igen.

#6 Det kanske det är men eftersom jag känner honom vet jag att det inte är det det handlar om. 

Vi ska nog prova det där med pengarna.

Tror att rough love är svaret - dra in pengarna och börja ställa krav och vik inte från dem. Om det inte passar kan han ju söka jobb och flytta ut =P

Vill ni ha hjälp med jobb/aktivitet så kan ni kolla om kommunen/soc/försäkringskassan/arbetsförmedlingen har någon AME verksamhet han skulle kunna gå till =)

Jag har en femtonåring och jag skulle börja med pengarna. Har han inga pengar kan han inte roa sig heller. Och borde då inse att man måste tjäna pengar för att roa sig. Om Du/Ni belönar hans skolk med "fickpeng", så får han aldrig känna på hur det är att gneta för pengarna. 

Om min son hoppar av gymnasiet så förlorar vi en massa tusenlappar och då måste han hjälpa till med försörjning på annat vis.

Jag är lite inne på VildaVittras tankar om depression som faktiskt kan visa sig på många sätt, Att skjuta vuxenlivet framför sig och att festa och hänga med kompisar, vara omotiverad i skolan och missköta jobb är tecken på att personen kanske innerst inne inte mår så bra.

Att då sätta hårt mot hårt fungerar knappast utan snarare en dialog där man kanske kan komma fram till orsak och tankar om livet och framtiden.

Sätt er ner och prata med honom om varför han inte vill jobba/vara i skolan. 

Sen hade jag dragit in månadspengarna, han får ju mat och husrum av er och nöjen hade jag låtit honom stå för själv.

Jag är kroniskt depprimerad, har bokstavsdiagnos och känner igen mig extremt väl i det där beteendet. När mina föräldrar satte hårt mot hårt slog dom undan benen på mig totalt. Dom "kände" också mig!!! Tänk dig för och var observant på hans reaktioner. Bara en vädjan från en som varit där i samma båt.

#13 Hur skulle du vilja blivit bemött av dina föräldrar? Det är så svårt för mig som förälder att veta hur jag skulle gjort om det handlade om min dotter i samma situation.

Absolut krävs det kommunikation. Men det går på båda hållen. Man kan inte bara anta att ens föräldrar eller någon annan ska fatta. Jag är djupt deprimerad, men inte ens mina syskon kan se det då jag inte visar det bland folk. Mamma vet det såklart, och jag får stöd, för jag pratar om det med henne. Men hur ska hon veta att jag är sjuk om jag inte berättar det? Utan den vetskapen skulle jag lika väl kunna vara ointresserad av skolan.

Så det är ju svårt för en förälder att tänka "ja, det kanske är depression, nej, men då ställer jag inga krav." Självklart låter det vettigt att prata om saken innan man gör några drastiska förändringar. Men om han nu inte är deprimerad, eller inte vill berätta att han tror sig vara det, då kan man ju inte göra annat än att ställa krav. Som sagt, det går ju inte att gissa sig till hur folk mår.

#14 Jag fick kämpa långt in i vuxen ålder för att få hjälp och göra utredningar, trots att jag påtalade att jag mådde dåligt. Kontakt med psyk hade jag, men inte ens dom fattade att jag hade bokstavsdiagnos i botten. Så det fanns liksom inte ens på mina föräldrars karta att tänka i dom banorna.

I skolan var jag duktig, men skoltrött. Sket ofta i uppgifter helt, hade liksom ingen energi över även om jag kunde. Jag önskar att mina föräldrar hade tänkt steget längre och inte litat blint på dom runomkring som sa att jag bara var skoltrött mm.

Jag önskar även att mina föräldrar hade sett mig som annat än ett trotsigt hormonstint monster i tonåren.

När jag inte orkade sköta viktiga ting önskar jag att jag hade fått hjälp i ställt för skäll och förbud mot saker som höll mig "ovanför ytan". Jag var dock inte kapabel att erkänna detta där och då, jag var arg och utåtagerande pga mitt mående. Så fort kraven blev för höga drog jag mig undan och var riktigt vrång. Fick jag inte som jag ville så stack jag. Jag var verkligen inget lätt barn.

När jag väl fick min bokstavsdiagnos var det en riktig aha-upplevelse. Plötsligt förstod jag mig själv. Jag fick ny energi, nytt tålamod, nytt bemötande från omgivningen och jag orkade sakta ta itu med saker och ting. Jag fixade studier på universitetsnivå bara jag hade kommit i balans.

Min relation till mina föräldrar idag är bra, men väldigt "lappad och lagad" pga allt vi fick tampas med, till stor del i onödan. 

Nu säger jag inte att din son har en bokstavsdiagnos, utan jag vill belysa att det nog ligger något i botten till hans beteende. En frisk välmående ungdom vill inget hellre än att stå på egna ben och klara sig själv! Klart alla regler har undantag, en del är säkerligen lata och hemmakär, men det är inte i den änden man börjar nysta tycker jag.

Låter som många vettiga svar… Jag tänkte också på deprition först när jag läste. Min sambo fick en när han var runt 23 och det du skrev stämde in på honom. Han var glad utåt, drack och festade massor. Jobbet blev lidande och han var sjukskriven ett tag. Insidan var det värre med. Som tur var fick han hjälp fort. En annan sak. Kan ni prata? Isf vore det väl kanske bra och ta upp vad han tänk med sitt liv? Tryck lite på vad hans kompisar gör el kommer kunna gör. Vad kommer flickvännen tids nog säga om att han inte har pengar, jobb, utbildning? Kompisgäng brukar ju hjälpa el stjälpa. Är de likadana? Hoppas Ni hittar ett sätt att få honom att förstå att man måste jobba, om man inte vinner på lotto…

Jag är deprimerad och håller med vildavittra. Att jag är deprimerad går jag inte runt och berättar för mina föräldrar och det utspelar sig på sånt sätt att man kanske inte alltid märker det i vardagen utan att jag mer blir orkeslös och omotiverad. Att ha en förälder som bryr sig och är förstående spelar stor roll :)

Håller med övriga. Många ungdomar med depression eller bokstavsdiagnos beter sig exakt så där.

Hur har samtalen med skolan varit? Vad har lärare och rektor menat varit det stora problemen?
Varför vänta så länge med att få hjälp? Som sagt så är han ju myndig nu, så ni kan ju inte tvinga honom att söka hjälp heller.

Håll en öppen dialog med sonen och försök få honom att prata med er.
Förklara att man måste förtjäna sina pengar på olika vis, klarar han inte av att ha ett vanligt arbete, så kräv att han ska hjälpa till mer hemma iaf.

Ingen människa kan ju bara sitta på arslet och ändå få lön liksom, oavsett hur man mår.

Det behöver inte vara bokstavsdiagnos, för jag var nog lite sådär själv i den åldern. Jag var bara less på att bli tvingad gå nånstans varje dag då jag var i den åldern. Jag slutförde dock gymnasiet för det var otänkbart på min tid att bara hoppa av skolan. Men sen när man tagit studenten hade man ju extremt låg motivation göra nått man kanske sökte 1jobb/mån resten av tiden hade man "semester" och äntligen fick göra vad man ville sova länge, titta på tv mm. och mina föräldrar lät mig ha semster nått år iallafall innan kraven började trycka på + man hade ju inga pengar. Mina föräldrar gav mig inga, men jag hade inte så stora krav på att köpa en massa heller så det höll ett tag. Och nej jag har ingen diagnos jag var bara lat och har snälla föräldrar.

Min lillebror är 20 år, snart 21 och var, (är) precis likadan och är (tyvärr) fortfarande. Just nu går han och pratar med en terapeut, det talades om att det var hans Asperger som var anledningen till "latheten" och dataspelandet, men det handlar egentligen inte alls om det. Det handlar om att han är "uttråkad" och deprimeradi allmänhet och då är det svårt att få någonting in i huvudet på den personen. Att tjata om indragna pengar hit och dit kan göra situationen värre än vad den är. (Iaf blev det så för min lillebror) Så se om din pojk inte kan hitta någon att prata med för att komma på rätt humör och inställning till livet. Lycka till 🌺

Drar ni in pengarna kommer han fixa saker på andra vis. . . Han måste motiveras att göra saker han tycker är roligt. Då menar jag inte festa med polare. Men jag tror inte på att ta bort pengar för som sagt, risken är att han handlar kriminellt istället