Annons:
Etikett01-allmänt-om-barn
Läst 773 ggr
[Murvel]
2014-09-04 11:38

När kände ni er redo för att bli föräldrar?

Hej!

Hur gamla var ni när ni, på allvar, började känna er redo för att bli föräldrar? Vad var det som gjorde att ni kände så?

Jag är 25 och börjar känna mig redo. Har pluggat heltid, jobbat heltid, har lägenhet och ett stabil förhållande sedan 6 år tillbaka, saknar dock körkort än så länge. Har INTE fast jobb inom den bransch jag önskar, men jag har i alla fall möjlighet till löneinkomster.  Min sambo har fast anställning. Tidigare har jag inte känt mig redo, men nu gör jag det. Sambon vill "förverkliga sina mål" lite mer innan han känner sig redo 🙂 Kanske blir det dags nästa år. Hur är det/var det för er?

Annons:
Velinga1984
2014-09-04 11:46
#1

Jag kände att jag var redo när jag blev gravid som 19 åring. Har aldrig känt att jag behövt fast tjänst, körkort osv för att vara redo som förälder. Att vara redo för mig handlade mer om att vara villig att prioritera sitt liv. Att sätta sitt barn före allt i livet, före ens egna intressen är mer värt än ett fast jobb, körkort etc. 

Nu har jag en annan ekonomisk grund men inte kände jag mig mer redo när lillebror kom för 9 månader sen än vad jag kände när jag fick mitt första.

[Murvel]
2014-09-04 11:52
#2

#1 Ja, sånt är ju väldigt olika. Jag har ingen ekonomisk trygghet i min familj så för mig personligen var just ekonomin, att veta att jag klarar av att ha ett jobb och att genomföra min utbildning, väldigt viktigt. Jag har även lidit av social fobi och ville absolut INTE få ett barn när det var som värst, då det säkerligen skulle påverka barnet. Det jag fortfarande är rädd för (dvs inte redo för) är själva förlossningen - men det känns inte som att jag kommer "växa ifrån" det.

Ria74
2014-09-04 12:06
#3

Jag kände mig redo redan i 20-års åldern hade ekonomin till det men inget fast jobb. Tyvärr hade jag inget bra förhållande då utan väntade till jag träffade min sambo som hade samma värderingar och känslor som jag.

 Vi började försöka ganska snart efter vi hade träffats men det dröjde många år innan vi blev med barn.

Just förlossningen tror jag ingen är riktigt redo för, det är en så annorlunda känsla att man inte riktigt kan förbereda sig på det.

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

Intehärutandär
2014-09-04 12:13
#4

Jag fick barn då jag var 20 år, och var mer än redo. Hade planerat sedan jag var 13 år och hade mitt första långa seriösa förhållande. Att jag var ensam och utan ekonomi var inget hinder. Det var normalt för mig. Visst har vi haft många tuffa stunder, men vi står varandra närmare än andra förhållanden mellan förälder-barn. Nu är han tonåring och jag är mycket stolt över den unga man han blivit och de värderingar om livet han fått erfara.

Velinga1984
2014-09-04 12:40
#5

#2 Jag växte upp under knapra förhållanden, så det har aldrig avskräckt mig. Vill man så kan man har alltid varit mitt motto. Hade inget jobb eller utbildning. Det har jag skaffat mig efter sonen kom till världen. 

Förlossningen såg jag fram emot med glädje, hur det än låter. Jag var aldrig rädd eller nervös. Så jag blev arg när första sonen föddes med pl. kejsarsnitt pga misstänkt hjärnskada. Nya tag när jag blev gravid förra året, men ytterligare ett pl. kejsarsnitt pga för tungt barn. Och nu får jag inte föda vaginalt längre pga att mina 2 barn räknas som kraftigt medicinska avvikelser. Jag var arg och bitter länge över det.

jmkforlajjf
2014-09-04 13:28
#6

Vi körde väl på från det att jag och min sambo träffades typ. Jag sa att blir jag gravid så gör jag inte abort och han va tydligen helt med på noterna :P de va väl ganska naivt just då, men 1 år senare blev jag gravid med vår fantastiska dotter. Så de tog lite tid, men jag kände mig iallafall SÅ redo! Min sambo med, antar jag haha ;) När jag blev gravid var jag 20, och min sambo 23 :)

Annons:
CelsiusT
2014-09-04 14:34
#7

Jag fick stort sug när jag blev 20 år. Kraftig känsla att "nu vill jag ha barn". Men jag hade inget fast förhållande då. När jag var 22 år träffade jag min nuvarande sambo, vi blev sambos ganska direkt. Han ville också gärna ha barn, fast kanske inte med en gång för han hade så mycket han ville göra. Jag var också enig med honom om att vi vill testa på förhållandet en tid först. Efter ett år tillsammans blev han svårt sjuk och hamnade på sjukhus i flera veckor, opererade hjärtat och fick bölder i hjärnan och kämpade en svår kamp om att alls överleva, ta sig ur sjukhussängen och sedan att kunna fungera normalt igen. När han hade överlevt operationen och sjukdomen började gå åt rätt håll så låg han i sängen och tittade på mig och sa "nu ska vi skaffa barn". Jag gråter än idag när jag tänker på den stunden. Han kämpade med sitt liv och insåg hur snabbt saker kan förändras från ena dagen till den andra. Vi bestämde då att så fort han är på benen igen så ska vi börja planera. Sen planerade vi att när han var i jobb igen till hösten skulle vi sätta igång, men han fick aldrig något jobb till hösten utan det drog ut på tiden, det tog längre tid att bli återställd än han hade föreställt sig. Den november bestämde vi att i januari kör vi igång oavsett jobb eller inte. Men då blev det bäbis direkt istället. Vi har hela tiden kört oskyddat, på säkra dagar och avbrutet och sagt att blir det så blir det, ingen abort här inte med tanke på hur gärna jag (vi) ville ha barn. När vi väl hade planerat vilken ägglossning vi skulle sätta igång på så var det som om man släppte på försiktigheten och bäbis blev till.

Sambon har sökt jobb under graviditeten och hans sjukskrivning tar slut nu på söndag egentligen men i måndags (när bäbis var två veckor alltså) så började han sitt nya jobb. Så ja, saker och ting kan lösa sig med tiden också =)

Medarbetare på westernridning.ifokus

[Thiah]
2014-09-05 14:53
#8

Känt suget ett tag men när jag träffade maken kändes allt bara bra och rätt så efter 2 år sarte vi igång. :) Men redo för att bli förälder tror jag aldrig man blir ;)

ChristineL
2014-09-05 14:57
#9

Jag tror aldrig man blir "redo". Man vet inte vad barn innebär förrän man har det själv, man kan verkligen inte sätta sig in i det, det är något helt annorlunda, fantastiskt, jobbigt, roligt, underbart, pissigt, allt på samma gång!

Men jag var runt 20 när jag verkligen kände att jag ville ha barn. Tyvärr kom rätt tillfälle några år senare, och ytterligare några år innan det verkligen hände.

[WickedAlly]
2014-09-05 17:32
#10

Det var först förra året jag kände mig redo, var 22 då, eller jag trodde att jag gjorde det åtminstone. Att kunna göra precis vad jag ville lockande inte längre, jag längtade efter något stadigt; man, barn, hus och allt som hör familjelivet till. Längtade tom efter att få tvätta någons kallingar och någons nerspydda body.

Träffade maken, vi gifte oss och sedan kom Wilmer pang boom. 

Om jag verkligen var redo? Jag var redo att ge upp min egna tid för att göra det allra bästa jag kan för min son, för att alltid finnas där för honom och försöka erbjuda allt han behöver. 
Om jag var redo för allt vad det innebär, trötthet, enorm lycka och allt där mellan? Hahaha. 

Tror inte heller man riktigt kan vara redo för det är så stort och så annorlunda mot allt annat man gjort tidigare, det går liksom inte att föreställa sig.

Upp till toppen
Annons: