Annons:
Etikett02-barn-0-12-mån
Läst 3532 ggr
mnilep
5/27/14, 8:29 PM

Har jag gjort någonting tokigt? :(

Har alltid haft min dotter på snart 5 månader sovandes hos mig i sängen, hon har sovit hela nätter sen hon var väldigt liten. Det trappades ner och hon åt endast en gång om natten till att somna ca 20:00 och sova till 07:00 på morgonen, äta då och sen somna om till 08:30.. har verkligen ALDRIG haft problem med sömn.

Har provat ha henne i hennes säng en gång tidigare, det gick ej, hon kunde inte somna över huvudtaget..

Iförrgår natt så lade jag henne igen i hennes säng för jag tänkte att det vore bra om hon började sova där när hon börjar bli mer rörlig osv, även kunna ha henne sovandes där på dagarna.

Hon blev väldigt orolig, krånglade, tittade efter mig, somnade till slut.. Sen började hon ligga & snyfta i sömnen & höll på så i säkert en timme.. sen vaknade jag vid ca halv 2 på natten av att hon vaknade och låg och grät.. gick ej att söva om henne utan fick ha henne hos mig och ge henne ersättning, sen somnade hon i min säng igen.. Men efter detta så har hon sovit så oroligt.. Måste sitta hos henne & hon måste hålla i mina fingrar för att vara lugn, hon ligger och snyftar & gråter i sömnen och vaknar och är så ledsen.. :(

känns som jag gav henne men för livet när jag la henne i hennes säng, känns som jag gjort totalt fel från början att ha henne i min säng, tänk om hon känner att hon blev lämnad av det här?! :(

Annons:
Challa86
5/27/14, 8:37 PM
#1

Du har inte gjort någonting tokigt. 
Att hon snyftar och gråter i sömnen har säkert en helt annan förklaring. Mardömmar kanske? 
Jag har delat säng med min son sen han var 2-3 månader. Han är 2 år och 3 månader nu. Jag har som du också försökt få honom att sova i sin egen säng, men han vill inte och det är okej. Jag vet ju att när han blir tonåring kommer han springa så långt bort han bara kan för att jag är "pest och pina" 😃
Ta vara på att hon vill ligga nära dig istället. Det kommer en dag när hon känner sig redo att sova själv och då lär hon visa det ^^

challameow.wordpress.com 

mnilep
5/27/14, 8:43 PM
#2

ja det är sant hehe, det är mest det att kunna hållas lite med annat när hon har sina små skönhetssömner :) 
Nu sover hon nämligen i soffan på nedervåningen på dagarna och det känns inte så speciellt säkert hehe.. 

Ja, får hoppas att det löser sig med tiden : )

Tina-A
5/27/14, 9:59 PM
#3

Hon verkar inte vilja ligga ensam, så länge det inte totalt förstör din ege sömn så är det ävl bara att fortsätta på det som funkar :) Så länge ni båda får sova så kör på! Hon kommer säkert lugna ner sig snart när hon förstår att hon kommer få ligga kvar hos dig, oroa dig inte :)

Min dotter sov i min säng i 2 år, sen fick hon en vanlig 90-säng och har själv valt att sova där de flesta nätter sen dess.

.: Dance like there is no tomorrow :.

[Lyssna på någon av mina låtar -
”Jag är en liten bajskorv” på Spotify]

Ria74
5/27/14, 10:52 PM
#4

Molly har haft det liknande, vi har samsovit sen hon var knappt en månad och även om jag aldrig har försökt få henne att sova i egen säng så har det varit perioder när hon behövt vara extra nära och vaknat och varit ledsen även om vi sover intill varandra.

Vissa perioder vill hon gärna hålla handen i princip hela natten eller att jag ska hålla en hand på hennes rygg.

Minns att vi pratade om det på bvc nån gång att vi samsov och dom tyckte att jag skulle vänja henne av med det. Jag svarade att det fick komma när hon kände sig trygg att sova i en egen säng och att jag tvivlade på att hon skulle vilja sova hos mig när hon blev äldre :)

Jag har prioriterat att vi båda får sova bra på nätterna i samma säng som istället för att vi båda får sömnen förstörd av orolig sömn :)

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

[Thiah]
5/30/14, 7:45 AM
#5

Joel är bara 6v men jag märker redan att han ibland vill ha människo kontakt för att kunna sova. 

Gör det som känns bäst för er. Kan du kanske sätta in sängen bredvid din säng? Så hon sover i egen säng men du ändå kan ha en hand hos henne? Jag har Joel bredvid sängen och har min arm inne i hans säng med handen på honom för att vi ska sova.

mnilep
5/30/14, 11:02 PM
#6

Har hennes säng Max 20cm ifrån min säng. Det går inte alls att ha henne sovandes någon annanstans än där hon är van och vaknar flera gånger och ska ha mig nära för att kunna somna igen även på dagarna. Tror även det är en liten tandperiod just nu & så är hon genomförkyld.. Så just nu är det väll lite mer att hon vill ha mig nära hela tiden. Men hon får sova hos mig i fortsättningen, det är det som funkar & som skriver tidigare så märks det ju när det är annat som gäller :) är ju ändå så mysigt att vakna upp till ens lilla Gullunges ansikte :)

Annons:
[Yllhilda]
6/2/14, 11:13 AM
#7

Enligt två jag pratat med ska en stegvis säng-vänjning funka bra. Först lägga barnet i spjälsäng bredvid din, vidröra barnet och småprata tills den somnar. Efter någon vecka eller två så tar du bort handen och lägger tillbaka handen om vartannat och småpratar lite, stegvis blir stunderna kortare då handen är på barnet, när du inte längre behöver hålla handen på barnet ställer du gradvis sängen bit för bit lite längre bort, fortarande småpratade. Tanken är att det ska vara så gradvist att barnet inte reagerar på det.

[Tess86]
6/2/14, 8:26 PM
#8

#7 Ja, det finns många "metoder" för att vänja bebisar att bli mer och mer självständiga från sina föräldrar. Frågan är om det är rimligt att kräva av ett litet barn att det ska vara självständigt? Finns det något syfte med det, kan man tjäna något på det, annat är möjligtvis bekvämlighet för en själv, att barnet inte "stör" en lika mycket? 

Biologisk sett är barn beroende av sina föräldrar, de kan inte ta hand om sig själva. Att kräva av ett barn att klara sig själv skulle därför vara att gå emot människans natur, och egentligen alla däggdjurs natur. 

När föräldrar tar avstånd från sina barn, istället för att tvärtom låta barnet ta avstånd vart efter det blir äldre, brukar förvisso barnet bli mindre krävande. Samtidigt brukar man också kunna se att barnet blir mindre socialt och kontaktsökande och att stressnivåerna är höga. Man skulle alltså kunna säga att barnet lär sig att ingen bryr sig och därmed slutar försöka.

När man skaffar barn gör man det förhoppningsvis för att man vill vara nära sitt barn. Ibland kan det såklart kännas jobbigt att inte få sova eller vila. Men istället för att stressa upp sig över vad ens barn borde kunna enligt olika förstå-sig-påare så borde man stanna upp och njuta av att ens barn behöver en. Småbarnstiden är över snabbare än man tror.

[Yllhilda]
6/2/14, 10:47 PM
#9

#8 Om man är en person som inte kan ligga still en hel natt och ofta vevar med armarna, om man har en liten säng med lite plats att röra sig på som gör att man får ont, om man ofta måste kliva upp på natten pga prostataförstoring, om man är (obefogat eller ej) livrädd att göra illa sitt barn i sömnen, var går gränsen för "bekvämlighet"? 

Skillnaden mellan att låta barnet sova i egen säng och att ignorera barnets behov av bekräftelse under sin uppväxt är oerhörd!  

Just i detta fall tror jag inte att barnet skulle lida nämnvärt av att ligga 1,50 m bort då den verkar ha en förträfflig mamma verkligen som bryr sig och säkerligen ger barnet gott om kärlek resten av dygnet. Om just hon känner att det vore bättre av att ha lite egen sängplats eller en mer "sjävständig" bebis borde hon få kunna göra det.

[Tess86]
6/3/14, 9:03 AM
#10

#9 Med min text så syftar jag inte på att bebisen faktiskt måste ligga i förälderns säng för att må bra. En bebis kan ligga trygg i sin egen säng också. Men att använda metoder för att minska beröringen av barnet, att vänja barnet att vara längre och längre bort, är jag lite allergisk mot. Vår son sover också i egen spjälsäng just nu, för att han är så rörlig att jag är rädd att han ska ramla i golvet. Men det är inte en anledning till att vänja honom att somna utan att jag rör vid honom, att han ser mitt ansikte och kan sträcka sig efter mig.

Just nu ser våra nattningsrutiner ut som så att vi lägger sonen i hans spjälsäng efter saga och lite mys i famnen. Vi lägger oss i vår säng intill hans spjälsäng och lägger en hand på honom genom spjälorna. Han pillar på handen som avkoppling. Om han blir ledsen eller orolig flyttar vi över honom till vår säng och han får ligga ansikte mot ansikte med oss med en arm runt sig. När han har somnat lyfter vi då över honom till spjälsängen. Om han är ledsen över att ligga bredvid i sängen vaggar vi honom i famnen tills han somnar och lägger sen ner honom i spjälsängen. Vi förstår ju att vi inte kommer att kunna vagga honom för alltid, han blir ju tyngre och tyngre. Och äldre barn kan ju också bli lite "manipulativa" för att få stanna uppe längre på kvällen. Men så länge han är bebis kör vi på det som fungerar och oroar oss inte för framtiden. Har han svårt att sova i framtiden får vi väl krypa ner hos honom i sängen när han ska somna, eller har vaknat på natten.

[Yllhilda]
6/3/14, 10:02 AM
#11

#10 Vad bra att din metod funkar för dig. 

Idealiskt skulle man alltid ha barnet med sig, vidröra och ta hand om, leva occh andas barn, men så är inte fallet för alla. Man gör så gott man kan med de men man har till buds.

[Tess86]
6/3/14, 8:43 PM
#12

#11 Ja, det är skönt. Hoppas du inte tolkade det som att jag på något sätt ville visa att min metod skulle vara bättre än någon annans. Det finns hundratals sätt som fungerar och ett sätt är inte bättre än något annat. Jag ville bara förklara att vi inte heller alltid kör med samsovning och att det inte var det jag syftade på i mitt första inlägg. Man kan ge närhet och trygghet på många olika vis.

Självklart fungerar det inte att ständigt leva "på" sitt barn, det skulle ju inte barnet må bra av heller. Men när olika experter och psykologer utvecklar "mirakelmetoder" och olika mallar för hur man tar avstånd från sitt barn eller gör det mer självständigt, det tycker jag är lite skrämmande.

[Yllhilda]
6/3/14, 8:56 PM
#13

#12 Det är så sant. 🙂 Sunt förnuft är oftast det som funkar allra bäst.

Annons:
mnilep
6/5/14, 8:57 AM
#14

Det handlar inte det minsta om att jag vill ta avstånd från mitt barn, helst av allt så vill jag ju vakna upp bredvid henne resten av livet! Men hon växer & blir mer rörlig & det är framförallt hennes säkerhet jag tänker på när jag provade att lägga henne i spjälsängen. Där kan hon inte åla sig ur & ramla ner & göra sig illa. :) Men nu vet jag ju att det inte går något bra så får hitta andra lösningar/skydd för där hon sover nu. :)

[Tess86]
6/5/14, 9:31 PM
#15

#14 Det var precis likadant för oss. Vi hade också sonen i vår säng, tills jag vaknade en morgon av att han hade krupit ner till slutet av sin spjälsäng (som stod som skydd för att ramla ur sängen) och slagit i huvudet i spjälorna eftersom kuddarna som lutade mot spjälsängen stod högre upp, där han sov. Och jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt om han hade krupit lite längre (nedanför spjälsängen) och sen ramlat. Efter det vågar vi inte sova med sonen i vår säng. Därför nattar vi bara honom där vid behov och lyfter sedan över honom i spjälsängen. Som tur är funkar det för oss, han är nöjd. Hoppas att ni också hittar en lösning som funkar!

Upp till toppen
Annons: