Annons:
Etikett05-barn-6-12-år
Läst 879 ggr
Anonym
Anonym
2014-04-10 11:58

Problem på skolan

Hej

Min son som är 7 år och går i 1:an börjar få mer och mer problem vad gäller uppförandet på skolan.
Han har haft det tufft genom åren då jag och pappan hade ett väldigt kaotiskt förhållande och vi gick igenom en väldigt ful tvist när vi separerade. Han var dock väldigt liten då men kanske minns ändå. Pappan är väldigt speciell. En översittare som tror sig veta bäst i alla lägen, en robot och han ställer för höga krav på sin son. Han har inte tagit sin sons skolgång på allvar utan låtit honom vara hemma bara för att de skulle ut och resa eller för att han skulle följa honom på jobbet, ser inte till så läxan blir gjord utan ser det som om det är skolans ansvar att se till att det blir gjort eftersom pappan jobbar mycket så pojken är på fritids 6:30-17:30 varje dag och så säger han att på helgerna hinner de inte göra läxerna för att de ofta är ute och reser och "hur kul är det då att sätta sig med läxan?!"
Han har bättrat sig eftersom skolan varit på honom nu om att det måste bli förändring. Dock har vår son problem med koncentration m.m. och vi misstänker ADHD eller liknande. Han hamnar lätt efter i skolarbetet för att han tappar fokus och har nu därför fått en egen bänk för att inte bli störd, vilket fungerat.
Pappan har gjort honom bortskämd då han får allt han vill ha i princip. När han var 5 år hade han en egen touchtelefon och den fick han ha med sig till skolan. Det är många som har sånt här nu har jag förstått men inte med sig till skolan då han inte ens får använda den där. Han skickar med den bara för att han ska kunna visa upp den för sina kompisar och skryta. Han har skickat honom till skolan alldeles för uppklädd i svart kavaj och pojken sa att pappan tvingade honom ha den. Ofta har han för lite kläder, det fattas vantar och alla tjocktröjor/hoodies jag skickar med till pappan blir kvar där. Nu när jag hämtade honom den här veckan hade han 2 olika stövlar.
hans plastmapp som de ska ha läxan i försvinner hela tiden hos honom.
Sonen pratar ofta om att de varken äter frukost eller kvällsfika och ofta är han hungrig hos pappa och han har haft magkatarr tidigare och det verkar vara påväg tillbaka nu. han klipper inte tånaglarna på honom, ser inte till så han borstar tänderna eller gör rent öronen på honom. Sen har han också blöja på honom eftersom han har problem med sängvätning men det är ingenting som är ordinerat av någon läkare. 3 tider på barn för det där med sängvätningen har nu blivit avbokade p.g.a. pappan och skolan har rått honom till att inte använda blöja på honom men gör det ändå.
Hos mig däremot är vi 2 vuxna med ADHD vilket leder till att vi sällan gör något annat än är hemma för vi är dåliga på att planera. Vi slösar inte pengar på en massa onödiga prylar oftast utan här har han vanliga leksaker och inte en massa spel och surfplattor. Han har kompisar han umgås med här och så. Jag till skillnad mot pappan är väldigt känslosam och öppen om mina känslor och kan be om ursäkt ifall jag gjort något fel och pratar med pojken om känslor och tankar och hur det är att vara människa och försöker hjälpa honom med sina egna tankar och känslor. Jag är väldigt lättstressad också vilket jag vet är ett problem. Jag jobbar på det. Han har en lillebror här också som givetvis leder till att det krävs mer av honom här eftersom han är så stor. Jag förväntar mig att han kanske gör sin frukost själv ibland, att han klär på sig själv givetvis och på kvällarna när båda ska läggas får tyvärr lillebror mer uppmärksamhet. brukar dock försöka läsa för honom på kvällan om det inte är så att sambon har så ont att han har svårt att ta hand om lillebror medans.
Jag har gått igenom en förlossningsdepression när jag fick sonen ifråga och har därför fortfarande ibland svårt för rent fysisk kontakt med honom. Det är någon spärr jag har. Jag har bearbetat mycket och kramar honom och så och tar honom i handen och stryker på honom men ibland blir det obehagligt om han t.ex. stryker på mig.
Kuratorn föreslog att jag skulle kunna t.ex. låta honom ligga och sova med mig någon gång men jag klarar inte av att ha honom i sängen med mig riktigt på det sättet. Nu har vi gjort så att hans lillebror får sova i hans rum så han inte ska känna sig så ensam.
Jag försöker bekräfta den äldre så mycket det går och frågar alltid hur det gått på skolan och frågar varje morgon hur han mår och när han går och lägger sig. Jag försöker att inte behandla pojkarna olika men han ser väl säkert att jag har mer fysisk kontakt med den yngre. Nog för att det oftast är så i andra familjer också men han säger att hans liv har förändrats sen han fick en lillebror. Att han tycker det är jobbigt.
Nu är det så att vi ska ha ett möte med skolan idag som en "nödinsats" då läraren har svårt att hantera honom då han vägrar komma in på rasterna ibland och inte vill göra skolarbetet och är och kryper under bänkarna osv.
Jag vet att pappan kommer skylla grejer på mig då han inte kan se sin egen del i saker och ting och jag vill ju heller inte precis sitta och säga att det är hans fel. Jag gör ju saker fel också. Jag har varit väldigt öppen i min kommunikation med skolan och också sagt precis som det är att jag ibland har svårt att få allt att fungera hemma. (de har varit väldigt tillmötesgående och förstående och sagt att det är det många som har men att man kan vara en lika bra förälder för det och dom tycker jag prioriterar helt rätt). Men jag kan inte låta bli att känna att det här med pojkens svårigheter på skolan har mycket att göra med saker han lär sig av pappan. Han ser aldrig sin egen del i saker och ting och vägrar inse att han gjort fel.
Givetvis har det en del att göra med att han kännt att han inte fått tillräckligt med uppmärksamhet hos mig. Jag har ändrat på en del grejer här nu. T.ex. har vi flyttat den yngre sonens säng in i hans rum så båda pojkarna sover där nu. Jag försöker vara ödmjuk och tar till mig all feedback jag får från skolan och försöker förändra det jag kan till det bättre.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är rädd att bli dömd bara för att jag har vissa problem men jag sätter alltid pojkarna i försa hand och vill att de ska ha det bra. Jag hjälper till med läxor, ser till så de har kläder på kroppen och är rena och friska, jag försöker hjälpa dom med känslor och tankar och lyssnar på dom när de behöver prata(nu är ju lillebror bara strax under 2 år).
Jag är aldrig våldsam mot dom och nedvärderar dom inte. Däremot blir jag lätt högljudd när jag blir stressad och har svårt att t.ex. se till så vi äter nyttigt och ordna med aktiviteter och så. Blir lätt att vi går ut och leker tillsammans för sällan osv.

Vad tycker ni att jag ska göra? Vad kan jag göra för att hjälpa min son med tanke på de förutsättningar jag har?
Jag vill att han ska ha ett bra liv och det är så viktigt att det blir rätt nu så han inte hamnar i en ond cirkel. Han har som svårt att passa in bland kompisarna och de och självklart han också märker ju att han är lite annorlunda.
Han vill inte gå till skolan längre och igår ljög han till sig en dag hemma(är jag ganska säker på).

Jag önskar att sonen kunde få ha sitt boende här och umgänge med pappan egentligen men i dagsläget är det inte värt striden eftersom pappan börjat samarbeta så det är inte ett alternativ. jag försöker bearbeta pappan att be mig om hjälp om det är mycket möten och resor m.m. och det har börjat ge utdelning nu. Däremot blir det ju en stor omställning för pojken att vara mer här och jag tror han saknar den där ytliga materiella bekräftelsen från pappa de gånger han blir här lite längre. Nu handlar det än så länge bara om några dagar men ändå.

Tar emot alla tips ni har att ge.

Annons:
Niklas
2014-04-10 12:05
#1

Försök koncentrera mötet till problemen i skolan. Personalen kan säkert säga om det är likadant alla veckor eller om det är vissa veckor, det vill säga om det är skillnad beroende på vem han är hos.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Anonym
Anonym
2014-04-10 12:07
#2

Tack för ditt svar. Känns lite dumt att jag ska vara med via telefon eftersom jag haft magsjuka. Hade hellre suttit med öga mot öga med dom. Blir uppring 15:15 idag för mötet.

Niklas
2014-04-10 12:19
#3

Försök också att satsa på lösningar i stället för att älta vad som varit. Det kan även göra det lättare för pappan. Han kan styra framtiden, men inte ändra på historien.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Anonym
Anonym
2014-04-10 12:24
#4

Precis. Jo han har varit väldigt duktig på att älta mina fel och brister och satt käppar i hjulen i allt jag försökt göra. Man är ju så beroende av varandra trots att man inte är ett par när man har barn. Han måste ju t.ex. godkänna läkarbesök och sånt eftersom vi har gemensam vårdnad.

Det är skönt att vi åtminstone kommit så långt att vi kan erbjuda varandra hjälp och ta emot och att han så smått börjat sätta pojkens bästa i första rummet någorlunda. Hoppas inte detta blir ett bakslag om han nu känner sig pressad idag då vi faktiskt hade börjat få rätsida på alltihop.

Skriver väl sen efter mötet. Hoppas att kuratorn och läraren har något vettigt att komma med. Vet inte om det var någon fler som skulle vara med.

Ria74
2014-04-10 13:02
#5

Tycker det är ett bra tips att inte älta det förflutna. Det är så lätt att allt bara rullar på i gamla hjulspår och en eller båda föräldrarna känner sig påhoppade.

Fokusera på hur ni ska kunna hjälpa sonen så han trivs bättre och presterar bättre i skolan.

Förstår att det måste vara jobbigt både för dig och sonen när du känner som du gör för beröring med honom. Barn märker mer än vi tror framför allt om ett av syskonen särbehandlas.

Gör du och äldsta sonen saker tillsammans, bara du och han? Kanske är det så enkelt som att han behöver lite ensamtid med dig och få känna sig viktig.

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

Anonym
Anonym
2014-04-10 14:05
#6

Ja det händer men troligast för sällan ändå. 

Det som är så skumt är att ju mer tid jag gett honom desto mer oförskämd och krävande har han blivit. Det är därför inte så roligt längre att hitta på saker med honom. När han får saker och vi hittar på roliga saker blir han uppstudsig och otacksam. Förstår inte varför. Det är som att ge honom lillfingret och han förväntar sig hela handen och blir sur när han inte får det.

Men jag försöker hitta på saker ibland. I somras var vi bara han och jag och såg soluppgången uppe på ett berg där vi satt och grillade. Förstår att det inte är sånt du menar på utan mer vardagliga saker.
Vi brukar då och då ordna "bio" hemma han och jag då någon av oss väljer en överraskningsfilm och så har vi godis och släcker ner här.

Det jag dock helt ärlig är dålig på är att inkludera honom i vardagssysslorna. Jag skulle vilja t.ex. baka med honom då och då men jag bakar nästan aldrig vanligtvis. Vi är som sagt 2 vuxna med ADHD här hemma så det blir ofta "genvägar". Som sagt att vi äter onyttigt osv. Jag försöker och förändringarna kommer så smått men det måste få ta sin tid för allt jag försökt tvinga fram faller bort lika fort. Jag har så svårt att få in rutiner och finns inte intresset är det svårt.

Annons:
Niklas
2014-04-10 14:11
#7

Det kanske inte behöver vara så avancerat. Många gånger är de enklaste sakerna de mest uppskattade. Att sitta och läsa tillsammans, jobba i trädgården eller baka.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Ria74
2014-04-10 14:45
#8

Läsa en bok ihop, spela spel, baka, laga mat, gå ut och handla ihop, gör något i trädgården, spela fotboll, gå en promenad, gör något kul pyssel som att måla eller snickra ihop.

Det behöver inte vara något som tar så lång tid eller som är avancerat utan mest att ni spenderar tid tillsammans bara ni två där inte lillebror tar upp den mesta tiden.

Lite och ofta tycker jag är bättre än att man ska spendera långa perioder ihop och hinner tröttna på vad man nu gör innan det är klart.

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

Anonym
Anonym
2014-04-10 14:51
#9

Tack för råden men det brukar jag ändå göra ganska ofta med honom nu när jag tänker efter. Kanske sätter för mycket krav på mig själv, jag vet inte. Det enda jag är dålig på är det där att spela spel. Men annars brukar vi följas och handla och försöker som sagt läsa nästan varje kväll för honom när det är möjligt.
Ja vi får se tiden an.

Anonym
Anonym
2014-04-10 14:53
#10

Usch vad jag är nervös för mötet. Känns som att invänta döden i form av en ringsignal. Haha. Nä det går säkert hur bra som helst men är överlag nervös inför att prata i telefon och då att veta att det kommer sitta 3+ pers på andra sidan och lyssna på mig känns nervöst. :P

Niklas
2014-04-10 15:10
#11

Alla kommer att lyssna på varandra. Ta något att dricka och lägg upp fötterna på bordet. Skriv upp stödord på ett papper om det är något du inte vill glömma eller behöver påminna dig om. Skriv ner om det sägs något som behöver följas upp.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Ria74
2014-04-10 15:34
#12

Nu har dom redan ringt förstår jag, men hoppas det gick bra och att ni fick ut något av det.

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

[Forummedlemmen]
2014-04-10 17:52
#13

Måste han ha skjorta och slips till den där kavajen också? Är det ofta han måste gå klädd så (och inte bara till "fest" eller så)?

Annons:
PogoPedagog
2014-04-10 19:46
#14

#6 Angående att han blir "jobbig" när ni spenderar mer tid så tror jag på det en barnpsykolog sa att det är när barnen är med någon de är riktigt trygga med de släpper fram sina "dåliga" sidor. Med andra beter de sig bättre men eftersom de vet att de är med någon som älskar dem får man som förälder se barnens sämre sidor oftare.

exitingsvillemo
2014-04-14 23:32
#15

Hur har det gått för er, nu efter mötet? Kom ni fram till något, som känns ok? =)

Upp till toppen
Annons: