Jag oroar mig kanske lite för det. Har hänt mer än en gång på natten att när jag vaknat har lagt handen på Molly för att kolla så hon andas.

Men det är inget jag går och tänker på dagligen.

Det är någonting jag oroar mig för nu innan Bobfloyd kommer. Vet att risken är liten och så men ändå är det ett gnagande orosmoment. 

Vet bara ett spädbarn som plötsligt dött (men där var det hjärtat som varit problemet) så egentligen har jag ingen direkt orsak att vara orolig tycker jag.

#2 Jag antar att vi oroar oss eftersom det är något vi inte kan kontrollera, vi kan minimera risken. Men aldrig vara helt hundra på att det inte händer.

Jag svarade vet ej. Nu är jag inte rädd för det, men när hon var färsk var jag egentligen livrädd, vågade inte tänka på det, vågade inte kolla efter om hon andades av rädsla för vad skulle jag göra om hon inte andades längre.

Ibörjan var jag livrädd för det. Nu när han är 9 mån så är jag inte så rädd

Jag är gravid med mitt första barn och just nu är det inget jag oroar mig så jättemycket över, jag misstänker dock att det kommer att ändras när bebis är född.

Oroade mig för det med första, men känner mig inte speciellt orolig inför andra barnet. Känns som att jag läst på så mycket om PSD att jag inte känner någon större rädsla.

Ja det är klart att jag är! Inte så rädd att de tar över mina tankar helt. Men de finns där i bakhuvudet hela tiden. Jag vaknar väldigt ofta för att bara kolla honom. Usch. Längtar tills den perioden är över.

Nu är hon 9månader och jag är inte så rädd för det. Jag tänker inte på det, förutom om sover hon längre än vanligt så går jag in och kikar så allt står rätt till. Speciellt då hon gärna vill sova med sin snuttevän (en liten snuttefilt) ovanför ansiktet.

Nej har aldrig varit rädd för det med något av barnen.