Annons:
Etikett04-barn-3-5-år
Läst 19036 ggr
Emelie-E
11/25/13, 12:36 PM

"Vill inte till dagis"

Min son på 3 år började på ett nytt dagis i oktober. Innan det gick han på ett annat dagis sen januari 2013. Nu den senaste tiden har han börjat säga att han inte vill till dagis, något som aldrig hänt tidigare och jag vet inte hur jag ska hantera det. Det är ju så klart skillnad på nya och gamla dagiset. På det gamla fanns det bara jämnåriga kompisar, 2-3åringar. Nu på det nya är det blandade åldrar mellan 2-3 -5 år. Innan sommarlovet så hade vi utvecklingssamtal på gamla dagiset och där sa de att det var så kul att se hur mycket sonen har växt i sig själv och att alla barnen nu börjar leka med varandra men att han hade några han lekte mer med. Och jag blev typ överlycklig, kändes så bra! Men så hastigt och lustigt fick vi tag på ett nytt boende och flyttade. Jag var helt förkrossad för jag ville inte byta dagis när han verkade trivas så bra där. Men det var ju så klart oundvikligt.. Nu har han gått på nya dagiset i snart två månader och varje morgon är det "jag vill inte till dagis", bara de orden, inga tårar eller skrikande och han tar snällt på sig kläderna. Jag börjar så klart fundera på varför han säger så över huvud taget? Är det bara något han säger för att han kan eller ligger det något annat bakom..? Eftersom det är såna blandade åldrar börjar jag fundera på om han har lika roligt på nya dagiset som gamla. Jag hör honom aldrig prata om de andra barnen så som han gjorde med de gamla kompisarna.. Jag vet liksom inte vad barnen heter nu. Hur hade ni reagerat om detta var ert barn som sa och betedde sig så här? Jag blir så ledsen av dessa orden men samtidigt vet jag inte om de faktiskt betyder något :/

Annons:
JossanH
11/25/13, 3:56 PM
#1

Läser man runt lite på nätet så verkar det finnas en hel del barn som faktiskt blir mobbade/utstötta av andra barn på dagis. Det kan även vara så att de äldre barnen har en hård jargong som är obehaglig för de mindre barnen. Kan du inte försöka prata med fröknarna? Surfa runt lite och se om du känner igen dig i andra föräldrars historier.

Sajtvärd på Iller.ifokus

BlackandBlue
11/25/13, 8:10 PM
#2

jag hade tagit kontakt med fröknarna på dagiset och prata med dem om hur han har det där? om de andra leker med honom eller är taskiga osv! hade nog även frågat barnet varför den inte vill gå dit!

// Claudia Bertheau

BlackandBlue's Guldhamsteruppfödning
www.Blackandblues.weebly.com

AnnaFagerell
11/26/13, 5:59 AM
#3

Sårdär har jag det. Nästan varje dag! Min 3,5 åriga son har varit på sitt nya dagis i 1,5 år. Han gör fortfarande så och det skär i en att lämna honom där. Vi drog dock igång en utredning. En utomstående pedagog har varit på förskolan vid flera tillfällen för att bara se hur min son har det. Han är som vilket annat barn som helst. Han leker, han är med och han har vänner. Inte utstött på något vis alls. Han äter och verkar vara en pigg pojke som har skoj. Jag måste lita på det.

Det har börjat bli aningens bättre, han gör inte så varje dag nu men kanske två dar i veckan, av tre. Jag tror att våra små barn är inne i en period i livet där dom tror att vi överger dem. Förhoppningsvis är det en övergångsperiod. Inbillar mig att det kunde blivit så på gamla förskolan också.

Är det samma sak om din sambo lämnar eller någon farmor/mormor? det är olika här hur han reagerar beroende på vem som lämnar och faktiskt, vem som tar emot honom på förskolan.

Tycker själv det är jättejobbigt. Däremot är jag lite mer peppande de dagar jag vet att en viss fröken öppnar, då vet jag att han vill gå dit. Sen brukar jag tala om en speciell flicka som är där som jag vet att han tycker om. Fråga fröknarna vilka barn din son helt leker med. Tala om för dem hur du känner och be dem hjälpa dig med att tala om för dig varje dag du hämtar vad din son gjort och vem han lekt med. Det hjälper iaf mig. skulle det sedan fortsätta kan man säkert göra en likadan utredning för din son som man gjort med min.

Medarbetare på djurskydd.ifokus

Mabrotnosh
11/26/13, 1:33 PM
#4

Om man tänker på oss vuxna så vill vi faktiskt inte till jobbet ibland heller. Ibland kräks vi på bara tanken och vill hellre ligga kvar i sängen och sova hela dagen typ. Kan det inte vara så för barn också? Kan du inte fråga pojken varför han inte vill gå? Eller be fröknarna kolla om han har vänner eller om han håller sig för sig själv? Har det startat nyligen kanske det är tråkigt när det är mörk på morgonen och mörk på kvällen och vi alla till mans är lite trött och hängiga när det aldrig riktigt blir ljust ute.

Tina-A
11/26/13, 10:08 PM
#5

Jag tycker att du ska säga till en av pedagogerna att du vill ha ett samtal, och så sätta er ner och berätta att han säger att han inte vill komma till förskolan och fråga henne varför hon tror att det är så. Sen är det förstås viktigt att ni diskuterar fram en möjlig lösning, ni båda kommer med tankar och idéer om vad man kan göra för att få honom att trivas bättre och få honom att vilja komma till föris och så provar ni ett tag och ser om det blir bättre!

Eventuellt kan du ju ta det en snabbis vid hämtning eller lämning om det känns lugnt och det verkar som att det finns tid. Säg typ att "du, min son säger att han inte vill komma hit på morgonen.. varför tror du det är så? har det hänt något?"

Det funkar också, men det kan bli lite tight och det är lättare att prata ut och ta tid till samtalet om ni faktiskt bokar en halvtimme någon dag (kanske precis innan hämtningen på eftermiddagen) och sitter ner och pratar. Det kan ju vara en konflikt med någon kompis eller något som gör att han känner så. Självklart ska dom ta det på allvar och se till att han vill komma till föris, det är ju superviktigt. Inte alls kul att han säger sådär på morgonen..

.: Dance like there is no tomorrow :.

[Lyssna på någon av mina låtar -
”Jag är en liten bajskorv” på Spotify]

Tina-A
11/26/13, 10:13 PM
#6

Ja just det, din fråga om hur jag skulle reagera!

Min dotter säger så ibland också, "jag vill inte gå till föris!!". Jag upplever att det oftast bottnar i att hon inte vill ta på sig kläderna på morgonen då hon älskar att vara naken. Hon sover alltid naken och det är himla massa kläder som ska på, både vanliga kläder och så ytterkläder. Nej, då om hon är trött och grinig vill hon definitivt inte gå någonstans utan bara sitta hemma, naken! Så ja, jag brukar inte lägga så stor vikt i det när hon säger det på morgonen. Om jag skulle märka att hon faktiskt tyckte det var jobbigt att gå dit, eller om det skulle vara jobbigt att lämna henne på morgonen och hon skulle vara ledsen flera dagar i rad när jag ska lämna - då skulle jag be att få sitta ner med någon ur personalen så fort som möjligt.

Ett barn på jobbet har också sagt någon gång att hon inte vill gå till föris, då satte jag mig ner med mamman och så pratade vi om hur vi skulle göra för att barnet skulle bli mer positiv till förskolan. Vi kom på en massa bra idéer som vi provade och det funkade jättebra, barnet är mycket gladare nu och trivs mycket bättre.

.: Dance like there is no tomorrow :.

[Lyssna på någon av mina låtar -
”Jag är en liten bajskorv” på Spotify]

Annons:
[Thiah]
11/27/13, 11:15 AM
#7

Barn är otroligt duktiga på att mobba och frysa ut andra barn. Har gått på flertalet mobbningsförebyggande kurser just för barn i åldern 1-5 år. Hoppas dom inte har sådana problem på ert dagis. Som dagispersonal skulle jag önska att du direkt pratade med oss. Vi som personal kanske inte har reagerat på att din son är utanför eller liknande men kanske ändå har märkt av nått. Många barn visar inget på dagis utan bara hemma. Sen tar det tid att bli bekväm i ny grupp/nytt dagis/ nya rutiner och ny personal. Vissa barn behöver flera månader på sig.

OlgaMaria
11/28/13, 8:50 AM
#8

Berätta bara för förskolepersonalen att han säger att han inte vill gå till dagis på morgonen. Jag tycker det är onödigt att fråga dem om varför det är så. Det kan du ta vid ett utvecklingssamtal eller om du ber om ett samtal. Men det är jättebra för dem att veta om hur han känner. Då kan de ge honom extra uppmärksamhet och försöka hjälpa honom att trivas bättre. De vet ju inte om att han behöver detta stöd förrän du säger till, men de vill säkert stötta och kan säkert göra det bra!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Emelie-E
11/28/13, 12:21 PM
#9

Tack för alla svar! Jag vet att jag borde prata med personalen. Men samtidigt tycker jag att det är riktigt konstigt att de aldrig berättar självmant hur dagen har varit. Det gjorde dem på det tidigare dagiset, då kunde en fröken sitta bredvid när man klädde på barnet för att gå hem och berätta allt han hade gjort. Nu känns det som att man inte vet någonting. Men ska absolut försöka ta upp det med dem. Vi har även en vän till familjen vars dotter också går på samma dagis som vår son och jag fick reda på häromdagen att de tydligen leker en hel del och att sonen ofta är över på hennes avdelning och leker. Och det är ju skönt på ett sätt, då finns det iaf någon han faktiskt leker med. För det är det jag är mest rädd för, att han inte har några vänner och att de andra barnen inte leker med honom. Han som annars är så framåt och tar kontakt, vill inte att det ska försvinna. Jag försöker ju även prata med sonen och fråga varför han inte vill gå till dagis när han säger så, men jag får inga svar alls. Men jag ska försöka prata med personalen. Vill ju inte att han ska må dåligt på dagis om det är det han gör.

[Thiah]
11/28/13, 5:27 PM
#10

Du kan även säga åt personalen att du gärna vill veta hur din sons dag har gått. Har haft många kollegor som adrig berättar nått för föräldrarna, inte för att vara elaka utan bara för att de inte tänker på att föräldrar är nyfikna på sitt barns dag

[MiniPim]
11/29/13, 10:29 PM
#11

Du kanske kan följa med en dag och se hur det går för honom? :) Ifall någon är elak mot honom så borde ud ju märka det!

[Murvel]
12/7/13, 8:49 PM
#12

Jag hade försökt ta reda på barnets känslor och sedan föra fram att de känslorna är helt ok. VAD är det barnet inte gillar? VAD känner barnet? HUR vill barnet att det ska vara? Och sedan göra det bästa av situationen. Känner barnet sig lämnat? Så säg att det är ok att känna sig lämnad eftersom mamma/pappa inte är där (men ju alltid kommer tillbaka!), och fråga vad han vill göra på dagis när han känner sig lämnad (exempelvis vara alldeles ensam ett tag, utan pedagoger som försöker få honom "glad" hela tiden). Och sedan prata med förskolan om detta. 

Kanske är det inte ens dagis han ogillar - utan faktumet att ni flyttade! Barn är kluriga att kommunicera med och hans reaktion på dagis kanske egentligen är en reaktion på en känsla av otrygghet av att ha "flyttats"? Har andra livsförhållanden också ändrats samtidigt med flytten? Är du/eventuell partner borta mer? Har ni ändrade rutiner? etcetc.

Edit: Om barnet inte svarar på frågan "varför vill du inte till dagis?" så fråga andra frågor. Typ: "Vad vill du göra i stället?" "Vad känner du när jag säger att det är dags att gå till dagis?"

Anonym
Anonym
12/11/13, 12:16 PM
#13

När jag var liten och gick på dagis så hade jag en period då jag sa att jag inte ville till dagis, ibland grät jag. Men när jag väl var där o mamma/pappa hade gått så var det ju superkul och jag lekte och hade massa kompisar. Vet inte varför jag sa så. Minns det faktiskt inte ens själv utan det är mamma o pappa som berättat om hur otroligt svårt det var att lämna mig på dagis. Ibland hände det att pappa inte kunde med att lämna mig när jag grät så jag fick följa med honom på jobbet. Det var ju sällan lika kul som på dagis, men det var ju kul det med. Men jag har i efterhand bara positiva bilder av dagis och fröknarna, jag gillade verkligen mina fröknar.

Nu har jag iof i vuxen ålder fått reda på att jag har problematik inom autismspektrat och ADHD. Kan ju varit så att det var någon sådan problematik som låg till grund för mig då, och jag har fortfarande svårt att se förändringar i förväg. Tex när jag ska gå till jobbet eller på ett möte, så har jag väldigt svårt för att se mig själv gå dit och jag blir ofta ledsen när jag tänker på att jag ska gå dit. Men när jag väl är där så trivs jag bra och tycker det är kul. Men nästa dag är det ändå lika svårt att se att jag ska gå dit, vissa dagar är ångesten så stor att jag stannar hemma vilket ju tyvärr inte gör det bättre.

Så det kan nog ändå vara idé att jobba på den här känslan redan i tidig ålder. Hur vet jag inte riktigt, men det är nog inte fel att börja tidigt. Och jag tror man gör sitt barn en björntjänst om man gör som min pappa o ibland tar med barnet istället för att lämna det då det gråter. Men jag vet inte.

Annons:
[Onliner]
12/14/13, 1:33 PM
#14

Jag har svårt att tro att det förekommer regelrätt mobbning på dagis så som i skolorna. För på dagisen finns ändå alltid personalen där.

JossanH
12/14/13, 2:12 PM
#15

#14 och ändå finns det föräldrar som faktiskt upplever det så, och föräldrar som upplever att sitt utsatta barn inte tas på allvar där fördkolepersonalen tycker att mobbningen beror på barnet som blir utsatt. Man kommer över många otroligt hjärtskärande berättelser när man surfar runt lite..

Sajtvärd på Iller.ifokus

[Thiah]
12/14/13, 3:30 PM
#16

#14 oj så fel du har! Det förekommer absolut mobbning och utfrysning i barngrupper av alla åldrar och sammansättningar. 

Vi i personalen är ofta få på många barn och kan inte alltid se allt som händer och barn är otroligt duktiga på att göra det när ingen vuxen ser.

Vi jobbar för tillfället med utrfrysning och en början till mobbning i min barngrupp just för att det ska stoppas i sin linda och inte utvecklas till mera. 

Här är en länk till det materialet som många daghem i finland(där jag bor och jobbar) jobbar med. 

http://www.folkhalsan.fi/startsida/Var-verksamhet/Barn--familj/Daghem/Daghem-utan-mobbning/Kartlaggning-av-mobbning-bland-sma-barn/

Upp till toppen
Annons: