05 - Barn 6-12 år

9 års skillnad på syskon, eller mer.

2013-06-20 08:06 #0 av: Velinga1984

Av en rad olika skäl så blir det 9 års skillnad mellan mina barn. Jag har en son född 2004 som jag bott själv med fram till nyligen då min pojkvän blev sambo. Min son genomgår just nu en test-och trotsperiod vilket jag förstår. Han står inte längre i mitt totala centrum med sambo och bebis på gång. Men jag ser inte det som ett bekymmer snarare en sund reaktion från en barn som varit själv hela sitt liv med mig. Syskon finns på hans pappas sida.

Jag tänker inkludera sonens åsikt i bebisens namn, sonen får vara med och välja kläder etc till bebisen. Han kommer få vara med till några mvc-kontroller. Jag kommer inte heller amma utav många skäl vilket gör att även sonen kan hjälpa till vid matning. Att göra honom delaktig men hur undviker jag smidigast ev avundsjuka och svartsjuka. Att inte amma innebär att jag och sonen kan få egentid. Och framför allt, hur ska man göra för att inte glömma av honom? Ni som har liknade sits, hur har ni gjort? Jag har försökt tänkt på det mesta runt bebisen men inser att jag glömt honom i centrum. Råd och förslag vore guld värt :D

Anmäl
2013-06-20 08:30 #1 av: Ketang

Grattis till bebisen! Visst var det du som fick en liten mustjej av mig?

Min dotter var 4½år när vår yngsta kom nu i april. Hon har varit arg, frustrerad, förtvivlad och glad. Mycket blandade känslor! Men hon är väldigt klok och har hela tiden gått att prata med på ett sunt sätt. Vi talar öm för henne varje dag, flera gånger om dagen att vi älskar henne, för det är det som varit hennes största rädsla, att vi ska sluta älska henne eller älska lillasyster mer. Vi försöker göra roliga saker med henne så hon får egentid och viktigast av allt, vi tog reda på vad hon uppskattade mest. Vad hon njuter av mest. Och det var en sån simpel sak som att hon får krypa upp i min famn och bli kramad samtidigt som jag säger att hon är MIN, bara MIN. Det ger henne bekräftelse på att jag fortfarande älskar henne och det är väldigt viktigt.

När hon bråkar brukar jag sätta mig ner och fråga om hon behöver en kram, då lugnar hon sig och säger "ja".

Anmäl
2013-06-20 08:53 #2 av: Velinga1984

Jajjemen, hit flyttade musfröken :)

Tack! Ja det är så oerhört viktigt att komma ihåg dom stora barnen. Men det är ju inte lätt när så mycket händer kring en bebis. Hur har din dotter tagit det nu? Samtidigt är hon ju i en rätt känslig ålder mellan att vara liten och stor.

Anmäl
2013-06-20 09:28 #3 av: Ketang

Hon har tagit det ganska bra. Visst har hon dagar då hon bråkar mer än vanligt. Men mycket hänger på hur vi hanterar det. Om jag sätter mig ner och "ser henne" och ger henne den uppmärksamhet hon vill ha, frågar vänligt om hon är ledsen eller något så går ilskan snabbt över. Ibland blir hon ledsen ibland bara lugn.

Jag hoppas att det går bra med din pojk!

Anmäl
2013-06-20 09:29 #4 av: Ketang

Glömde fråga, hon lever väl inte än?

Anmäl
2013-06-20 09:43 #5 av: Velinga1984

Nej hon har gått vidare.

Ja jag hoppas att vi lyckas tänka på allt för att göra honom delaktig samtidigt som han får egentid. Sen blir det ju upp och ner, bara sunt att reagera oavsett ålder tycker jag. Även det ökar deras självständighet.

Anmäl
2013-06-20 13:33 #6 av: Ketang

Ja precis! Jag tror du reder ut det där!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.