Har du pratat med din man något om detta? Vet han vad du tycker, tänker och hur du mår i närheten av din dotter?

Det är väldigt svårt att ge ett svar när du själv är osäker på vad anledningen till att du inte trivs med henne är. Men det kan ju vara så enkelt som att kemin inte stämmer, man passar ju tyvärr inte ihop med alla. 

Hade jag varit i samma sits hade jag pratat med pappan, och kanske med en psykolog eller i alla fall någon utomstående. Ibland är det bra att få perspektiv på saker och ting. Har du möjlighet och ork kanske du kan umgås med dottern ensam, om ni inte redan känner varandra så bra?

Ja, han vet en del. Dock inte att jag har ångest och mår såpass dåligt av det, men han märker att jag inte är mig själv.

Jag har bett honom att göra mig mer delaktig. Som det är nu är det bara "mig" när han talar med henne. Komma till mig, hos mig. Inte oss och det får mig också att känna mig utanför. Jag bor här också.

Jag har haft väldigt mycket ensamtid med henne och jag vet inte om det kan vara en orsak till att jag känner som jag gör. Att jag har varit tvingad till att ta hand om henne fast jag inte har velat/orkat när pappan har jobbat och att det på något sätt har förstört relationen. Jag fick tidigt ta mycket ansvar, ansvar som jag egentligen inte orkade med.
Sen har jag nog svårt för henne som person också. Har alltid pratat mycket och sånt har jag svårt med.

Jag har funderat på att prata med någon om detta men när jag väl ska prata med någon så blir jag bara tyst. Och att jag känner mig så hemsk som människa som känner så här inför ett barn gör det nog inte lättare att ta kontakt med någon att prata med heller. För jag känner mig verkligen rutten…

tycker inte han är värd dig helt ärligt… Jag tycker de är viktigt att de går bra mellan ens barn och sin nya.. annars kan de vara.. tyvärr.. speciellt om barnen/barnet är små, skulle de tex vara en 20 åring som inte bor hemma mer kanske de är en sak men en som är omyndig nej..

förlåt om jag var lite hård, men bara min åsikt, för mig är de viktigt att min nya och min dotter går bra ihop, de är därför.. jag skrev så.. tänk dig själv om de tar slut mellan er.. och din nya inte gillar din son..

Du skriver inte hur gammal barnet är eller vad barnet tycker om dig. Det är jättesvårt bilda sig en uppfattning när du inte heller skriver vad den dottern gör för fel eller varför du inte tål henne, bara att det är fel på hennes personlighet. Du skriver att du har två psykiska sjukdomar så jag tycker det låter som det är dig det är "fel" på och inte barnet. att det är du som måste fundera över vad det är du kan göra för att det ska bli bättre och att du måste förstå att det är du som satt dig i sitsen att skaffa familj med en man som redan haft familj. Tycker om man läser mellan raderna att du mår dåligt för att pappan ska lägga tid på dottern och det är tid du kommer att förlora. Kanske har det med dina psykiska besvär att göra?

Du ska givetvis inte må dåligt men om du gör det kommer det bli ett dåligt förhållande till flickan och det är inte hennes fel tycker jag, om problemen egentligen är dina.

Pappan måste få träffa sin dotter och om du har problem med det tycker jag att du ska fundera över hur du ska tackla det. Antingen så försöker du få det att fungera eller så kanske du mister din man och din son mister en del av sin far.

Man måste hela tiden försöka hitta nya lösningar och vägar och bara det du skriver att du vet att du har psykiska besvär tycker jag tyder på att du vet vad som är problemet men att du inte riktigt når dit du behöver. Låt det inte gå ut över ett barn, antar att det inte är en tonåring vi pratar om så du kan fortfarande vara med att forma dottern till en bra person. Men du måste vilja och måste ha känslan att du kan, annars kan du nog fundera över lösningar som innebär annat boende.

#4 Han är inte värd mig? Snarare tvärtom känner jag, jag är inte värd honom. Och jag håller med i det du skriver, hade det varit tvärtom, att det var min son det gällde så hade jag aldrig accepterat om en ny kille inte tyckte om min son. Då hade han fått gå.
Men på något konstigt vänster så verkar min man väldigt förstående gällande detta. Jag vet inte om det är för att han vet om mina svårigheter när det kommer till andra människor eller om det är något annat som gör att han inte ber mig fara och flyga.

#6
Jag har sedan länge kommit fram till att problemet ligger hos mig, men det kan inte bara vara det. Något hos henne klarar jag inte av och jag kan inte säga vad det är.

Jag kan även säga så här att jag hade aldrig skaffat familj, ens blivit ihop med någon som har barn om det inte hade funkat från början, men det gjorde det här. Allt funkade jättebra, jag tyckte mycket om dottern och hade som sagt mycket ansvar för henne (troligtvis alldeles för mycket), jag var så glad för vår lilla "familj" när det bara var vi tre. Men någonstans på vägen hände något, kanske att hon växer och blir stor och utvecklas också och då gick något snett.

Jag är inte ett dugg rädd för att inte få tid med min man när dottern är här, han ger mig massor av tid, han puttar inte undan mig eller något.
Och jag har inte någonstans skrivit att han inte får träffa sin dotter. Jag kommer aldrig att hindra det.

Men det är väl situationen i sig som gör att jag sparkar bakut lite nu också, hon får ju inte plats här och att trängas mer än vi gör går inte. Jag mår inte bra av det, mannen mår inte bra av det.
Vi kom överens tidigt att allt detta skulle få ta sin lilla tid. Pappa och dotter har inte träffats på bra länge pga sjukdom och vi bor som vi gör men helt plötsligt ska allt bara stressas fram och jag hänger inte med.

Jag vet att vår framtid hänger på mig. Det är det som skrämmer mig.

Men varför har inte din man träffat sin dotter alls under sjukdomstiden?

#7..har jag läst fel.. eller minns jag fel… men jag har för mig att jag läste att du aldrig gillat henne och att du trodde de skulle bli bättre när hon var äldre..men att de inte blev så..

Ja, där var det lite lustig, du skriver att du alltid haft svårt för henne, men senare skriver du att du tyckte mycket om henne.

Vilket av det var det?

#8 Det är ingenting jag vill gå in på.

#9 Du har läst fel, jag har inte skrivit att jag aldrig har gillat henne. Det var lättare när hon var yngre. Mina känslor för henne ändrades för några år sedan och har suttit i sedan dess, men innan det så funkade allt rätt okej iaf.

" Men jag har alltid haft svårt för henne, även om det var mycket lättare när hon var yngre. Men det blir alltså bara värre och värre."

Jag har alltid haft svårt för henne tyder på att du inte har gillat henne någonsin.

Tja, din pojkvän borde ha sett till att träffat sin dotter också. Eller har han inte träffat dig eller sin son heller?

älskar man ett barn ändras dom inte hur jobbig ungen än blir med åren… du kanske borde gå och prata med nån psykolog om detta.. ?  kanske han/hon kan hjälpa dig.. du är vuxen flickan är ett barn…vem är de fel på då?

tror inte att både jag och blodpudding läst fel.

#12 Jag har inte skrivit någonstans att jag inte har gillat henne, att ha svårt för någon betyder inte att man ogillar personen.
Det jag har haft svårt för var hur mycket hon pratade, men annars har det funkat bra mellan oss.
Jag hade inte samma känsla då som nu. För hade jag haft det hade jag inte suttit här idag och skrivit detta. För då hade jag aldrig någonsin skaffat en familj med min man.

för hon pratar???  barn får väll prata eller???
ska hon bara sitta tyst?

hur gammal är du?

#13 Och jag har heller aldrig skrivit att jag har älskat ungen? Jag tyckte om henne, ja, men inte mer än så. Jag fick ta mycket ansvar för henne men jag tog henne aldrig till mig så som jag gör med min egen son.

Något hände på vägen, vad vet jag inte.

Och har jag någonstans skrivit att det är henne det är fel på? Jag vet mycket väl att allt ligger hos mig!

då ska ju din son inte prata så mkt i heller *fniss* hoppas att han är en tystlåten grabb så hans mamma orkar med honom xD

#15 Och där var sista gången jag svarade dig.

tror nog tyvärr att många här tycker som jag eller liknande som jag… de du skriver är ju inte helt normalt, men vist svara inte mig mer då, men jag kommer följa denna tråden med ett garv inom mig när jag läser vad folk svarar dig och vad du svarar dom! 😃här kan man sitta och fördriva tiden om man har en stund över och inte har något för sig! 🙂

#7 Jag tror att flera här har svårt för att du är anonym för det första och för att ingen vet din ålder eller flickans ålder. Hur gammal är er gemensamma son? Hur fungerar han med flickan?

Jag kan förstå om det är jobbigt i en liten lägenhet och det måste ni ju försöka ändra på även om det är jobbigt. Det verkar som om du hamnat i en tråkig sits där du känner att allt bara blir jobbigt och går emot dig. Jag vet hur trista män kan vara men jag vet också att vi kvinnor tycker att männen ska lista ut allt själva. Detta går tyvärr inte! Det man vill ha ut av männen får man tala om för dem. Jag tycker du ska tala om för honom hur jobbigt detta är för dig. Inte bara ge hintar om det. Och så får ni ju hitta en lösning. Sen får du nog försöka vara den vuxna i sitsen och acceptera dottern och att hon är på ett visst vis. Hon har inget handikapp? Jag tror inte det fungerar någonsin om du inte accepterar att ni inte drar jämt alltid. Det är som på en arbetsplats, man behöver inte gilla alla men man kan respektera varandra.

Jag förstår att det är en jobbig situation du har hamnat i, men eftersom din man har en dotter sen innan så har du mer eller mindre inget val än att acceptera att hon kommer att finnas i ert hem i alla fall då och då.

Har ni för liten plats så får ni försöka lösa det på bästa sätt genom att leta större boende.

Eftersom jag inte riktigt vet varför du inte tycker om flickan mer än att hon pratar för mycket så är det svårt att ge något generellt råd. Alla är vi ju olika, vissa pratar mycket (mig inkluderat) andra är tysta av naturen. Man har inte så mycket val än att acceptera att vi helt enkelt är olika. Barn pratar ju ofta mycket och är frågvisa, men det är en del av deras utveckling. Dom vill helt enkelt veta mer om mycket.

Kanske är det bättre för er att bo som särbos eftersom du helst inte vill vara med när han träffar sin dotter?

Jag hoppas det löser sig för er.