Annons:
Etikett05-barn-6-12-år
Läst 2201 ggr
Anonym
Anonym
2013-01-06 19:57

Barn som inte gillar partner

Hur skulle ni föräldrar göra om ni hade barn sen innan och hittar en partner som ni verkligen älskar, men som era/ert barn inte tycker om, av olika anledningar? Om vi säger att er partner sagt otrevliga saker till er son/dotter, och de inte kommer överens helt enkelt. Det blir en liten kamp om DIG mellan partnern och barnet.

Och om ni då verkligen älskar denna kvinna/man, och vill gifta er/skaffa fler barn/flytta ihop, men era barn verkligen inte vill?

Skulle ni lämna partnern för era barn eller låta barnen stå ut?

(Detta gäller förstås äldre barn eller ungdomar.)

Annons:
[Moa-]
2013-01-06 20:00
#1

"Om vi säger att er partner sagt otrevliga saker till er son/dotter," Hur skulle man kunna älska en person som inte respekterar det som bör vara viktigast för varje förälder?

Anonym
Anonym
2013-01-06 20:07
#2

#1 Indirekt otrevliga saker alltså, Som man själv inte uppfattar som otrevlig men som barnen gör.

[Moa-]
2013-01-06 20:14
#3

Har du något exempel på något dylikt, enligt mig är saker oftast otrevliga eller ej. Går inte just det problemet att diskutera bort då?

Vidare, är det partner i sig som är problemet, eller problemet att behöva dela föräldern med någon annan oavsett vem?

Anonym
Anonym
2013-01-06 20:30
#4

#3 Nu kommer mitt inlägg bli längre än väntat…

Jag (TS) ÄR ett sådant barn som jag pratar om i #0. Eller barn och barn, jag är 16 år.

För tre år sedan träffades min mamma och min styvfar varandra. De höll sitt förhållande hemligt för mig fram tills för två år sen. Då fick jag träffa honom för första gången. De första gångerna jag såg honom verkade han okej. Nu i efterhand förstår jag att han då bara ville ställa in sig hos mig, eftersom han och mamma i smyg hade pratat om att flytta ihop. 
Men det visade sig senare att jag inte alls kommer överens med honom. Vi har väldigt olika åsikter om saker och ting vilket ligger i grunden för att vi idag hatar varandra. Jag är en djurvän och håller på med kaninhoppning, själv hatar han djur och roade sig med att plåga vilda fåglar som liten, något som jag ifrågasatte då, för två år sen, och vi hade ett stort gräl, sen blev inget som det var innan. Det har funnits fler händelser mellan oss som gjort det såhär, men jag kan inte tala om den i risk för att avslöja min identitet.
Hata är ett starkt ord, men vi hatar varann. Det vet min mamma om.

Jag blev förkrossad när min mor berättade att hon bestämt sig för att flytta in hos min styvfar. Ja, så att jag faktiskt inte ville leva mer. Jag såg ingen annan utväg till en början. Lyckades dock som tur var ändra på mig, och bestämde mig då (efter flytten) att helt enkelt vägra prata eller se honom över huvud taget. Jag ville ignorera honom så gott det gick! Vi sa inte hej, hejdå, hur mår du, tack osv. Vi behandlade (och gör det fortfarande) varann som luft. När vi får gäster låtsas vi båda vara som en vanlig familj. Vi skämtar, håller om varandra, men egentligen är vi som två ärkefiender som helst skulle vilja få bort varandra från huset.

Detta har han också antytt när jag pratat med mamma vid matbordet om att jag funderade på att börja på en internatskola på gymnasiet. 
"Vad bra, då kan vi hyra ut ditt rum" sa han. Jag blev väldigt ledsen och upprörd över det han sagt. Det har jag inte förlåtit honom för än idag.

Till din fråga #1, jag har inget problem med att dela min mamma med någon annan. Hon har haft tidigare partners som jag älskat, och behandlat som min egen pappa, och de har behandlat mig som sin dotter.

Jag kan inte ändra på min mammas kärlek till denna man. Jag har pratat och pratat, både med henne och honom. Jag har pratat med psykologer för att lösa problemen. Men att leva såhär tar otroligt mycket kraft av mig. Jag mår inte bra innerst inne, men min mor blundar för det.

Hade jag haft barn, hade det varit en självklarhet för mig att jag alltid hade satt dem först. Att jag aldrig hade låtit det gå så här långt för mitt barn!

Därför undrar jag i alla fall om det här är normalt. Jag tror inte det men ville bara höra vad ni andra tror!

[Moa-]
2013-01-06 21:42
#5

Har du ingen far eller mor-/farförälder som du alternativt kan bo med? Alternativt anta erbjudandet om internatskola? Att ev. hyra ut ett rum i ett hus för att täcka den extra kostnaden ser jag dock ej som något konstigt i sig. På detta sätt skulle du kunna ha en relation renodlat med din mor och separera känslorna för hennes nya man.

Jag är tvådelad inför situationen, direkta otrevligheter är en sak och skulle jag haft svårt att tolerera, däremot olika åsikter och prioriteringar är något helt annat. Du bor hemma ca: 2 - 3 år till och detta kan röra din mammas lycka för resten av livet, för tro mig, du vill ej se henne ensam i framtiden.

Svårt att faktiskt ge ett svar, det går ej att ni sätter er ned alla tre och talar igenom situationen och samtliga arbetar för att förbättra relationerna sinsemellan?

[RMSLiners]
2013-01-07 01:25
#6

Ringer en liten varningsklocka i mitt huvud när jag hör din berättelse om mannen för det kunde lika gärna vara en vänninas föredetta du just beskrev. Den mannen höll på precis som din mammas nya partner och var även han anti djur och hade i yngre ålder haft en förkärlek till att plåga de på olika sätt. Min vännina har tre barn (mina närmsta vänner. Ja hela den familjen står mig nära.) varav alla bodde hemma fortfarande när hon träffa honom. Till en början gjorde kläckte han ur sig olämpliga saker i samma stuk som din mammas nya stjärna för att sedan ta det hela upp en nivå. 2 år höll de ihop och vid slutet av förhållandet kallade han hennes barn för "pundare", "bögar", "missfoster" etc etc för att sedan också ge sig på henne med olika medel att trycka ner henne på, givetvis sa hon ifrån så till sist small det från hans sida (han höjde alltså näven och drämde till henne).

Hon kasta ut honom men det sluta inte där utan han börja med stalking istället och börja skicka hotbrev osv samt ta tag i hennes barn utomhus och trycka upp de mot väggen. Blev polisanmälan till sist och besöksförbud. 

Nu säger jag inte att allt detta kommer hända hos dig utan gav bara ett exempel då min varningsklocka gick igång, vill heller inte skrämma upp dig på något vis, men det du beskrev lät som en rak kopia på den min vännina hade.

Jag skulle nog råda dig att ta ett snack med din mor och har du en far eller liknande du kan bo hos så hade jag sagt, om det var min situation, till min mamma att jag inte vill bo kvar i den situationen och att jag flyttar. Det brukar väcka föräldrar och kanske får henne att prata med honom då han inte tycks lyssna på dig.

Annons:
[NinaCrown]
2013-01-07 09:50
#7

Ussh, hade nästan exakt samma problem med min gamla styvfarsa Rynkar på näsan Vart så illa att vi faktiskt hamnade i fysiska slagsmål efter att jag tröttnat på att bli kallad "det där", fått höra att jag är mindre värd som dotter, fick höra att jag var för korkad för att ha en åsikt (pga mitt kön, för kvinnor kan inte tänka logiskt) osv osv. Dock hade far min ett precis likadant fruntimmer under värsta perioden med, så kunde inte flytta dit heller… Jag stod ut tills jag var 19 och tog då första bästa tillfället att flytta.

Och jag kan förstå om du är arg över att de höll saker hemligt, gjorde mina med samtidigt som de läste mina dagböcker och kollade min mejl för att jag inte skulle hålla hemligheter från dem.

Tycker du ska påpeka för din mamma att du vantrivs så mycket att du vill flytta ut, finns en stor chans att hon har så stora rosa glasögon att hon inte tar detta till sig dock men då har du åtminstonde försökt. Min reagerade inte ens när jag rymde hemifrån.

Hur har du det med din far? Kan du vara hos honom? Någon annan släkting? Om inte, kanske du kan höra med någon kompis du litar på? Annars kan du ju alltid försöka bussa bup eller någon kurator på din mamma så att en utomstående kan försöka förklara hur dåligt du mår, men inte ens det är säkert att hon tar till sig.

Anonym
Anonym
2013-01-07 17:15
#8

Tack för era svar, det gör mig väldigt glad men tyvärr blir det ju väldigt mycket OT!

Är inte så säker på att Sajtvärd och Medarbetare tycker om det Flört

Kanske "flyttar över" diskussionen till Tonåringar. Nu handlar det trots allt om mig, och det var egentligen inte tanken.

Så tillbaka till er föräldrar! Om situationen inte blir så extrem som min, utan att barnet bara inte trivs med partnern. Hur gör ni då?

[RMSLiners]
2013-01-07 17:28
#9

#8 Beror helt på. Är partnern bra med barnet och verkligen föesöker nå fram men barnet ändå protesterar skulle jag prata med barnet. Är partnern helt emot barnet trots att barnet försöker skulle jag prata med partnern och förklara att med mig kommer mitt barn samt försöka få partnern mer engagerad. Skulle det inte funka så skulle jag kasta ut partnern för han är ju knappast den enda karln som vandrar på jorden och mitt barn går först.

PaaatyPalm
2013-01-08 15:10
#10

#8 barnen går först - I ALLA LÄGEN. 
Dock hade jag kanske haft lite översikt & mannen i fråga verkligen ville göra något positivt & barnet total vägrade på ett sätt som dem kan göra. Men att vara dum & otrevlig? öm.. Jag hade slängt ut gubben genom fönstret med huvudet först!

20 årig djurgalen moder* 

 Www.windsoropalm.weebly.com

[Annica.78]
2013-01-08 15:47
#11

Det jag inte kan förstå är varför din mamma inte försvarar dig? När han säger dumma saker till dig, sitter din mamma bara tyst och låter han göra det lr? Har inte sett ngnstans här att hon skulle försvara dig.

[NinaCrown]
2013-01-08 16:15
#12

Om jag nu av någon underlig magisk anledning skulle få barn i framtidien, så är det logiska för mig att sätta barnet först men jag ska även vara realistisk och erkänna att det säkerliggen kommer finnas tilläfällen då det kommer vara svårt.

I en sådan här fråga kommer man nog känna sig väldigt kluven, speciellt då man säkerliggen får helt olika information från de involverade. Det skulle troligen vara enklare att få en öppen bild om det fanns en tredje part som kunde ge sin bild med, för det händer ju att det är svartsjuka som är grunden och att någon (partnern/barnet) beskriver situationen som mer extrem än den egentligen är.

Men min grundkänsla i det hela är att jag huvudsakligen kommer utgå från barnet, då barnet är mitt ansvar då jag har satt den till världen och att det är jag som måste se till att den mår bra. Eventuella partnern är nog mer kapabel till att klara sig själv och finna lyckan någon annan stans.

[Annica.78]
2013-01-08 16:27
#13

När jag var yngre fanns det ett tillfälle då jag inte kunde förstå varför min mamma inte satte oss barn i första hand. Men nu när jag själv har barn så kan jag förstå att det inte alltid är lätt att göra beroende på vad det handlar om.

Men i detta som TS pratar om så är jag väldigt nyfiken på hur mamman gör/reagerar när hennes partner säger dumma saker till hennes dotter.

Annons:
Anonym
Anonym
2013-01-12 19:59
#14

#13 Hon är tyst och säger ingenting.

Upp till toppen
Annons: