Jag själv är 26 och tycker inte jag är mogen för barn. Min upplevelse är att lika många höjer ögonbrynen när det är en 21-åring för att de inte har hunnit göra allt som de vill/ska än.

Jag tror folk bara vill lägga näsan i blöt och tycka hur andras liv ska spela ut sig för att de är besvikna på sitt eget. Du bestämmer själv när du vill ha barn och när du känner dig mogen :)

Är 28 och fick mitt första för snart 5 månader sedan. I min krets är det snarare en regel än ett undantag att vänta tills senare med att skaffa barn. Den absolut största majoriteten av mina jämnåriga (eller något äldre) vänner har inte ens något fast förhållande. Frågar folk så säg att du hade fullt upp med att vara ung själv! För efter man fått barn kan man aldrig mer vara helt självisk. Jag är glad att jag hann leva mitt liv och tycker att jag väntade precis lagom länge :)

jag tycker första borde komma innan 30..speciellt om man haft nån att skaffa de med en längre tid..har man inte de är de ju svårt..men ibland kan man ju se par som är 33 år gammla vatt tillsamamns sen de var 25 år men ändå inte har barn…de kan jag tycka är lite skumt.. men har man "chansen" tycker jag runt 23-25 är "lagom" eller "normal" ålder för första jag var 19 år..  och är glad att va en sån "ung" mamma.. fast jag tycker att ungt är innan 18. Allt annat är för mig "normalt" mellan 18/19 till 29… att få första barnet… men som sagt sen finns de ju de som inte har chans att få för de inte träffat någon eller inte kan få barn osv… o då förstår amn ju om de blir 30+ eller vissa till och med 40+ med första.. jag som redan har en 5 åring skulle inte kunna tänka mig barn efter en viss ålder för då är ju min dotter så "gammal" och jag vill inte börja på nytt… när hon tex är 16 år och bara bor hemma max 5 år till att skafa en bebis.. men skulle jag inte haft ett barn alls hade jag nog kunnat tänka mig min första vif 35-45…för att ha barn är givet för mig.. men som sagt… enligt min erförenhet och bekantskap är 18 - 25 "vanligast" ålder att få första barnet..

får man barn ugnt har man hela livet på sig.. när jag är 40 är min dotter 21.. visa som är 40 har ju barn på 12,7 och 4 år… osv.

#3 intressant inställning. Jag och karln min har varit tillsammans sen vi var 19 år gammla och är båda nu 27 och ska ha vårat första barn. Innan dess studera vi, jobba, reste, utförde sporter, gick på konserter mm och hade en vardag som barn inte skulle gå ihop med. Den biten har många svårt att förstå att barn inte var med i bilden där har jag upptäckt men hos mig handlar barn om ansvar och tid, något vi inte hade förr då vi levde livet. Aktiva är vi fortfarande men inte i samma utsträckning. Känner att jag gjort så mycket i livet och att nu är rätt tillfälle för barn. Resten jag vill göra i livet kan göras med barn vid min sida. ;)

ok, men de e ju bra att ni gjorde sånt innan.. . Ni var ju ändå under 30 så inte helt gammla! . Men jag tycker ska man ha många barn och har ett fast förhållande kan man "lika bra" skaffa de nära varandra så de inte blir att man har en på 16 år en på 10 år och en på 2 år… hade jag kunnat hade jag helst velat ha minna typ 5 åring. 3 åring och en bebis/1 åring nu.. men nu sepererade vi så de hann ej bli så.

#6 Ja jag tror jag bara vill ha två men vill ha de ganska nära i åldrarna just för att de ska kunna umgås mer och ha mer gemensamt.

japp, de blir roligast för de med..

27 är väl inte gammalt! Min mamma var 33 när hon fick sitt första barn. Min kompis mamma var 47! Jag är 15 och barnlös, som tur är ;)

#3 du verkar tycka att åldern har större betydelse än livssituationen. Om man varit tillsammans i 10 år, är 32 år gamla och först då känner att man har en trygg ekonomi, ett bra boende och har en perfekt start för en familj så tycker jag att det definitivt går före ålder. Ibland tar det lång tid för den personliga mognaden och längtan efter barn att växa fram. Barn är inget som ska skyndas fram bara "för att", det måste kännas rätt också.

exakt känns rätyt så gör de ju… , ofta man skaffar barn om de inte känns rätt.. hahahhah!!!!

Man ska skaffa barn när man själv känner att det känns rätt. Om du sen är 20 eller 35, ska inte spela någon större roll, bara det känns rätt. Vissa vill leva sitt liv först innan det kommer barn in i bilden och det är det inget fel på.

Jag själv var 22 år när jag fick mitt första barn, mitt andra 25 år och mitt tredje 26 år.

#3 Behöver ju inte alls vara skumt att man inte skaffat barn bara för att man varit tillsammans länge, man kanske inte vill unge.

Jag tycker ni har gjort helt rätt oavsett ålder. Har man pengar och en sambo/pojkvän/flickvän som vill resa, gå på konserter och annat skoj så ska man givetvis göra det. Att ni sedan varit tillsammans så pass länge ser jag bara som ett riktigt gott tecken på det hela.

Så länge du och din kille känner att ni är färdig med resandet, festandet och liknande så är barnet i verkligen rätt tid..

#14 Resandet nej men det kan barn följa med på vid äldre ålder. festande så som konserter osv orkar jag inte med längre i samma utsträckning och skulle man få lust någon enstaka gång att tex åka på Sweden Rock eller dyligt så finns det barnvakt. 

Jag var 20, nästan 21 då jag fick barn (Min mamma var 17 med mig, lite väl tidigt enligt mig - men det gick var andra tider då).

Var redo och har gjort ett bra jobb. Min son är 13 år nu - och jag tänker att då han flyttar hemifrån så är jag inte ens 40 år och är fortfarande "ung" och kan fara jorden runt, studera något spännande (bara för min skull) - eller vad man nu vill ha ut av livet. Och så kan jag få låna barnbarn om jag skulle bli bäbis-sugen.

Jag har förståelse för att man är äldre, är många 2012 från min skoltid som fått sina första nu - medans jag själv känner mig lastgammal och totalt färdig för barn. Känns skönt att vara klar med den biten.

#11 det lär finnas många som skaffat barn även om det inte känts rätt för dem. Det kan vara påtryckningar från andra, tex en sådan sak att de känner sig tvingade att göra det för att andra anser att de börjar bli för gamla även om de kanske föredragit att vänta ett par år till.

#17 Känner igen det där. Vet många som skaffat barn bara för att. Även jag har fått påtryckningar, inte minst från grannar i flera års tid då vi bor/bott i "familjeområde" men jag har inte lagt någon större vikt på deras åsikter vilket givetvis resulterat i att jag blivit den där "konstiga personen". 

Jag har enbart stött på föräldrar som anser barn är ett måste i livet och har man inte det så är man inte vatten värd i princip. Sådana personer förstår inte jag och är inte några jag någonsin skulle umgås med.

Jag vet ju att det finns sådana personer i min omkrets som kommer försöka bli typ "bästis" med mig när vårat barn anländer men ack vad jag kommer stöta bort dem för dög jag inte som barnlös så ska de inte få min vänskap när jag har barn heller.

Det är just detta jag menar med att skaffa barn verkar vara någon slags trend och ett måste i livet.

#18 jag har faktiskt flera vänner som jag tror inte kommer skaffa barn och ärligt talat tycker jag det är skönt med lite barnfria relationer precis som jag ibland tycker det är jätteskönt med relationer som är i samma sits som jag. Förstår inte varför det ibland ska vara så otroligt svårt att acceptera andra människors val.

#19 Det förstår inte jag heller. En del föräldrar får "att ha barn" att verka vara en sekt där utomstående nekas inträde.

Det är i mina ögon väldigt korkat att skaffa barn för att andra trycker på en om det. Det ska göras av egen fri vilja, annars får det ju va. Alla känner inte att dom vill ha barn och då ska det inte kännas fel för den/dom personerna heller.

Jag själv skulle inte kunna tänka mig ett liv utan barn, men det är JAG som anser det.

Intressant tråd, jag var 34 när jag fick min lilla tös!! Då höjde många på ögonbrynen, men jag var helt enkelt inte redo innan…!

Kram

jag håller med #16

Jag hann fylla 22år, var tillsammans med barnets far 4år innan. Har hunnit med både resa och jobb. Känns bra. Vi har det stabilt och bra. Är glad att jag inte impuls skaffade barn som flera av mina vänner både innan och direkt efter studenten. Dom har det ganska knapert just nu.

Man ska bestämma själv när man tycker att det är lämpligt att skaffa barn,inte gå efter vad antra tycker är "en lämplig ålder"

Det kan bli väldigt fel om man känner sej pressad av andra och skaffar barn innan man egentligen själv vill ha barn och känner sej mogen för det.

27 år är absolut inte gammalt jag tycker det låter som en jättelämplig ålder. Då har man ju haft några år med eget vuxenliv före, man har både hunnit vara ute och roa sej  och samlap på sej mer livserfarenhete först.  Bry dej inte om sådana där dumma inteligensbefriade kommentarer från folk som inte förstår bättre.

Jag menar absolut inte att jag tycker att dom som väljer att skaffa barn när dom är väldigt unga gör fel. En mamma i 18års åldern kan vara mycket lämpligare och mogen för mamma-rollen än en i 30års åldern.

Det är personlighet,personers egen mognad/ lämplighet som förälder än hur många år någon är,som avgör om det är lämpligt eller olämpligt att skaffa barn.

Jag var 21år. Det råkade bara bli så, tänkte inte i förväg att jag skulle skaffa barn vid någon viss ålder.

Tycker inte man ska bry sig om åldern så mycket (givetvis inom en viss gräns) men alla lever sina liv olika och har olika behov. 27 låter ungt tycker jag . Nu har jag inte läst tråden och vet inte var du bor men låter lite som ett småstadsfenomen.

Är själv uppvuxen i en småstad och där skaffade många barn tidigare. Nu bor jag i Sthlm och känner mig absolut inte som en gammal mamma. Jag fick mitt första barn när jag var 29 sen fick vi nästa barn efter 1,5år och väntar nu nr 3 och jag är 33år nu. Jag var inte redo att skaffa barn innan men när jag träffade min man så gick allting snabbt. Har en moster som är 44 och nu vill ha barn efter att äntligen träffat rätt man… hon har utvecklat sig själv innan dess och levt ett rikt liv.

Så det beror helt på personen i fråga.

Jag har inga barn men jag tycker att åldern inte skulle spela någon roll. Jag är själv 23 år och är förlovad med en man som snart fyller 40 år. Ingen av oss har rest utanför sverige, norge och danmark så det är något vi vill göra tillsammans när det finns tid och pengar. Barn hinner man med senare om man vill ha barn och kan få barn. Vi har dock inte ens bestämt oss för om vi vill ha barn, finns inget måste trots allas åsikter om man ska ha barn.

det tycker jag är en väldigt individuell fråga…när man ska skaffa barn..är så olika när det passar ens liv..

Själv skaffade vi barn eller rättare sagt förstan var ju inte planerad alls.. han kom när jag var 22 år o blev gravid när vi, mannen och jag känt varandra i 3 månader ;-)

MEN det funkade också o har nu 3 barn ihop och är gifta sen 8 år.

Fick yngsta barnet vid 28 år. Skönt att vara ung så man orkar med småbarnsåren samtidigt hann man inte göra så mkt innan barnen kom. Vi har ju bara levt ihop med ett liv med barn. MEN förhoppningsvis kan vi ta igen det när de alla flyttat hemifrån..

Skulle man kunna planera så hade jag valt barn senare men inte mkt senare, har alltid viljat ha barn tidigt

…dock var planen att efter universitetet dra utomlands o jobba men så blev det inte nu.. dock hann jag bli klar med min fsk-lärarexamen ett halvår innan äldsta barnet kom..

Genomsnittet i Sverige för första barnet är uppe på 29 år!

Själv var jag 25, vilket var 10 år före mina kompisar, så jag var närmast ett UFO.

de som är bra med ungt de är att man kan orka med sina barnbarn med… tänk så är man 40 när man får sitt barn så får de kanske med barn sent så är man 70-80 när man blir mormor/farmor..

Tycker också att detta är en intressant tråd, själv så fick jag min dotter några månader innan jag blev 18, har ett bra förhållande med min sambo sedan något år tillbaka och vi båda kände oss mogna, redo och villiga.

I sommar blir vi man och hustru.

Tycker likt många andra här att frågan är väldigt individuell, man kan vara mogen och i rätt förhållande tidigt medans andra inte hittar den rätta eller känner sig mogna förens dem är kring 30.

Min mor fick mig då hon var 19, men hon var egentligen inte alls mogen, idag är hon 37 och har ett till barn, trotts det är hon egentligen fortfarande inte mogen för barn.

Det hela handlar väl om hur mogen man är, när man hittat någon man vill ha barn med- då denne är mogen för det hela och vad man vill hinna göra innan man skaffar barn. Och dem praktiska sakerna så som plats, tid och pengar för det.

#30 Du missade lite där, det är väldigt många som är runt 55 när barnbarnen kommer också. Då behöver man inte skaffa barn som väldigt ung, eller som äldre.

Tycker inte åldern är det viktigaste att fokusera på, utan tycker man ska skaffa barn när man känner sig redo.
Jag vart på smällen några månader efter jag tagit studenten.
Min kille skulle hinna få fast anställning innan barnet kom ( min kille var 26 år när första barnet kom ), samt tog vi båda körkort innan, vilket kändes viktigt för oss. Då var jag 19.
Nu är jag snart 21 år och vi har gift oss och skaffat hus, bil & ett till barn.
Fast bara min kille har jobb så klarar vi oss utmärkt.
Jag tycker inte att få barn hindrar en att göra det man vill. Som sagt finns det något som kallas barnvakt och vi har många släktingar som gärna ser  efter våra små om vi vill åka på bort några dagar för oss själva.
Ska även plugga vidare om något år.

27 år låter som en bra ålder att skaffa barn, lycka till :-D

#32, vist är visa 55 när barnbarnen kommer men då har de ju skaffat barn sent.. för mig är 55 = sent att bli mor/far förälder.. jag hoppas innerligt att jag är 40-45 när min tös ska få barn.. så jag kan följa mitt/mina barnbarn och kanske uppleva barnbarnsbarn.

#34 Att skaffa barn när man är mellan 25-30 är inte att skaffa barn sent.

ne, men att skaffa första barnet 35 -40 (och äldre) är sent kan jag tycka

#36 Men då inser du att om man får barnbarn vid 55 så har man inte varit gammal när man skaffade barn.

de är mer va jag själv hade velat/känner när jag väll ska bli mormor… att jag önskar att de är innan 55 hehe. Helst vid 40-45.. de är 19 år mellan mig och min dotter..

Jag har precis fått barn, och jag fyller 28 om några månader. Min man fyller 30 i år. Själv har jag inte känt mig redo, eller velat ha barn förrän för något år sedan. Nu känns det alldeles lagom:)

#34 mina föräldrar var 54 när de blev morföräldrar andra gången. De fick sina barn när dom var 18, 20 och 26 år gamla.. Är det sent anser du?

vet ej… min mamma var 38 när hon blev mormor hon är 51 nu och har 6 st barnbarn…. så för mig e de ju gammalt.. de du skrev.🙂
Min mamma har 5 barn (med samma man) hon fick dom när hon var 19,21,22,24 och 26.. 🙂 så för mig är de "vanligt"  med tidigt föräldraskap och mor/farförälder. Min syster var 19, jag var 19 imn andra syster var 28…. så hon var ju "sen" jämfört med oss andra.. mina brödrar har inga barn ån och är 27 och 29… men killar är ju ofta lite "sena".

#41 mina föräldrar var alltså yngre än dina när dom fick barn och du anser det gammalt för att de fick sitt andra barnbarn vid 55 års ålder?

ja jag tycker att de andra barnbarnet var gammalt vid 55 med tanke på att de fick barn så ungt.. då måste barnet/barnen  skaffat barn sent ju…. som sagt min mamma är 51 och har 6 st barnbarn.. så.. hon fick sitt 6 barnbarn när hon var 49.,… alltså 6 år yngre än vad din mamma fick sitt 2 barnbarn.

-#43 men argumentet var ju att man skulle skaffa barn tidigt för att inte bli en "gammal" mormor (tex) och att du tyckte att 55 år var gammalt för att få barnbarn. Då var ju förstås min fråga, när du tyckte att dom skulle skaffat barn tidigt för att inte bli morföräldrar så "sent", om 18 år var sent för att skaffa barn då min mamma gjorde det och ändå blev mormor vid 55? Skulle dom kanske skaffat första barnet vid 15 års ålder för att minimera risken för att vara 55 år vid barnbarnets födsel om nu 18 år inte räckte? Ärligt talat så spelar det ingen roll om när man får barn för när man får sina barnbarn kan man inte styra över, det är ens barns beslut! Jag valde att skaffa barn 28 år gammal. Det är mitt val. Det du skriver är för mig totalt oförståeligt..

18 är ungt.. att få barn då är ju 55 gammalt att få sitt 2 barnbarn… men ja man bestämmer ju inte när man får barnbarn man kan bara hoppas.. 🙂…. får jag bestämma vill jag vara 40-45 vid första men de kan jag ju inte.. jag kanske är 65 vid första sånt man inte vet… eller inte får nån alls.

#45 precis, man kan inte styra när man får barnbarn och tycker inte att man ska stressa med att skaffa barn bara för att man vill vara ung när man får sina första barnbarn. Kanske borde fokusera på sina egna barn i första hand..

jo, men vem vill inte ha barnbarn liksom?!
de skulle ju vatt kul och "orka med" dom också. Alla med barnbarn säger att livet börja på nytt när dom kom osv osv.. kanske inte alla men de flesta.

#47 jag vet inte vad du har för erfarenheter eller rent av fördomar men en 50-60-70 åring behöver verkligen inte vara för gammal för att "orka med" sitt/sina barnbarn! Mina föräldrar är som sagt Bara 55 och längtar tills vår dotter blir tillräckligt stor för de ska kunna leka med henne i deras pool bland annat. Varför skulle det vara sämre för en äldre person om "livet börjar på nytt" än för en yngre?

trevligt .. 🙂

Min far är 57, min mor är 48, mina bröder är 24, 17 och 15. Jag är den enda av syskonen som väntar barn och nog tusan har mina föräldrar ork alltid, min far har bättre kondis och styrka än mig till och med och det säger en hel del. Man är inte invalid när man är över 50, livet slutar liksom inte där.

nä, men de kan ju vara kul att ha sina föräldrar och mor/far föräldrar länge i livet och inte till man är typ 30..

#51 Så som du resonerar skulle innebära att mina egna mor/far föräldrar ligger 6 meter ner i backen redan eftersom du verkar tro folk dör väldigt tidigt men icke. Jag är nästan 30 och har fortfarande mina mor/far föräldrar kvar. Min farmor är 88, min farfar är 90, min mormor är 64, min morfar är runt 70. Ingen har trillat av pinnen än och min farfar på 90 har inga problem att leka med barn eller jaga de med vattenslang i trädgården. 

Människan har liksom en livslängd på 100 år, sen kan ju allt hända. Men man är inte totalt invalid som äldre bara för att man har lite ålder på nacken. ;)

Jag tycker inte man ska skaffa barn efter 35 :) Det är inte kul för barnet att ha för gamla föräldrar. Har man inte hittat den rätta tycker jag man ska låta bli och inte va så egoistisk ;)

tänk vad mycket jag och min dotter har gemensamt när hon är 20… då är jag 39…. vi kan göra så mycket ihop! plus att när hon är tonåring är de inte sååå längesen jag var de och minns min "tid" lättare än en lite äldre mamma, och kan "förstå" mig in i min dotters situation lättare med mera. Hon kommer ha en förälder till hon är 60 - 80 år… de som är typ 40 är ju 60 när barnet är 20… och kanske dör redan när barnet är 40… och får folk barn vid 40 är ju mor/far föräldrarna minst 60… kanske till och med 70-80 år om de med fick barn sent i livet.

Jag har en bekant som fick barn vid 17 års åldern (hon är 23 nu) när vi ändå pratar om att få barn som ung. Hon förstörde sitt liv iom det, hon fick hoppa av gymnasiet, fick gå på socialbidrag. Hon har inga betyg som räcker för ett jobb hon vill ha utan fick gå en yk kurs via komvux för att bli lokalvårdare. Strax därpå skaffa hon unge nr 2. Tyvärr har det gått så långt att hon numera super var och varannan dag. Poängen är ju att många väljer livet före att skaffa barn för att kunna ge barnet en stabil uppväxt och därmed kommer barn sent in i deras liv. Personligen skiter jag i när folk skaffar barn så länge de har en ordnad tillvaro vilket min bekanta inte direkt har pga sitt val av att få barn som tonåring.

#54 spännande att du kan veta hur andra kommer minnas sin tid som tonåringar baserat på hur gamla dom är när dom barn och att du redan nu vet att du kommer förstå dig bättre på din dotters situation som tonåring än äldre föräldrar.. Skulle vilja påstå att det är en majoritet av ungs föräldrar som sätter barn till världen i en otrygg ekonomisk miljö och kanske "förstör" sina barns liv pga det.. Man kan inte haka upp sig på ålder! Allt beror på situationer!

#56 Håller med. Jag är 27 och minns allt från dess att jag gick hos en dagmamma innan jag började första klass. Alzheimers har inte slagit mig än. 😃

#54 Varför i hela fridens dagar tror du att du kommer ha massor gemensamt med din dotter bara för du fick henne ung? Vad hade du tänkt göra med henne, ut och ragga eller?

#58 Haha! 😂 + 1 på den!

Jag fick min första när jag var 31 år och den andra när jag var 35 år. För mig är åldern bara en siffra, och jag vet att jag är den bästa mamma som mina barn kunnat ha. Jag har gjort ett medvetet val att vänta, och hade jag blivit förälder när jag var 18-20 år så hade jag behövt försaka så mycket annat som nu gjort mig till den jag är.

Och trots att jag nu är 36 år så minns jag både min barndom och min ungdom perfekt 😉

Tror man att man per automatik blir bättre som förälder bara för att man fick dem när man var yngre så känns det som att man missat något under vägen…

Min mamma var 38 när hon fick mig och hon fyller 58 i sommar och tror fortfarande att hon är ung och snygg 😃 Min mormor är typ 80-90 eller nått och den gammkärringen kommer aldrig att dö känns det som 🤔 Vill inte ha så mycket med henne att göra i alla fall…

Så du Bumsibum är lite rolig. Min mamma skulle jag aldrig vela ha som min bästa kompis direkt, utan hon ska just vara min MAMMA, gammal som ung.

Svara på frågan då alltså!

Ultimat ålder för mig är 25-27 😃

Min pojkväns liv förstördes väldigt mycket pga att hans mamma fick honom vid 17 års ålder 😕 10 år senare födde hon en dotter och den flickan mår hur bra som helst! 🙂

Jag tycker inte man borde sätta en ålder på när man borde skaffa barn, det är huvudet och hjärtat som bestämmer när man är redo! :) Många av mina kompisar trycker redan på att jag och min sambo borde skaffa barn eftersom dom tycker att vi har ett så bra förhållande och har varit tillsammans så länge, men jag är bara 20 och han är 25, känner mig inte ett dugg redo för barn, dels har vi inte en stadig ekonomi och jag har minst 3år till i skolan innan jag är färdigutbildad och sen vill man ju gärna jobba innan och ha ett hus där ett barn passar in. :) Man skaffar barn när man är redo för det och känner att det är dags, vissa känner sig inte redo förrens dom är 45 och vissa känner sig redo redan när dom är 18, det är ju upp till var och en! :)

jag är 26 och har inte en tanke på barn, även om jag och sambon firar 7 år tillsammans i sommar. jag vill ha barn någon gång, men inte nu. det finns så mycket annat jag vill göra innan. tror kanske barn kommer komma på tal när jag är runt 30 och ser inget fel i det. mamma fick mig när hon var 31 och hon är värdens bästa, mest förstående mamma! hon kommer bli en helt underbar mormor för den delen också. pappa fyller 60 i år, är eget företagare och är pigg och glad. båda kommer bli helt underbara mot mina framtida barn, trots att dom är gamla enligt vissa.

#59, nej men jag vet en hel del som är vuxna nu och umgås med sina mammor som vänner.. de kanske man inte "orkar" om mamman är 40 och får sitt första barn på samma sätt, han en bekant som är 37 mamman 55 de är typ som bästa vänner.. 🙂

#55… de kan hända föräldrar som får barn sent me mina grannar är 55 -60 år.. de har en dotter å 3 år och båda är alkisar..  den ungen lär ju inte ha dom kvar sen vid 30 års ålder..

#66 Jag tror inte ett dugg på att de är så gamla och har en så liten. Troligen ser de bara äldre ut eftersom de är alkoholister.

Varför skulle en 40-åring inte orka vara vän med sitt barn när denne blir vuxen? Sen igen, du börjar babbla om 40-åringar. Det finns många som får barn mellan 25-30.

#66 Då går de i historien om de fått en unge vid den åldern eftersom en kvinna inte är fertil hela livet som en man. Fertiliteten minskar efter 30 och efter 40 års åldern kan bara 2 av 5 kvinnor bli med barn på naturlig väg. 45 brukar vara genomsnittet för infertilitet hos kvinnor då det endast är 5% chans att bli gravid vid den åldern (50+år är 0% chans i genomsnitt). Män brukar i genomsnitt också få försämrad spermiekvalitet efter 50 års åldern men kan göra barn genom hela livet.

ja, de ser gamla ut iaf… de lär va runt 40.. jag vet folk som har fått barn över 40… mannen i detta fallet ser äldre ut än kvinnan och män kan få barn i högre ålder än kvinnor.. dom kanske "bara" är 45 (kvinnan)  och 50-55 (mannen).. min mamma var gravid när hon var 43-44 men gjorde sen abort för fostervattensprov visa att bebisen hade en dödlig sjukdum så den max skulle klara 3 dygn i livet..  hennes man var då 58-59… så vist kan folk bli gravida i den åldern.

#69 Ingen har sagt att det inte går att bli gravid då men att chansen är minimal om du läser det jag skrev. Men att dina grannar skulle vara runt 55-60 skulle innebära att de fick barn runt 52-57 om ungen är 3 år och det är högst osannolikt. ;)

ja men jag kan ha fel på åldern de står inte i pannan på folk.. men minst 40-45 är hon…  o han 5-10 år äldre än henne.

Är de alkoholister så är de troligen inte så gamla, de ser bara väldigt gamla ut. Missbruk sliter hårt på kroppen.

kan va så.. 😕

mormorn till barnet är på besök ofta hon verkar dock inte ha problem me nått sånt och är en dam på 65 - 70 + med en liten hund (sån vit me stora öron)

#74 Men vad har det med saken att göra?

#74 det slog dig aldrig att om mormodern till barnet skulle tänkas vara 65 och mamman till barnet 55 så skulle mamman fötts av en 10åring ;). Så har du ingen definitiv ålder på dina grannar så tror jag inte ett dugg på det du uppskattat genom utseendet..

Min syster är 34 år och hon väntar sitt första barn nu. Hon och hennes kille har varit tillsammans i 10 år nu. Innan så har hon pluggat och hennes kille har jobbat ganska mycket. Nu har hon äntligen fått ett fast jobb, dem har skaffat en större och finare lägenhet och har bra ekonomi.

Jag tycker att folk ska sluta bry sig om när andra skaffar barn. Jag vet att min syster har mått dåligt över folk som har kommenterat att hon inte har skaffat barn ännu osv. Men det är väl ändå hennes val, det är ju hennes liv och hennes barn. Hon ville vänta tills dem hade fast jobb, bra ekonomi och liksom fått ordning på sina liv. Jag tycker det är riktigt smart.

För att inte tala om min mamma som träffade min pappa för 21 år sedan och skaffade sin första son tillsammans efter ett år, då var hon 37 år (Min storasyster var då ca 14) Min andra bror fick hon när hon var 38, mig fick hon när hon var 40 och min syster fick hon när hon var 41. Jag har inget emot att min mamma är äldre än andra mammor. Jag är stolt över min mamma, hon är världens snällaste och alla våra kompisar älskar henne. Som sagt hennes val, hennes liv, och hennes barn.

Jag tycker inte att än ålder är dte viktigatse, utan hur mogen man är, osv. Dock tycker jag att man ska ha gått klart sin utbildning. Men man kan ändå vara barnsugen, tro mig, jag är 15 fyller 16 och är väldigt barnsugen, dte ända som hindrar mig är min utbildning. För att jag är redan förlovad, jag vet att jag är ung.

#76  jag sa att mamman nog är runt 45…. då har ju hennes mamma vatt 20 när hon fick sin dotter… hur är de med matten?  och är hon då 70  var hon 25……

Från ditt inlägg #66 " de kan hända föräldrar som får barn sent me mina grannar är 55 -60 år.. " Från ditt inlägg #74 "mormorn till barnet är på besök ofta hon verkar dock inte ha problem me nått sånt och är en dam på 65 - 70" skulle mamman ha varit 55 som du skrivit i ena inlägget och hennes mamma 65 som du skrivit i andra så skiljer det bara 10 år vilket säger mer om din uppskattningsförmåga än om min matematiska förmåga ;)

ja, men vi kom ju fram till att hon var yngre än 55-60…. och hennes mamma ser ut att vara 65 +  are… 65 + kan vara allt mellan 65 - 100 år…

En jag känner är 43 år gammal, hon har en 1,5-2 åring och en nyfödd. Hon är väldigt ungdomlig och skulle aldrig gissat på att hon är 43 år!

#78 Jag var 19 när jag förlovade mig och är än idag (27 år gammal) tillsammans med samma man dock inte gift än då vi aldrig kan komma på hur bröllopet skall vara men det hinns med det också, ingen brådska. 😉

Varken han eller jag är klara med vår utbildning, han blir det till nästa år då är han färdigutbildad ingenjör men jag har många år kvar innan jag är klar med jurist kurserna såvida jag inte ändrar inriktning mot kriminologi eller dylikt.

Vi har dock båda sagt att vi kommer studera så länge åldern tillåter, distans kurser pratar vi om då, eftersom både han och jag är kunskapsslukare och älskar att lära oss nya saker.

Jag är 24 år, min man är 43 år och våran dotter 1 år. Kommer vi vara olika bra föräldrar? Nej! Åldern spelar ingen roll, det är personlighet som avgör. Jag mognade tidigt och var redo för barn nu, min man var aldrig redo för barn, förrän han träffade mig. Vi hade tur som var på samma nivå i livet trots åldersskillnaden. Min mamma är 47 och min pappa 60 och de har snart 7 barnbarn och massor med energi för alla;)

För mig är det självklart att det är lämpligt att planera ett barn när man känner att man vill ha ett barn och är redo för allt vad det innebär, inte att man är si eller så gammal! Hellre vänta till 30+ och ha utbildning, jobb, boende, fast partner eller vad man anser viktigt, än att skaffa barn som 20-åring "bara för att". Att hålla på att dribbla med hur gamla eventuella mor- och farföräldrar kommer vara låter helt absurt. Har man det som avgörande för när det är dags att skaffa barn så låter man inte mogen för barn i mina öron.

Jag var 27 när jag blev gravid med första barnet. Är 32 nu och väntar barn nummer två. Anledningen till min ålder var att jag helt enkelt inte tyckte tidigare partners var lämpliga att skaffa barn med. Det hade absolut inte med åldern att göra utan situationen.

Jag kan tycka att 17-18år är väldigt ungt och chansen att det kommande barnet får föräldrar som håller ihop livet ut är ganska minimal. Samtidigt som jag kan tycka att 50-55år är ganska mycket, man vill ju orka med barnbarn och kunna glädjas åt dom och själv hade jag inte velat komma och hämta barnen på första discot med färdtjänst.

Men allt där emellan är för mig ganska normalt om det är personer som är mentalt redo för ett barn och har förutsättningarna att kunna ta hand om det. Varför man inte valt att skaffa barn tidigt är ju ingen annan som har att göra med egentligen. Man kanske hellre vill resa mycket som ung och skaffa barn sen, vissa vill kunna resa osv när dom är 50 och vill då att barnen ska ha flyttat ut då. Några vill göra karriär först osv. Men framför allt tycker jag ju att det viktigaste är att man har någon man VILL skaffa barn med.

#84…klart att ni kommer vara bra båda två, men era barn lär förlora pappan långt innan dig, om ni dör naturlig död.

Jag träffade en kille som gick i samma skola som mig på högstadiet igår. Han är också 32år och hans mamma dog nyligen (av ålder) efter många års vistelse på ålderdomshem. Hans pappa dog när vi gick i sjuan. Han har inga syskon och inga andra släktingar kvar i livet. Hans mamma var strax under 60år när hon fick honom och hans pappa strax under 70 om jag inte mins helt fel. 

Han har någon störning i hjärnan och fick byta skola till en särskola när vi började åttan. Jag tycker så otroligt synd om honom! Han har ingen och jag tycker att det var så otroligt egoistiskt av hans föräldrar att skaffa barn i så hög ålder. Han pappa dog när han gick i sjuan som sagt och hans mamma flyttade till ett äldreboende när han var lite drygt 18år. Hans liv innan hans mamma fick flytta var inget kul. Han tog mer eller mindre hand om henne och dom bodde i ett hus fullt med mögel.

I går när jag pratade med honom sa han rakt ut att han hade hela livet framför sig men INGEN att dela det med, så varför anstränga sig. Han besöker kyrkogården nästan varje dag. Det är hans motivation att gå upp på morgonen. Han lever sitt liv som en pensionär. Sitter hemma vid köksbordet 90% av dagen, besöker kyrkogården, äter och går och lägger sig. Efter som han är lätt förståndshandikappad har han svårt att ta sig ur den onda cirkel han hamnat i och jag tror inte att han får någon vidare hjälp heller.

Så jag har funderat mycket på detta sen jag träffade honom och jag tycker inte att det är okej att skaffa barn sent i livet, jag tycker att alla barn har rätt till föräldrar i livet bra mycket längre än i 18år. Sen kan det givetvis ske olyckor och tragiska sjukdomar som tar föräldrarna ifrån barnet tidigare än väntat. Men man kan ha tur och få behålla hälsan, men tiden tickar på oavsett om man vill eller inte.

ja, jag tycker samma, jag hade en i min klass som hade gamla föräldrar medan vi andra hade mammor i ca 38 - 45 års åldern i hörstadiet så hade han en mamma som var 60+ han tyckte dessutom att de var pinsamt… men en så gammal mamma,nu vet jag inte om han tycker det.. men då. (De är 10 år sen nu)

Jösses vad många fokuserar på fel saker i tråden… Att skaffa barn är väl alltid en egoistisk handling oavsett vilken ålder man befinner sig i vid barnalstrandet, hur många skaffar barn enbart för barnets skull? Varför är man mer egoistisk om man skaffar barn som äldre än som yngre? Var är gränsen för att man ska ses om en bra förälder?

Om man skaffar barn trots att man inte kommer att vara tillsammans med den andra föräldern, om man inte har grundutbildning, har någon diagnos eller sjukdom, inte har något jobb, är ful… Ska man ha rätt att skaffa barn då? Detta kan ju potentiellt innebära mer skada för ett barn än att föräldern är äldre än genomsnittet.  Och om man som förälder kan ge ett barn ett liv med bra förutsättningar varför skulle åldern då hindra, oavsett man är yngre eller äldre än genomsnittet?

Antalet friska år man får med sina barn kan ingen veta i förväg, och i min värld så är alltid kvalitet bättre än kvantitet.

Frågan var väl aldrig om det var en passande ålder att skaffa barn när kvinnan nästan är 60 år!?? Det kan ju vara rent olämpligt av flera anledningar, men att man skulle vara "för gammal" vid 35, pga att man troligen är över 50 när man får barnbarn, är för mig ett helt absurt resonemang..

Alla gör olika med sina liv, planerar barn eller inte barn olika osv.. jag har bara skrivit på vad jag anser om mig själv jag skulle inte vilja ha barn efter 30-35..medan en annan kanske vill ha barn som tidigast vid 30.. nu var jag ju 19 när jag fick min dotter.. hon är 5 år.. och skulle jag få barn vid 35 är hon 15…. de skulle innebära att "börja om" på nytt för mig… när jag snart har ett myndigt barn liksom - nä tack! 🙂… har sagt  "är hon 10 år blir de inte fler, innan hon är 10 så okej.. men inte efter.." Hade jag fått välja hade jag helst velat ha barn tät om jag skulle  ha mer än 1… dvs 1½ - 3 år emellan var unge.. men nu blev de ju inte så. Och skulle jag inte alls ha nått barn vid 35 så kaaanske! jag kunnat överväga  att skaffa "så sent" men inte nu när jag redan har en 5 åring….som som sagt lär vara 15 hinna bli 16 när jag är 35..

#87 Wow, det var väll att ta i. Ingen lever forever och sen kan vi väll diskutera vad som är naturlig död, hjärt och kärlsjukdomar är den största dödsorsaken i sverige vet inte om det klassas som "naturlig död" för dig. Och vem som helst kan drabbas av det oavsett hur gammal man är.

Jag är 30 och väntar mitt första, pappan är 33. Innan nu kunde jag inte tänka mig att skaffa barn, det var så mycket annat som skulle göras. Jobb, karriär, karriärbyte, resor, osv. Sen träffades vi när jag var 27 och han 30 och vi behövde ju lära känna varandra först…

Är man för ung kan det hända att man inte var redo, att man går miste om väldigt mycket, att man är instabil och att man tillslut ångrar sig. Är man för gammal kan man ha problem med fertiliteten och råka bli lite gammal när barnbarnen kommer till. Men åldern har inte så mycket att göra med det. "För ung" och "för gammal" beror ju på hur man känner sig.

Ett år sen tex var jag "för ung". Nu på 30 är jag fortfarande yngre än många 25 åringar, både sinnesmässigt och fysiskt. Att min kropp har levt några år till har inte mycket med saken att göra. Åldern är vad man gör den till.

#87 Skulle han leva ett fullt friskt liv så har han MINST 40-45 år kvar, vilket innebär att våra barn är vuxna (och förmodligen har egna barn) när hans liv tar slut. Tycker inte det låter som en tragedi.

Min pappa var närmare 40 när min syster föddes och det har aldrig varit ett problem. Nu är hon 20 med eget barn och han har inte ens gått i pension.

långt innan dig skrev jag….! inte att han kunde leva 40-45 år till bara långt innan dig.. + så e snitt åldern ca 75 för män.

#96 Du missuppfattade nog mig. Jag skrev att han skulle kunna leva 40-45 år till. Det jag försökte peka ut är att våra barn kommer vara vuxna redan om han lever ett fullt liv. Och ja, han kommer förmodligen gå bort innan mig, men det påverkar ju snarare mitt liv än våra barn som redan har sina egna familjer då. Jag är den som kommer drabbas mest då jag kommer bli ensam (även om mina barn tar hand om mig kommer det kännas ensamt utan partner). Dessutom är min man väldigt vältränad och hälsosam, så jag oroar mig inte att han dör i förtid pga något sådant.

Jag är 39 år och väntar mitt första barn. Anledningen till att det inte har blivit barn innan är att vi helt enkelt inte blev med barn.

ok 🙂

Vid 30-års åldern tycker jag. Beror ju på om man inte får vid de första försöken då eller om man inte känner sig mogen. Alla tycker ju olika. Själv fick jag min första dotter när jag var 27.

Jag tror vi alla kan komma överrens om en sak: man bör inte skaffa barn förrän man är redo. Vilket förstås kommer i olika åldrar för olika personer. Jag fick min dotter när jag var 23 och jag har inte ångrat det en enda gång ;) Nu när jag är klar med den biten kan jag fokusera på studier och senare arbete.

Värt att tänka på är ju att vi människor blir äldre och äldre och håller oss "fräscha" längre upp i åldrarna. Dagens pensionärer är mycket friskare och piggare än de för 20-30 år sedan och ännu längre tillbaka. Med stor sannolikhet är den första person som kommer bli 200 år redan i livet i dag sägs det! 🙂

200år? Det har jag ju väldigt svårt att tro på. Det är ju inte jätte ofta man hör om folk som är 104-105år. Att någon skulle bli 125-13år är ju en sensation.

http://www.svt.se/nyheter/sverige/forsta-200-aringen-kan-redan-vara-fodd Vissa forskare menar det som sagt :)

Mm nja jag tror ändå inte att det är så ;-)

Den som lever får se ;) Klart är i alla fall att vi blivit (och blir) äldre och piggare i högre ålder.

Ja så är det ju. Jag hade en gammelmormor som blev 103år. Hon gick bort ett par månader innan hon skulle fylla 104. Min mormors kusiner blev 95, 98 och 101år. Men 200… Jag hoppas faktiskt att ingen behöver bli så gammal.

håller med #107… 200… de är ju minst 100 - 130 år "utan ett normalt liv"  så att säga… själv kan jag vara nöjd med 78 - 90 år.. om man hade kunnat välja.

Håller med #107 och #108. Livet blir mer som ett utdraget "lidande" efter en viss punkt. När man inte längre orkar något, när minnet inte längre fungerar, när rösten inte bär, när man inte ens känner igen sina egna barn - då har all livskvalitet runnit ut. Jag går hellre bort när jag fortfarande kan ta hand om mig själv och när jag tar mitt sista andetag kan ligga ner och minnas hela mitt liv. Tyvärr är det inte så för de flesta, då vi har medicin som håller oss vid liv längre än vad våra kroppar är designade för.

Nu var det väl tvärtom det med att vi blir äldre och håller oss piggare upp i åldrana jag ville säga, men alla verkar hakat upp sig på det med 200 år :p

#110 Ja, fast vi har ju aldrig haft så mycket problem med fetma, härt- och kärlsjukdomar som nu. Så jag har svårt att tro på att det :P Jag tror det bara är mordern medicin som håller oss vid liv längre, fast jag kan ju ha fel, det är bara min uppfattning.

Men så är det ;) Det är ju också därför en del politiker vill höja pensionsåldern.

denna tråd verkar inte följa d som stod;-) kan säga såhär. idag är jag 27år. fick mitt första barn när jag var 18. hon var och är såklart d bästa som hänt i mitt liv. hon är 9 idag. idag har jag 4 barn. haha ja 4 barn å säger d igen dom är d bästa som hänt mig. men kan även tänka ibland. om jag fick välja nu så hade jag varit äldre när jag skaffat barn. så länge d var mina barn jag fick:-) hoppas ni förstår vad jag menar. men d har sina fördelar å nackdelar att vara en ung mamma å nu på senare år fått diagnos adhd. men jag som ung mamma vet att man kan plugga senare som jag gjort. idag jobbar jag med ungdommar. är anställd av socialen/kommunen jag vet att man kan om man bara vill. många tror att nästan alla som e unga föräldrar går på soc. en del gör d en del kämpar å lyckas:-) jag är så stolt att vara mamma till mina 4 underbara barn. å jag är en av dom som inte går på soc men jobbar åt dom. å d bästa är att dom tycker att jag kan hjälpa ungdommarna å visa å nå dom på ett annat sätt. tack för att jag är/var en ung mamma med adhd:-) ååååhejåååhå vad jag sj tappade tråden nu:-) hahaha

Jag ser inget fel i att skaffa barn som äldre och jag tycker inte åldern har någon betydelse. Men jag kan ändå se att det kan vara en viss skillnad att skaffa barn som ung eller äldre. Sedan tror jag ju att det är fördelar och nackdelar med båda delarna.

Jag ser många äldre skaffa barn efter att dom "levt sitt" och "gjort sånt där barn inte passade in". Jag upplever att dom många gånger lever för sina barn och många gånger blir experter på curling, inte för att säga att alla blir sådana men jag har sett det. Jag upplever att dom ofta sätter sig ner och tittar på barnet och går upp i livet som mamma.

Jag ser många yngre där barnen blir ett med vardagen. Barnen får hänga med på alla olika upptåg som föräldrarna hittar på. Det är hästtävlingar, hundtävlingar, resor, dans, åka hit och dit och vara med på det ena och det andra. Barnen får lära sig att hänga med och se världen på ett annat sätt.

Men jag ser även tyvärr många yngre som hela tiden lämnar bort sina barn till släkt och vänner för att kunna åka på div olika aktiviteter, så det är väldigt olika.

Jag drar alla över en kam här, men det är den vanligaste bilden JAG ser. Ingen generell bild att 'så är det'. Det finns såklart alla varianter.

Jag tror att barn mår bra av att inte vara centrum. Barn kommer hit och vet ingenting om denna värld och då tror jag det är bra om ens liv kan fortsätta ungefär som innan så barnen får se vad man gör här och får känna sig delaktiga. Livet tar inte slut för att man skaffar barn.

Mitt liv har inte stannat sen vår dotter föddes 30 april. Jag är fortfarande lika aktiv i tex draghundsporten som jag var innan. 2 dagar efter förlossningen körde jag drag med hunden och har sen dess varit igång. Kommer dock ta lite tid innan jag kan börja med hiking igen och hårdrockskonserter kommer ta några år. Skulle nog säga att livet blivit mer aktivt med barn och jag älskar att leva ett aktivt liv så barn har en stor fördel i mitt liv. Inget i mitt liv har blivit annorlunda utom att dagarna är mer innehållsrika, livliga och aktiva.

#115 som jag skrev så är det en vanlig bild som jag ser. Inte att det är så för alla. Alla är ju olika. Men jag tror det är vanligare att äldre föräldrar blir sådana, än vad det är unga som blir sådana.

Jag tror att äldre oftare är mer färdiga med "sitt" och beredda att fylla livet med något nytt - ett barn. Men att det mesta i livet runt en ofta liksom stannar upp pga att allt kretsar kring barnet. Man upplever nog inte själv att livet stannar, för man har såklart fullt upp med barnet. #115 säger inte att det är så för dig. Men det är något jag tycker mig se.

jag har inte läst hela tråden utan svarar på TS förstainlägg

Jag fyller snart 26 och ville ha mitt första barn senast vid 25 helst tidigare, men nu går ju inte allt som man har tänkt då vi har försökt i 2 år utan resultat, före det bodde vi inte i hus vilket är viktigt för oss innan vi skaffar barn (båda är uppväxta i hus så vi tyckte det var viktigt) däremot så har jag och min man inte haft samma behov av att supa varje helg och liknande så vi behövde inte få "det" ut systemet som många anser man behöver så emmotionellt var vi mogen för ett bra tag sen.

men nån stans mellan 20 och 30 tror jag är bäst för dom flesta (alltså inte alla) för det är då många delar i livet börjar "funka" men då finns det ju dom som mognar jättetidigt eller jättesent så det finn ju folk som är undantag men om man skaffar första barnet efter 30 ska man nog tänka efter en extra gång (pga kompikationsrisken) och ännu mer funderande krävs nog efter 35 men det utesluter ju inget.

Även ifall vi inte riktigt planerade att skaffa barn så var vi helt och håller redo. Vi hade båda levt loppan och gjort vad vi ville och kände att det var välkommet med ett barn. Jag var 24 och min sambo 26. Tyvärr fick jag en djup förlossningsdepression så livet stannade av väldigt mycket. Fick lämna bort hunden och satt mest hemma och stirrade. Lyckades tvinga mig till hästen då och då men inte ens hon gav mig någon glädje. Nu lever jag i princip som innan sonen föddes =)

Jag blev gravid första gången när jag var 16 år. Sista gången när jag var 41. Det är således ett kvarts sekel mellan min yngste och min äldste son. Där emellan har jag två barn som kommit "i tid", dvs vid åldrar som inte provocerat andra. Men faktum är att för mig har den äldste och den yngste, kommit i faser i livet då det passat mig som bäst. Man ska inte lyssna på vad andra säger om sådant, för det är helt enkelt löjligt att påpeka folks åldrar. Det är roligt att människor kan skaffa barn och fantastiskt fint när allt fungerar, mor, barn och far är friska och mår gott.

Det handlar eg inte om ålder alls utan mognad och när man känner sig redo. Jag höjer inte på ögonbrynen åt någon däremot är jag IMPAD att man som t ex 16-åring pallar med det! Och hur mycket man går miste on egentligen… Men sen dom som skaffar barn så tidigt för att det verkar kul typ, känns lite väl. Likaså är det väl lite galet med en 45-åring som får sitt första barn typ. Men som sagt det är upp till alla själv! Och 27 är ju ingenting. Min son föddes när jag va 23, skulle bli 24. Kändes som en lagom ålder för mig! Hade inte velat ha tidigare..

#120 Man ska inte lyssna på vad andra säger om sådant, för det är helt enkelt löjligt att påpeka folks åldrar. Det är roligt att människor kan skaffa barn och fantastiskt fint när allt fungerar, mor, barn och far är friska och mår gott. 

Ålder och hälsa går ofta hand i hand. Ju äldre desto större risker man utsätter både sig själv och barnet för. Det är nog mycket därför som diskussionen finns. När 55-60åringar skaffar barn tycker jag diskussioner är väl befogade då det i mina ögon både är egoistiskt och tokigt!

Det här är en subjektiv frågeställning - när det är bäst att skaffa barn. Det har att göra med så otroligt många faktorer, som exempelvis var man är i livet och hur man tänker sig sin framtid.

Jag var 46 när vi fick vårt första barn, min fru är 14 år yngre än jag, så hon var med andra ord 32.

Rent spontant skulle jag säga att min ålder var i övre skiktet av vad som är rimligt, medan min fru var i - ur mitt sätt att betrakta det hela - rätt vad gäller ålder, mognad, stabilitet i arbetslivet och ekonomiskt.

Är man för ung (vad det nu är), så saknas erfarenhet av vuxenlivet och det ansvar som föräldraskapet medför. Man har dessutom kanske inte ännu skaffat den ekonomiska stabilitet som behövs. Är man för gammal så hinner man bli mossig eller rentav dö innan barnen är vuxna. lagom är som vanlig bäst 🙂

Gud vad det fokuseras på ålder…antingen är man för ung eller så är man för gammal. 
Min mamma var 29 när hon fick min syster och 40 när hon fick mig, min pappa var 50.
Jag har växt upp med enbart mamma. Min mormor dog när jag var bebis, min morfar dog när jag var 10, mina farföräldrar har jag såklart inte träffat.
MEN, inte har jag mått dåligt av att ha en äldre mamma och väldigt liten släkt🤔 Jag hade en jättebra barndom som var väldigt aktiv med utlandsresor och massa aktiviteter. Jag kan inte se att jag har saknat något eller någon eller att min mamma på något vis har varit ego som har skaffat mig som 40åring.
Idag är jag 21 och väntar mitt första barn. Min syster är 32 och har tre barn på 8, 5 och 4. Vår mamma är alltså 61 och är en jätteaktiv mormor, senast för 3v sen tog hon med sig syrrans 4åring till mallorca där de bodde på ett riktigt barnhotell och hittade på äventyr. Förra året åkte hon dit med både syrran och alla 3 barn. Hon är liksom inte halvdöd och rullstolsbunden bara för att hon snart är pensionär😉

Jag tycker nog inte att man kan säga att en barndom är bättre av att ha yngre föräldrar eller bättre av att ha äldre föräldrar, det kan ju vara bra med både och eller inget alls. Varför snöa in sig så mycket på en siffra?  Jag tror föräldraskap blir vad man gör det till.

Vid första barnet var jag 20 år. Arbetslös, levde på socialbidrag och utan utbildning. Blev ensamstående när han var 6 månader och levde ensamstående tills nu i vår. Sonen var 1,5 år när jag började jobba på inringning. Jag levde aldrig något aktivt partyliv men känner nu att 20 år var för tidigt. Min son är det bästa som hänt och jag har honom att tacka för många saker som skett. Men jag var för ung och pappan var 19. Han var 3 barns pappa när han fyllde 25. Nu vid andra barnet är jag 29 år och har fast jobb. Det bästa är att jag vet att jag har ett jobb att återgå till efter föräldraledigheten. Sambon är 28 och det är hans första. Jag är glad att jag väntat 9 år för att få bättre ekonomi då barn kostar en del pengar i minst 18 år framöver.