Annons:
Etikett01-allmänt-om-barn
Läst 1465 ggr
sassa89
2012-12-29 13:34

Avskeden jätte jobbig, 5,5årig pojke =(

.Vad ska man göra med en 5,5 åring som är så mammig att han får ångest när han ska iväg med någon annan å börjar tokgråta å säger att de känns som om vi aldrig mer kommer å träffas. Spelar ingen roll om de e med bästa vännen hans, kusinerna, pappa El vem som helst så är de själva "avskedet" ifrån mig som han tycker ät jätte jobbig… Jag försöker bemöta honom med att jag förstår att han blir ledsen men att jag är hemma när han kommer el att jag kommer hen så fort jag är klar osv, samt att jag försöker peppa honom med att han klarar det å vad han ska ha kul m,m men de funkar oftast inte… Hur ska jag bemöta honom å hur ska jag förhålla mig?! Kanske ska tillägga att jag är arblös o går hemma om dagarna så de är med mig merparten av tiden. Kan även tillägga att hans farmor gick bort i somras, i juni närmare bestämt, och vi har pratat otroligt mkt om det för att han o hans bror ska ha möjlighet att sörja, men det kanske kommit ikapp honom nu?!

Får sån ångest själv oxå, kan de vara en fas? 6 års trotsen?! Känner mig osäker på hur ja ska bemöta det här å om jag gör fel.. Nån som har tips, råd?

Annons:
EmelieGustavsson
2012-12-29 14:03
#1

Kan det vara så att eftersom han förlorade sin farmor så kanske han är rädd att du ska försvinna när ni skiljs åt?

Min dotter är väldigt mammig och hon acepterar bara mig eller min mamma när hon är ledsen. Hon har en nära relation med sin pappa då vi bor ihop men det är bara vi två som duger när hon blir ledsen.

Men din son kanske helt enkelt är rädd. Har prövat att förklara för honom att du kommer vara kvar när ni träffas igen?

Darwin3
2012-12-30 21:50
#2

Min dotter som är 8 nu har också haft svårt att gå ifrån mig och hennes mamma.

Vi här försökt jobba på det genom att utsätta henne för det på en mindre grad. Vi försöker att hålla oss undan/i bakgrunden när vi är flera som umgås. Bett min mamma och mina bröder att va extra aktiva med henne.

Jag vet inte om det är det som hjälpt eller om hon bara har vuxit ifrån det, men nu för tiden funkar det bättre. Dock är det inte helt bra, bara senast i går så grät hon en skvätt när hon skulle över till en kompis (ville inte gå ditt själv).

Du skrev "Får sån ångest själv", jag tror att det är viktigt du kommer över det. Jag tror att så länge han ser att du tycker det är jobbigt så räknar hans hjärna ut att det här är något som man ska vara ängslig för.

/Björn

Hip hop! blip plop!

JossanH
2012-12-31 09:46
#3

En vän till mig har en lillebror som hade svår seperationsångest när dom var små. Det slutade med bland annat familjeterapi.

Sajtvärd på Iller.ifokus

Upp till toppen
Annons: