Annons:
Etikett01-allmänt-om-barn
Läst 3850 ggr
Emelie-E
4/27/12, 2:45 PM

Skaffa syskon?

Jag har den senaste tiden funderat och längtat(?) om ett syskon till min son. Jag kan känna att jag vill att han ska ha åtminstånde ett helsyskon, men frågan är, vill och klarar jag av att bli gravid igen och ta hand om ännu ett barn? Jag vill att de ska vara hyffsat nära i ålder och där kommer min ångest in.. För jag vet fortfarande inte om jag klarar av ännu ett barn. Har inte ens pratat med min man om detta. Så jag vet inte ens vad han tycker och känner. Dock har jag min aning. Hur viktigt är det med helsyskon? Kommer min son bli besviken när han är äldre och sakna det som så många andra har, ett syskon? Jag själv har 4 syskon varav ett är helsyskon, men jag har alltid bott med mina andra systrar också, så jag ser dem som lika mycket systrar som min "riktiga" syster är. Min man har en dotter sedan tidigare, så min son har en halvsyster, men de träffas inte. Hon bor hos sin mamma och han kommer inte få samma band till henne som jag har till mina systrar som jag är uppväxt med. Kommer han bli ledsen om han aldrig får ert helsyskon? Kommer han vara nöjd med att ha sin mammas fulla uppmärksamhet, eller kommer han bli bortskämd? Och vad ska jag göra med min ångest? Jag både vill och inte vill ha ett till barn. Jag vill ge ett syskon till min son för jag vet hur mycket sådana betyder. Men att bli gravid och börja om från börja med ännu ett barn skrämmer mig.. Detta är något som snurrar väldigt i min skalle. Varje dag. Och det allra värsta är att jag inte "vågar" ta upp det med min man. Detta blev kanske lite rörigt. Men jag känner mig väldigt rörig :/

Annons:
Anonym
Anonym
4/27/12, 2:53 PM
#1

Vet inte om jag kan svara så där jätte bra, men jag försöker.

Hur viktigt är det med helsyskon? Kommer min son bli besviken när han är äldre och sakna det som så många andra har, ett syskon?

Jag har inga syskon och saknar att inte ha någon "där".

Man kan ofta känna sig lite ensam.

Men jag tror att det skiljer sig ganska mycket från person till person, men om jag fick välja så hade jag gärna haft ett syskon.

Men tyvärr är det inget jag kan göra åt.

---

Men man får också lyssna på sig själv och höra vad man tycker.

Om man tycker det är jobbigt/skrämmande elller rent av en dödsrisk så är det något man bör tänka igenom.

[Elle01]
4/27/12, 2:58 PM
#2

Jag tror inte att du vill ha mitt svar ( eftersom att jag inte har några barn  själv eftersom att jag bara är 11 men jag kan kanske hjälpa ändå) Jag har själv en hellillebror och en halvstorasyster och för mig känns det som att vi är helsyskon, det var väl först när jag var 6-7 kanske till och med 8 som jag kom på att hon inte var helsyster. men jag tyker att du ska prata med din man och att ni tillsaman ska komma på någon bra lösning tillsamans och om ni bestämmer er för att skaffa ett syskon till så kanske det är bäst att göra när du har blivit av med din ångest. Jag har ALLTID tyckt att små bebisar är JÄTTESÖTA så jag har ju gåt och sagt till mamma tt jag vill ha en liten lillasyrra ( men så har det juinte blivit) så så fort jag får tillfälle till att sitta och gosa med en liten bebe så gör jagdet ! Men gör det som känns bäst för dig och din man.

Flört

JustMySelf
4/27/12, 3:31 PM
#3

Jag har syskon och jag hade inte velat vara ensambarn. Oavsett hur mycket jag och mina syskon bråkar så är jag otroligt glad att dom finns. Jag har aldrig känt mig ensam och jag vet att dom alltid finns nära mig. Det är klart att det finns fördelar med att vara ensambarn, men enligt egna erfaranheter har personer med syskon ofta lättare med vad som är rättvist/orättvist, har lättare i sociala situationer i allmänhet. Det gäller absolut inte alla, men ofta.

Men, skaffa inte ett till barn innan det känns rätt för dig. Prata igenom det med dig man och stressa inte fram till ett beslut.

[FruStein]
4/27/12, 8:28 PM
#4

Om du inte tror att du skulle klara av ett till barn kan det vara en tanke att vänta. Jag har träffat många föräldrar, till synes utan några psykiska besvär, som upplevt det som chockartat att helt plötsligt ha två barn att ta hand om. Och tänk på hur situationen skulle se ut om du får ett kolikbarn eller om barnet inte är helt friskt - hur skulle du hantera det?

Jag har själv inga barn ännu, men möter många småbarnsfamiljer i mitt yrke (förskollärare) vilket faktiskt är ett av skälen till att jag valt att vänta med att skaffa barn - jag har sett hur fel det kan bli.  Själv har jag ett syskon och det är nästan sex år mellan oss (jag är äldst). Min lillebror har Downs Syndrom, ADHD, en utvecklingsstörning och kan inte prata. Vi är lika när det gäller vissa saker trots hans olika handikapp och jag är glad att jag fick just honom som lillebror. Jag har inte saknat ett syskon närmare min ålder,men det tror jag har med personligheten att göra också - jag är ganska mycket ensamvarg och har inte haft så stort behov av kompisar heller.

Kimpa
4/27/12, 9:11 PM
#5

Jag tycker din tanke på att skaffa ett syskon till din son är jätte fin, MEN jag tycker inte du ska skaffa ett till barn om det bara är för hans skull.
Det är ju DU som ska vilja ha ett till barn och du som får ta hand om det.

Måste ju säga att jag har aldrig tyckt om barn eller velat ta hand om andras barn, och när jag fick mitt första barn visste jag ju absolut ingenting om att ta hand om barn.
Men det gick jättebra och redan 1 år och 8 månader senare kom nästa och med det andra barnet har allt "vanligt" flytit på hur enkelt som helst.
Man har ju fått lite erfarenhet och skinn på näsan…

Man tror det ska bli svårare med ett till barn, men jag har nog tyckt att det varit lättare när man redan gått igenom det en gång.
MEN jag tycker forttfarande att du bara ska skaffa ett till barn om DU vill ha ett.

Sen ska du ju självklart bjuda in din man i dina tankar, funderingar och känslor. Ni är ju två om att vara föräldrar.

Emelie-E
4/27/12, 10:30 PM
#6

Tack för era svar! Tro mig när jag säger att jag har tänkt på allt ni skrivit + mycket mer. Det är så många tankar som snurrar. Jag både vill och inte vill ha ett till barn. Kommer jag orka och ha kärlek för ytterligare en person? Kommer jag klara av att vara gravid en gång till? Kommer jag klara av förlossning och tiden efter? Kommer jag orka om barnet är tvärtemot av hur min son var? Han var så lätt att ta hand om. Sen bodde jag hemma när min son kom, så jag fick en hel del hjälp.. Att riskera gå igenom en graviditet ensam igen vägrar jag. Att vara ensam med inte bara ett, utan två barn, finns inte i min värld. Min man var inte positiv till vår son när jag berättade att jag var gravid, vilket ledde till att jag gick igenom graviditet och de första månaderna ensam. Vill inte gå igenom det igen. Nu har vi helt andra förutsättningar på att vi faktiskt skulle klara ett barn tillsammans som vi båda vill ha. Men tänk om? Min ångest sitter i min tvekan. Jag både vill och vill inte ha ett till barn. Ska jag ha ett till barn vill jag ha det nu, så nära min son i ålder som möjligt. Tiden tickar iväg känns det som. Men jag kan inte svara på om jag vill ha ett barn till för min eller min sons skull. Svaret är egentligen ganska enkelt. Vänta och se. Han kan lika gärna ha nytta av ett syskon även om han är några år äldre. Jag själv är 7 år äldre än min helsyster och har aldrig upplevt det som konstigt. Men ångesten sitter där. För det känns som sagt att tiden rinner iväg. Detta är något jag tänker på dagligen och inte blir det lättare när man läser och ser de som fick barn ungefär samtidigt som mig väntar sitt andra.

Annons:
Emelie-E
4/27/12, 10:48 PM
#7

Sen vill jag ha en "stor" familj. Det vet jag att jag vill. Så egentligen innerst inne så vill jag ha ett barn till. Bara inte nu. Det är där allt krockar. För jag vill som sagt att de ska vara så nära i ålder som möjligt :/ Min man är dessutom jättesjuk som det är nu, så att skaffa barn nu går inte i vilket fall. Och jag vet med mig att jag kanske inte orkar. Och rädslan finns där väldigt stark. Men det jobbigaste är att jag vill ha dem i nära ålder :/ Min ena syster har en son på lite mer än 2 år och så fick hon tvillingar när han bara var 1.5 år. De tre kommer ha sån glädje av varandra att jag vill ge min son det samma. Men känslor och förnuft kommer inte alltid överrens. Men frågan är hur jag kan släppa tankarna om detta. Hur får jag ångesten att släppa?

Trollhassel
4/28/12, 9:33 PM
#8

Jag har kännt som du gör nu. Jag kännde så ända tills det plötsligt blev så självklart för mig att jag ville ha ett barn till. Det gick egentligen från en dag till en annan. Innan dess var jag inte mogen för det och fick bara ångest av att tänka på det, men jag ville på något vis även då ha ett till barn…och den viljan var stark.

Jag kan ju naturligtvis inte uttala mig om det är så för alla, bara för att det var så för mig, men i efterhand har jag insett att jag ville ha ett barn till först när jag själv kände mig bekväm och säker med min vardag.

Sen tror jag att det tillhör alla blivande tvåbarnsföräldrar att fundera och tänka på hur framtiden kommer att bli. Hur kommer jag att klara det här? Hur kommer mitt barn att känna när det plötsligt får ett syskon? Kommer jag att ha tid för mitt stora barn? Det är naturliga tankar, det gäller bara att försöka ta en dag i taget och inte trassla in sig i massor av "skräcktankar".

Hur gammal är din son?

Med Vänliga hälsningar

Myra Dessjack Medarbetare på Reptiler

Tina-A
4/30/12, 12:52 PM
#9

Hur kommer det bli med din man? Jag förstår dina tankar och det är nog mycket du måste fundera över! Men hur kommer det som sagt fungera med mannen?

Som jag minns det var han inte speciellt förtjust i att du blev gravid med sonen och att ni skiljde er eftersom du valde att behålla, men att ni sernare blev tillsammans igen. Kommer mannen gå med på ett syskon när han inte ens ville ha det första barnet? Är helsyskon en realistisk önskan?

Jag har jättestor glädje av min syster som är 1,5 år äldre, mycket mer än mina tvillingsystrar som är 12 år äldre, så jag tror absolut att relativt tät ålder kan skänka mycket glädje även om det är tufft för föräldrarna! Men om båda föräldrarna är redo och med på noterna så blir det säkert bra ändå!

.: Dance like there is no tomorrow :.

[Lyssna på någon av mina låtar -
”Jag är en liten bajskorv” på Spotify]

Emelie-E
4/30/12, 2:12 PM
#10

#8 Han är 18 månader. #9 Som jag skrev i mitt inlägg i #6 så har vi helt andra förutsättningar för att skaffa ett barn båda vill ha nu. Men om han vill det vet jag inte, jag vet ju inte ens om jag själv vill..

Aranea
4/30/12, 8:31 PM
#11

Jag känner lite som du, att tiden rinner iväg. Hade våra planer gått som vi tänkt så hade vi antingen redan haft ett barn till eller så skulle det vara på väg nu. Men jag är inte redo för det, mina sår har inte läkt från förra gången än. Min önskan om att skaffa ett till barn är inte större än rädslan just nu, jag kan bara hoppas att det blir tvärtom en dag.

Men jag tror att man känner när man verkligen är redo att ge sig in i det igen. Jag försöker att inte tänka på att tiden går och att det kanske blir till exempel fem år mellan dem även ifall det är svårt.

kruger
5/3/12, 12:07 PM
#12

Det är av stor vikt att du och din man sitter ner och har en dialog med varandra och få klart vad var o en vill .

Kommunikationen är ju A o O i ett förhållanden .

Sen får man utgå från resultatet av det….

Man är ju som sagt 2 om att skaffa barn:)

Ett råd jag bara vill geGlad

Emelie-E
5/4/12, 1:43 PM
#13

#12 Självklart ska jag prata med honom om detta, men som situationen ser ut just nu så träffas vi några få timmar 1-2 gånger i veckan och då kan inte jag med att dra upp detta. Vill inte riskera att vi blir osams just nu. Så detta får vänta. Men så fort allt blir som vanligt så kommer jag prata med honom om det. Men bara genom att skriva av mig om detta här har hjälpt mig att släppa det värsta.

Annons:
Upp till toppen
Annons: