Annons:
Etikett01-allmänt-om-barn
Läst 1723 ggr
dragonstar
2012-03-14 17:20

Att vara sjuk och bli förälder?

Jag brukar inte hålla till här men har en fråga som jag tor passar just i detta forum.

Jag är sjuksriven har varit det i snart 1 år och komerm var det flera månader till. Det är pogrund av Panikongest, Deprsion och trötthet. vilket osm det ser ut nu är något jag måste lära mig leva med och jag kanske alldrig kommer kunna jobba.

Detta gör mig väldigt lädsen, att inte kunna jobba och leva normalt. Men vad som gör mig ennu mer ledesen och orolig är barn, kommer jag kunna fungera som mamma? Finns det andra föräldar som lever i likande situationer?

Kan ju säga tt jag fyller 24 i år och min sambo som är lika gammal jobbar just nu.

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

Annons:
AnnaLundin
2012-03-14 20:06
#1

Man ska aldrig säga aldrig - forhoppningsvis kan du lära dig att hantera dina diagnoser på ett bra sätt och då bli en bra mamma. Mitt bästa råd till dig är dock att avvakta några år innan du ens tänker tanken, så att du verkligen lär dig att hantera upp- och nergångar.

MEN - nu får du bli arg på mig om du vill! - tänk efter många gånger extra innan du drar igång bebisverkstaden, så att du inte hamnar i en situation som varken du eller ditt barn vill ha. OM jag ser det ur barnets perspektiv så finns det alltför många barn som vuxit upp med en psykiskt sjuk förälder, som inte har fått någon särskilt rolig barndom. Det händer inte alla, tackochlov, men gör vad du kan för att Ditt barn inte ska bli ett i den tråkiga delen av statistiken!

Jag hoppas du kan ta detta på rätt sätt! Lycka till!!

dragonstar
2012-03-14 20:24
#2

Jag förstår ditt synsett. Min mamma har inte haft en så rolig barndom oc jag har själv vuxit upp med mobbing och senare år skilda föräldrar och oroligheter i familjen. Det posetiva är att jag har flera familjemedlämmar nära mig (10 min promenad) som mer en gärna vill vara barnvackt och hjälpa till. Särmor och min mamma då. Jag har sambon som inte alltid är helt stabil nu men som annas är frisk och jobbar. För oss är Terapi och likande en självklarhet vid behov och jag kommer nog vara extra noga med att mina barn mår psykiskt bra.

Är desutom en person som älskar att pyssla och när jag blivit satt med min lilla kusin som nu är 4 om jag mins rätt så har jag tagit hand om henne bettre de riktiga föräldranra.

Men min ångest kommer ju perjodvis så ma nvet ju inte hur och när den slår till. Och just nu har jag en valp hemma och det tär på mig ka njag säga

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

AnnaLundin
2012-03-14 20:41
#3

En valp är bra träning…

Det man dock ska komma ihåg är att valptiden är ganska kort, medan barnets uppväxt är låååång och man kommer stöta på mååånga konflikter med barnen genom åren. Det är då det är viktigt att man orkar vara stabil. Det handlar ju inte bara om att ha föräldrar som vill vara barnvakter, utan ni själva måste ju orka med att vara nummer ett för ert barn genom alla faser. Det är NI som är föräldrar, inte farmor och mormor.

Jag vet inte exakt hur dina sjukdomar fungerar, men om man har förmågan att "skärpa sig" en stund för att "bryta ihop" senare - när konflikten med barnet är över och barnet har lämnat rummet, så är det ju en bra grej. Det viktiga, som jag ser det, är att man är stabil nog att inte "flippa ur" så fort man stöter på minsta motstånd från barnet. För sånt påverkar barnet negativt vare sig man vill eller inte och det är inte så bra…

Som sagt, ge det några år tills du vet hur du ska hantera dina svängningar, så att du inte gör dig själv och ditt barn olyckliga…

Tina-A
2012-03-15 21:50
#4

Angående valp.

Vi har hund och visst är det bra träning, men det är långt ifrån samma sak! Jag jämför ofta hundar och barn och tycker ofta att det går ganska bra att jämföra på många sätt, men det finns vissa enorma skillnader -

Om jag sätter mig i soffan och vilar i 30 minuter så lägger sig även min hund och vilar i 30 minuter, även när han var valp (trots att han såklart är lite lugnare nu). Jag kan själv bestämma när vi ska ta det lite lugnt och om jag är trött på morgonen kan man snabbt kissa hunden och sen lägga sig i typ en timme igen.

En valp behöver inte heller mer eller mindre konstant uppsyn för de klarar sig relativt bra själva redan från början, trots att olyckor såklart kan hända.

Ett barn vilar inte bara för att du vill vila, och vid 05.30 när min dotter vill kliva upp - ja, då är det bara att kliva upp. Jag kan inte lägga mig och vila sen igen för då är det full rulle. Hon behöver också mer eller mindre konstant uppsyn för hon kan hitta på allt möjligt. Om jag inte ger henne den uppmärksamheten hon vill ha så skriker hon helt enkelt tills hon får den. Det går inte allt att bestämma på samma sätt med en hund om sin tid, för barnet tar all sin tid. Det är absolut värt det, att bli förälder är det bästa jag gjort, men det kräver väldigt mycket av en.

.: Dance like there is no tomorrow :.

[Lyssna på någon av mina låtar -
”Jag är en liten bajskorv” på Spotify]

dragonstar
2012-03-17 15:18
#5

Jag jobbar med valpen, just nu är jag trött men jag lägger det åt sidan biter ihop och gör det som måstes samt prioriterar myket.

Tycker endå att det är skönt att höra att andra berätta om att dom klarar det även fast det är tufft.

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

Emelie-E
2012-03-17 16:31
#6

Jag var, och är till och från, deprimerad och jag har även autism och add. Det är ju inget som sitter psykiskt, men kan påverka psyket. Det är väl pga det som jag så lätt blir deprimerad. Men jag fick för 16 månader sedan en son och att få barn har fått mig att våga mer. Att klara mer på egen hand. Han har gett mig något att leva för. Utan honom är jag rätt säker på att jag idag bara hade legat i sängen och sovit, precis som jag gjorde innan jag blev gravid. Visst är det tufft vissa gånger, men man får ut så mycket av att vara mamma. Att ha någon att ta hand om och få känna sig betydelsefull har för mig betytt så mycket. Jag har aldrig varit behövd på det här sättet innan. Och att se och höra sin egen son vara glad och se honom göra en massa framsteg får mig att strunta i mina egna problem. Han har förändrat mitt liv och jag är otroligt glad över att jag valde att behålla honom. Men det var inget lätt beslut att ta. Jag visste om mina problem och jag tvekade och funderade länge innan jag bestämde mig. Jag hade aldrig behållt om jag visste att jag inte kunde ta tag i mig själv. Men någonstans inom mig visste jag att allt skulle bli bra bara han kom till världen. Och det blev det :)

Annons:
dragonstar
2012-03-17 17:28
#7

Vad härligt, blir avundsjuk.

Jag tror att jag kommer bli lite som dig, att jag inte alltid orkar med allt men att jag kan ta mig samman. Men jag vet inte. Hoppas att jag kan det.

Själv har jag börjat ta steg för att kunna bli en bätter person både som förälder och för mig själv.  Jag ringer alla samtal sjävl och föröker ta på mig mer ansavar hemma.

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

dragonstar
2012-03-18 10:46
#8

Vad ska man ha tänkt igenom innan man bestämmer sig? Det finns ju så mycket? Tänk om det blir tvillignar? eller handikapp? eller kolik? hur ska man föda? amma? och när dom blir äldre vad är för mig viktigt och mindre vitkigt?

Vad ska man liksom gå ingeom innan och så för att känna att man är redo, för att veta att man gjort de man kunnat för att förbereda sig mentalt?

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

Tina-A
2012-03-18 21:45
#9

#8: Jag tycker att man kan tänka igenom allt man kan komma på. Fundera hur du skulle kunna göra, hur du skulle kunna lösa vissa problem. Vad gör ni om det blir tvillingar? Vad gör ni om ni stöter på problem? Vill du amma? Hur vill du föda? Vilken syn har du på uppfostran?

Men sen måste man samtidigt vara öppen för att ändra åsikt, men jag tror det är skönt att ha funderat innan.

.: Dance like there is no tomorrow :.

[Lyssna på någon av mina låtar -
”Jag är en liten bajskorv” på Spotify]

dragonstar
2012-03-19 11:46
#10

#9 det är lite sådnan saker jag faktiskt funderar på, men jag har så svårt att komma på allt man skulle behöva en cheklista på vad man tänker och tycker.

jag vet att jag vill amma en av de skaker jag länktar efter.

Jag vet inte hur jag ska reagera på tvillingar men en jag känner har fått det och det har löst sig super för dem så det ska nog gå att läsa då.

Födseln vill jag ha naturlig, eller så natrulig som möjligt, regaerar nämlinge på ryggmärgsbedövnignne värkar det som. Kan tänka mig Kvaddlar och lustgas tex.

Barnmaten tänkte jag göra så mycket själv som möjligt, trevligt att veta vad det inehålelr och det blir mycket billigare =)

När det gälle uppfostran trår jag att jag tar det som det kommer, men mycket lek tillsammans pyssel och utflykter, stoj och stim är okej så länge man taggar ner när man blir tillsagd. Barn är barn och leken är något som utväcklar oss mycket. Sen finns det självklarheter enligt mig, ma nska äta grönsaker, provsmaka nya saker, godis är bara på hlägerna eller speciella tillfällen.  Ett barn som gör fel får lära sig att det gör fel ma nsäge ifrån förklarar enkelt vad so mvar fel och ger något annat att göra i stället. Sen får man ta och hanskas med problemen när dom uppkommer.

Har ni förlag på saker som jag kan tänka igeno mskriv gärna =)

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

AnnaLundin
2012-03-19 12:01
#11

Det är svårt att veta i förväg, men det jag ser som viktigt är hur du själv kommer reagera och agera om barnet får kolik och skriker oupphörligt, hur du reagerar på 17 sömnlösa nätter i rad och hur ett troåldersbarn som går dig på nerverna dygnet rynt i flera månader kommer påverka dig. Detta är något som alla föräldrar har att tampas med, men som kanske påverkar dig än mer med de diagnoser du har i bakgrunden.

dragonstar
2012-03-19 12:09
#12

# 11 tack det var något att fundera på.

jag hadde kolik så räknar med att mitt barn får det, tänker mg nog att jag får bära runt mycket på barnet, det lugnade mig. När jag känner att jag inte klarar mer ber jag sambon ta över eller går till familjen och ber dom ta över en timma så att jag får sova.

jag vet inte riktigt.

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

Ladydragon
2012-03-19 20:51
#13

det jag förvånas lite över är att ingen tipsat dig om att såklart ska du ta upp detta med dina läkare och annat vårdpersonal du har kontakt med 
vad anser dom hur fungerar det med medicinering och så vidare om du blir gravid? vad gör man om du blir superdålig och inte klarar av att sköta dig själv och så vidare

sen som andra säger se till att ha lite backup vänner släktingar m.m som kan hjälpa till om och när det krisar

sen är jag lite väl praktisk av mig och tycker att du inte ska förlita dig för mycket på sambon och måla upp hur du tror allting ska bli
vill det sig riktigt illa så kan det gå käpprätt åt helvete med förhållandet och du står själv med ditt barn
därför är det viktigt att du även har andra runt om dig som kan hjälpa till…..

själv har jag i vuxen ålder fått diagnosen ADHD det finns misstanke om biopolär sjukdom och jag har även problem med ångest och depressioner

jag har varit mer eller mindre själv med mitt barn från första början och för mig så funkar det i alla fall att lägga mig själv åt sidan och ägna mig åt barnet när det behövs
till exempel riktigt svåra ångestattacker får jag enbart då mitt barn inte är hemma eller på natten…..detta är inget jag kan styra själv men jag är otroligt glad över att det funkar så

och sen tja man får bita ihop många gånger och bara  göra vad som behövs trots att man tror att man ska gå sönder

slutligen barn mår inte dåligt att se oss vuxna visa känslor ilska sorg glädje och så vidare
jag anser att det är helt oki att visa barnet att idag är jag lessen idag känns allting jättejobbigt
men att man ändå tar sig igenom det och visar att det går över att många dagar är bra och så vidare

Annons:
Lenore
2012-03-20 10:48
#14

Jag håller med #13. Prata igenom detta med en läkare och gärna även en kurator.

Jag har sedan 12årsåldern drabbats av återkommande depressioner och har även haft en del problem med panikångestattacker. Har fått diagnosen IPS (emotionell instabil personlighetsstörning) men dock på oklara grunder. Ska utredas för detta men även för bipoläritet 2.

Jag har två underbara döttrar. Den första fick jag vid 23 år och den andra vid 25 (nu är jag 27 år).
Jag kan säga att det har varit mycket jobbigt ibland. Både för mig och för sambon. I början på vintern fick jag en svacka som ledde till en djup depression. Jag blev självmordsbenägen och låg inlagd på sluten avdelning i två veckor. Innan detta och även nu efteråt får sambon göra ALLT här hemma, både med hushållet och med barnen för att jag inte orkar. Han har även fått fixa med en massa papper, samtal och kontakter med vård och myndigheter och annat pga att jag har varit sjuk. Ibland har han varit nära att bli utbränd men tack vara det starka stödet från våra familjer har han klarat det.
Självklart har barnen också tagit detta hårt. Efter att jag blev utskriven från sjukhuset har barnen haft svårt för att jag går hemifrån och är oroliga när jag är borta.

Tänk igenom detta hundra gånger innan du väljer att skaffa barn, för det drabbar alla runt omkring en väldigt hårt när man mår dåligt. Även om stödet från andra är stort kommer barnen och ens partner att påverkas. Om då även din kille mår dåligt ibland kan det bli mycket jobbigt för barnet.

Jag rekommenderar dig att prata med en läkare som kan hjälpa dig att reda ut varför du ibland mår dåligt och vad du kan få för hjälp. Även vad din partner kan få för stöd om det skulle behövas. Prata med en kurator/psykolog om din längtan och dina farhågor med att skaffa barn och vad som behövs att redas ut innan.

dragonstar
2012-03-20 11:14
#15

Låter som att ni har det rikgtigt jobbigt och det är otroligt skönt att höra era berättelser då man får en inblick i hur det kan vara.

Jag har inte många vänner tyvvär, men har min mamma, min syster och min pappa och hans nya fru.

Sen har jag sambon och hela hans familj.

Ska prata med läkaren om detta sen, men justn u värkar inte läkarern vara särskit intreserad av att hjälpa mig så ska se om jag kommer byta läkare igen.

JAg har hitills inte lagts in pågrund av mitt mående sne tonåren och klarat mig hyffsat igenom de djupaste svackorna, när jag haft dem har jag blvit apatisk och smabon har tagit hand om allt och jag oh han har innan funderat om det inte är någon fomra utav bipolär jag har.

Just nu önskar jag att jag kunde åf en bättre diagnostisernign och vård för mina problem.

När det gäller att skaffa barn kommer jag inte göra det förens det känsn rätt, när jag vet att sambon är stabil att jag är stabil och att vi har ett bra skyddsnät. Jag har lyckats påvärka min sömn nu sover fram till 10 och går och lägger mig innan 11 vilket är superbra för mig som innan sov halva dagen och var vaken nattetid.

JAg har dessutom tagit större ansvar för allt hemma ringer runt de samtal som behövs, mejlar och sköter en del av hushålet. Så jag tränar och kollar vad jag klarar och inte klarar.

To the world you may just be one person but to one person you may be the world.

Upp till toppen
Annons: