Jag tycker du skall fortsätta längta några år till, tills du o killen har bott ihop ett tag & även han vill ha barn. Barn har rätt att vara rejält efterlängtade av båda sina föräldrar!

Jag har längtat efter barn sen jag var 17, men det har inte varit läge för det. Först nu när jag var 29 fick jag min efterlängtade son. Jag är glad att jag väntat så länge. Det jag och min sambo kan erbjuda sonen är så mkt mer än vad vi hade kunnat ge när jag var 17, både tidmässigt, känslomässigt och ekonomiskt.

Det är ju inte direkt så att det år optilama förhållanden för dig att få barn just nu, när killen inte vill bli pappa, ni bor inte ihop och du har inget jobb. I mina öron låter det som ett projekt där risken är stor att ni hamnar i soc-spiralen.

Jag instämmer i #1 - VÄNTA med barn tills du lever med en man som vill ha barn (om nuvarande ångrar sig, eller om du träffar ngn annan), har jobbat ett tag och helt enkelt skaffat ett bättre utgångsläge.

som det känns nu kommer jag inte byta kille har gått 6 år så, sen kommer han troligen aldrig ändra sig han har sagt samma sak i dem 6år att han inte vågar för han är rädd att han inte ska älska sitt bran och att han inte vet vad han ska göra om det börjar gråta osv Vi har bott ihop innan men det funkar bätttre när vi inte bor ihopa (enligt honom) och anledning att jag ej arbeta är pga: sjudom som ej går att bota så jag kanske aldrig kommer kunna få ett arbet

Lite föräldrautbildning kanske kan få honom tryggare i sin roll som pappa? Jag menar, ingen vet på förhand hur sitt barn kommer att fungera, alla är nybörjare i början.

Du kan fundera över vad du vill kunna ge ditt barn och om du har de resurserna just nu. Alla har olika krav, det kanske är så att du tycker att du redan lever i en optimal situation för att bli förälder, men det verkar på ditt inlägg som att du skulle vilja leva tillsammans med din pojkvän? Det är ju också det vanliga, att man lever tillsammans när man skaffar barn ihop.

Är din pojkvän också lika ung som du är? Vad har han för drömmar om de närmaste åren?

Jag och min man vill gärna ha barn snart, men vi har väntat då vi inte har tyckt att det har varit läge för det tidigare (vi fyller båda 28 i år).

Jag vill bo tillsammans med honom, men det funkar inte för honom verkar det som, det är ju mycket bättre att bo tillsammans när man ha barn, han är äldre än mig 25, han verkar inte har några större planer i fram tiden, han gillar inte att tänka långt fram, vilket jag gör…

Sen en annan sak som jag tror påverkar att jag vill ha barn är att mamma sa till min syster när hon fyllde 25 "i din ålder hade jag redan fått ett barn och hade planer på minst ett till", sen är det oron över att jag ska få livmoderhalscancer som ligger i min släkt eller komma i klimakteriet tidigt vilket också ligger i släkten

Jag ville gärna ha ett fast jobb innan jag får ett barn, men nu när jag vet att jag kanske aldrig kommer kunna få ett jobb har jag fått ge upp den tanken.

Ja, det underlättar ju väldigt mycket att bo tillsammans när man har barn! Det tycker jag absolut ni borde ta som steg 1, att flytta ihop i en större lägenhet. Fungerade det inte för att det var en 1a kanske? Det är väldigt påfrestande för många. Leta efter minst en 2a eller en 3a och försök igen.

Ingen kan i förväg veta precis hur man gör när ett litet barn gråter, men det lär man sig snabbt. Du kan ju prata med honom och försöka få honom att förstå att man växer med uppgifter. Man har inte alla svaren i början och det är faktiskt okej.

Jag och min sambo hade varit tillsammans i 7 år när vi blev gravida, då var jag 22 och han 24. Vi hade båda ett fast jobb och vi bodde ihop. I början av vårt förhållande sa han att han ville vänta tills han var runt 30 innan vi skaffade barn. Jag sa till honom att jag ville ha tidigare, men vi får se vad som händer. Jag nämnde väl barn någon gång per år eller sådär, lite mer när jag var 21 kanske. Sen helt plötsligt, våren 2010, gick han med på att "vi börjar försöka i höst". Dock ändrade han sig och någon månad senare sa han att "vi kan väl börja nu istället?". Jag hakade på och vi blev gravida på första försöket!

Folk kan ändra sig, din kille kanske också gör det. När ni bor tillsammans och har en inkomst kanske han känner något helt annat, att förutsättningarna känns rätt, och då plötsligt vill han ha barn. Han kanske inte vill ha det nu på grund av hur er livssituation ser ut för tillfället? Alltså, det kanske inte är just grejen att han "inte vill skaffa barn" som bekymrar honom utan att ni inte har allt ordnat och att det inte riktigt fungerade att bo tillsammans..?

#6 Angående din mammas kommentar så är det så att det är helt olika utgångslägen om man jämför 80-talet med idag. Åldern för förstagångsföderskor har ökat av en anledning - det är inte lika enkelt att få barn som ung idag. På 80-talet kunde du enkelt få ett jobb efter föräldraledigheten - så är det inte idag. Här i Uppsala är det norm att plugga och jobba några år innan man skaffar barn så de flesta är över 30 innan de får sitt första barn, i alla fall en bra bit över 25. Ingen annan ska ha någon åsikt om huruvida man vill vänta med att skaffa barn - det är upp till den som ska vara gravid. Tyvärr är det inte alla som tänker på hur fel det kan bli om man droppar kommentarer om barn till fel person - jag har en nära släkting som har svårt att bli gravid och hon blir fruktansvärt ledsen när folk kommenterar att hon inte har barn ännu.

Jag var 18 när jag fick mitt barn och det har gått väldigt bra. dock så har vi fått hjälp med soc-bidrag (inget fel i det) men absolut inte det optimala. Nu är jag 22år har jobbat på mitt första jobb nu i 6mån. Ska börja plugga till hösten osv. Gubben och jag har varit tsm i 5år till sommaren.

Mitt råd till dig Love- är att vänta med barn, tills ni bor ihop och har jobb som du vet att du kan komma tillbaka till efter eventuell mammaledighet.

sen att ha en pojkvän med någerlunda samma värderingar som en själv är inte helt fel heller.

Nu kanske jag låter kall, men har du och din pojkvän en framtid ihop tror du? Han vill inte planera framåt, det vill du. Han vill inte ha barn, det vill du. Enligt honom kan ni inte bo ihop, men vad jag förstår på dig så verkar inte du haft några problem med det?

Vad jag undrar är om ni verkligen kommer fungera ihop i många år framöver. Du säger att du längtat efter barn länge och att du har sjukdommar i släkten som gör att du stressas lite och kanske inte vågar vänta 8-10år till med att skaffa barn?

Säger som #9 att ha en pojkvän som har någorlunda samma värderingar och framför allt som vill samma sak i livet som en själv är inte helt fel, snarare ett måste för att det ska fungera i längden.

Jag kommer inte ge upp honom bara för att han inte vill ha barn det gör jag bara inte, vi har känt varanda länge och jag tänker inte ge upp honom, Han vill inte bo ihop för han anser att han inte får något ställe där han kan vara för sig själv allstå om vi bor ihopa måste det vara stort. Sen för den delen tror jag inte på att man har det bättre bara för man är tillsammans med någon som tycker som en själv, hur kul är det? då lär man aldrig pröva på nya saker.

Jag förstår att du tänker som du gör och att mitt inlägg kanske låter kallt. Men som sagt. Du vill ha barn, han vill inte ha barn. Stannar du får du helt enkelt anpassa dig efter honom. Frågan du bör ställa dig är "Hur ser vår framtid ut tillsammans?" Vill du inte ge upp honom får du helt enkelt anpassa dig, svårare än så är det inte. Man kan inte ändra på andra människor, dom måste ändra på sig själva.

egentid existerar knappt när man har barn, så tyckte han att han hade svårt att komma undan när bara ni två bodde ihop e det nog dömt att misslyckas. att ha spädbarn o inte bo ihop hade inte jag pallat.