Ja man ska ju inte låta mjäkig, utan att så här är det och inga men. Låta allvarlig men inte hysterisk.

Sedan när man inte behöver sägga till barnet, visa att man lyssnar och bryr sig om dom.

Känner dom att du finns för dom så kommer dom att lyssna på dig.

Och en viktig sak, låt dom inte komma undan med saker, som att blunda när dom gör något fel.

Hård men rättvis så att säga.

Jag var nog mjäkig själv i början men det går över. Jobbade med barn i 10 år :-D

Det är nog så att det handlar om pondus och mycket i det ligger i att man vet vad man gör - är säker i sin yrkesroll. Det kan du odla, det är inget någon har från början.

Som #1 skriver så måste du vara konsekvent, aldrig låta något/någon slippa undan något som är en faktiskt regel. Barnen måste veta att det inte går att slingra eller charma sig ur något.

Tänk på din röst! Försök att tala med en djupare röst, testa att säga "Nej" och använd alltid det tonläget när du ska lösa ett bråk eller liknande - då lär sig barnen vad röstläget innebär.

Det går alldeles utmärkt att visa barnen respekt, vara rättvis och vara en pedagog som man alltid kan få en kram av samtidigt som man inte accepterar att någon bryter mot de regler som finns.

Om man ska fylla fem år är man stor och bör ha en hel del inflytande i verksamheten. Har ni gemensamt bestämt vilka regler som ska gälla på avdelningen?

**edit** Jag är förskollärare och har jobbat i snart två år, men började jobba inom skola och förskola på en gång efter gymnasiet och det är nu ca 8 år sedan.

Tack för era svar! 

Och ja, jag hade väl väntat mig det ni säger. Hård men rättvis. Fast ödmjuk.
Det är viktigt att de får positiv uppmärksamhet och inte bara får den där negativa uppmärksamheten när de har gjort fel. Efter att ha vuxit upp med en väldigt kritisk förälder så vet jag hur viktigt det är. Men jag kan inte låta bli att undra om barnen faktiskt uppskattar det ändå? När jag sätter mig ner med dem och leker med dem eller pratar med dem så är det som 50/50 ifall de nappar på det, eller om de plötsligt tröttnar på det de håller på med, och går vidare. 
Nu är det fortfarande "busbarnen" jag pratar om. Det är inte såhär med de andra.

Fatta vad frustrerande det är? Bara en sån sak som att svara på tilltal…. säger någon hej så säger man hej tillbaka. Eller om man frågar en enkel fråga, tränar på konversation.. och får tystnad tillbaka.
Att bli ignorerad är något av det värsta jag vet.
Och då tänker jag att det måste vara något som gör mig ointressant??
Är det för att jag är relativt ung? Jämfört då med kollegan som är 60+. Äldre kanske har mer respekt i deras kultur.

Ja jag har faktiskt jobbat en del med tonläget. Har lyssnat på andra pedagoger och de som har mer djup i rösten brukar ofta ha mer pli på ungarna. Men de använder också hela kroppen när de pratar, och sån _är inte jag! 

_Angående reglerna så vet jag inte riktigt, jag har inte varit med från början, så att säga. De har inflytande över intressegrupper och aktiviteter, pyssel etc. och så har vi ju barnråd såklart. 

#2
Känner du att du har fått en annan säkerhet efter att du utbildat dig? Eller hänger det mest på erfarenheten för dig?

Oj nu börjar det bli ett långt inlägg men jag har en annan fråga…
Barn som slår… hur skulle ni hantera det?
Min kollega säger att hon skulle aldrig acceptera att ett barn slog henne. Nähä.. men när det har hänt, då har det ju hänt!? Och vad gör man för att det inte ska hända igen? Vi har ett barn som kan slå, sparka, bita, spottas i ansiktet och hånskratta åt en. Han har precis fyllt 4. Det kommer helt oprovocerat och vi har nyligen fått "ta över" honom från en annan avdelning eftersom de inte orkade med honom… de tog inte tag i saken utan han fick klättra på saker, kasta saker och ha sig. Han lyssnar bara på min kollega… :s
Så.. vad gör man?

Försök bli lite mer kompis med busbarnen :-)

#3 Jag tror att kollegiala relationer är det som gjort att jag har växt som pedagog. Man tar saker från olika kollegor och gör till sitt. Så att arbeta med många olika människor och ha en öppen relation med dem så att ni kan diskutera saker med varandra tycker jag är allra viktigast. Ibland är det svårt att få till det med människor som av någon anledning inte anser att man är vuxen bara för att man är ung. På mitt första jobb arbetade jag med mina egna lekis-fröknar - då fick jag kämpa för att få respekt. Om dina kollegor inte ger dig samma respekt de ger andra, äldre, kollegor så märker barnen det direkt.

Vissa tror att de har pondus, men istället är barnen rädda för personen. Det är en stor skillnad. Kan det vara så att de här barnen som ibland blir stökiga är rädda din kollega?

Att bli slagen eller att se andra bli slagna skulle jag aldrig acceptera. När små barn slår med händerna sluter jag min hand om barnets hand och säger "Nej, jag/kompisen blir ledsen när du slår", "Det gör ont" eller liknande, beroende på situation. Ett lite äldre barn kan du antingen skjuta ifrån dig fysiskt (du ska inte behöva ta att någon slår dig, oavsett ålder) eller, om situationen kräver det, lyfta bort från situationen och antingen erbjuda en annan aktivitet än den som spårade ur. Ibland är bästa metoden ingen respons alls om man gör något dumt. Barn som är ögontjänare kan man t.ex. helt ignorera (just då) om de slagit en kompis och istället rikta all uppmärksamhet på den som faktiskt är ledsen.

Om du vill kan du skicka ett PM - jag ger gärna råd till kollegor. Det var ju inte alls så länge sedan som jag själv var helt grön. ^^

Håller nu på och läser Anna Halléns bok "Energibarn - våra älskade skitungar". Mycket bra bok  Handlar om barn med NPF och hur man kan hjälpa dem. Även här får jag flera bra tips på hur man kan handskas med barn, även om hon inriktar sig mest på barn i skolåldern.

#5
"Om dina kollegor inte ger dig samma respekt de ger andra, äldre, kollegor så märker barnen det direkt."
Ja verkligen. Bara en sån sak som att när man som vikarie kommer till en förskola och någon pedagog under samlingen säger att "nu när Vikarien är här så är hen lika mycket fröken som vi andra, och då lyssnar ni på hen". Det är som att man blir omyndigförklarad. 

I min anställningsform (som kan liknas vid Nystartsjobb) så ersätter jag inte någon ordinarie personal och jag har "inget ansvar", vilket vi alla tyckte var rörigt och svårt att förstå i början. Ingen vågade lämna mig ensam med barnen men nu har vi släppt på det där. Men det är klart att detta bidrog till att jag mer kände mig som en praktikant än som en anställd. Jag hade t.ex. aldrig grupper själv. Inte förrän senaste månaden har jag haft några grupper själv med barn och då för att det varit kort med folk. Förr så "fick jag inte" och helt plötsligt så "ska jag" och "har inget val". 

Jag tror inte att barnen är rädda för henne. Svårt att veta säkert men det borde väl märkas. Det handlar nog snarare om stor respekt.. exempelvis så har en av de här barnen alltid stenkoll på var hon befinner sig.. han söker med blicken för att kolla om kusten är klar, eller om han ska sköta sig. 

Håller helt med om att i vissa situationer ignorera barnet som kanske slagit någon och istället bara fokusera på "den drabbade". Det är nog också något som är lätt att missa.. man är upptagen med att tala om vad som blev fel och hur barnet skulle ha gjort istället, när man kanske helst borde ha pratat med killen eller tjejen som är ledsen 

OBS långt inlägg. 

Nu har det verkligen eskalerat. Igår hade jag en vidrig eftermiddag och hela senaste arbetsveckan har varit pissig 
Jag har känt varje morgon att jag inte vill gå dit. Enda anledningen till att jag går nu är att jag behöver pengar och att jag inte vill lämna kollegorna i sticket.

Lite av vad som hände igår eftermiddag. Vi hade 9 barn, varav två gick hem före kl 14. Några kastar leksaker omkring sig, in i väggarna och upp på höga skåp. Springer i korridoren och in på andra avdelningar, eller gömmer sig bredvid kopiatorn eller under bänkar. 
Två pedagoger till mellanmålet med 7 barn, vi var tvungna att sätta en av oss med ett av barnen för att det gick inte annars, och resten av barnen skrek över borden, hade noll koll på var de höll händerna och verkade inte se att vuxna fanns i rummet.

Väl utomhus igen sa ett av våra barn, nyss fyllda 4 år, "jag ska fixa dig din jävla hora" till en förälder som just hämtat ett barn och var påväg hem utanför staketet. Sedan sa han det till mig. Småtjejerna som var runt honom skrattade.

Jag har ställt mig frågan vad jag egentligen gör där nu, för det är ändå ingen som vill lyssna. Det är som att allt de gör är att sätta sig på tvären och göra tvärt om, göra dåligt, jävlas helt enkelt. Hela deras dag går ut på att testa vuxna. Några av dem har slagit, sparkat och spottat på flera av oss och kallat oss hora. På vilken annan arbetsplats som helst så hade det blivit ramaskri, men vi förväntas stå ut med det. Visst, det är barn det handlar om. De vet förmodligen inte mer än att det de säger är något dåligt, och det är just därför de säger det. De har till och med börjat bete sig illa mot vikarier som de nyss har träffat. Jag skäms verkligen för det här och vikarierna vill inte komma tillbaka. 

Nu när jag skriver "de" så är det långt ifrån alla barnen jag syftar på. Det är en grupp barn. Föräldrarna har också tyvärr en tråkig attityd och bryr sig inte mycket. Så vi arbetar inte med varandra utan snarare mot, känns det som…

Flera av pedagogerna mår dåligt och vantrivs, dels på grund av detta och också på grund av organisationen och att vi snart knappt får bestämma något längre - barnen ska bestämma allt.  

Nu räknar jag dagarna till 29 juni då jag slutar.

#7 Ojdå. Har du pratat om situationen med förskolechefen? Om flera vikarier reagerar så tycker jag att ni ska ta upp detta i ett månadsbrev eller liknande och trycka på att alla måste hjälpas åt om förskolan ska fungera.

Hur menar du att barnen ska bestämma allt? I och med den nya läroplanen är det ju snarare så att förskollärarna och förskolecheferna har fått ännu mer ansvar för att kvalitén på verksamheten är hög och det blir den inte om barnen bestämmer allt.

#8
Ja visst ligger mer ansvar på förskollärarna. Men det är tydligen barnen som ska bestämma över sina dagar. De ska bestämma vad de ska göra, med vilka och hur länge, vad de ska äta och dricka (typ vatten och makaroner om de så vill? ) och vi får knappt längre ha samlingar med barnen, för att det är något som vuxna har bestämt. Vi får inte gå i led med barnen. Och de stackarna kan inte gå på led, stå i kö och vänta på sin tur och hur ska de lära sig när man inte får träna??  Blir tokig på alla dessa val som barnen ska göra och då kan man undra vad vuxna har där att göra 

Vet du vad jag fick förresten när jag gick hem i torsdags? En kram av "värstingen". Hemskt att kalla honom så men då vet du i alla fall vem jag menar! Han stod på en bänk (utomhus) och hoppade upp i min famn. Och då var det inte för att han ville fjäska till sig något. Det tog 10 månader innan den kramen kom… haha
Ja vi får se hur det utvecklar sig. Just nu så verkar det vara en lite bättre period igen.

Det har varit mycket prat i ledningen tror jag, och på personalmöten, och ledningen tycker att det blir mycket negativt prat kring vissa barn och vill att vi försöker ändra på det. Så jag tror inte att de är mottagliga faktiskt. Däremot så har de insett att det är mycket sjukfrånvaro och många slutar. Så det är ju väldigt tråkigt

Nu sträcker sig ju min anställning endast till och med juni, så jag börjar se ett slut nu och räknar dagarna. Det är många saker som inte stämmer och jag kommer att ta lite semester i sommar innan jag hoppar in i vikariepoolen igen för att återgå till lite andra förskolor för att se hur det är på ett "vanligt" ställe… innan jag bestämmer mig för om det är värt att lägga mer tid i branschen.

#9 Jag tror att du har otur, eventuellt fega chefer. Barn ska ha inflytande och kunna påverka sin vardag, men det är pedagogerna som har huvudansvaret. Om inte, då behöver vi ju inga utbildade människor alls i förskolan? Jag upplever att många barn som just nu går i förskolan behöver struktur på sin vardag och att någon säger "Nej" för bestämma gör redan många 1-åringar…

Jag hoppas att du tycker att det blir bättre och att relationerna till barnen utvecklas som du vill.

#10
O ja, visst behöver de struktur. De behöver ramar och vägledning. Självklart ska de kunna välja och fatta beslut själva men inte helt fritt. Då tappar vi nog själva idén med förskolan och kan lämna barnen till vilken barnpassare som helst. 

Det är en reggio emilia-inspirerad förskola förresten, om det nu har någon betydelse? Så lite speciell är den ju. Men nu är vi många som tycker att det börjar gå över gränsen.

#11 Jag tror att många svenskar missar att det i Italien redan finns kulturella ramar för vad som är OK eller inte när man bestämmer sig för att imitera förskolan i Reggio. Vikten av vägledning och inspiration ser man klart och tydligt i rollerna pedagogista och ateljerista - roller som utvecklats just i Reggio.

#12
Oj, ja det är möjligt. Jag utgår från att åtminstone chefer och handledare inom våra förskolor har koll, och även förskollärarna. Det verkar åtminstone så när vi har våra möten och det diskuteras fram och tillbaka om miljöerna, pedagogiken etc.  

Tänkte du på något särskilt nu? Något som inte är okej?

#kan du inte härma dom som har "pondus" då? Kolla hur dom gör och gör ungefär likadant?

Jag tror inte heller att dom har pondus, dendär respekten som man tror att barnen har för dessa lärare grundar sig i rädsla tror jag..

(jag har läst alla inlägg i tråden)

och är det inte rädsla så är det nån form av bekräftelse barnen känner att dom behöver få utav läarern med mer "Pondus". För att  dom kanske någonstans innerst inne inte känner att dessa lärare tycker att dom duger till räckligt annars. Ganska djup teori, men jag tror det kan vara så.

Dom är kuvade eller manipulerade.

#13 Nej, jag tänkte inte på något särskilt mer än att om man tror att barnen i Reggio är helt fria så glömmer man att pedagogerna där, rent kulturellt, kanske har en hel del auktoritet som de själva inte ens reflekterar över för det är så självklart för dem att det är så.

#14
Ja jag försöker att ta efter lite av hur de är. Men de är så enormt olika mig så det är inte klokt
Vi har pratat om det här fenomenet rätt nyligen, vi har nämligen en vikarie (som varit där regelbundet under några år) som har en förmåga att trollbinda barnen och hon är jätteduktig med samlingar och att få barnen att göra saker. Ingen utbildning har hon heller, utan det rör sig om en ren naturbegåvning. Sedan finns det utbildade förskollärare som inte kan få barnen att sitta still. Så absolut har det med personerna att göra och utstrålning.. och kanske något som jag inte kan sätta ord på
Att erfarenhet samt hur länge man har känt barnen spelar in fick jag inget gehör för. Men inte är det väl utan betydelse? Man blir ju tryggare i sin yrkesroll med tiden. 

Jag har funderat på om barnen är rädda för henne men det verkar inte så heller. De håller koll på var hon är, och om någon annan vuxen säger till dem så tittar de efter henne, som för att se hur de ska reagera
Men barnen verkar tycka om henne. Så jag tror inte att de är rädda…  

#15
Ja och i många andra länder har man respekt för de som är äldre än en själv, och särskilt "gamla". Dessa barn har inte respekt varken för kompisarna, vuxna på skolan eller främlingar, eller saker. Så himla trist och tyvärr är det ju en attityd som förekommer i samhället - skadegörelse, stöld och våld vareviga dag. 

Som sagt, jag räknar dagarna. I vissa avseenden så menar de (kollegor och chefer) att jag ska vara likställd de andra och i andra så är det hur tydligt som helst att det skiljer sig, jag blir liksom lämnad åt slumpen, känner jag. Känner mig utnyttjad Nåja, det är bara två månader kvar nu och jag får försöka att stå ut! Det är ångest varje dag nu. Kanske att våren kan hjälpa till att se positivt på tillvaron igen.

#16 vilken salig röra :D

hehe, du är stark som kan stå ut i hela 2 månader på den cirkusen :)

Har du funderat på om du kanske ska försöka göra dig själv spännande?

ta fram ett stort papper på ett såntdär stativ och säg till barnen att samlas och sen ger du dom en uppgift, som en lek, att var och en ska få gå fram i tur och ordning och rita en liten stjärna eller 3-kant eller cirkel. Eller om du ritar först en streckgubbe, sen får barnen turas om att sutsmycka den och klä den som var och en vill. Den första flickan kanske ritar en kjol på gubben, sen kanske nästa unge inte kommer på vad han kan rita ochd å kan du tillexempel säga att "men du kan ju kanske rita lite hår på gubbens huvud" :) Så kan du ha lite olika tuschpennor framme med olika färger. Sen när teckningen är färdig så kan ni sätta upp den på en vägg tillsammans kanske? :)

Nån annan gång kanske du kan samla banen och göra ordleken, du säger ett ord, Sen får dom andra barnen snabbt i följd säga ett ord, och så går det runt och det ska gå fortare och fortare och alla säger ord i samma ordning, så att var och en vet när det är deras tur. Så får du inte låta dom säga fula ord, då kan du säga nä så får man inte säga! säg ett annat ord!

Sen om det är ett barn som stör ordningen hotar du med att hen inte får vara med och om hen inte lyssnar säger du åt hen att gå därifrån! Den konsekvensen har jag provat på en unge som var lite obstinat, jag hade iblans besök av en liten granntjej på 6-7år när jag var barnvakt åt en kille på 8.. och hon skulle jämt hålla på och vara jobbig och då sa jag till henne att om hon inte tar det lugn och lyssnar o sätter sig lugnt i soffan tillexempel så fick hon gå därifrån och när hon inte lyssnade så visade jag henne ut, sen knackade hon på igen och ville vara med och då sa jag till hene varför jag slängde ut henne och efter det förstod hon att hon måste rätta sig efter reglerna om hon skulle få vara med.

#17
Stark, eller dum?
Jag har ju jobbat 10 månader nu redan! Så det är en mindre del kvar.

Det var ju en jätterolig idé det där med att måla! Jag måste prova det!

#19 Jag har inte heller så mycket pondus bland barn, men detdär funkade :D och det var kul! :)

Men tänk på att leken inte får vara för länge för barnen tappar intresse efter en stund och man vill nog helst sluta precis innan det, du får känna efter när det är dags att sluta eller bestämma i förväg  hur länge leken ska vara tillexempel en halvtimme eller 40 min eller så. tror det rä bäst o känna efter själv när det är dags att sluta :)

#20
O ja, det måste vara något väldigt spännande om man vill ha deras odelade uppmärksamhet någon längre stund
Hur många barn hade du med i den här målar-leken?

3 barn, Benjamin 8 år, Casandra 6-7år och Amdin okänd ålder men kanske också 6-7år :)

Aaa men 30-40min kanske är för länge, jag tänkte aldrig på tiden, men jag menar om man har rolgt går väl tiden fort och då går 30-40min rätt fort? :) Men det är nog bättre o gå på känsla, när man ser att barnen börjar flamsa och blir trötta så kan man avbryta leken ochs äga att "vi kan fortsätta imorgon!" :) Så vet dom vad dom kan se fram emot nästa dag när dom kommer dit :)

#22
Hehe, våra barn är 4-5 och några är 3 men jag tycker hur som helst att det är en jätterolig idé, som jag vill testa! Jag brukar gå till ateljén med några barn ibland.

#23 vads spännande!! Säg till sen hur det gick! :-)

Du kanske kan komma på någon annan ritlek än den jag föreslog eller en annan lek :)

Ska göra det 

#26 hur gick det???

Ojoj det har varit långhelg och jag har inte hunnit testa än. Men jag ska :)

Det är svårt att komma som ny och det viktigaste är att sätta in på "förtroendekontot" innan man kan ta ut.

Vinn barnens förtroende, "SE" dem, lyssna på dem, ge dem allt ditt fokus.

Innan man kan ta ut ("säga till", "be dem om saker" o.s.v) så måste man som sagt sätta in.

Om en ny pedagog ber ett barn att "sluta tjata" eller vad det nu kan vara så betyder det ingenting för barnet om barnet inte har något att "förlora".

Om man har satt in på kontot kan man ta ut, alltså, har man fått barnets förtroende och respekt genom att ge av sig själv, lyssna, SE, engagera sig, så kan man också ta ut och då få barnet att lyssna.

Hoppas att du förstår hur jag menar :)

Lycka till!

Jenny

#29
Ja jag förstår absolut, det är helt logiskt att det är så
Jag har dock inget minne av att jag inte lyssnade när fröknar sa något till mig, oavsett om de var nya eller inte, gamla eller unga. Jag har ju vikarierat på rätt många olika förskolor och på de allra flesta ställen så är det mycket lättare än där jag arbetar nu. Och jag märker att vissa lyssnar och vissa gör precis tvärtom, och inte bara mot mig utan mot de allra flesta, då är det bara en som de lyssnar på

Så jag kan inte släppa tanken på att vissa "har pli" eller hur man nu ska säga, på barnen. Folk som älskar att prata och styra och ställa och bestämma, och det syns antagligen på hela deras person, och då märker barnen det, och lyssnar. Kan det inte vara så också?