har man inte alltid rekomenderat det???
när jag ammade mina (nummer 1 i 10 månder och nummer 2 i 11 månader) då skulle man börja med smakisar vid 4 månader, det är ju då dom blir nyfikna på mamma och pappas mat.

Rekommendationen att helamma i 6 mån är från WHO och främst för utvecklingsländer. Barn här blir matnyfikna vid 4 mån och därför börjar man med smakisar då.

#2 - visst är det så, men sverige har ju hakat på den rekommendationen och många rabiata amningsförespråkare har därför idiotförklarat alla som velat börja med smakisar vid 4 månader.

Vi har börjat testa smakisar vid 4 månader till alla våra fyra barn, varav två då glatt glufsat i sig allt som serverats och de andra två inte alls varit redo utan där har vi fått avbryta och börja om senare.

Jag tror att man ändrat rekommendationen just för att det mer och mer uppmärksammats hur vissa hysteriska amningsförespråkare får regera på BVC och liknande. Man inser att det måste få finnas ett slags mellanting.

när jag fick barn för ungefär 11 år sen så var rekommendationerna att man inte skulle börja med smakportioner innan 6 månader om man har allergi och astma i familjen och släkten

jag började med smakportioner vid 6 månaders ålder men sen vid ungefär 8 månader så blev det akut avvänlning ifrån ammandet då jag blev väldigt sjuk men sonen fixade det galant

Enligt min BVC-sköterska, så har många fått det där lite om bakfoten. Det är inte sakportioner man ska ge  barnet från 4 månaders ålder utan mer "smaksensationer" i storleksordningen; doppa ditt finger i såsen och låt banet smaka. Detta för att introducera smaker, lite gluten mm medan barnet fortfarande har ett skydd från amniingen.

Min son är nu 5 månader, så det varväldigt nytt när han var 4 månader.

Det är ungefär så vi kört. Som pappa som vill kunna ta samma ansvar för sina barn som mamma så är ju Amning bara irriterande. Känns som att det är först när de börjar kunna äta annat som man verkligen kan börja bli likvärdig förälder.

Jag tror inte mammor som helammar kan sätta sig in i hur stressande det som pappa kan vara att vara ute med ens bäbis själv när man inte är säker på att det kommer fungera med utpumpat/ersättning i flaska.

Tutten är verkligen ett oöverträffat triumtkort ammande mammor sitter på.

Jag har börjat vara föräldraledig när tjejerna varit ungefär 5 månader. Att köra helammat då skulle i praktiken vara omöjligt. Men att ha kvälls- och morgontutte och mat i övrigt fungerade bra.

För oss var det viktiga att barnet blev ammat lännge me nändå fick lära sig nya smaker när det var dags.

Att smaka var inte mat utan till för att utveckla smaklökarna  pappa han fick göra all utan att amma.

Inget av mina barn har druckit välling eller ut flaska så jag var deras "mjölk ko" första året, jag hade inte monopol på mina barn men på att ge dom huvudfödan.

Vi såg det inte heller som ett triumfkort utan något vi gjorde för barnens skull.

#8: Jo, jag vet att Amning är för barnens skull. Och jag vet att Amning är bra och viktigt. Men att pappa-barn-relationen blir likvärdig mamma-barn-relationen från dag 1 är också för barnens skull.

För mig startar ett jämställt samhället från gravidieten. Och drar igång på riktigt vid barnets födsel. Jag håler med Rebecka Edgren Aldén om att Pappa är viktigare än amningen.

Pappor kan inte förställa sig hur det är att amma 3-4 gånger á 30-45 minuter på en natt. Men mammor kan inte förställa sig hur det är att att vara själv med ett 2-månaders barn 5-6 timmar när det är högst slumpmässigt om ersättning/utpumpad är bra nog.

#9 bara valet är friviligt och passar familjen, för våran del var valet att amma länge det både han (barn nummer 2) och jag ville och mer jämställt förhållande än vad vi har får man leta efter.

Barn nummer 1 var skilland där var inte pappa närvarande alls och det var inte mitt val. Han var frånvarande pappa med sin två andra barn också och dom ammades inte alls, så för mig sitter inte jämstäldhet i brösten.

men är det viktigt för en pappa så tycker jag familjen ska göra så som passar dom.

#10: Med risk för att låta som en feminist så kan man ibland undrar jag ibland om "frivilligt" är det bästa för familjen, barnet och samhället i längden.

Jag tror snarare att vi människor är bekväma. Då det av naturliga skäl oftast är mamma som får starkast relation till ett nyfött barn och pappor lätt känner sig utanför mamma-barn-bubblan så är risken stor att det fortsätter bli så. Bli så att det är enklast att det är mamma-barn som blir starkast, att hon tar mest föräldraledighet, att hon vabbar mest, etc. Hon vet ju bäst hur barnen fungerar och vad de gillar.

Förlossningen och amningen gör att kvinnor snabbare kommer in i det där. Pappor måste mer aktivt jobba sig in.

Det förbryllar mig så mycket att många är så noga med samboavtal, äktenskapsförord och sådant som rör pengar, men att försäkra sig om att barnen inte skriker "mammmmma" en hel kväll när mamma är borta, eller att inte förlora barnen vid en skilsmässa eller att barnen får tillbringa lika mycket tid med båda föräldrarna verkar inte lika självklart.

Jag säger inte att detta är avhängt om man ammar 4 eller 6 månader, men jag säger att ju längre det dröjer innan pappa kommer in fullt ut i barnens liv, desto svårare kommer det bli.

#11 

vårt barn skrek inte mamma om jag skulle var borta, kanske berodde det mycket på att när jag ammat så kunde jag försvinna ut till djuren och pappa (nr2) alltid varit en naturlig del i barnens liv, nu ammade jag 10+11 månader och det var ett val för att ge barnet en bra start.

Jag blir lite trött när man vill ta bort den möjligheten för en familj att välja naturlig Amning utan man vill tvinga alla att leva lika. Men kanske är det lättare för oss som är väldigt jämställda i vår familj och där både pappa och mamma gav tröst när barnen var små.

Ska man vara riktig naturlig då är det två år som barnen ska ammas men det är svårt att få det att funka i dag om man som mamma vill ha en egen karriär också.