20 - Tips & råd

Kollapsen är nära

2011-03-22 10:04 #0 av: [iurochskur]

Jag får INGET som helst stöd av mina nära, känns som om jag är själv i mitt liv.

Maken jobbar 07.00-17.00 (ofta övertid med) och åker hemmifrån 06.00. Jag är sen helt själv att ta hand om barnen och hunden, lämna och hämta på dagis (har en skolvägrande unge så varje dag är en kamp) städa hemmet och hålla koll på alla läkarbesök för mig och barnen. Eftersom jag har epilepsi så går jag på medicin morgon och kväll vilket faktiskt påverkar min ork och mitt minne. Jag har även känslosvall då och då när allt blir för tufft.

Min släkt vet om att jag har epilepsi och att medicinerna påverkar mitt mående, men dom ignorerar och tänker bara på sig själva. Exempel:

-Kan du sitta barnvakt över natten?

Faktiskt så känner jag inte för att ta extra barn när jag inte mår 100% bra. Men det tjatas på mig trots att jag sagt nej. Så det slutar med att snälla jag tar barnen/barnet i alla fall.

På detta har jag en skolvägrande unge som ofta vägrar klä sig om mornarna och jag kan inte bära henne till skolan med mina två diskbråck och artros jag har i ryggen.

När ska jag få underlättning och stöd? När jag kollapsar kanske?

Nu ska vi prata med kuratorn på Torsdag om min skolvägrande dotter och jag kommer vara helt öppen och ärlig om att min ork har sinat, att jag helt enkelt inte orkar mera p.g.a jag hela tiden har en massa måsten och att jag inte har nåt som helst stöd och hjälp. Kanske någon vaknar upp lite och kan hjälpa mig.

Jag ogillar att gnälla men nu är jag faktiskt trött, slutkörd och vet inte vad jag ska göra riktigt.

 Tips och råd emottages gärna...

 

 

Anmäl
2011-03-22 12:09 #1 av: AnnaLundin

jag blir ledsen av att läsa om hur du har det och min känsla är att det nog faktiskt är din make som behöver dra ett lite större strå till stacken. kanske måste du se till att han kan börja senare och hjälpa dig att få iväg dottern till skolan.

Sen är jag ju lite nyfiken på varför dottern skolvägrar? Trivs hon inte i skolan? mobbad? Eller är det så illa att hon på sitt eget lilla sätt försöker ta sitt ansvar för att vara hemma och hjälpa dig när du mår dåligt? Ibland tar barn på sig skulden och ansvaret för sånt som de inte ska behöva fundera på ens... jag tror att ni måste börja med att bena ut orsaken för att komma tillrätta med det, man löser förmodligen inga problem med tvång.

Anmäl
2011-03-22 12:32 #2 av: [iurochskur]

#1 Tack...

Ja jag vet inte riktigt orsaken till skolvägran. Det är därför vi kommer att prata med kuratorn.

Min make har inte lyssnat på mig ordentligt tror jag eftersom han inte snappar upp att jag är totalt slut. Han tog detta jobb för att kunna hjälpa mig mera, men det har inte skett. Sen som jag skrev så vill jag inte ha hjälp med allt och vill inte gnälla, men bara en sån sak som att maken tar dom på morgonen och lämnar skulle minska min stress enormt.

Jag hoppas innerligt att dottern inte tagit på sig och är orolig för mig...det ska inte nåt barn behöva göra. Jag hoppas verkligen vi kommer tillrätta med problemet. Som jag sa till min dotters lärare imorse: Jag vill verkligen inte att hon tror jag är en dålig förälder för jag gör allt jag kan trots att jag har mycket som motarbetar. Hon vet om min epilepsi och allt annat så hon svarade: Jag vet att du gör ditt bästa och jag vill bara hjälpa dig och din dotter så att det blir lättare för er båda. En sån kommentar från en lärare värmer.

Jag vill ju komma tillrätta med problemet och jag vill det bästa för mina barn, men det är allt bra jobbigt med alla faktorer runt om.

Nu har jag avsagt mig alla barnvakts tjänster och hjälp i övrigt tills jag mår någorlunda bra igen.

 

Anmäl
2011-03-29 07:51 #3 av: [iurochskur]

Idag har faktiskt maken kört båda barnen och det gick så mycket smidigare. Nu är dom på dagis och skola.

Stora tjejen ska få byta plats idag och sitta med en lugn tjej på lektionen, gympan får hon vänta med att byta över.

Anmäl
2011-03-29 08:07 #4 av: AusaBausa

# 2  vad bra att du sagt ifrån om att ej hjälpa andra under den tid du har det tufft, det kommer säkert kännas mkt bättre..

Är också en person som gärna kör på som ett x2000 o ber aldrig om hjälp för jag vill ej verka svag eller gnällig och man vill vara alla tillags men har insett att ibland måste man be om hjälp för att orka och inte gå in i väggen totalt samt för att själv överleva o orka med sina egna barn och tom hinna göra saker för sig själv... Jobbigt första gångerna men går lättare o lättare..

Så det bästa är nog att prata m din man om att det ej är hållbart att du ska göra allt arbete hemma utan ni måste dela på ansvaret med barn o allt vad det innebär...så länge du int egör det så kommer det nog att fortsätta att köras på som det gör...du måste säga ifrån för kanske han inte insåg hur pass tufft du tycker det är..

Lycka till o håller tummarna för dig.. Glad

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.