Det är så att mannen har dåligt samvete över att han får sova på morgonen, alla dagar. Jag har inget emot det men det betyder inte att jag går upp i ottan för det utan jag går upp 8 om det är skola eller dagis dagen efter och tidigast 9 om det är en ledig dag dagen efter. Barnen brukar sköta sig själva fram tills dess.

Han äter inte frukost men det gör jag. Han är en kvällsmänniska medan jag är en mer morgonmänniska. Skulle jag få sovmorgon så måste jag ändå äta frukost innan lunch men då blir det för tidigt inpå den. Dessutom kan jag inte koncentera mig på att sova på morgonen då barnen kan låta en del och då får jag inte sova ändå.

Har försökt att säga att det inte gör något och jag är inte alls arg eller irriterad över detta men det är han själv som får sånt dåligt samvete över detta. Hur skall jag låta han förstå att det är okej så som jag gör varje morgon?

Det enda jag vill är att få sova en stund på dagen med eller utan mannen hemma.