Sånt där är verkligen jättesvårt! Felix har faktiskt aldrig betett sig illa i någon affär utan alltid varit väldigt lugn och beskedlig. Vi har från början haft fasta rutiner med veckohandel, lördagsgodis mm, så han har liksom inte haft något att välja på.

Trots allt så finns det ju barn med otroligt stark vilja, och jag vet inte hur man ska bemöta det.

Vi har nog alltid varit "tjatiga" och berättat vad saker och ting kostar och att man inte kan ha råd att köpa allt man vill. Då får man ingen mat osv.
Nu när Felix fick en ny cykel för ca 1 månad sen så har han helt slutat att fråga efter "lördagstidningen" (kalle anka) för han inser att cykeln kostade mycket pengar och då får man helt enkelt hoppa över lördagstidningen några veckor framöver.

Det är ju bara småpengar, men jag anser ändå att det är bra för barn att tidigt lära sig pengars värde.  (oj vad det lät präktigt)

Det är säkert olika hur envisa barnen är, men i grund och botten är det en uppfostrings- och uppförandefråga.

Och jag tror att det viktiga är att man redan från början gör klart att nej är ett nej är ett nej och kan aldrig omförhandlas till ett ja. Att man måste rida linan ut DEN GÅNGEN, om man har sagt nej från början. ÄVEN OM man inser efter en stund att det kanske var onödigt att säja nej. Det är helt okej att ändra sig till nästan gång samma fråga uppkommer, men har man sagt nej så är det inte förhandligsbart den gången.

Mina barn frågar ganska ofta om de kan få tablettaskar, när vi står vid kassan på Ica. Ibland hinner jag säja till dem innan frågan kommer, att de får gå och hämta en trepack. Oftast frågar de själva och då är det varierande vad svaret blir. Ibland är det okej och då är det okej direkt. Andra gånger är svaret nej och motiveras med att "idag ska vi inte ha något sådant". Och det accepterar mina barn, om än ibland med viss tvekan.

ja det är nog både en uppfostringssak o en stark vilja… vi har alltid försökt hålla fast vid att ett nej ÄR ett nej…. men ändå ska de alla 3 argumentera om varför de ska ha en sak o gärna försöka tjata/skrika sig till saker… vet inte hur det blev så men vi fortsätter o säga nej o de fortsätter tjata…kanske ngn gång att de slutar….för vi ger inte upp;-)   kanske det kommer från min starka vilja…att de är lika envisa som mig..hi hi!

Mina barn har aldrig skrikit för att få något. Jag är faktiskt förvånad över det, för jag vet att jag själv körde den metoden som liten . Däremot är de väldigt duktiga på att argumentera, det tycker jag är bra för det har de nytta av här i livet.

Hos oss är ett nej inte alltid ett nej för sakens skull. Har barnet en bra motivering till att det skall vara si istället för så (kan handla om vad som helst, behöver ej vara inköp) kan vi ändra ett nej till ett ja. Som vuxen vill inte jag utnyttja min bestämmanderätt bara för att jag kan, om det är ett bra argument till varför vi skall göra på ett annat sätt. Jag tror detta utvecklar barnens kommunikationsförmåga och de lär sig "förhandla". Därmed inte sagt att de alltid får som de vill, långt därifrån.

#4 håller med dig där att det ska inte bara vara nej för det är så att vi är vuxna utan har de en bra anledning som du skrev kan man ändra sig… mina barn de äldsta o ja även lillan börjar bli väldigt bra på o argumentera o det är ju självklart bra i livet o kunna! Men det är lite jobbigt när det är om det mesta…        det är 4-åringen som skriker om hon inte får göra som hon vill…men hon ska väl växa ifrån det också…;-)

jag kan ju säga att om loke börjar skrika i affären om att han vill ha godis och bara gallskriker. då kommer han att få en godis. jag fixar inte barn som skriker. blir stressad och uppjagad och tycker det är allmänt jobbigt.

men det gäller kanske bara att härda ut?

#6 tyckte till en början också det var jobbig men det bekommer mig inte ett dugg längre. Jag låter barnen skrika o undrar ngn varför de skriker så bara förklarar jag! Inte jag som ska skämmas utan barnet!

#6 Jadu… Jag kan garantera dig att om du ger Loke godis när han skriker i affären, så kommer han ganska snart inse att OM han skriker så FÅR han godis! ;) Dvs du kommer få ett ännu skrikigare barn!

Men genom att grundlägga uppfostran hemma så kan du helt eliminera risken för ett barn som skriker i affären. Jag kan inte påminna mig om att mina barn någonsin har skrikit i affären.

så skönt att slippa det # 8  men tyvärr har mina gjort det även fast de aldrig fått ngt godis eller annat bara för att de skriker…o det är inte kul vill jag lova! Dock har det varit när de är yngre alltså bara 4-åringen som skriker nu, de stora försöker mer köra övertalning…. men det funkrta inte det heller.

förresten hur gör ni med barnens egna pengar? Styr ni över dem eller de får handla fritt….inte småpengar utan mer födelsedagspengar osv..?

#9 våra barn har inga egna pengar….

De fick varsin hundralapp i påskpresent i våras, då var vi gemensamt i leksaksaffären och de fick välja vad de ville som de pengarna räckte till. Vi tittade på många saker, så fick de till sist fatta ett beslut. Jag talade bara om ifall pengarna skulle räcka eller inte.

#10 tyvärr är det så att våra barns släktingar (släkten är stor) gärna ger födelsedagspresenter i form av pengar…vilket innebär att det blir en slant när man fyllt år. Då tycker barnen, allra helst 10-åringen, att det är deras pengar o de ska handla vad de vill= leksaker. Jag tycker att vi ska disponera pengarna att köpa ngn leksak som de valt o sen handla vad de verkligen behöver för resten typ kläder, o andra materiella saker… är de inte med på detta blir det istället att man får be de som  köper presenter och som vill ge pengar, att bara köpa presentkort i klädaffärer istället för pengar…

Vad tycker ni är rätt? Gör vi fel om vi bestämmer över pengarna?

#2 gillar sättet du beskriver där.  får nog berätta för min sambo…

Man kan ju också tala om för barnen redan INNAN man går in i affären att "idag ska vi köpa tablettaskar". DÅ vet de det och behöver inte tjata… Eller göra klart för dem redan innan man går in i affären att "nu ska vi handla mjölk, paprika och köttbullar, inget annat".

Klara besked och raka puckar…

Har man barn som aldrig skriker och vrålar i affärer, så ska man nog vara glad över att man har haft turen att få ett lite mer lätthanterligt barn. Och inte enbart tycka att man har gjort ett bra jobb med sin uppfostran- för vad säger det om ens åsikt om föräldrarna till barn som ibland skriker och bråkar i affärer? Jag har en femåring med en mycket stark vilja och med ett därtill hett humör, och som aldrig någonsin har fått sin vilja igenom genom att skrika/bråka sig till saker och ting. Det är att förstärka ett negativt beteende. Men nog kan han hojta rejält ibland efter en glass ibland på ICA trots detta! (Eller gjorde när han var yngre och gick på instinkt och vilja, numera är han mer medveten om vad hans handlingar får för konsekvenser och sköter sig för det mesta exemplariskt i affärer. Och kan ta ett nej, även om det kan ske under protester.)

Jag kan mycket väl tänka mig att ändra ett "nej" till ett "ja" om barnet inte är för litet för att förstå orsaken till att jag ändrar mig. Om jag inser i tanken att "vad sa jag egentligen nej för, vad grundade jag det beslutet på? Sa jag nej av gammal vana, eller är det så att jag verkligen menar NEJ?" Om jag då kommer fram till att beslutet var felaktigt, så anser jag att jag lär mina barn något viktigt om jag ändrar mitt "nej" till ett "ja"- men den lärdomen kan jag bara förmedla om jag samtidigt förklarar för min femåring varför jag ändrar mig och varför jag först sa nej. Också det här har med barnets ålder att göra, jag skulle inte agera på samma sätt med min tvååring, där skulle ett nej vara ett nej- eftersom hon reagerar mer instinktivt och inte kan förstå argument på samma sätt som en femåring.

Men med femåringen så tror jag budskapet når fram- att det är OK att ändra sig och vara ärlig mot sina åsikter och sin ståndpunkt. Anser jag att jag reagerat/gjort fel, så måste jag kunna vara så ärlig att jag kan ändra mig och stå för det. Jag hoppas det kan lära mina barn att vara ärliga, rakryggade och rättframma och samtidigt ödmjuka inför det faktum att alla kan göra fel- t.o.m mamma och pappa.

#14. Så tänker jag också. Jag tror de får det svårt i framtiden om föräldrarna aldrig kan ändra sina beslut. Risken är nog stor att de själva blir antingen väldigt bestämmande eller "nedtryckta".

#14

Huvudet på spiken! Ofta slinker det ur ett automatiskt "nej", men börjar man fundera på varför så finns det inget bra svar… När jag säger nej brukar maken ibland titta på mig med höjda ögonbryn och teaterviska ett "varför inte", och ofta kommer jag på mig med att det vet jag egentligen inte.

Mina ungar har varit så där lätthanterliga som nämnts någonstans, de har aldrig skrikit eller varit jobbiga i affären. Vi har varit ganska konsekventa beträffande lördagsgodis, så frågan "Vilken dag är det idag" brukar vara vanligare än "Får vi godis?" Har det inte varit lördag så har det undsluppits en liten suck av besvikelse, men värre än så har det inte varit.

Däremot har vår fyraåring fått ett brinnande intresse för serietidningar. Inte tidningen, men skitleksakerna som ligger i tidningen, de där som oftast är sönder redan när man plockar upp den. Men jag brukar lyckas avstyra med att jag "inte har några tidningspengar med idag, bara matpengar". Funkar, än så länge… Körde med samma sak till vår nu 10-åring när han var mindre, men en dag konstaterade han att "men hallå, det är väl samma pengar va?". Då var det dags att lägga av…

Däremot kan jag ibland, när de minst anar det, köpa något till dem utan att de frågar. Jag, som vuxen, gillar att helt utan anledning bli överraskad ibland - så även barnen.

Men jag tror det är med barn som med vuxna - en del har svårare att ta en besvikelse än andra, och reagerar olika. Barn som skriker i affären behöver inte alltid vara en bortskämd unge som alltid brukar få som den vill, det kan lika gärna vara en besvikelse som rinner över. Visst är det jobbigt, men när man går och svettas över att höra en gallskrikande unge på stormarknaden så brukar jag tänka "Stackars mamman/pappan, de svettas mer än jag".

Min son vet att om man tjatar så blir det garanterat ett nej som inte går att ändra på. Man frågar en gång och accepterar sedan svaret. Om han uppför sig så kan han istället få saken kanske nån vecka senare (om det inte är nåt dyrt dvs) Tjatar han så kan han glömma det, vilket har inneburit att han inte tjatar.

#17 Så fungerar det hos oss oxå, exakt så :o)

*haha* Sajberlena: det brukar jag också tänka när jag ser stackars prövade föräldrar som försöker se ut som det regnar- medan barnet/barnen gör sitt bästa för att överrösta allt och alla. Att "stackars förälder, jag vet hur det känns". Ibland försöker jag förmedla ett medkännande leende, en hjälpande hand eller en kommentar som får den andre att förstå att h*n har mina sympatier. Vid ett tillfälle så var klockan runt 18-19 på kvällen när jag stötte på en pappa med ett barn i kanske två, tre årsåldern. Barnet illgrinade, vred sig och ålade omkring medan pappan försökte betala varorna utan att tappa barnet. Då tog jag hans kassar och packade varorna åt dem från bandet, medan han hade fullt upp med illbattingen:)

Det man kan gör om man ska och handla är att säga till barnet innan ni åker till stan eller till affären. Idag ska vi bara titta på sakerna, inte handla.

Då vet barnet vad det handlar om. Börjar dom tjata i affären så påmin dom om vad ni hade kommit överens om innan ni åkte och handlade.

Gallskriker som i affären så får man säga till dom att man inte låter så, fortsätter det tycker jag att man mycket väl kan själv lägga sig och skrika i affären, ( om mod finns ) då blir barnet både överaskad och tycker det är lite pinibelt att mamma eller pappa ligger och skriker. Beteendet brukar sluta.

( jag har själv inte gjort detta, men en vänninnas vän gjorde så då dom var och handlade. Barnet låg på golvet och skrek, jag vill ha xxx. Då la sig mamman ner och skrek jag vill ha fläskfilé *barnets namn* jag vill ha fläskfilé. Hennes dotter skrek aldrig mer i affären )

Har bara hänt två ggr att sonen fått anfall i affären. När han fortsatte efter ett nej har jag lagt tillbaka varorna o burit ut honom över axeln o slängt in honom i baksätet på bilen. Sedan har vi pratat om saken när han lugnat ner sig. Nu har han alltid varit lillgammal o förstått som ingen annan så det har varit enkelt m honom. Mellis tjatar mer men får inga utbrott o tar ett nej ganska så snabbt. Hon vet att mamma är tjurigare än hon själv när jag sätter den sidan till o jag vet att jag har igen det. :)

Just nu kör sonen m "charmtekniken" för han vill ha en mobiltelefon men det kan han glömma! Vi har sagt att så länge han inte håller på m ngn aktivitet inne i kommunsamhället 3mil bort alt stan mil bort blir det ingen mobil. Ev när han börjar högstadiet inne i samhället om två år. "Men *alla* har en egen telefon…" ja, ni vet hur det brukar låta. Men vi är hans föräldrar o vi är inte som andra. :)

Jag har haft tur med min dotter när hon var yngre. Hon accepterde ett nej, kke för att jag var benhård på affärer. Dock vände det när hon var 7 år & vi flyttat till nytt område,med lekparker utanför portarna & en massa barn… Hon började svära & sluta tro på tomten i samma veva, så vi hade några små duster ibland, men aldrig att hon får nåt om hon tjatar eller ställer till med en scen.

Jag har tom lämnat varorna & gått från affären när hon varit odräglig, så nu vet hon att det inte är lönt.

Jag har kört ren hunduppfostran där .. som när jag tränade Agilyty det finns inte nej det finns bara andra alternativ … barn lyssar så mycket bätttre om man säger det på ett annat sätt tex - jag vill ha godis idag

svar Idag är det inte Lördag så det blir godis om 3 dagar (dom har inte blivit avvispade )man har sett deras önskan o rätt milt nekat utan att ha negationer i det ….

Det finns många gånger man kan använda sig av förebuggande som att - idag ska vi handla mjölk …. o det finns massa god frukt så du kan väl välja nån som ser god ut …. detta använder man då vill ha kommer - vill ha XX svar men du valde ju denna frukten …

jag hör ofta att dom vill ha o det är många gåner jag bara säger att jag vill oxå ha saker som en miljon  då skrattar man åt sin egen önskan o vispar av utan att Neja o totalavisa

Oj visst är det svårt.

Mina barn är vana redan från början att OM jag säger att nu ska vi BARA handla mjölk och INGET annant. Då vet de det och är för det mesta tysta.

Men om de skulle börja tjata så säger jag bara, nu är det bara mjölk, jag har inte mer pengar med mig än till mjölk. Vilket jag i regel aldrig haft, tar bara med mig precis det jag behöver för att det aldrig ska bli tjat.

Skulle det däremot spåra ut, vilket det gjort någon enstaka gång, då säger jag, nu är ni tysta annars går vi ut ur affären. Slutar de inte tjata/gnälla/skrika, då GÅR jag ut och hem igen.

Det har jag bara gjort ett par gånger, för barnen har lärt sig att mamma verkligen GÅR hem.

Så jag måste säga att jag har det väldigt lugnt och skönt i affärer trots jag kan ha 5 barn med mig ibland. Det är som sagt sällan som de tjatar och skriker. :D

Jag tror att om man bara är konsekvent från början och säger att de INTE ska få en massa när man handlar, säger att det bara ska handlas mjölk så kommer man nog långt i det här affärsstrulet. :D Ger man med sig så fort det pips så får man stå där med ett barn som aldrig kan gå in i en affär utan att bröla.

Här har vi lite svårt med denna frågan. Min sambos två förra barn är nu 8 och 11 och 8 åringen där är förbaskat tjurig i affären många gånger och blir förbannad och tjurar om han inte får det han vill ha. Jag är envis och ger mig INTE. Ett nej är ett nej men däremot är min sambo "mesigare" och efter lite tjat så går han med på det och där anser jag att han förstör allting för mig och förstör även att jag vill barnen respekterar mina beslut också..detta har lett till att 8 åringen inte heller lyssnar på mig hemma nu och detta gör mig GALEN. Att prata med min sambo hjälper inte. Han säger bara att det är "synd om honom", 8 åringen alltså….så jag får nu tiga och bara blunda för allt! Kämpat några år med detta nu så…:-(

Uj, vilket jobbig sits… Jag tycker nog det blir mer synd om barnet om det inte får chansen att respektera både dig och sin pappa och båda era beslut, det blir hela tiden en osäkerhet kring vad som egentligen gäller. Det är nog mer "synd", än om barnet inte får den eller den grejen/göra det h*n vill.

Handlar nog inte om att vara väluppfostrad, handlar nog om viljestyrka i många fall..

Min son kan vråla som en galen apa i affären när han inte får pilla på det han vill, och vad ska man göra när han sätter igång? Det är bara att bita ihop och fortsätta handla. Jag lyfter upp honom och pratar lungt vad jag ska göra och att han inte kan göra vad han vill, betalar och går ut så snabbt jag kan.. det är jättejobbigt för han sparkar och vrålar och det är väldigt pinsamt och jobbigt, såfort barn gör höga ljud så stirrar folk elakt på föräldern känns det som. Men vad mer kan man göra än att bära iväg på dem när de får en frenzie, man kan ju inte sätta en munkavle på dem precis..

Min son är snart två år gammal och är i en riktigt tuff trotsålder.. så omständigheterna är ju som de är. jag hoppas han växer upp till en fin liten 1800talspojke med rena kläder som säger snälla.;)

"Nej. Punkt slut."

Har man redan strikta regler om vad som gäller, och har man barnets respekt så borde det inte vara ett problem.

Som man bäddar får man ligga.

Mvh, T

#11 är det barnen som får pengarna så tycker iaf jag att det är deras ensak hur de vill spendera dem. (men då skall de också veta att "köper du de här sakerna så får har du inga mer pengar sen" för då kan de redan tidigt lära sig att handskas med pengar, min systerson på 3år prioriterar redan när han får hushålla med sina pengar som han har i sin börs, med lite hjälp av sin mamma när det gäller pris och mängd pengar förståss) Annars kan de likagärna ge pengarna till föräldrarna som sedan får köpa sakerna åt barnen och då är ju själva "gåvan" borta iaf.