12 - Uppfostran

Bortskämmd?

2007-07-01 04:48 #0 av: JimJ

Om en unge börjar skrika, gråta, svära, förstöra saker, hota med självmord, flytta eller att rymma om ungen inte får som han vill. Kan man säga att han blivit på tok för mycket bortskämmd då? :-)

Vänliga hälsningar
- Jim Johansson

Anmäl
2007-07-01 11:07 #1 av: CarlS

Är det dig du skriver om nu Jim? :)

//CarlS

Anmäl
2007-07-01 17:22 #2 av: magma

Vilken ålder handlar det om?

Rent allmänt, utan att precisera någon ålder, så tror jag det beror på hur stort behov barnet har av att testa gränser. En del barn som har väldigt strikt uppfostran med snäva marginaler och tydliga regler reagerar med uppror och stark vilja, medan andra blir osynliga och utplånar sig själva istället. Jag tycker det är svårt att ge någon generell bedömning att om ett barn gör si eller så så är han/hon bortskämd. Barnet kan ju hota med allt möjligt om han/hon inte får sin vilja igenom- det som är viktigt är ju vad barnet får för reaktion på sina hot från sina föräldrar!

Anmäl
2007-07-01 20:19 #3 av: JimJ

Nädu CarlS. Det är inte jag. :-)

Det är min lillebror, han är 10 år gammal och väldigt envis utav sig. Han vill ha allt han ser på och får han det inte, blir det ett galet liv. Det spelar ingen roll om vi är mitt på stan med 100 människor gående bredvid oss, han gapar och skriker så högt han kan då han inte får det han pekar på. :-)

Anmäl
2007-07-01 21:00 #4 av: magma

Och vad händer då, får han det han vill ha? Om inte, så kan man väl inte säga att han är bortskämd antar jag... *s*

Anmäl
2007-07-01 21:06 #5 av: JimJ

Haha, nej, han får inte alltid det han vill ha. Det är mer sällan än vanligt iaf. :-)

Anmäl
2007-07-02 01:08 #6 av: magma

Se där, se där... Flört M a o har din lillebror en ganska så stark och envis personlighet, måhända?

Anmäl
2007-07-03 01:03 #7 av: Mysterious

jag behöver aldrig hota med självmord eller att jag ska rymma...om jag tjatar lite får jag alltid som jag vill...

Anmäl
2007-07-07 00:35 #8 av: skruttan31

skrattar lite,  har själv en son på 9 år,, som tror man kan köpa allt,.,,  när han tjatar brukar jag säga åt honom,,  att jag är kommunalarbetare,, o den dag jag blir direktör,, ska du få köpa allt du pekar på,,, han brukar bli tyst en stund o fundera,, innan de kommer,, men en liten sak då mamma????

Anmäl
2007-07-09 04:02 #9 av: zzaga

ja, då är man bortskämd.

 

Anmäl
2007-07-09 14:52 #10 av: Tom

Jim, det viktigaste är att ni aldrig ger honom någonting när han har tjatat. Gör ni det ger ni honom signaler att det är OK att tjata och han lär fortsätta i evighet.

Undvik även att gå in i en diskussion med honom. Ett nej är ett nej. Förklara bara enkelt hur det fungerar och ignorera honom sedan. Svårt? Javisst, men det fungerar.

  Tom

Ring och messa så mycket du vill för 90 kr/månad!

Just nu får du 20 GB extra surf och halva priset de tre första månaderna!

Klicka på den här länken till Vimla!

Anmäl
2007-07-09 22:40 #11 av: Linda

bortskämd?

-Knappast, känslor är viktigt att ha och få visa=mänsklig rättighet 

Anmäl
2007-07-09 23:45 #12 av: magma
Exakt. Glad Det viktiga är bemötandet, vad barnet får ut av sitt tjat och gnäll. Det går utmärkt att lyssna och bekräfta alla slags känslor, det betyder inte att man måste falla till föga och göra dem till viljes.
Anmäl
2007-07-11 21:16 #13 av: zzaga

11 och 12

Så det är en mänsklig rättighet att svära och ha sönder saker för att man inte alltid får som man vill? Väldigt märklig uppfostran måste jag säga.

Vore det inte bättre att lära pojken andra sätt att uttrycka sina kännslor på än att ha sönder saker och hota med att ta livet av sig?

Man kan ju verkligen undra vart den här världen är på väg om människor tycker det är ok att skrika, svära, hota med självmord och att slå sönder saker bara för att man vill ha en pryl.

Anmäl
2007-07-11 21:54 #14 av: magma
Personen du talar om är 10 år, jag tror knappast han är en fullfjädrad ligist?

Och nej, jag personligen skulle inte acceptera att min son svor, slog sönder saker etc MEN jag kan inte tvinga honom att ha andra känslor än dem han har. Däremot kan jag lära honom andra sätt att uttrycka dem, som inte inkräktar på andras personliga utrymme/sfär. Men jag kräver inte att mina barn ska vara fullfjädrade diplomater innan de lärt sig detta och alltid veta hur de ska uppföra sig i alla lägen, det är det många vuxna också som inte klarar av...
Anmäl
2007-07-11 22:05 #15 av: zzaga

Om man slår sönder saker för att man inte får som man vill , är man inte en ligist då?

Vart skriver jag att man ska tvinga hononm att inte känna?

Kanske är det så att de vuxna som inte klarar av att uppföra sig inte fått lära sig det när de var små?

Anmäl
2007-07-11 22:43 #16 av: magma

Jag har inte skrivit att du sagt något om att tvinga någon.

Och nej, jag tycker inte det är OK att placera en 10-åring i ett fack och ge honom stämpeln "ligist". När en person är så vuxen att han/hon anses kunna ta ansvar för sina egna gärningar, kan man ta till den stämpeln.

Du skrev:" Vore det inte bättre att lära pojken andra sätt att uttrycka sina kännslor på än att ha sönder saker och hota med att ta livet av sig?"

Absolut!!
 Men jag anser inte att man kan döma bort ett barn som ännu inte hunnit ta sig igenom den "utbildningen" med diplom och allt, det är ju en process som tar tid och mycket möda för en del. Medan andra barn är så milda, lätthanterliga och lugna i sinnelaget att föräldrarna knappt känner att de behöver använda sin auktoritet alls mer än i undantagsfall.

Om en förälder gör allt "rätt" och ett barn ändå ger luft åt sin starka vilja, är högljudd, bråkig och uppför sig tokigt- är barnet fortfarande bortskämt då anser du, trots att föräldrarna inte skämmer bort barnet? Vad gör man med ett sådant barn, låser in det, straffar det? För så gör man väl med ligister? Jag skulle tro att du som jag tycker att man måste lära barn att uppföra sig och inte skämma bort dem genom materialistisk uppmärksamhet. Men för en del barn tar det tid att fatta galoppen, helt enkelt! En del barn är styvnackade, envisa och temperamentsfulla bara av sig självt, jag lovar! Det behöver inte bero på dålig uppfostran när man ser en unge vråla och sparka på ICA efter glass...

Anmäl
2007-07-11 23:06 #17 av: zzaga

Naturligtvis kan man inte kräva samma sak av en 10 åring som av en vuxen, men min gräns för vad som är "ok" även för en 10 åring (eller vilken ålder som) går där man börjar slå sönder saker och hota med att ta livet av sig. För mig är det långt över gränsen för vad jag tycker är acceptabelt beteende , ÄVEN om man är JÄTTEARG.

På Jim låter det som om det är något som sker offta, dagligen som en del av vardagen.

Jag har inte "dömt bort" ett barn, men hans handlingar är ju ligistiska, eller tycker du att handlingarna som beskrivs är någon blyg lite viol?

Jag tror det är en illusion att som förälder gå omkring och tro att "det spelar ingen roll vad vi gör" eller "han bara är sån".

 

 

Anmäl
2007-07-12 01:42 #18 av: Cattis

#16 "Och nej, jag tycker inte det är OK att placera en 10-åring i ett fack och ge honom stämpeln "ligist". När en person är så vuxen att han/hon anses kunna ta ansvar för sina egna gärningar, kan man ta till den stämpeln."

För att 10-åringen inte skall växa upp och bli en "fullfjädrad ligist" så måste man ju lära honom att uppföra sig, även i känslostormar. Vem har inte dem? Alla. Men vi kan inte alla rasa omkring och vråla för att vi råkar känna. Även barn måste lära sig att behärska sig. I 10-årsåldern skall de absolut ha lärt sig det.

"Vad gör man med ett sådant barn, låser in det, straffar det? För så gör man väl med ligister? "

Nej, man talar om och visar barnet hur man skall bete sig istället.
Handling och konsekvens, funkar jättebra. :-)

/Cattis

.:. www.shetlandsponny.com .:.

Anmäl
2007-07-12 01:58 #19 av: magma

Som jag uppfattade det så tyckte du att ett barn (eftersom denna tråd handlade om en tioåring?) som slår sönder saker, svär mm är en ligist. Att sedan svänga runt och skriva "ligistiska saker" gör ju ingen större skillnad. Jag undrar fortfarande vad exakt du tycker man som förälder ska göra med ett barn som gör "ligistiska" saker? Det är himla lätt att säga att ett visst beteende inte är "acceptabelt" eller "OK", men sedan då?

Föräldrar med mer svårhanterliga barn kämpar förmodligen oftast häcken av sig för att komma tillrätta med problemen. Det är en sak att inte acceptera ett visst beteende, men en helt annan att komma tillrättta med det! Och att göra det på rätt sätt, med bibehållen respekt visad åt båda håll.

Jag skrev absolut inte att man ska stå och rycka på axlarna när ett barn uppför sig illa, och säga "han är bara sådan, inget att göra åt" eller "det spelar ingen roll vad vi gör.

Däremot skrev jag att "Jag skulle tro att du som jag tycker att man måste lära barn att uppföra sig och inte skämma bort dem genom materialistisk uppmärksamhet. Men för en del barn tar det tid att fatta galoppen, helt enkelt!"

Det som vissa barn lär sig per automatik, det måste andra lära sig genom dyrköpt, långvarig erfarenhet och hårt motstånd. Tänk om dessa barn kommer ut "på andra sidan" som väldigt välanpassade, sociala individer? Bara det att de först måste gå igenom denna grottekvarn och stötas och blötas mot andra viljor för att sedan komma ur det med en värdefull livserfarenhet som de mer lätthanterliga barnen går miste om?

Jag menar bara att man måste ge barn en chans att få den tid, erfarenhet och uppfostran som krävs även om det tar mer tid för vissa barn- och kortare tid för andra. Om sedan barnet inte uppför sig exemplariskt eller ens acceptabelt under den tiden så anser jag att de kan ursäktas så länge föräldrarna reagerar och agerar. Det är ungefär som många jobbannonser något av moment 22- arbetsgivaren söker en yngre förmåga med nya och fräscha kunskaper, samtidigt som arbetslivserfarenhet krävs?!?

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.