01 - Allmänt om barn

ung förälder?

2007-07-22 02:10 #0 av: lisette

jag har alltid undrat hur det känns att vara ung förälder.
med ung förälder menar jag de som är under 20 när de får sitt första barn.
vad sa föräldrarna? hur blev du behandlad av skolan, vänner, omgivningen?
vad var svårt att handskas med? fick du hjälp av någon att reda ut det hela ekonomiskt sett?
Anmäl
2007-07-23 00:02 #1 av: martdat

Jag var 19, mina föräldrar blev glada (sa de) vännerna grattade, så långt var allt lungt, däremot, barnmorska, vissa på bvc och senare dagis har nog haft svårt att aceptera att man faktiskt är förälder, jag var ju jämngammal med deras barn,,,hehe, ekonomin har ju inte alltid vart på topp då jag skaffade barn före utbildning, dåvarande sambon jobbade dock + bidrag,,,,,, jo så var det, men i dag jobbar jag,,,ingen som hjälpte till att styra upp ekonomin direkt men saker till min dotter har mina föräldrar alltid hjälpt till med när det krisat.

 

Sajtvärd på kattpolisen i fokus.

Allt som inte kan lagas med silvertejp är sönder på riktigt.

 

Anmäl
2007-07-23 00:51 #2 av: Heda

Har själv inga barn,men följer en ung mammas blogg.

Välldigt intressant att läsa om hennes liv,då hon blev gravid,hur folk reagerade osv.

http://ungmamma15.blogg.se/1184327491_just_nu_sitter_vi_i_b.html

 

Anmäl
2007-07-23 01:29 #3 av: lisette

#1 hur gammal är du nu då?

Anmäl
2007-07-23 18:40 #4 av: mazze

Jag var nitton när jag fick Tobias. Folk runt omkring mig blev glada, jag med förstås. Det gick bra trots åldern och hade inga problem med omgivningen. Det var ju svårare när det gällde jobbiten eftersom att man inte hade någon utbildning bakom sig. Men idag är allt ordnat och bra och jag har inte ångrat en sekund.

Anmäl
2007-07-24 02:24 #5 av: martdat

Jag är strax 30...Ledsen 

Sajtvärd på kattpolisen i fokus.

Allt som inte kan lagas med silvertejp är sönder på riktigt.

 

Anmäl
2007-07-24 02:28 #6 av: lisette

barnens pappa då, har han varit med hela vägen?

Anmäl
2007-07-24 13:47 #7 av: martdat

Barnets pappa o jag bodde ihop de första två och halvt åren, sen separerade vi ,, pga "stormigt förhållande" som det så fint heter,, har varit upp och nedgång i kontakten,, messt pga av hans nuvarande fru, men nu har det funkat bra några år, kontakt med pappa är viktigt, om det e möjligt, jusst nu är min dotter på utlandssemester med pappa + nya familj, hon ringde häromdagen och lät glad, så jo han har varit med nässtan alltid, hoppas det förblir så,, sen är ju han en pappa som vill vara Pappa när han hinner,,,,men men ,,det går ju inte att göra om andra människor så det är som det är,

Sajtvärd på kattpolisen i fokus.

Allt som inte kan lagas med silvertejp är sönder på riktigt.

 

Anmäl
2007-07-25 02:03 #8 av: mazze

Bor fortfarande ihop med barnets pappa =)

Anmäl
2007-08-06 13:34 #9 av: Marta

Min dotter blev gravid innan hon fyllde 16, fast ingen förstod det förrän hon var i 6:e månaden. Eller jo, visst hade vi skojat med henne och jag hade försökt få henne att köpa ett grav test på apoteket men det blev inte av. Men efter att hon kom ned i tv rummet en kväll iklädd endast bh och trosor, då var det mamma som ringde mvc dan därpå. Och mycket riktigt då var hon i 6:e månaden så abort var inte att tänka på ens. Jag tror vi båda var lika lättade över att inte det var ett alternativ.

Pojkvännen meddelades och senare även hans pappa. Alla inblandade tror jag blev lika glada. Jag har inte hört något negativt någonstanns. Från MVC´s sida ställde de upp kanonfint och fixade ett möte för att kolla upp hur mycket stöd de blivandef öräldrarna hade. Och de hade de.

Min tös njöt av att vara gravid, från att varit en revolterande tonåring med kolsvart hår och extrema kläder förvandlades hon till en mys tjej som bakade och stod i med magen i vädret. När det var dax att föda väckte hon mig på natten och då hade hon haft värkar flera timmar men nu börjde de komma tätare. När vi åkte in ringde vi pappan och väckte honom och sn körde jag in dem till BB och åkte hem. De fixade allt själva, hon födde sitt barn utan bedövningar utan lustgas, bara rakt av. Jag är skit-impad av min dotter.

Allting har gått så himla fint, de första månaderna såg man hur bandet mellan mor och dotter växte. Den lila var alltid hos henne. Och är nu vid 1½ års ålder en underbbart härlig tjej som alltid är glad, pratar för fullt och har börjat gå på pottan så smått. Hon har aldrig använt napp, vilket är skönt för det är ett gissel att hålla reda på dessa nappar. Det är en väldigt trygg liten tös som fastän hennes föräldrar numera inte längre är ihop, tillbringar mycket tid med sin pappa. Hon sover där minst två nätter i veckan och han har passat henne hela skolåret medan min dotter fortsatte sin utbildning. Pappa till barnet är lika gammal som hennes mamma, dvs numera 18 år.

De har varit helt fantastiska båda två och det har alltid tagit ansvaret själva. Trots att man inte såg någon av dem som direkt vuxen innan.

Anmäl
2007-08-06 13:42 #10 av: lisette
vad roligt att läsa om din dotter marta! att alla stöttat både henne och barnets pappa.
Anmäl
2007-08-07 02:13 #11 av: Marta

Det bästa är att de själva är sådana kalasföräldrar alldeles av sig själva.

Men du kan tänka att det är en underlig känsla -att mitt barn, har fått barn...  En mysig känsla

Anmäl
2007-08-07 02:37 #12 av: lisette

det sägs ju att man älskar sitt barnbarn mer än sitt eget barn. vilket jag kan förstå iofs.

Anmäl
2007-08-07 20:20 #13 av: ophelia

Jag var 18 år när jag fick mitt första.

Sedan fyllde jag på under 18 år med fem till.Den siste fick jag när jag var 36år.

Tyckte jag tog livet mer med en klack spark som ung.Efterhand så krävde ju omgivningen att man blev mera "mogen"Skrattande

Anmäl
2007-08-14 12:07 #14 av: Systertt

Min mamma födde mig när hon var 17 år..

Anmäl
2007-08-15 16:38 #15 av: maggan

Fick barn 2 mån efter jag fyllt 17. Hon är nu 34år.

Anmäl
2007-08-15 20:42 #16 av: lisette

#´15 vad fick du för stöd av din familj, skolan etc?

Anmäl
2007-08-16 06:08 #17 av: bejtedejte

#2, tack för tipset om bloggen! Har suttit här i två timmar och läst nu.

Jag har alltid haft något emot folk som skaffar barn när de är unga, tänkt att de är korkade mm, men det är nog för att jag egentligen varit avundsjuk på dem. Är ensambarn själv men ville så gärna ha en lillebror (det var viktigt att det skulle vara en bror), men eftersom min mamma var 40 när hon fick mig så blev det ingen sådan. Har sedan jag var 6-7 år läst alla mammas "vänta barn-böcker" och förlossningsböcker, så redan när jag var i den åldern kunde jag nog mer än de flesta "vuxna" kunde om barn och förlossningar, frågade ut mamma ordentligt om bedövningar, foglossningar, hur det kändes att föda etc. ;)

Väldigt intressant att läsa om hur just den här tjejens liv ser ut, men jag önskar att hon hade berättat lite mer om just vilket stöd hon fick från skolan, exakt var hennes föräldrar sa och sådant, för det tycker jag är väldigt intressant nu när förstföderskorna blir äldre och äldre och synen på unga föräldrar nog förändras. :)

 

Anmäl
2007-08-16 12:17 #18 av: isnornin

Jag skulle fylla 18 när jag fick min stora flicka, hon fyller 13 i år. Alla släktingar o vänner var stöttande och hjälpsamma på alla sätt. Min mamma var med mig till läkaren när jag gjorde grav testet. Men folk utifrån tittade ofta snätt, men det brydde jag mig inte mycket i.

MVH Isnornin

Anmäl
2007-08-16 16:05 #19 av: maggan

#16

Fick allt stöd från mina föräldrar, skolan slutade jag., (vilket jag gjort även om jag inte fått barn)

Anmäl
2007-08-18 03:03 #20 av: Faxlin

Jag var 18 år när jag fick mitt första barn. Reaktionerna var oerhört blandade. Min mamma vart glad för min skull och min pappa vart rikstokig.
De på MVC tog det rätt bra men behandlade mig inte alls bra efter att min son var född.
En del intressanta händelser på förlossningen som inte var något man ville vara med om när man var förstagångsmamma. Fast det är en annan diskusion. ;-)
I alla fall så har barna skaran utökas  efter det. ;-)

Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars

Anmäl
2011-02-23 21:36 #21 av: Moas97

Min mamma fick tvillingar när hon var 19 ;)

Anmäl
2011-03-05 11:53 #22 av: Mello

Jag fick min son när jag var 15. Allting har gått hur bra som helst och mina föräldrar har varit exemplariska och gjort det bästa möjliga av situationen. Min mamma blev dock väldigt ledsen till en början, men det gick fort över och hon hjälpte mig med allt!

Har aldrig haft något problem med MVC eller BVC eller liknande. De enda som hade problem med min graviditet var skolan. De gjorde en anmälan till SOS på de mest löjliga grunderna så fallet lades ned efter första mötet då SOS inte såg några som helst problem med min graviditet.

De gamla vännerna försvann ganska fort då vi skulle börja gymnasiet så det var inte på grund av att jag precis hade fött barn, men de närmaste är kvar. Har fått en hel del nya vänner i samband med gymnasiet som inte alls har några problem med att jag har en son.

Ekonomiskt stöd har jag aldrig behövt förutom under graviditeten så min mamma köpte barnvagn och bilbarnstol. Resten fick jag ärva, vilket var super!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.