Syskon v s kompisar
Har två killar, 8 och 6 år som leker jättebra tillsammans. Jag är såklart glad för det men funderar lite över deras relationer med kompisar också.
8-årigen går i en 2-3:a men "hans" klass består bara av 3 killar och 3 tjejjer inkl han själv. Han har liksom inte hittat någon att leka med utan går mycket för sig själv på rasterna. Han tar aldrig hem någon kompis och det är numera sällan som jag hör att någon kompis vill följa med honom hem. De övriga killarna är väldigt "grabbiga" i närliggande klasser, mycket fysiska aktiviteter som exv innebandy på rasterna och det är inte min kille intresserad av.
När jag frågar säger han att kompisarna är ok, ingen är dum mot honom osv. Han berättar att han själv väljer att vara lite för sig själv och att han gillar att gå omkring och fundera. Han leker ibland med lillebror som går i 6-års på samma skola.
Känner igen mig själv då även jag valde att vara ensam ibland på rasterna.
6-åringen tror jag leker mer med kompisar på rasterna men har inte heller han hittat någon/några speciella att leka med. Frågar jag är det en kille han kan tänka sig att vara hos eller ta hem och leka med, annars är ingen intressant.
Mina killar leker bra ihop här hemma men jag har märkt att det blir lite knepigt ibland då 6-åringen har kompis hemma. Det blir ju så att de inte leker enbart de två utan även 8-åringen och 3-åringen är med. Här delar 8-åringen och 6-årigen rum…. Det kan då ibland bli så att de lämnar kompisen någonstans för att leka tilsammans, alla brorsor.
Känns knepigt tycker jag och försöker förklara för den son som har kompis hemma att man får ta hand om sin kompis osv.
Känns ibland lite som om syskonbandet är lite för "tight". Men jag vet inte…. Vill ju att de ska kunna skapa sociala kontakter även utanför hemmet också, med kompisar. Hör kompisars barn som ränner hos sina kompisar stup i kvarten.. så är det inte här. Mina killar är hemma och leker oftast tillsammans, även när de är på aktiviteter tillsammans hamnar de bredvid varandra.
Någon som har liknande erfarenhet?
Vår son stämmer exakt in på beskrivningen av din 8-åring. De första åren i skolan gick han mest själv och inga kompisar hörde av sig. Jag tror jag led mer än honom. Vår son är heller inte så intresserad av grabbiga saker. Han gillar att skapa saker, antingen lego, teckna eller bygga kojor. Nu är det mest en kille han umgås med på fritiden och det fungerar bra. I skolan umgås han med fler och kan numera tänka sig att vara med och spela fotboll på rasterna. Jag upplever honom som stark och självständig, en konstnärssjäl som går sin egen väg. Han är alltid snäll mot andra, förutom lillasyster då, men det hör väl syskonkärleken till ;)
Ingen av barnen har jättemycket kompisar på fritiden. Efter en dag i skolan/fritids verkar de föredra lugn och ro. Dessuton har de aktivititer såsom skytte, scouter, barnkör samt miniorer/juniorer några dagar i veckan. Som tur är ligger allt inom gångavstånd, det känns skönt. Det är inte varje helg de har kompisar heller, det går lite i vågor. Men de verkar nöjda och det är det viktigaste.
Tackar för svaret Anette. Känns skönt att få "prata av sig" om detta då jag tror att jag (som du också skrev) jag lider mer än honom. 8-åringen verkar inte bry sig alls utan har ju sina intressen på sin fritid iallafall och 6-åringen hänger liksom på storebror.
Kan känna ibland att jag inte vill att de hakar på varandra för mycket och då tappar kontakten och den sociala förmågan att umgås med kompisar på kompisars nivå. Hmm, låter kanske lite knäppt men det jag menar är att man umgås ju lite olika med kompisar och syskon och att jag ju inte vill att de ska bli hämmade i sina kompiskontakter.
Jag är säker bara en hönsmamma för innerst inne tror jag (vet jag) att de tids nog skapar sina egna kontakter utanför hemmet och kommer säkert att klara sig jättebra i livet ändå.
Men de flesta av våra kompisar har barn som ränner hos kamrater ständigt och jämt medan våra är "hemmabarn"…. då kommer funderingarna.
Jag har också märkt att andra barn verkar umgås mer med kompisar. För endel föräldrar är det inget konstigt om barnen vill leka efter fritids kl 17 
. På sommaren går väl det bra, men denna mörka årstid vill jag ha lite "kväll", det är läxor att göra och djur att sköta om. Dessutom tycker jag det borde räcka om man har både varit i skola samt fritids från tidig morgon. Våra barn har inte fritids varje dag, så de får i så fall ta med/följa med kompisar hem på sina fritidsfria dagar.
Våpra barn, kille 10 och tjej 7 leker stundtals mycket bra ihop numera. De mixar sina lekar, så att både dottern smådjur och sonens legorymdskepp ingår. Det är riktigt spännande att tjuvtitta på dem ;)
Så länge barnen trivs och mår bra behöver man nog inte oroa sig. Men jag vet hur det skär i mammahjärtat att se sitt barn gå ensamt på skolgården, även om barnet själv valt det.
Jo, nog är det så att man liksom får öppna ögonen och SE barnen mer också. Se att de ju faktiskt mår bra och har det bra även om de själv valt att inte alltid vara med kompisar. Det kan ju också vara så att när det lossnar, om det lossnar, kan det lossna så rejält att man nästan aldrig ser dem…. hu . Bäst att passa på att njuta av dem medan man kan alltså 
.