Annons:
Etikett25-off-topic
Läst 1980 ggr
bosse
12/18/07, 11:07 AM

Varför.

Jag har inte hittat en sajt där detta inlägg passar, men eftersom det berör barn så skriver jag här.

I helgen fick jag höra talas om en ung far (33 år) med 3 små barn som hade skjutit sig genom huvudet. Dom var kända som en lycklig familj, han hade ett bra jobb och väl beställt. Det som stör mej är att han i sitt brev säger, att han har köpt gåvor till alla och att hans sista vija är att dom firar julen som om ingenting hänt. Hur kunde han överhuvudtaget tro att detta skulle vara möjligt? Jag tycker att det är grymt att behandla dom närmaste på detta sätt.

bosse

Annons:
SusanneStromstedt
12/18/07, 11:32 AM
#1

Usch!!Det är omöjligt att göra honom till viljes där!

Ingen i familjen  vill väl fira jul mer efter detta….

skruttan31
12/18/07, 2:13 PM
#2

nej hua,, måste ju bli en känslomässig kolaps för familjen,,

Believer
12/18/07, 3:49 PM
#3

usch vad hemskt.. och stackars barn..

lisette
12/18/07, 6:35 PM
#4

själviskt att ta livet av sig, otroligt hemskt för det är resten av familjen som får lida för det hela.

Faxlin
12/19/07, 5:35 AM
#5

Va? Trodde han på det själv? Att de skulle kunna fira jul som om inget har hänt? Då är det nog mer synd om den mannen än vad man kan tänka sig. Han måste ha fått en riktig kolaps och inte kunnat tänka alls.

Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars

AusaBausa
12/19/07, 8:30 PM
#6

det är så själviskt o göra ngt sådant!

Annons:
Lorita
12/19/07, 9:26 PM
#7

Jag känner för många som tagit sina liv för att döma, vad dom känner är att värden blir bättre utan dom, det är inte alls egoistiskt men tungt för dom som blir kvar.

Med vänlig hälsning Lorita
Sajtvärd för Konstnärer, Welshponny och Westernridning




AusaBausa
12/19/07, 9:58 PM
#8

hade det hänt att ngn i min närhet skulle ta livet av sig så hade min första tanke varit att den personen är självisk o varit MKT arg på den som gjort ngt sånt!!! Så hade nog iallafall JAG reagerat först….

[Sajberlena]
12/19/07, 10:00 PM
#9

#7

Det vill jag kalla en sanning med modifikation… Det är inte alltid folk tar livet av sig av omtanke om andra, utan bara för att de själva inte orkar/kan/vill. När de passerar gränsen ser de inte att det är bättre för omgivningen att de försvinner, utan att det är den enda lösningen för egen del…

Lorita
12/19/07, 10:18 PM
#10

#9 nej det är inte omtanke om andra utan tanken att värden blir bättre utan dom, dom gör det inte för att skada sin omgivning utan för att få just slut på sina egna liv.

Jag skulle aldrig klandra någon som tar sitt liv däremot så tycker jag jättesynd om dom som står kvar.

Med vänlig hälsning Lorita
Sajtvärd för Konstnärer, Welshponny och Westernridning




[Sajberlena]
12/19/07, 10:32 PM
#11

Jag har väldigt svårt för att inte klandra. Som efterlevande kan jag inte se några ursäktande omständigheter till att man lämnar sina barn och familj annat än att det är en smal väg ut ur sina egna bekymmer… Acceptera faktum måste man, men jag tar mig rätten att få vara både arg och vägra förstå.

Lorita
12/19/07, 10:35 PM
#12

#11 har du provat att mista någon kär på det viset?

Med vänlig hälsning Lorita
Sajtvärd för Konstnärer, Welshponny och Westernridning




[Sajberlena]
12/19/07, 10:36 PM
#13

Mormor, mamma, pappa och lillebror. Inte på en gång, utan med långa mellanrum.

Annons:
Lorita
12/19/07, 10:45 PM
#14

Jag har mist min faster och två nära kompisar och jag känner på något sätt att det var deras beslut, jag förstår dom men jag känner en sorg att det inte gick att förhindra.

Med vänlig hälsning Lorita
Sajtvärd för Konstnärer, Welshponny och Westernridning




[Sajberlena]
12/19/07, 11:07 PM
#15

Visst är det deras beslut, men det är barn och familjer som får ta konsekvenserna av besluten. Det blir ett livstidsstraff för många. Att som barn växa upp med vetskapen om att man inte var tillräckligt för att motivera sina föräldrar att vilja leva och alla frågor som aldrig får svar gör det svårt att kliva över tröskeln till förståelse och förlåtelse. I kombination med sorgen känns det ibland övermäktigt att inte få döma…

Lorita
12/19/07, 11:11 PM
#16

#15 jag dömmer också, den hjälp som inte fanns att vi inte kommit längre utan att det fortfarande finns människor vi inte kan skydda och rädda liv på.

Med vänlig hälsning Lorita
Sajtvärd för Konstnärer, Welshponny och Westernridning




[Sajberlena]
12/19/07, 11:30 PM
#17

Det är mycket tragiskt att det är så, men sen finns det ju en kategori som inte VILL ha hjälp även om det skulle finnas. Många tror jag begår självmord helt i onödan, på grund av det du säger, men en del är också så fast i sina beslut att ingen får en chans att hjälpa.

Lorita
12/19/07, 11:41 PM
#18

Ja och nej, min faster hon var fast i sitt beslut och hennes tre barn vakade över henne dag och natt, så var det en dag som det blev stopp i trafiken och ett barn måste åka till jobbet, det blev en lucka i vakandet. Hon låssades sova och när dörren smällde igen tog hon alla tabletter hon sparat och sköljde ner dom med en flaska whiskey. När hennes son kom så var det redan förssent….

Hon tog sitt liv för att hennes man och livskamrat dött, detta visste sjukvården men dom ville inte hjälpa syskonen att vaka över henne på något sätt. Tre barn och en mamma, hade dom kunnat få henne att finnas kvar över begravningen så hade deras barn fått ha en mormor/farmor det är jag helt övertygad om, nu blev det en dubbel begravning.

Med vänlig hälsning Lorita
Sajtvärd för Konstnärer, Welshponny och Westernridning




bosse
12/20/07, 10:58 AM
#19

Det finns ett gammalt indianskt ordspråk, som säger att man måste vandra i en annan människas mocksiner i minst 3 månader för att lära sig känna personen ifråga. Jag är inte satt till domare och dömer därför ingen, men jag kan inte förstå att nån är kapabel att ta ett sådant beslut. Jag själv skulle inte klara av det under normala omständigheter iaf.

Det är mycket intressant att läsa era inlägg, för ni har närmare erfarenhet än vad jag har.

bosse
12/20/07, 6:34 PM
#20

Jag har tydligen förträngt en del av mitt liv. Min andra hustru var mycket nära att lyckas en gång. Hon liftade till en annan stad och tog in på ett hotell. Hon ringde därifrån för att ta farväl först till mej som var på resa och sen sin mor. Under det andra samtalet somnade hon och man började undra i reception varför hon aldrig la på och gick upp till rummet och fann henne medvetslös. Under tiden hade hennes mor försökt övertyga polisen om att spåra samtalet vilket man vägrade göra. Jag hade en kompis på rikskrim som satte en polis på att ringa alla hotell för jag hade hört tickande från en växel när hon ringde. Hon låg på sjukhus en natt sen kom hon hem. Vi hörde aldrig ett ord från några myndigheter trots att hon hade 13 årig grabb, som tog mycket illa vid sig. Det var en av många tunga stunder i mitt liv.

Jag vet nu varför killen här i Amchit tog livet av sig. Hans svärmor besökte vår shop idag. Han hade låtit en kompis ta hand om sina aktieaffärer och förlorat drygt 300.000 USD. Hans fru hade börjat anklaga honom och till slut orkade han inte längre. Jag har själv förlorat nästan 1 miljon SKr på 6 veckor, så jag vet hur det känns.

bosse

Annons:
[Sajberlena]
12/21/07, 12:17 AM
#21

Tänk vad många människor som tagit livet av sig för pengar…

Jag lägger inga personliga aspekter i det här enskilda fallet, för det vet jag inget om, men rent generellt. Jag kände en man som sköt sig efter stormen Gudrun, för han blivit av med en stor mängd skog. Han hade fortfarande skog kvar, han hade pengar och tak över huvudet, mat för dagen och barn och barnbarn - men det räckte inte. Han hade förlorat pengar och meningen med livet. Undrar hur många miljoner han värderade sitt liv i…?

Undrar hur många barn som förlorat en förälder för att pengarna tagit slut? Människor som haft det gott ställt och förlorat allt på ett bräde. Men de som aldrig haft några pengar, är deras liv meningslöst ifrån början då? Jag vet inte hur man tänker i den situationen, men jag vet att den familj man lämnar efter sig lever vidare med en önskan om att man värderat dem högre än pengarna.

Att det känns jävligt och tungt och att man inte vet hur att gå vidare kan jag förstå. Men därifrån till att tacka nej till att leva vidare under andra förutsättningar förstår jag inte.

Jag kan sträcka mig till att förstå känslan av att vilja dö om man förlorat hela sin familj i en Tsunami eller i en bilolycka och man kommer tillbaka ensam och sätter nyckeln i dörren och känner att man inte har någonting kvar än bara nyckeln.

Men pengar, prylar, status…. Nej, livet är värt mer än så.

Lorita
12/21/07, 7:42 AM
#22

#21 pengar är nog bara ett greppbart skäl. Ofta så sker självmord efter en depression (under den tiden är risken att förlora, pengar eller familjen stor) sen när det vänder. Orken börjar komma till baka men det svarta finns där, då sker det. Ofta visar även dom en glädje och lättnad strax före, själva självmordet.

Så var det med grannens kusin, han sa hej då hemma och verkade ovanligt glad, så gick han raka vägen och slängde sig ut för Angereds bron.

Med vänlig hälsning Lorita
Sajtvärd för Konstnärer, Welshponny och Westernridning




[Sajberlena]
12/21/07, 6:48 PM
#23

Ja, min erfarenhet är att det är lättnaden över att beslutet är fattat i kombination med att man vill dupera omgivningen så att ingen fattar misstankar.

Min mamma ringde mig innan hon for iväg, och pratade i nästan två timmar. Hon var också glad och uppåt och saken är att hon "berättade" precis för mig vad hon skulle göra, men på ett sätt som ingen människa kunde begripa förrän efteråt. Det är en av orsakerna till att jag länge länge kände mig så vansinnigt arg - jag kände mig så lurad och blåst som aldrig förr. Vi t om bestämde dag för när vi skulle fika! Jag reagerade lite grann över att hon hade ett sånt oerhört behov av att "förklara" saker och ting, men det var å andra sidan inte speciellt märkvärdigt, hon var sån. På ett sätt var det bra, för hon lämnade "meddelanden" till övriga syskon som jag kunde överlämna när det stod klart vad som hade hänt, kanske ville hon skingra deras frågetecken, vad vet jag…

Lorita
12/21/07, 7:57 PM
#24

#23 det var det hon ville, hon hade sitt beslut men ändå tankar på er syskon.

Med vänlig hälsning Lorita
Sajtvärd för Konstnärer, Welshponny och Westernridning




Zebben
12/23/07, 12:20 AM
#25

#11 och 15. Jag håller med Dig helt och fullt!

[Sajberlena]
12/23/07, 11:32 AM
#26

#25

Jag tror vi är många som tänker och känner likadant, men tyvärr är det ofta lite som att "svära i kyrkan". Man får inte tala illa om människor som inte lever, man får inte döma, man måste förstå…

Men att kräva att man ska vara förstående och förlåtande för att -som det ofta heter - "de mådde ju så dåligt så de kunde inte se någon annan utväg" fungerar inte för mig. Jag och många många många efterlämnade mår också dåligt, men möts inte alltid av samma förståelse för våra reaktioner.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen - hade de rätten att lämna sina familjer är det min rätt att få vara både dömande, förbannad och oförlåtande. MEN! Det ger mig inte rätten att bli bitter! Där ligger en stor skillnad!

bosse
12/24/07, 4:59 PM
#27

#26 Det ligger mycket i det du skriver i sista stycket. Speciellt angående bitterheten.

Annons:
Upp till toppen
Annons: