12 - Uppfostran

Galen 8åring

2007-12-11 14:32 #0 av: fettmedkevlar

Jag har en kusin som är 8 år, jag själv är 10 år äldre än honom. Hans pappa råkade ut för en allvarlig olycka för ett par år sedan, och min moster(min kusins mamma) var helt knäckt. Hon lät då mina kusiner göra som dom vill, men nu har hon börjat sätta gränser för vad dom får göra och inte göra. Den äldste förstår och lyssnar på min moster, men 8åringen blir helt hysterisk och galen!

Får han inte som han vill så skriker han, slår sönder grejer, målar på väggar/dörrar& golv med vattenfast penna. Min moster har dagliga bråk med denna unga man, hon säger själv att hon är nära att bryta ihop. Dom gånger han är helt oreglerbar så brukar hon ringa mig så får jag komma dit. För min moster vet att jag ger mig inte i första taget när det gäller att visa min kusin vad som är rätt och fel.

Jag sitter barnvakt ganska ofta till honom då min moster jobbar natt på helgerna, det kan gå hur bra som helst vissa gånger och andra gånger är det rena rama helvetet! Han sparkas & slåss, skriker, kastar saker och slår sönder saker.

Då han en gång kastade mat i hela köket just för att jag sa vänligt men bestämt åt honom att han skulle sluta sparka mig i ryggen. Ungen tappade humöret och jag blev kallad en hel del ord som jag inte ens vill skriva hit. Han rusade själklart in på sitt rum och jag gick efter. Jag lyfte(LYFTE, inte slet eller något sådant) honom i köket och satte honom på stolen och sa att han skulle plocka upp maten som han slängt.

Han försökte då komma iväg från köket men jag stog som en spärr i dörröppningen. När han väl plockat upp maten så sa han förlåt och jag godtog ursäkten. Men när det var dags för honom att lägga sig så blev det hus i helvete åter igen! Han slogs, skek och sparkades. Jag hade inget annat val än att sätta mig grensle över honom tills han lugnade ner sig, vilket tog honom ca 45 minuter. Jag ljuger inte när jag säger att han var totalt hysterisk! Jag provade även kliva bort från honom, men då vart det bara värre. Till slut somnade han av utmattning och jag gick då ifrån honom.

Kan även tillägga att både jag och min moster har försökt prata med honom då han blir hysterisk, för mig kan det hjälpa 8/10 gånger. Men för min moster så hjälper det inte ett dyft.

Dom senaste gångerna jag suttit barnvakt och han har börjat tjafsa och leva om så har det räckt att fråga honom: -"Vill du börja bråka igen?". Då har han sagt nej och lyssnat på mig.

Han lyssnar aldrig på vad min moster säger, tex om han behöver klippas och hon tar med honom till frissan så går det inte. Men när jag frågar och ber honom om saker så går det hur lätt som helst.
Varför går det enkelt för mig men inte min moster?

Hur kan jag hjälpa min moster att få kontroll över honom?

Vill även säga att jag har aldrig höjt handen eller gett han ett slag.

Anmäl
2007-12-11 20:31 #1 av: MaMaMade

Vad glad jag blir när jag hör hur du ställer upp för din moster! Stort gjort! Du verkar också kunna sätta gränser trots din ungdom, det är verkligen inte det lättaste.

Jag uppfattar situationen som om killen har problem m det som hände hans pappa o mammans reaktion. Fick barnen ngn hjälp av en professionell att reda ut pappans olycka? Kanske han kände sig övergiven av mamman när hon inte orkade vara samma mamma som innan? Och att det är därför han inte bryr sig om vad hon säger nu...typ "du brydde dig inte förr o då ska du inte komma här o bry dig nu heller"...om du förstår vad jag menar.

En lekmans funderingar men det kan vara så...

Anmäl
2007-12-11 21:22 #2 av: Elisabeth-J

Jag håller med #1 och jag tror också att pojken bär en del känslor inom sig som han kanske behöver hjälp med att reda ut. Jag tror att det kan vara bra att ta kontakt med BUP så han kan få prata med någon där.

Anmäl
2007-12-11 22:51 #3 av: Ledin

uj i den ålder har dom det tuffare än vad man tror. Jag tycker som #1o2 kontakta BUP och låt han få prata ut sen kan det vara skönt om din moster oxå kan få prata ut med någon.

Anmäl
2007-12-11 23:44 #4 av: fettmedkevlar

#1 Då 8åringens pappa råkade ut för olyckan så var han inte mer än 2 år. Och han kommer själv inte ihåg någonting vad att det har hänt just pga att han var så liten då. Den äldre har fått prata med proffisionell hjälp, och han mår bra nu.

Moster har alltid varit beskyddande och visat att hon bryr sig, men just för att hon trodde det skulle hjälpa den äldsta att bearbeta det som hänt om dom fick göra lite hur dom ville. Och nu har hon då börjat sätta gränser.

Jag har funderat lite på om min kusin(8åringen) kan ha ADHD av något slag, för när han blir arg så blir han verkligen arg. Han ljuger lite hit och dit, dock inte för mig för jag har suttit och pratat med honom om att om han ljuger för mig så tappar jag förtroendet för honom och därmed kommer jag inte lita på det han säger. Men min moster ljuger han förjämnan åt. Han glömmer lätt bort saker, slarvar även bort nycklar, mössor såsom jackor/täckisar odyl. Han har även svårt att sitta still, blir rastlös och uttråkad lätt. Får han ingenting att sysselsätta sig med så klättrar han i princip på väggarna.

Sen undrar jag varför han i princip är en ängel dom gånger jag är med honom? Han lyssnar, gör som man ber om och är snäll.
Har ni några idéer varför han är så just mot mig men inte mot min moster?

Anmäl
2007-12-12 00:15 #5 av: MaMaMade

Hmm, *om* han har ett "bokstavsproblem" borde han väl uppträda likadant mot dig o alla andra el har jag fel? Vet inte, har ingen erfarenhet av sådant.

Dock vet jag att även mkt små barn kan må dåligt av saker som hänt dem el ngn/ngt i deras närhet. Som adoptivmamma har man fått sig itutat o läst mkt om separationsångest hos barn o barnhemssyndrom...många blir drabbade även om de blir bortadopterade redan som spädbarn. Vi människor är dessutom alla olika o klarar av psykiska påfrestningar olika bra.

Se till att din moster kontaktar BUP...ngt problem är det o ju fortare det blir utrett dessto bättre, både för honom o resten av familjen. Lycka till o berätta hur det går för er!

Anmäl
2007-12-12 09:19 #6 av: Elisabeth-J

#4 Även när saker händer då barnen är så små så blir det ett minne i själen efter något som man kanske inte alltid minns. Sen kan det finnas mycket tankar och känslor som han har svårt att uttrycka på rätt sätt. Jag har träffat barn som har varit med om olyckor och annat när dom har varit ännu mindre och behövt hjälp längre fram för att bearbeta det. Så för att pojken ska få rätt och bra hjälp så är våra råd något att tänka på tror jag.

Anmäl
2007-12-12 14:44 #7 av: Nordqvist

Exakt så är det för mig med min sambos småbröder.. Dom lyssnar på mig och gör som jag säger (oftast!) men dom lyssnar inte alls på sina föräldrar eller syskon eftersom dom aldrig satt gränser, utan bara skrikit på dom när dom gjort fel!

Anmäl
2007-12-12 15:41 #8 av: SusanneStromstedt

Kanske dags att prata med bup ?

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.