06 - Tonåring

Förbannade tonåringar

2008-11-28 12:49 #0 av: SusanneStromstedt

Finns det nåt som kan göra en mer förbannad än en tonåring? Min yngsta dotter ringer hem flera gånger om dagen. Antingen för att tjata om mer pengar eller för att gapa och skrika som en vettvilling. Ibland undrar jag om hon har en skruv lös....

Idag t.ex har hon ringt säkert 100 ggr för att skälla ut mig. Hon har mens och ett jävla humör på det. Fortsätter hon så här kommer jag att kasta hennes julklappar åt helvete! Hon vet hur hon ska trigga igång mig. Finns det ingen stoppknapp på eländet? Stackars den kille som hon skaffar sig, säger jag bara! Eller så hittar hon ett riktigt svin som ger henne stryk så fort hon öppnar den lilla gapiga käften, för hon har inte vett till att tiga. Hon hörs över hela nejden när hon är hemma på helgerna och är på dåligt, humör. Ni kan inte ana så skönt det är att hon är i studentlyan åtta mil härifrån, om vardagarna. Men hon kommer ändå åt mig! Genom att ringa och terra mig varendaste jävla dag! Jag har tagit fram numret till föräldrarnas hjälptelefon. Jag behöver hjälp med att hantera den lilla äckliga skräcködlan innan jag måste ta in på psyket...

Det är mitt yngsta barn det gäller, men fy fan för henne....Man orkar inte hur mycket som helst som mamma, trots att alla säger:

-  Jodå, det där kommer snart att lugna ner sig.

De skulle bara vara med om hennes utbrott, så hade de inget att säga sen. I 16år har hon gapat och skrikit...jag ser inget slut på eländet. Jag är helt slut i nerverna! Och att fira jul med denna madame. Jag går nog och drar nåt gammalt över mig ute i vedboden!   

Hon gör verkligen livet till pest!

 

Anmäl
2008-11-28 15:26 #1 av: Annette

Hur arg jag än blir på mina barn kommer jag aldrig publicera något som ovanstående på nätet.


Anmäl
2008-11-28 15:43 #2 av: spindelfot

Hennes inlägg är antagligen skrivet under stor press och stress, i vredesmod. Det kan vara jättejobbigt hemma hos vissa och folk kan bli arga.

Jag förstår att du inte håller med henne men jag tycker att ett sådant svar - är lika oempatiskt som du anser henne vara. Den stressen som du känner i dina sämsta stunder kanske inte ens är i närheten av vad hon känner varje dag? Det är svårt att se klart då.

Anmäl
2008-11-28 15:58 #3 av: Annette

Jag tänker mer på dottern, som kanske hittar detta inlägg. Att skriva på nätet är som att rista i sten. Oempatisk som du anser mig vara.


Anmäl
2008-11-28 16:42 #4 av: kitty

jag antar att du, Anette, inte har några barn i tonåren?

intre jag heller, därför kan jag inte sätta mig in

 

det låter inte som ett kanontrevligt inlägg, men, jag tycker att det är ett sånt himla hyscch hysch om att vara arg på sina barn ( barn är inte kosntanta änglar, inte dom jag träffat och inte mitt eget heller för den delen)

man ska alltid älska dom, vilket man gör, men ingen stöttar en mamma när hon känner som personen i första inlägget . man får lov att tycka att ens barn är en skräcködla, vara arg och förbannad

jag tycker istället att man borde försöka stötta dessa personer ( även mamamor kan gå sönder och inte orka mer) istället för att bete sig som en supermamma vars barn aldrig är jobbiga.

Jag hoppas det löser sig för dig och att du hittar någon att ventilera med, kan tyvärr inget om tonåringar.

 

många kramar hemmifrån oss

Anmäl
2008-11-28 16:47 #5 av: Annette

Så ni tycker det låter vackert att kalla sina barn för "äckliga skräcködla"? Det tycker inte jag. Hur tror ni barnet ifråga känner sig om hon läser inlägget?

Mina barn är 11½ resp 8½ år så tonåren närmar sig.


Anmäl
2008-11-28 17:05 #6 av: kitty

jag tror inte barnet känner sig speciellt glad över att bli kallad detta. men samtidigt, ska man inte får känna frustration och aggression mot sina barn? ska barn få behandla sina föräldrar precis hur som helst och det enda man gör är att tiga och tycka " oj va du var jobbig".

människan känner så och då ska hon få göra det

 

fråga henens dotter vad hon kallar sin mama, säkert på samma nivå som skräcködla. Sedan är man inte långt ifrån vuxen ålder som 16åring. man är inte vuxen, men ändock mer vuxen än barn . .

hjälp henne istället för att dömma. Man kan inte uttala sig om man inte levt hennes liv med dottern i 16 år. .

Anmäl
2008-11-28 17:11 #7 av: Annette

Hur tror ni att dottern skall lära sig att använda ett vårdat språk om inte modern gör det?

 


Anmäl
2008-11-28 17:15 #8 av: kitty

frågan var ju om mamman började att använda detta språket före sin dotter? vem säger att hon talar till sin dotter på det här sättet? barn.ifoksu kanske är hennes ventil och här kritiserar vi istället för att ge henne det stöd och den hjälp hon ber om

alla tänker alltid på barnen, vilket är bra, men föräldrarna dÅ?

 

jag tycker istället för att kritisera ( vilket många är väldgt bra på) borde istället någon erbjuda sig att prata med henne. hon ber ju praktiskt taget om hjälp, föräldratelefonen hjälper inte.

ge henne råd istället för att kritisera.

Jag kan tyvärr inte då jag har en dotter på 4 månader . .

Anmäl
2008-11-28 19:57 #9 av: Rocktjejen

Min första reaktion var i stil med anette men sen så läste jag det en gång till och uppfattade det som att det var en arg och stressad mamma som behövde ventilera sig lite här..med all rätt tycker jag också då ens barn kan göra en "galen" till tusen..när det har hoppat fula grodor ur min mun till min då tonåriga dotter så bad jag alltid om förlåtelse efteråt och berättade varför jag sa som jag sa,och det var ju så att man var så upprörd,ledsen och arg med en obstinat tonåring..Fast man har ju sina gränser också förstås vad man säger..iaf jag..Idag har vi ett jätte bra förhållande till varandra då hon nu även är nybliven mamma också..

 

 

 

varma hälsningar Eva

 

 

 

 

Varma kramar Eva

Anmäl
2008-11-28 20:07 #10 av: StefanW

Även om man skriver i affekt så bör man tänka en gång till innan man publicerar sitt inlägg. Det finns andra kraftutryck som t.ex. olika smilys att ta till om man vill förmedla en känsla. Svordomar kan man utelämna, då vi har ett rikt språk att ösa ur. Jag skulle inte skriva något sådant om mina egna barn, men om andras ungar kanske! 

Stefan - Modellbyggare

 

Anmäl
2008-11-28 20:28 #11 av: SweGizmo

Detta låter nästan som min sambos lillasyster:/ hon är prcis likadan, hon är här varannan helg eftersom vi bor i min sambos pappas lägenhet.. vi försöker söka eget men det går trögt:P så vi lider varannan helg med min sambos pappa och min sambos 2 småsyrror på 12 och 14 (snart 15 år).

hon skriker, svär och kallas sin pappa diverse fula saker som jag inte ens skulle våga kalla mina föräldrar även fast dem hade gett mej spö eller vad fan som helst. pappan säger inte ett skit och ger henne inga bestraffningar:/ så It's keep going....

mej har hon stulit ifrån, allt från pengar, smink, kläder och till occh med SKOSNÖREN:O hon nekar såklart och föräldrarna är så konflikträdda:(

 

Anmäl
2008-11-28 21:47 #12 av: SusanneStromstedt

Hej allihop!

Jag skrev detta för att avreagera mig och för att se om det bara är jag som är utsatt för såna här saker...Alla verkar ha de så bra med sina underbara tonåringar. Ingen verkar ha det särskilt svårt hemma. De som inte har erfarenhet av en besvärlig och stökig tonåring kan inte sätta sig in i hur vi har det här. Det är bråk om pengar och höga telefonräkningar. Hon spelar ut mig och sambon mot varandra så mycket hon bara kan,  om hon inte får sin vilja igenom. Hon skriker rakt upp i huvudena på oss för att provocera.. Ja, jag är under stor press. Är det så svårt att först?

 Det skulle vara skönt om hon för en gångs skull ville lyssna på oss när vi försöker prata med henne. Vill inte lyssna på gubbjäveln och kärringjäveln, säger hon.

#11

Jag tycker synd om er. Jag ringde föräldratelefonen idag och fick prata ut med en förstående tonårsmamma. Hennes råd var att jag skulle försöka stå ut, för det kommer att ge med sig till sist. Sen kanske jag har en supergullig tonårstjej som uppför sig som folk. Kanske ni också ska ringa dit. De är jättebra att prata med.

Nu vet jag att jag är mobbad av mitt eget barn och hon förstår inte det själv ännu. Men när hormonerna lugnar sig börjar hon förhoppningsvis tänka till...

Anmäl
2008-11-28 22:11 #13 av: parisjetaime

Mitt tips är att du bara låter det rinna av dig. Att du är där för henne när hon söker kontakt och inte ifrågasätter även om du blir förvånad över personlighetsförändringen. Ta dig tid att vara lugn och förklara för henne att hon inte kan bete sig si och så för att "...."

Ibland kan ilskan vara det lättaste sättet att söka kontakt på om man har svårt för det.

Precis sådär skulle jag vilja att mina föräldrar bemötte mig.

Att också diskutera fram en lösning tillsammans så att hon känner sig delaktig för, som någon sa, så är hon nästan vuxen och vill nog hemskt gärna bli behandlat som en, även om hon kanske inte beter sig så.

Det är nog också viktigt att du inte "gaddar ihop" dig med sambon emot henne, då kommer det nog tyvärr bara bli ännu värre.

Lycka till!

 

Anmäl
2008-11-28 23:03 #14 av: SusanneStromstedt

#13

Tack för ditt råd / Kram

 

Anmäl
2008-11-28 23:38 #15 av: MagicPaws

#0 Förstår att det inte kan vara lätt med tonåringar...
Var inte länge sen jag var tonåring, och jag var INGEN ängel... och nog gjorde jag mig förtjänat att bli kallad både det ena och det andra av min mamma även om hon aldrig gjorde det så jag hörde det men ändå.

Jag förstår att du behöver ventilera och visst man "kan" vårda språket men när man ventilerar så räcker inte det alltid till. Jag är inte mamma så jag vet inte, men en sak är jag säker på att även om man alltid älskar sina barn så tycker man inte alltid om dom... och personligen ser jag inget fel i det, samma är det ju för barn/tonåringar om sina föräldrar.

Och personligen tycker jag det är bättre att du ventilerar här än mot din dotter...

Hoppas din dotters hormoner lugnar sig lite snart!
*Tröstkram*

Anmäl
2008-11-28 23:43 #16 av: Susanne

# 0, mycket bra skrivet.
Hade du inte skrivit med "fula ord" hade allvaret i frågan försvunnit helt.
Jag har inte något bra råd men jag hoppas innerligt att det löser sig för er innom en snar framtid.
Bara för att man använder sig av ett sämre språk mellan varven betyder inte att man är mindre vetande eller i det här fallet älskar sitt barn mindre.
Att använda sig av kraftord är ett bra sätt att släppa på trycket vilket i sin tur gör att man orkar vara snäll och trevlig trots att man egentligen vill be någon dra dit pepparn växer.
Alla människor har olika sätt att släppa på trycket och det måste vi alla respektera vare sig vi vill eller inte.
Att vara präktig och hela tiden stryka medhårs får bara skiten att äta upp en inifrån och man slutar som en bitter surkärring som bara gnäller på allt och alla jämt.

Susanne Glad

Anmäl
2008-11-29 13:20 #17 av: magma

#0: När jag läser ditt inlägg och hur du formulerat dig, så får jag intrycket att främst du men förstås även hela relationen med din dotter är på väg att krisa rejält. Kan du/ni inte få hjälp av BUP?

Dessutom så funderar jag på om ni någonsin övervägt om hon har någon form av bokstavsdiagnos eller dylikt? Om hon varit så besvärlig som du beskriver i hela sitt liv, så måste hon dels haft det jättejobbigt både med sig själv och även med relationer till andra människor. Om du har haft- och har- det jobbigt så kan du lugnt räkna med att också din dotter lider och behöver hjälp. Och om hon redan har fått någon form av diagnos så hoppas jag att hon har fått hjälp- medicinering, samtalsterapi eller dylikt?

När man inte ser någon utväg så är det endast fysiskt eller verbalt våld som återstår, och din dotter har ännu inte den livserfarenhet som behövs för att kunna lösa rävsaxen hon satt er alla i. Det kanske är därför hon skriker och svär istället för att föra ett normalt samtal? Det jag personligen skulle försöka göra är att sätta mig ner i lugn och ro och tänka, gärna din sambo/man och med penna och papper och "brainstorma"- och sedan försöka sila fram det som verkar som de bästa lösningarna.

Allt detta du kanske redan gjort, eller redan har förkastat. Men jag skriver bara vad jag själv skulle försöka med: att tydligt upplysa om vad hon får göra i relationen med dig, hellre än vad hon inte får göra. T.ex att hon gärna får ringa dig om hon talar normalt och använder ett vårdat språk. (Och låt henne förstå när du säger detta, att du ser fram emot att tala med henne, och väldigt gärna vill att hon ringer.)

Om du inte tror att det går att föra ett samtal med henne "live" så skicka ett brev, och tala om att hon ska tala om för dig när hon läst det och att hon accepterar villkoren. (Om du tror att det behövs så går det att skicka ett rekommenderat brev då brevet lämnas i handen till henne.)

Om hon sedan ringer och skriker och svär så lägger du på luren. Igen och igen, tills det går fram att det enda sättet för henne att få tala med dig eller andra i familjen är att hon följer reglerna du bestämt. Samma nivå bör gälla för att få umgås med dig och familjen, så upplys henne om att du ser fram emot att fira jul med henne- men att samma villkor gäller där. Dvs att om hon vill komma hem och fira jul med er, hälsa på under helgerna osv så är villkoret detsamma som vid telefonsamtalen. Och om det överträds så får hon gå ut ur huset alternativt åka hem till sig igen. (Och hon ska gå med på villkoren innan hon kommer hem.)

Självklart kan alla bli arga, gapa och skrika. Men när det sättet att interagera blir regel snarare än undantag, så behöver något verkligen göras! När hon väl blir arg och högljudd så är det är upp till er vuxna att avgöra om hon reagerar logiskt, eller om ilskan är obefogad. Och även om hon höjer rösten och blir arg, så bör fortfarande regeln om att inte nedvärdera, svära och kalla er fula, nedsättande namn gälla. (Då förutsätter jag att ni vuxna föregår med ett gott exempel vad gället språket.)

Du ska absolut inte fortsätta som nu! Ingen förtjänar att trampas på eller bli en "bitter surkärring", alla har bara ett liv som det vore synd att slösa bort på tröstlösa, infekterade konflikter. Du förtjänar lugn och ro, din dotter förtjänar en kärleksfull relation med sin mamma. Lycka till, hur du än agerar för att lösa detta!

Anmäl
2008-11-29 13:21 #18 av: magma

Hjälp vad långt det blev...Förvånad Ursäkta!!

Anmäl
2008-11-29 19:26 #19 av: SusanneStromstedt

#18

Tack...Ja, vi har pratat med läkare sen hon var liten, men de säger bara att det inte finns några som helst symptom på att hon skulle vara ett bokstavsbarn, att det bara är hon som har dåligt självförtroende m.m.. Jag har lyckats få henne att gå och prata med skolsköterska och kurator på skolan och kanske de upptäcker något som ingen läkare sett...

 

Anmäl
2008-12-01 10:18 #20 av: AlbaStiffler

Om det nu är telefonsamtalen som är en stor del av problemet, måste du svara då da? Säg åt henne att bara ringa om det verkligen är något viktigt och lägg på luren om det inte är viktigt eller om det går överstyr... Annars låter det ju som lite terror av din dotter.

Samma sak gäller väl hemma, lämna rummet och be henne coola ner om hon inte har något vettigt att säga. Ge inte näring på hennes bråk och gnäll. Är det inte en vuxen diskussion så behöver ni inte ha den, hon är ju nu gammal nog att kunna prata som en vettig människa, även om hon är frustrerad och arg eller har hormorer som spökar. ;-)

Anmäl
2008-12-02 17:02 #21 av: SusanneStromstedt

#20

Tro mig, vi försöker verkligen undvika henne när hon har det humöret. Nu har hon en kille och humöret har lättat på henne för ett tag. Vi hoppas att hon lugnar sig snart. Tack för alla råd ni snälla människor/ Kram

Anmäl
2008-12-02 22:58 #22 av: Kurran

Varje familj och varje individ är unik men lite kan man ändå generalisera. När man har tonåringar som håller på att knäcka en så är det bra att ha i minnet att måste inta den vuxnes roll: Aldrig svara med samma mynt, orka säga nej åt någon befängd idé 100 gånger samma eftermiddag utan att tappa humöret, om tonåringen absolut vill något som inte är lämpligt ska man ge ett alternativ som innefattar att man aktivt deltar själv mm.

Har man hamnat i onda cirklar är det svårt och drygt att bryta dem men se till att man som mamma också försöker se att man kan vara en bidragande orsak själv till en uppkommen situation inte nödvändigtvis är det.

Egentligen behövs barnledighet när barnen är tonåringar så att man har kraft till att möta dem och har tid att prioritera dem före annat.

Det kan hända så mycket så plötsligt som i värsta fall innebär att tonåringen bryter kontakten helt med sin familj. Det har hänt mig trots att inga konflikter fanns och att vederbörande hade kommit förbi de jobbiga åren och nu har jag i princip inte sett henne på fem år. Jag känner till flera liknande fall och en gemensam nämnare är att det är någon pojkväns föräldrar som åtar sig rollen att hjälpa flickan. En del av hjälpen består i att flickan erbjuds att bo hos pojkvänsfamiljen så att hon inte behöver ha med sina anhöriga att göra.

Det är alltid så lätt att ha åsikter om vad någon annan bör eller ska göra men är man slut så är man och det minsta man behöver är påpaknden om sina egna brister. Det mqan behöver är att bli trodd att man är slut, att ha någon som inte ifrågasätter det man känner och upplever.

Dra ner på julklappsantalet, dra ner på julfirandet över huvud taget så att du orkar.

Som alla andra mammor inkl mig, har du förstås gjort massor av misstag med dina barn men försök att bita ihop. Kanske klarar hon inte riktigt av att bo på egen hand än? Ett litet råd som jag praktiserat när det varit jobbigt: När du gått och lagt dig på kvällen bestäm då för att tänka på fem-tio goda saker, egenskaper om flickan men det måste vara nya varje dag. Kanske ringde hon inte riktigt lika många gånger idag som senaste veckan, hon är kanske jätteduktig på något mm. Alla har vi några goda sidor.

Anmäl
2008-12-13 20:49 #23 av: parsley

Fungerar det med gränssättning, dvs "jag pratar inte med dig om du inte pratar i normal samtalston". Punkt slut. Lägg på luren och svara inte på en stund om hon ringer.

Ang pengar. Vilka pengar har hon att röra sig med? Vad ska dom räcka till? Klarar hon av att planera sin ekonomi, åtminstone lite grand? Eller behöver hon hjälp med att hantera ekonomin? Du har x kronor och de ska räcka till det och det och det.

Anmäl
2008-12-13 21:21 #24 av: Susanne

Glöm aldrig bort att alltid säga Hej då, innan du lägger på luren, hur förbannad du än må vara.

Susanne Glad

Anmäl
2008-12-15 19:15 #25 av: Loove

#0

 

vill bara med detta inlägg ge dig en stor kram...du är itne ensam. Tror att många många med tonårsdöttrar har det likadant. Det är en övergångsperiod.

För mig så var det så att min dotter flyttade till sin pappa 18 mil bort. Hu! vilket nederlag det var för mig känslomässigt. Pappan har aldrig ställt upp tidigare.

Vi har det lugnt och skönt hemma nu och man märker att många gått på tå. (Det är 4 andra tonnåringar i vårt hem)

Försök bara att inte lägga skulden på dig själv. Jag har jättesvårt för det och känner mig som en totalt värdelös mamma tidvis.

kram

Anmäl
2008-12-16 00:37 #26 av: exitingsvillemo

usch, jag mår dåligt när jag läser vad ni skriver. Har alltid haft ett mycket bra förhållande till min mamma själv, ömsesidig respekt och kärlek. Har väl heller aldrig varit "den vilda tonåringen".

Min största rädsla nu när jag läser om era problem, är att min son och jag kommer att splittras när han blir tonåring. Att han bestämmer sig för att börja "mobba" mig e.d.

Mardröm skulle det vara.

Kram på er alla

Anmäl
2009-01-28 17:12 #27 av: krufix

Om jag var din dotter, skulle huset ta helvete. Inte FAN vill man som tonåring läsa att ens egen morsa klagar på en, önskar att man hitta sig en kille som slår en på käften. Vad har du för jävla relation till dina barn?!

Anmäl
2009-01-29 07:38 #28 av: [mia-38]

Jag förstår TS det hon skrivit. Hennes dotter hade säkert ringt precis och skällt på henne utan anledning. Och jag vet hur galet arg man kan bli på sina tonåringar.
Jag har själv en son på 17 år som jag kan bli galen på ibland.
Man är så psykiskt slut i nerverna att man ibland inte vet vad man ska ta sej till. Speciellt om man sedan är ensam om det. Om inte pappan tar sitt ansvar.

Medarbetare på OF och Cancer.

Anmäl
2009-01-29 15:52 #29 av: skuggspel

#0

Hej Susanne.
Jag har själv ingen tonåring men jag var en skräcködla som ung. Jag hade låg självkänsla, var själdestruktiv och en katastrof i relationen till mina närmaste. Tillslut fungerade inga relationer. Bytte pojkvänner på löpande band för att någon skulle fylla det svarta hålet i magen, säga att de älskade mig när jag inte hade förmågan att älska migsjälv. Inget gott kommer av detta.

Det vi som familj och jag som tonåring hade behövt så mycket tidigare var hjälp utifrån. Kanske i någon av de perioder då jag mådde bättre och var lättare att nå.
Vi blev nog "hemmablinda" allihop och hade svårt att se våra egna delar.

Jag önskar ingen mamma det min mamma fick gå igenom.Skäms

När jag fullkomligt föll igenom i ett narkotikamissbruk hade varningssignalerna funnits där länge. Jag fick en behandling och min familj fick hjälp i ett anhörigprogram. Idag har vi en otroligt fin relation, vi hörs nästan varje dag och bråkar aldrig.

Jag vill inte vara förmäten och tro att jag vet något om er familj, er relation eller er eller er dotters framtid, jag vill bara säga vad jag tror skulle hjälpt oss.

Familjeterapi eller någon annan form av terapi. Kanske KBT.

Nu när det går ganska bra? Att våga släppa in en utomstående som kan se med friska ögon på en infekterad relation.  Någon ingen riktigt vågar skrika åt och någon som är lättare att lyssna på än de som står en närmast.

Jag önskar er all lycka till och dig all styrka att kunna vara den bästa mamman du kan vara även när din dotter mår (och då är) som värst.

/ Sanna

 

Anmäl
2009-03-10 14:33 #30 av: SusanneStromstedt

Hej alla! Jag säger numera hejdå och lägger på luren när hon sätter igång med terrorn. Jag svarar inte alla gånger när hon ringer heller, men får stå till svars nästa jag jag svarar, för att jag inte lyfte på luren när hon ringde. Men vi skrattar numera när hon ringer, och säger: Nu är terroristen på G..

Riktigt befriande, ha ha ha  Skrattande

Anmäl
2009-03-10 15:02 #31 av: sandra1977

skönt att det har lugnat sig lite..nu kan det bara bli bättre!!Glad

Anmäl
2009-03-12 19:11 #32 av: MagicPaws

#30 hehe precis så dom ska tas :) Kram

Anmäl
2009-03-12 23:37 #33 av: FerretCrow

Jag jag håller med vissa här om att vissa saker du skrev var lite väl starka ord. visst har man rätt att blir frustrerad på sina barn men hoppas att dom får en partner som misshandlar dom är lite väl starkt. men bästa är nog som många säger att bara lägga på då hon sätter igång och ignorera det tills hon lugnat ner sig. men skönt att det blivigt bättre =)

Sajtvärd för Worldofwarcraft.ifokus

Anmäl
2009-04-03 14:10 #34 av: Chaminda

Har du frågat henne hur HON mår?

Problemet med dagens ungdomar är inte att de inte kan bete sig eller att det numera finns bokstavskombinationer som bekräftar deras beteenden.. nej... problemet är att vuxna inte lyssnar på sina barn.

Jag har tidigare jobbat som fritidsledare och jag mötte "trasiga" ungdomar dagligen som faktiskt bara ville att nån vuxen skulle sitta ner en stund med dom och LYSSNA på hur de mår. Inte säga vad eller hur de ska göra.

Därmed intet sagt att ungdomar får säga och göra som dom vill gentemot sina förmyndare. Men för att komma till en lösning så måste man börja vid roten av problemet och det kan faktiskt vara något så enkelt som att bara lyssna lite ibland. 

Å hur arg man än är så får man inte glömma hur mycket man faktiskt älskar varandra för det gör man i en familj innerst inne! (sen får folk säga vad de vill)

Jag har själv en syster som visserligen kommit ur tonåren nu men som också hade sina humörsvängningar. Inte har jag någonsin älskat henne mindre för det!

Men som förälder gäller det att vara stark och sätta en gräns från början och med det språket du använder i ditt inlägg förstår jag vilket språk du och din dotter har gentemot varandra.

Och att du blir förbannad är helt ok och det bevisar ju faktiskt att du bryr dig och att hon ringer dig så mycket på en dag är väl inte negativt. Hon vill ju prata med sin mamma!! Spelar ingen roll vad hon vill prata om!! Många tonårsföräldrar har ju istället problem med att deras barn INTE vill prata med dom...

Se vad du har och jobba utefter det så är jag övertygad om att det kommer att ordna sig men vad du än gör så GE INTE UPP PÅ DITT BARN!!  Det är det finaste du har.

Mvh: Andreas

Anmäl
2009-04-03 15:44 #35 av: elyse

#34 Bra skrivet. Men är man tonåring så är man också gammal nog att själv söka upp någon som har som jobb att lyssna, t.ex. en skolkurator, någon på ungdomsmottagningen etc och inte gå omkring och vänta på att någon ska ta tag i saken åt ungdomen. 

Anmäl
2009-04-04 03:14 #36 av: MIRJAMI

Inte lätt att vara en mamma för en tonåring. Man har ju varit tonåring själv ochså en gång i tiden. Nu var jag en rätt så lung sådan men hade en komppis som kallade sin mamma bla. för hora m.m Hennes mamma var ensam med henne. Fattar inte alltid hur hon stog ut med det hela. Sedan märkte jag även att min komppis inte mådde bra. Tror att hennes mamma försökte så gott hon kunde.

Jag blev slagen hemma ända sedan jag var liten. När jag 15 år tog min pappa tag i håret på mig. Då tog jag tag i hans hår...och efter det lovar jag att han inte rörde mig. Det var sista gången. Sedan skulle jag alldrig vågat kalla mina föräldrar för en massa fula saker.

Märker att det blir mer och mer vanligt att man kallar sina föräldrar/andra vuxna för en massa fula saker. Ser bara här ute på tonåringarna. Förstår att en tonårsföräldrer inte har det lätt om det råkar vara en tonåring som är jobbig. Märker på min store son att när han är i farten vet jag inte ibland vad jag ska ta mig till. Brukar säga till han...nej nu lägger du av. Han är en expert på att tjata till sig saker och speciellt då han ser att jag är upptagen.... Alla barn är ju olika precis som vi föräldrar. Alla gör vi nog så gott vi kan. Sedan är det ju tur att tonåren går förbi efter ett tag.

Vill ge styrke kramar till er alla tonårsföräldrar.....en dag kommer jag behöva den själv!!

Anmäl
2009-04-05 04:22 #37 av: Eija

Oj va starka ord som var skrivet, fast för många tonårsföräldrar är detta just vad man många ggr kanske tänker fast man inte sätter ord på dom tankarna....

Sen är det ju att uppfostran har ändrat attityd, och i o med det blir det även mycket mer lättare att aggressioner visas i alla situationer...

En annan skulle inte vågat säga ett knäpp till sina föräldrar....ve o fasa.....det hade man nog inte ens överlevt....jag fostrades med mycket mycket stryk....och det var ju inte någon lösning heller...

Att fostra barn är det svåraste i ens liv, för det finns inga böcker att följa egentligen, för alla är vi så olika och tolkar så olika på vad som sägs....Jag har 3 barn och alla är vuxna idag, och ingen var lik den andra....förutom då att den äldsta o den yngsta hade mycket lika temprament....

Mellan dom skilljde det 15 år, så när lilltjejen kom igång med sina trotsperioder så hade jag ju lärt mig av grabbarna, så metoden blev lite annorlunda....

Det som var absolut det viktigaste, det var att alltid tala om varför dom fick ett "NEJ", då förstod dom bättre....och sen var jag väldigt noga med att ge beröm när dom hade gjort något bra....även det minsta lilla....och ansvar är en viktig bit, då känner dom att dom är betydelsefulla.....

Jag skriver även som andra här , att tiden är med dig.....det kommer att bli lugnare framöver, och jag såg att du hade redan märkt en liten skillnad eftersom du inte svarar....då hinner tjejen lugna ner sig till nästa gång och då blir det inte lika turbulent....

Lycka till med din tonåring, men lova mig att du visar kärlek till henne för så himla elak kan jag inte tro att hon är egentligen....även om du kunde känna att du hade lust att strypa henne ibland....så är hon ju ditt kött o blod och minns den lilla goa bäbisen hon en gång var....

Styrkekramar från mig

Eija

Anmäl
2009-04-05 10:34 #38 av: FerretCrow

#34 kanon bra skrivet

#35 man kan absolute inte lägga det ansvaret på barnet. vissa kanske känner att dom enbart kan prata med sina föräldrar av olika andledningare...

Sajtvärd för Worldofwarcraft.ifokus

Anmäl
2009-04-07 14:13 #39 av: carmas

När jag var jobbig tog min mamma bort min data och min telefon,eftersom ett det är de en tonåring är beroende av, hade en jädrans effekt på mig, och blev mycket bra tillslut..

Anmäl
2009-04-11 22:40 #40 av: fisken-linus

det måsta vara min jonna du pratar om hon är 16 och gapar och skiker och är en fruktansvärd........... jävla ungar jag hoppas att dom har ett bra minne och blir jävligt normala snart

Anmäl
2009-04-16 21:30 #41 av: Kisemisen

Du verkar inte vara så sträng tillbaka eftersom hon fortsätter.

Säg till henne också eftersom hon inte vet själv hur jobbig hon är..

 

Tro mig, jag är också tonåring.

Anmäl
2009-05-04 23:46 #42 av: Tussebus

Jag var väl inte världens bästa tonåring jag heller: minns en gång då jag och min mamma riktigt kom i luven på varandra. Minns inte riktigt hur det började men det slutade med att jag kastade en tekopp mot dörren, den gick sönder o hon fick en flisa i pannan och började blöda. Det var nog första o sista ordentliga bråket med henne...

Anmäl
2009-05-06 00:21 #43 av: Skruttan-1

Jag var en tonåring som fanns i stallet med min bästis, visst hitta vi på saker men jag var rätt så snäll mot mamma iaf. Därimot var jag osams med min syste på 1 år äldra ofta för allt, hon var ett tjatigt monster som tjata om allt på alla. Sams några dagar sen rann det över så var vi igång, nu mera är vi mycket goda vänner blev det när vi flytta hemmifrån. Då slapp jag hennes tjat o kunde isl njuta av den fina person hon är :) Vi tjejer har mycket hormoner som bara bubblar inom oss det får vi tänka på som tångåring är det tufft men ska vara snygg duktig o ha saker för skryta o höja sin status. Jag hade igen häst,ful killmoppe och inte de snyggaste kläderna men systrar som hade snygga kläder man kunde "låna" om man skulle ut.

Anmäl
2009-05-12 02:11 #44 av: [marion69]

#1 hm du får nog vara lite mer förstående än så Å båda partners vägar.

Det är inte lätt att förstå en tonåring. Det är inte lätt för en tonåring att förstå en  förälder, speciellt om man själv haft problem under uppväxten.

En sak är säker. Barn lyssnar inte. Dom GÖR vad mamma och pappa gör. Men blir du en förebild, handlingsmässigt, så får dom sig en funderare.

För oavsett om hon /han vill eller inte, så är mamma och pappa en förebild. Mammor och pappor snackar ganska mycket.....

Men vad dom gör är en annan sak. Dom tar efter dig i handling.

 

varför heter det annars... en sådan mor, en sådan dotter

eller

en sådan far, en sådan son?

Sajtvärd för TONÅRINGAR och SVAMP och BÅTLIV och medarbetare på Övernaturligt.

 

VÄLKOMMEN!

Anmäl
2009-05-12 02:29 #45 av: [marion69]

#0 Jag förstår dig.. det är inte lätt. Man är ju ingen supermamma.

 Jag har varit där också,. nära nervsammanbrott. Men du ska inte behöva hantera detta ensam.  Du kan hjälpa någon annan också med detta du går igenom som är i samma sits.. har samma känslor av hopplöshet.

Jag vet ju att det enda du egentligen känner är att du älskar henne, MEN att du inte klarar av henne.

 Speciellt inte om du har andra barn att ta hand om som är yngre än hon.

Jag tycker du varit ärlig och rak i ditt sätt att tala ut om din frustration. Barn lär sig fort (tonåringar) att uttnyttja detta... när du är svag och inte har krafter kvar.

Det hjälper aldrig att bli arg.. utan ta ett djupt andetag och tänk rationellt och logisk när det blir för jobbigt.

Sajtvärd för TONÅRINGAR och SVAMP och BÅTLIV och medarbetare på Övernaturligt.

 

VÄLKOMMEN!

Anmäl
2009-08-13 03:20 #46 av: tattooed

Det är JOBBIGT med tonåringar, tänk alla känslor som sprätter i kroppen, hormoner hit å dit..

Det är nått alla föräldrar går igenom, själv har jag 5 barn som jag älskar högt även om de kallar mig och sina syskon för ( ursäkta att jag skriver orden här) HORA;FETTO;SKABB;BÖGJÄVUL;SKATA mm mm.

Jag vaknar var morgon med dessa ord, jag försöker prata med dem och förklara att vi blir sårade när de säger dessa grymma ord..

Jag har en 5 årig dotter som är en riktig fjortis, men ack va go hon är för det mesta..

Jag har dragit in både det ena och det andra för mina "trevliga" tonåringar men jag kan ärligt talat säga att det hjälper inte ett dugg..

Men när mina tonåringar är lugna och det går att prata med dem så säger de att de själva lider av sitt beteende, de vill inte vara så mot oss, det är presis som om de ej kan kontrollera sig själva!!

Många ifrågasätter hur jag orkar.. Men hallå det är väl klart att jag oxå har stunder då jag bara vill ge dem en spark i rumpan å ut med dem, men jag kan alltid gå tillbaka å se hur jag var som tonåring, jag ber ofta mina föräldrar om ursäkt för att jag var så rutten mot dem, jag vet att de stod ut för att de älskade mig och det är det som ger mig styrka när det gäller mina barn, jag älskar dem å jag VET att denna period kommer gå över..

Jag kan säga att det fortfarande är tabu att ärligt säga att barnen ibland är pest och pina..

Min barnmorska sa att 90% av alla föräldrar tänker att de skulle kunna ta barnen och slänga dem i väggen, men de vågar inte säga det öppet för då skulle de ju kunna bli dömda som kassa föräldrar..

Och hur många av dessa föräldrar gör slag i saken???? inte många för kärleken till sina barn är starkare än nått annat..

Jag kan va en såkallad stöttepelare till dig, hör gärna av dig om du känner för att spotta och fräsa å spy galla över din situation, jag sitter där oxå och jag vet vad jag snackar om och jag DÖMMER dig inte som många andra här gör tyvärr..

Sänder dig en stöttekram =)

Anmäl
2009-08-13 17:15 #47 av: Fjarken1

men hallå?  Om dottern säger dumma saker till modern, så ska la inte modern vara lika "omogen" som dottern och bete sig likadant, elr?

Jag är själv i tonåren och om jag skulle se min mamma skriva såhär om mig, så skulle jag ha blivit så in i helvetes j*vla besviken så de finns inte. Det finns inte ord för vad jag skulle gjort elr sagt.

En 16 åring vet inte vilka ord man ska andvända sig utav, men mamman vet mkt väl de. för hon är vuxen.

Alla får tycka vad dom vill men, min åsikt är att: så som du har skrivit till din dotter, så gör/skriver man bara inte.

För innerst inne så älskar man sitt barn över allt annat, hur j*vliga dom än är. Och tvärtom, även fast det inte verkar så.  

Kram Elin 

Anmäl
2009-08-13 18:45 #48 av: [marion69]

Ja det är mamma/pappa som måste vara mer tålmodig än barnet och föregå med gott exempel, men det är inte så lätt alla gånger...

Men respekt för varandra är ju jätteviktigt. Det gäller att hitta respekten i förhållandet till varandra, då går allt mycket lättare i kommunikationen.

Många föräldrar av idag har haft föräldrar som skrikit, gapat och bråkat och sin tur tar man beteendet med sig till den familj man själv skapar. Men det går att sätta stopp för beteendet, bara man är medveten om problemet.

Sajtvärd för TONÅRINGAR och SVAMP och BÅTLIV och medarbetare på Övernaturligt.

 

VÄLKOMMEN!

Anmäl
2009-08-14 03:23 #49 av: Kisemisen

Nu skriver jag igen här och innan när jag svarade så läste jag nog inte igenom inlägget riktigt och/eller så brydde jag mig inte.
Men även om jag hade varit riktigt sur på något/någon så hade jag aldrig kunnat kalla någon äckliga ödla och speciellt inte ens eget barn?
Hur arg och stressad du än var så var det otroligt elakt skrivit och hade min mamma kallat mig äckliga skräcködla på INTERNET? inför väldigt många människor, ja då hade jag aldrig kunnat förlåta henne.
Är det verkligen en tonåringsdröm att bli kallad äcklig skräcködla av sin mamma?

Hon måste ju ha haft det svårt för tonåringar brukar må dåligt med alla hormoner i kroppen och allt som händer runt om kring (jag är själv tonåring, tro mig) även alla som inte har några tonårs-barn har själva varit tonåringar och ni vet väl hur det är med pojkvänner/flickvänner&kompisar, sprit, alkohol och skolan minst sagt. Allt din dotter behöver/behövde var ett stöd av sin familj men det verkar hon ju inte direkt ha fått eftersom hon mådde så pass dåligt. Och som du, #0, skrev senare så har det lugnat sig när hon skaffade pojkvän, kanske blev det så att han började stötta henne och hon mådde bra igen, det var de som gjorde att hon kanske blev lite gladare.

Snälla, alla som säger att ni förstår hur hon känner, att ni mår dåligt över hur erat barn håller på så mår eran barn tusen gånger sämre. Allt som händer i deras kroppar, tänk liksom att väldigt många tonåringar har självmordstankar och dom behöver en stöttande hand men var finns den då? Alla vågar inte riktigt vända sig till sina föräldrar så då borde föräldrarna försöka prata med barnen. Visa att ni finns och undvik inte dom!

Anmäl
2009-08-14 03:41 #50 av: Kisemisen

Alla som skriver att dom borde söka hjälp, e.v BUP m.m.
Detta är min åsikt och ett litet tips på hur man kan gå tillväga INNAN man söker hjälp:
Fråga först hur din egen tonåring mår, säger dom att det är "okej" så fine, försök inte pressa ut något ur din egen tonåring, det gör bara att man gömmer det mer i sig själv. Förstå bara att din tonåring går igenom en kris som är mycket mycket vanlig, och att han/hon kanske har berättat detta för sin/sina kompisar, så försök att prata med kompisarna också om det är något som har hänt.
Fråga då hur det är med kompisen och inte hur det är med din egen tonåring för om du snokar - ajabaja!
Om kompisen har berättat klart och sagt vad hon skulle säga så kom mer in på "ni-frågor" dv.s att du frågar mer "vad brukar ni göra i skolan då", "vilka umgås ni med".
Detta kan även vara skönt för kompisen om den nu inte vill prata med allt om sin mamma, och självklart så behövs ju inte detta berättas för någon annan.

Varför jag inte ger tipset att söka hjälp är för det första (visserligen är det otroligt bra att BUP och UMO medmera finns, men en tonåring kan ta illa upp och kanske vägra gå dit och helt enkelt inte samarbeta) men somsagt, varför ni inte ska söka hjälp direkt är även för att om jag (som tonåring) skulle bli tvingad till BUP/UMO när jag mådde dåligt hade allt bara blivit värre. Alla (de flesta) går igenom en kris som handlar om allt från skolan-pojk/flick-vänner-sprit/alkohol. Detta är mycket vanligt och de flesta tonåringar vill under sin tonårstid kanske lämnas ifred en aning, därför är det bästa kanske inte direkt att gå till något ungdomspsyk under en vanlig tonårstid utan detta kanske man först ska tänka på när antingen tonåringen själv har sagt att man ska söka hjälp eller att det tyvärr går så långt att t.ex tonåringen skär sig - då ska man absolut inte tveka och man ska inte heller få det att gå så långt!
Nu får ni absolut inte missta mig på något sätt för jag menar inte att man inte ska finnas till och stötta sitt/sina barn men jag menar att det här med skola-sprit-pojk/flickvänner är rätt vanligt och det går de flesta igenom och det är sånt som händer, men om det går ner djupare så tveka absolut inte med att söka hjälp!

Jag själv har varit i kontakt med BUP och jag mår bra, antar jag - iallafall från problemet jag hade då. De är otroligt bra.
Jag var bara 4-5år när jag gick där och det var efter mina föräldrars skillsmässa och att jag aldrig ville vara hos min egen pappa. Jag fick en blå liten "BUP-bok" som jag hade som dagbok, där skulle mamma skriva in hur jag hade betett mig under dagen och jag belönades om jag hade betett mig bra/måttligt och det blev ingen belöning, om jag inte hade betett mig så bra. Det funkade ju faktiskt men jag tror inte dom har samma taktik på tonåringar

Jag vet inte hur långt detta inlägget blev nu, men hoppas ni har orkat läsa det iallafall!

Anmäl
2009-08-14 04:36 #51 av: AnnaLundin

#50 m.fl

Även föräldrar är människor och ibland blir det bara för mycket även när man är vuxen. Många av oss har ett behov av att få vräka ur oss otrevligheter för att "lätta på trycket" och sen kunna ta ett djupt andetag och gå tillbaka till barnen i verkligheten.

Sen kanske man kan tycka att det hade varit bättre att vräka ur sig detta med ett anonymt nick och med en aning förvanskad historia bakom, så att dottern inte ens själv skulle kunna identifiera att det faktiskt är henne det handlar om.

Samtidigt så kanske just ett sånt inlägg skulle kunna få dottern att reagera och inse att hon håller på att ta knäcken på den enda och bästa mamma hon har. Jag tror nämligen att många tonåringar inte riktigt förstår att föräldrar också har ett känsloliv....

Anmäl
2009-08-14 07:16 #52 av: Kisemisen

#51, så om jag förstår detta rätt så är det alltså helt okej att kalla folk dumma saker för att dom ska FÖRSTÅ att dom kanske kommer att mista en person? Nja, det är iallafall så jag får fram det.
Jag hade absolut inte velat gå in på en sajt, där det finns flera tusen medlemmar och sedan se att min mamma skriver att hon absolut nästan hatar sin dotter, att hon hade kallat mig för skräcködla, jag hade blivit riktigt besviken och det hade absolut inte gjort mig så mycket gladare.


Visst, vi alla här är bara människor och det måste ju mamman också förstå, dottern är bara en vanlig människa, en tonåring som går igenom ett stadium i livet där det är lite jobbigt, lite halv vingligt.
De flesta förstår också att ens föräldrar faktiskt har en känsloliv men jag tror inte att om dottern själv fick bestämma skulle bete sig såhär, förmodligen kan hon inte hantera sin frustration riktigt.

Och även om man skriver när man är arg, besviken, stressad, sårad, glad eller något annat så finner jag inte rätten någonstans med att kalla någon annan för skräcködla!

Jag kan fortfarande inte förstå hur man bara kan skriva skräcködla om sitt barn och att man sedan önskar att ens eget barn ska få STRYK! Jaja, det är iallafall min åsikt.

Anmäl
2009-08-14 09:13 #53 av: AnnaLundin

#51 - VAR har jag skrivit att det är okej att kalla folk saker? Nej, det är det inte. Men jag tycker att det är fullt förståeligt (därmed inte sagt att det är försvarbart) OM en förälder vräker ur sig ogenomtänkta saker i en stund av stor frustration, efter en jobbig dispyt med en tonåring. Föräldern låter grytan koka över med stor kraft någon annan stans än över tonåringen.

Du ser saken ur din egen synvinkel och jag förstår hur du tänker. Jag har också varit tonåring, även om det är ett tag sedan. Och jag vet att jag själv inte tog någon direkt hänsyn till hur mina föräldrar reagerade när jag var förbannad... Och det är nog ofta så det är i den egocentrerade tonåringens liv, det är en del i utvecklingen mot vuxenlivet.

Anmäl
2009-08-14 15:51 #54 av: Kisemisen

#53, självklart tror jag inte NÅGON tycker det är okej med att skriva såna saker & jag då ur min synvinkel tycker inte det är okej hur arg, stressad m.m man än är. Detta kommer finnas på internet under en lååång tid och det kan ju hända att dottern blir medlem här och läser detta.
Jag kan inte beskriva hur otroligt besviken jag hade blivit på min mamma om hon hade skrivit att hon hoppades på att jag fick stryk av min pojkvän, att hon tyckte synd om killen om jag nu skulle få någon, äckliga skräcködla. Hur arg man än är så är detta inte OK!
Jag känner inte att jag "lättar på trycket" om jag skriver såhär om folk, absolut inte!

Att jag ser detta ur min egen synvinkel - men det är ju klart!
Precis som du ser detta ur din egen synvinkel, att föräldrar/vuxna överhuvudtaget har ett känsloliv det vet man, det vet alla.
Men det verkar ju inte vara så att mamman själv förstår hur tonåringen direkt mår. Mamman verkar ju inte finnas där med tanke på att hon mådde bättre när hon fick en pojkvän som kanske gick in och stöttade henne?

Anmäl
2009-08-15 23:31 #55 av: Paltn

Citat:

"Små barn är så söta så man vill äta upp dem, men då de blir äldre så ångrar man att man inte gjorde det"

 

Hoppas innerligt att det ordnar upp sig för er, viss skit från ens ungar ska man nog räkna med, men det ska inte gå överstyr.
Att du ventilerar av dig irritationen är ett steg i rätt rikting, nästa steg till lösningen blir då lättare.

Lycka till!

 

 

Anmäl
2009-08-17 04:47 #56 av: Angelclaw

Jag måste nog säga att jag hade säkert blivit sårad om min mamma skrivit något sådant, men jag hade nog faktiskt fattat att det var nåt tillfälligt, att hon inte hatade mig utan behövde vräka ur sig ilskan och frustrationen och kanske öppnat ögonen lite. Vid 16 års ålder var jag nog rätt horribel och min mor fick utstå mycket, men hon tog aldrig ut det på mig. Jag hoppas att hon lugnar ner sig, jag och min mor har en väldigt bra och stark relation idag och jag har faktiskt bett om ursäkt för allt, även sånt jag skrikit åt henne som hon inte mindes men som jag skämts och ännu skäms över.

Visst är flickan bara människa - men mamma måste faktiskt också få vara just det, bara en vanlig människa och inte nån med oändligt tålamod och förstående!

//Tess

Sajtvärd på Motor

Medarbetare på: nattsudd och gerbiler

 

Anmäl
2010-05-10 22:07 #57 av: Emmiiz

sök hjälp för fan!

klart hon uppför sig så med en morsa som du!!

 

du kan inte ta hand om ditt barn, kontakta soc! annars gör jag det.

Anmäl
2010-05-10 22:53 #58 av: AnnaLundin

#57 - kika gärna när tråden skapades... Flört

Sen behöver inte du heller skriva otrevligt formulerade kommmentarer!

Anmäl
2010-05-18 11:48 #59 av: exitingsvillemo

#57 Förvånad jag tvivlar på att soc ens skulle överväga att kolla på detta fall Flört

 

Välkommen till IFOKUS förresten, såg att du är en ny medlem på sajten.

Här inne så förespråkar vi god ton och vårdat språk.

Anmäl
2010-05-18 22:04 #60 av: Bumsibum

de kan ju säkert vara jobbigt.. men skulle din dotter dö, eller liknande typ hjärndöd, eller ligandes i koma. Hade du nog saknat de heftiga humöret och de jobbiga samtalen, kan man ju hoppas annars är du ju konstig.

Det blir ju säkert bra någon gång.... sen är de inte lätt att vara tånåring i heller.. de bör du väll veta.. men kllart jag tror det är lätt att koma i håg sin egen tid.. när man paserat en viss ålder...

sen kan de kanske bero på uppfostran med.. liksom på föräldrarna.. tänk på de du! Glad

Anmäl
2010-05-18 22:14 #61 av: Emmiiz

bra där bumsibum!

Anmäl
2010-05-18 22:26 #62 av: Bumsibum

tack... Glad

Anmäl
2010-05-19 01:24 #63 av: exitingsvillemo

Jag vet inte om ni (#61 o #62) har egna barn, men jag kan lova att ALLA föräldrar tänker exakt sådana tankar ngn gång i livet.

Alla kanske inte sätter ord på det, men jag är helt övertygad om att alla tänker i samma banor och lika mkt kan jag lova att vi fortfarande älskar våra barn, hur dom än beter sig.

Anmäl
2010-05-19 01:44 #64 av: Bumsibum

jo jag har barn en dotter på 2½ så lånft i från tånåring, o visst finns de jobbiga stunder, men jag tyckte hon använde lite FÖR gryma ord, att hennes dotter gjort att hennes liv är PEST!

 

plus en del annat tycker jag var lite väll HÅRT! håller med en annan som skrivigt här att e är ju inte så lyckat o skriva detta på nätet så dottern ser de sårar nog rejält!!

"den lilla äckliga skräcködlan innan jag måste ta in på psyket.." var en av sakorna jag med reegerade på...!

 

Anmäl
2010-05-19 02:04 #65 av: exitingsvillemo

#64 ja visst kan jag hålla med dig, aningen kraftfulla uttryck, som förmodligen skrevs mitt i stundens hetta.

Men är det tillräckligt för att hota med soc som Emmiiz skriver?

En ny tråd kanske borde skapas, eller varför inte en artikel, om hur internetsajter fungerar. Att allt man skriver ALLTID finns kvar, även när frustrationen över sitt barn, sambo, vän, bekant går över.

Eventuellt en sluten del på forumet, där det kan vara tillåtet för oss föräldrar att verkligen ventilera våra tankar?

Tråden är ju redan skapad, så det finns inget vi kan göra åt det. Att anklaga TS för att vara en dålig förälder hjälper ju inte nu, vilket jag inte tror att hon är egentligen, bara det att detta kom ut i en stund av vrede och sorg över att hennes dotter, som hon säkerligen älskar över allt annat, beter sig illa. Glad

 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.