Kalla det gärna för vaginal förlossning…

Jag är bara snittad x3 så jag har inget att jämföra med.

Men jag är av åsikten att man bör utgå ifrån barnets bästa i första hand, oavsett vilket som känns bäst för en själv.

Jag var jätterädd första gången och grät floder över att jag skulle behöva genomgå en vaginal förlossning, men efteråt, när min lilla prinsessa var född var jag överlycklig över att jag gjort det och inte tjatat till mig ett snitt.

Inför den andra förlossningen var jag inte alls orolig eller rädd. Den gick jättebra och den lilla prinsessan var ute efter 2 krystningar i motsats till första gången då jag krystade i 1 timme.

För mig var förlossningarna de bästa upplevelserna i mitt liv! Jag är jätteglad över att jag fick föda vaginalt och skulle gärna göra det igen, men vi har bestämt oss för att det räcker med 2 barn.

Många kanske tycker det låter som att jag ljuger när jag säger det, men jag föder hellre barn än är förkyld, på riktigt!

Alla har ju olika upplevelser, men detta är min upplevelse av barnafödande.

Jag födde mitt första barn (-93) med kejsarsnitt pga havandeskapsförgiftning.

Nr 2, 3, 4 och 5 föddes vagnialt (-97, -04, -06 och -07)

Jag var jätterädd inför den första vagninala förlossningen men nu efteråt är jag jätteglad för att ha fött 4 barn vaginalt. Första vaginala förlossningen tog 8 timmar från första riktiga värken tills hon var född. De 3 sista har tagit knappt 2 timmar från första värk tills barnet har varit fött, så jag har varit rädd att inte hinna till BB:)

Jag skulle absolut inte vilja vara utan erfarenheten att föda vaginalt, men skulle det vara risk för barnet skulle jag givetvis välja kejsarsnitt.

Skälet till att jag snittades med första barnet var förlossningsrädsla, som jag tidigt sökte hjälp för att bearbeta, men där hjälpen blev både fördröjd och bortschabblad - jag sa redan från början att jag skulle behöva ha ett positivt snittbesked i ryggen för att kunna slappna av och börja bearbeta min rädsla. Men detta besked fick jag först 2½ månad före BF och då är det lite sent att börja bearbeta… Inför tvåan gjorde jag ett nytt försök att börja bearbeta rädslan, tills min läkare hade råkat lusläsa min förlossningsjournal och satte stopp för alla tankar på vaginalförlossning - det fanns visst medicinska skäl till att jag inte skulle få föda vaginalt.

Det är en liten sorg för mig att inte ens ha fått chansen att försöka föda vaginalt, det är ju ändå inte helt självvalt. Men huvudsaken är ju ändå att barnet kommer ut på ena eller andra sättet.

Ja precis, håller med #4:an om att huvudsaken är ATT barnet kommer ut, inte hur barnet kommer ut. Hade de sagt till mig andra gången att det behövde snitta mig så hade jag tyckt det var tråkigt, men det är ju inte det viktiga, man vill ju bara få ut sin lilla bebis!

3 snitt har jag gjort.

Första barnet ville jag ha en vaginal förlossning, men fick havendeskapsförgiftning och fick verkstimulerande.

Hade verkar i 2 dygn men öppnade mig NADA, sen plötsligt fick bäbis dåliga kurvor, hjärtrytmen skönk och den ena med det tredje, så det blev ett akut snitt.

Efter den händelsen har jag en enorm rädsla för att föda vaginalt och tjatade på mig snitt.

#1 jo jag satt länge och hade hjärnsläpp på vad jag skulle kalla det, men vaginal förlossning var det så klart… så kom jag på det, men mer än en timme för sent och då går inte inlägget att redigera

Med mitt första barn åkte jag på havndskapsförgiftning. Jag blev igång satt två veckor förtidigt, så vecka 38, födde jag vaginalt en liten gosse på 3000 g. Hade nog trott att det skulle vara värre att födda barn. De 9 timmar som det togs att klämma  fram honom gick som smort.

´Min andra lilla gosse vägde 3710g. tog 6 timmar att föddas den nartuliga vägen.

#7 Jag säger också "naturlig förlossning" inte för att det ena är bättre än det andra, det är som AnnaLundin säger man får välja det som är bäst för barnet och stunden.

Men skulle kroppen själv få bestämma så inte lär ju bäbis komma ut genom naveln  det finns bara EN naturlig väg ut.

#9 - det är ju ändå en vaginal förlossning då barnet kommer ut via vagina…

Sen om man tänker ett steg längre så tror jag att man riskerar att skapa ångest och negativa tankar hos de mödrar som tvingats till ett kejsarsnitt och som har svårt att acceptera detta, om det dessutom fanns folk runt dem som envisades med att tjata om naturlig förlossning. Det är många som ser sig själva som misslyckade för att det blir ett akut kejsarsnitt, att de "inte klarar av att föda barn". Och kallar man det dessutom för naturligt tror jag att våndan kan bli ännu större för dessa stackare. Vaginalt är ett mer neutralt ord.

Min första förlossning (93) Var vaginal. Det har alltid varit min stora skräck och jag var tidigt säker på att jag aldrig skulle skaffa barn på grund av det.

men när förlossnings dagen kom så gick allt så smidigt, och jag upplevde det inte så farligt som jag föreställt mig. Det ska även påpekas att jag alltid haft fruktansvärda mens smärtor, så värkarna var inte ens i närheten kändes det som. Hur som helst, varje gång jag fick frågan om villken typ av bedövning jag ville ha, så svarade jag att "vi kan vänta lite tills det behövs, det blir väll värre än det här". Men det blev aldrig värre, så min första pojke är född helt utan bedövning. Även fast jag sprack ganska mycket så kände jag ingen direkt smärta, bara en svidande känsla. Det absolut värsta med den förlossningen var när jag skulle få bedövningen och sys! Då fick jag panik och det var en fruktansvärd otäck upplevelse för mig.

Mina andra två barn (tvillingar födda -99) Är jag snittad med, under full narkos. både jag och ena barnet blev så pass dåliga att enda utvägen var att plocka ut dem. Jag hade då två veckor kvar och vart inlagd två veckor före det, i hopp om att jag skulle kunna gå fulltid ut.

Jag är glad att jag fått uppleva båda delarna, och av mina erfarenheter så skulle jag välja vaginal födsel utan att tveka. Jag mådde inte bra efter snittet. Tyckte det var jätte jobbigt att komma igång efter det. Det gjorde mycket ondare i kroppen och såret. Hela min mage är så slapp och vill inte dra ihop sig, och om jag trycker på ärret så gör det fortfarande ont.

Men jag är glad att man kan göra så bra kontroller, att man kan se om barnen behöver komma ut, då kroppen inte verkar styra allt själv. Annars vet jag inte om båda mina barn skulle ha klarat sig. Min minsta vägde bara 2100g och den stora vägde 3600, så nog tog den ena av den andra alltid! Någon vecka före vägde den lilla 2400 och man ville vänta och hoppas på att han skulle gå upp över 2500, för det är där gränsen för prematurbarn går.

Nu fick vi ligga på barn kliniken i en nästan två veckor före vi fick komma upp på avdelningen och sedan åka hem. Så jag spenderade över en månad på sjukhuset när mina tvillingar föddes.

#11- Gud vad din första förlossning liknade min första, det kändes som att Du skrev om mig! Tänk att två människor kan ha upplevt något så otroligt lika! Häftigt!