Annons:
Etikett13-barn-med-funktionshinder
Läst 3269 ggr
Luddesmatte
2009-02-13 14:46

Diagnostiserad ASD

Min äldsta son Michael, 2 år, har blivit diagnostiserad med Aspergers syndrom (ASD). Efter en lång utredning till hans beteende och "oförmågor" är det nu konstaterat att han inte kommer att utvecklas till att bli vad vi kallar normal. Hans största fokusering är uppenbarligen matte och musik.

Man känner sig ganska misslyckad som mor men oavsett vad så älskar jag min son och kommer alltid finnas där till hjälp när han behöver det.

Jag har hela tiden försökt förneka att detta händer just mig och att min son är fullkomligt normal men nu finns det ju bekräftat att sådant är inte fallet.

Men som mor älskar man ju sitt barn oavsätt vad. Nu har jag bara två fukoseringar, en med ASD och en med avsaknad av melanin. Mycket att tänka på…

Annons:
Elisabeth-J
2009-02-14 08:36
#1

Du ska inte känna dig misslyckad som mamma, du gör ditt allra bästa och det är inte ditt fel att din son har fått denna diagnos. Jag förstår hur du känner men det måste väl ändå kännas bra att ha fått det diagnosterat ändå? Nu kan ni gå vidare med den hjälp ni får för hans vidare utveckling, se framåt med positiv syn. Du kommer att få så mycket glädje med din son.

Kramar

 

Elisabeth 
Medarbetare på Övernaturligt iFokus, Sajtvärd på Gravid iFokus

Åsa S
2009-02-14 11:10
#2

Det finns ju olika grader av Aspbergers kan man verkligen se hur framtiden blir redan när de är 2år?? Jag jobbar på en gymnasieskola ej särskola och vi har en del Aspbergerelever som går vanliga utbildningen och klarar sig ganska bra och inte är alltför annorlunda jämfört mot de andra eleverna, frågan är kanske bara vad man har för mall för normal.

Vi har även en fd. elev med Aspberger som numera har ett bra jobb som akvarieexpert, hans intressen var akvarier så man kan ju utnyttja de speciella intressen de har.

En bra sak att tänka på är att man numera vet att om man undviker sånt som onödiga tillsater i mat, färgämnen och liknande kan ofta vissa av symptomen på Aspbergers/ADHD/DAMP och liknande bli mildare. Får man reda på diagnosen i ung ålder kanske det är lättare att låta det barnet hålla sig ifrån sånt än om man får diagnosen i äldre ålder då de är vana vid att äta färdigmat, läsk, godis etc.

Zebben
2009-02-14 14:09
#3

Du ska absolut inte känna Dig misslyckad som mor. Du skriver ju själv att Du älskar honom och kommer stötta honom genom livet. Bättre mor än så kan man väl inte bli.

Har inte jättestor erfarenhet av ASD, men vi har haft några praktikanter hos oss som haft detta och det har fungerat jättebra alla gånger. Trevliga och hjälpsamma som bara den.

Luddesmatte
2009-02-14 15:22
#4

Tack för dem stöttande orden. Tror nog jag kände mig chockad när jag fick veta hans diagnos men idag känns allt bättre. Michael är en mamma kär gosse och är alltid glad, han gråter nästan aldrig förutom när Johnny börjar gråta för då tror Michael att han gjort något fel.

Ni är så bussiga här inne!
Tack för dem varma orden och ha en trevlig alla hjärtans dag.

Jennifersthlm
2009-02-14 16:02
#5

Finns ett ställe som heter attention : http://www.attention-riks.se/

där finns massa info om alla de där såkallade bokstavs sjukdomarna.

 Och allt kommer bli kanon nu när ni vet vad det är och hur ni ska hantera han..

Luddesmatte
2009-02-14 17:48
#6

#5 Tack för tipset. Ska genast kolla. Glad

Annons:
Jennifersthlm
2009-02-14 21:05
#7

det är ju därför vi är här, för att tipsa varandra och ge stöd !! Flört

CarolaCarro
2009-02-14 22:59
#8

Jag har 2st kusiner med det.. Jag tycker de är "normala" Inget man ser på utseende att de har…

Luddesmatte
2009-02-15 00:24
#9

#8 Finns olika grader. Min son visar tidiga tecken på ASD. Hans talförmåga är minimal, mindre än vad en normal 2 årig brukar ha och hans koncentration är 0 förutom när det kommer till logik och musik. Dem gjorde något test på honom, fatta inte hur dem ställde diagnosen eftersom jag inte var med utan min man var där med honom.

elyse
2009-02-15 01:49
#10

Ofta finns detta inom familjen. Min sambo har en lätt variant av ASD och det är inget någon utomstående märker om man inte berättar det. Hans farbror, och förmodligen hans farfar, har också diagnosen och det känns väldigt bra för min sambo att det finns människor i närheten med samma funktionshinder, speciellt eftersom dessa är bevis på att man kan lyckas i livet i alla fall. Så om det finns någon som också har eller kan ha diagnosen så tror jag att det är bra om denne kan ha någon form av relation till din son.

Att ställa diagnosen ASD vid 2 års ålder känns väldigt tidigt, speciellt eftersom det är autism-relaterat och sådant brukar inte märkas förrän vid just 2-års åldern och där finns det ju flera möjligheter och inte bara ASD. Är det så att dåligt tal är ett kriterie? Har erfarenhet av några barn med ASD och istället har dessa haft ett mycket bra (och korrekt, med rikssvensk dialekt) tal vid tidig ålder. Det är ju såklart olika, men karikatyren av en person med ASD är ju en "liten professor".

Luddesmatte
2009-02-15 15:35
#11

#10 Varken jag eller min sons far (ej min nuvarande man) har diagnosen inte heller någon längre bak i ledet på den fronten. Men ASD behöver inte alltid förekomma på ärftlig front. Jag ifrågasätter inte läkares diagnos om att min son har ASD hur mycket jag än vill. Jag accepterar faktumet om att min son kommer bli "speciell" liksom min andra son som jag har med min nuvarande man. Båda kommer ha sina olika svårigheter men jag älskar mina barn oavsätt vad.

Telefonkontakt
2009-02-15 20:17
#12

#11 det är klart att du gör. Sen så är det ju bra att han fått diagnosen tidigt, för då kan man ju hjälpa honom från start. Om man ska se det från det perspektivet.

Det kommer att gå bra ska du se!

// Lowe. Medarbetare på hår.ifokus.se

CarolaCarro
2009-02-15 22:50
#13

#9 min yngsta kusin är 4år och har gjort alla dessa tester som finns.. Han skall medicineras precis som brodern.. Men det är för att få harmoni  och balans i humör osv..

Annons:
elyse
2009-02-17 20:29
#14

11# Nej, det är ju inte alltid ärftligt. Jag menade bara att OM det skulle vara det så är det nog bra att barnet vet detta och får lära känna personen.

Jag hoppas att det går ba för er. Sonen är ju ännu väldigt liten och har många år på sig att utvecklas.

sinikka
2009-02-19 02:26
#15

Jag har en vuxen son med infantil autism. Han föddes som nummer två i en syskonskara på 4. Hanär 24 år idag och flyttade till ett gruppboende för ganska precis två år sedan.

Jag har genom olika nätverk träffat många föräldrarmed barn med ASD diagnos och har haft möjlighet att följa dom till vuxen ålder. Samtliga har klarat sig mycket bra eftersom de är högpresterande inom väldigt många områden. Den enda jag någonsin märkt är vissa  problem i att knyta an till andra och hitta rätt i sociala kodex. Samtliga har gått gymnasiet även fastän några med lite stöd.

Trots att jag, som sagt, träffat fler med diagnosen har jag aldrig någonsin hört talas om att man ställt diagnos vid två års ålder. Håller med #10 om att det verkar extremt tidigt. Det är ju så stor spännvidd i barns språkinlärning. Ett barn kan ju ha ett haltande språk ända upp i 4-5 års ålder utan att det behöver vara ett tecken på någon ohälsa. Av de ASD ungdomar jag träffat har ingen så vitt jag vet varit senare med Språket än andra.

Autism har vissa likheter med ASD men ännu fler olikheter. Men det som är lika för alla föräldrar oavsett barnens eventuella funktionshinder är den gränslösa kärleken man känner. Visst har det varit jobbiga år och många gånger har vi trott att vi inte orkar mer. Men det gör man för man vill så gärna. Och för att man älskar så mycket.

Ta gärna fasta på det tips som du fick av #5 om Attention. Mycket seriösa. Att träffa andra med samma erfarenheter gör att man får lite mer ork. Håller tummarna för att ni snart landar i en vardag som funkar.

HannaM
2009-02-19 16:39
#16

Det finns också ett ifokus-forum för olika bokstavsdiagnoser som asperger, adhd och liknande. Bokstavsfolk.ifokus. Två års ålder låter tidigt men är allting klockrent för diagnos så går det väl ändå antar jag.

silvery
2009-02-20 18:57
#17

håller med nästan alla här =) och det kan även tilläggas att det finns mååånga barn med alla tänkbara förutsättningar som är "normala" (definitionsfråga)friska och stöttande familjer som ändå inte lyckas i livet, så att han ett hinder gör honom och er starkare.  nu vet jag itne mkt om just detta, men har sunt bondförnuft. och som någon sa, satsa på att utveckla hans starka sidor, så har han det att hävda mot ev elaka kommentarer.

jag vet många personer som är helt hopplösa (om man får uttrycka sig så) medans min bästa vän som också är "speciell" är den bästa, mest omtänksamma duktiga person jag känner.

så länge du stöttar och hjälper honom när han behöver dig så kan INGEN kalla dig en dålig mamma! snarare en lite extra bra som står ut med dubbelt arbete ;)

Upp till toppen
Annons: