12-årsåldern är en jobbig period för barnen eftersom dom är kluvna i att vara barn och "stor" tonåring. Min yngsta blir 12 i november och har redan börjat men det har lugnat ner sig betydligt nu och det jag har gjort är att ta extra mycket tid till att göra saker tillsammans med honom, ibland har vi bara tänt lite ljus och setat i soffan och pratat om allt möjligt, jag går in mer i hans intressen bland annat. Det viktiga för barnen är att vi vuxna finns nära dom i deras jobbiga perioder, visar att vi bryr oss istället för att upplevas jobbiga och tjatiga.

Min 10-åring på väg mot 11 är precis likadan. Från att ha varit gullig för det mesta har han börjat muttra och svarar gärna med: Vem bryr sig!

jaadu… min dotter är 11 - och hemsk! Får man säga så? katig, uppkäftig och går omkring och muttrar och snäser….

min enda hemska tanke -det blir värre när hon får mens. *Hua*

samma här min grabb blir 12 i sommar o har redan börjat…inte najs alls här hemma men ett riktigt ljus borta….nästan mr jekyll o doktor hyde ibland, skrämmande..

Sååå attans jobbigt, minsta grabben som blir 10i dec. har haft ojämt humör alltid men han och vi börjar nu kunna skämta bort hans utbrott..ännu skönare!

Vi märkte lite när han fyllt 10. Då blev han lite kantigare och surare och lite mer kaxig. Nu har ha lugnat sig tycker jag. Det enda är att han e en "tweenie" på så vis att han börjat spela hela dagarna på PS3. Ett krigsspel  som han nästan e besatt av.

Tackochlov för det vackra vädret och för hans kompisar som kommer hem och släpar ut honom!

Jo, nog märks de att min dotter börjar bli tonåring .. (12 år)

Hon är väl inte såå snäsig, men hon har sina kringlor ..

Ja, nog märks det att man snart har en tonåring, hon är 12 år nu. Vill gärna vara i fred, skriker och gapar för allt, så fort man pratar med henne, nja inte jämt men ofta så tycker hon att man tjatar på henne. Men vissa dagar är hon så gullig och go, men så är livet att bli stor det går upp och ner. Vi vuxna har ju också bra och dåliga dagar.

Vi har en nybliven 10-åring och det märks att tonåren närmar sig - ibland. Än har det inte hänt så stora saker men jag känner att jag gärna vill hänga med i svängarna så att jag själv reagerar på ett ok sätt när det väl kommer på allvar. Att försöka ha distans till det hela och inte "ta åt mig", vilket man nog lätt kan göra. Tror inte barnen menar så mycket med det de säger, de har så mycket känslor som måste ut och där känner jag att jag verkligen vill hänga med, att dra gränser samtidigt som man inte lämnar kvar en känsla i dem att de är jobbiga. Villkorslös kärlek ändå.

# 4 Ja, så kan våra ungar också vara, ljus borta och helt upp och ner hemma. Jag tröstar mig med att de kan leva ut sina register i en miljö de är trygg i, och att de faktikt lärt sig lite hyfs  .

#7 Jo, ibland har man mindre bra dagar även som vuxen…. .