förbered henne på det tycker jag. det är jobbigare om det kommer plötsligt. berätta varför ni måste avliva hunden. får hon veta det iförväg får hon säga hejdå på sitt egna sätt. och låt henne följa med om hon vill det.

Ja, det som är svårt är att vi ju faktiskt inte vet riktig när den dagen blir. Det kan ske imorgon eller om vi har tur så håller hon några veckor till innan det är dags. Vill ju inte att hon ska behöva tänka på det under kanske  2-3 månaders tid. Beror ju på hur det utvecklar sig.

Men att hon ska få lite tid på sig förstår jag och hoppas att vi kan ge henne. Hon kommer ju märka på oss också att vi är ledsna för något.

Någon som känner till böcker i ämnet?

tyvärr inga böcker vad jag vet, men prata mycket om att hunden verkar inte må så bra och att hon börjar bli gammal, börja med att prata om det i förbifarten så att det planteras lite hos henne. Men sedan så tycker jag att hon kan få följa med och säga hej då! Hon verkar förstå och tror det är lättare för er oxå, ni kommer alla gråta och vara ledsna… men det tror jag stärker henne i det långa loppet…

Lycka till och skickar en styrke kram

det finns några bra böcker, men ÅH, vad sjutton heter de?  återkommer om jag kommer på det…

Jag förlorade 4 hästar inom loppet av två år, varav bara den sista av dem var planerat - de andra blev akut sjuka, den första avlivades "akut" och tvåan+trean dog under intensivvård. När den sista skulle avlivas pratade vi om det innan och sa att hon var så sjuk att hon också skulle få somna in och åka till sina kompisar i hästarnas himmel. Det funkade bra.

Man kan ju inte skydda barnen mot sorg, men man kan förklara det för dem på ett enkelt sätt.

Jag tkr verkligen att ni ska säga till i förväg. För då har hon chansen att göra de bästa för hunden innan den somnar in och kanske vara me den extra mkt och så. Tycker att hon skall få vara hos någon som hon känner sig trygg med. medans ni åker in med hunden.  Kram Elin

en andra boken jag syftade på heter "adjö herr muffin"

sen finns även en som heter "hunden som log"

Tack för Era tankar.

#6 De böckerna ska jag kolla upp. Tack

Det är alltid sorgligt när djur dör, de är ju familjemedlemmar…

Våra barn har varit med om att två katter har dött (blivit avlivade p.g.a sjukdom)

Våra barn var inte förberedda med någon av katterna, för vi visste inte själv att de skulle avlivas- med den ena upptäcktes att hon hade cancer vid ett vanligt besök hos vet, den andra fick en så stor infektion vid en kastrering att hon fick lov att somna in när hon var in på ett återbesök. Vi trodde ju inte att en kastrering skulle leda till döden, men vet som op henne hade sytt klantigt visade det sig:(

Om vi hade vetat så hade vi förberett dem några dagar upp till en vecka innan.

Nu tog vi hem dem fint inbäddade i en kartong med en liten filt under sig, vet ordnade dem så det såg ut som om de sov innan kropparna stelnade. Båda barnen fick klappa, säga hejdå och vara ledsna- vår sexårige  son grät och sa att "de man älskar finns alltid kvar i hjärtat". Sedan begravde vi dem i skogskanten bakom huset, men barnen var inte med då men vi gick dit med ljus efteråt.

Jag skulle inte vilja att mina barn fick vara med då djuret avlivades, absolut inte.

Jag vet vilken ångest och sorg jag känner då jag sitter med ett sovande djur i famnen, och väntar på att hjärtat ska sluta slå och andningen upphöra. Det känns inte alls som något som är nödvändigt för barn att vara med om. Det är tillräckligt enligt mig att de får säga adjö innan avlivningen, och ha bra minnen kvar av ett levande husdjur som var som de alltid varit- levande och varma och närvarande. Dödsögonblicket, nej, jag vill inte att de ska behöva hantera den sortens ansvar och närvaro.

#8 Fint sagt av Din son!

Låter som ett bra sätt som Ni löste det på. Kanske skrev klantigt, men självklart ska hon inte vara med under själva insomnandet! Precis som Du skriver så är det inte den bilden jag vill att hon ska få minnas av sin älskade hund.

Tanken var i så fall om hon skulle få säga ett sista farväl i bilen innan och sedan vänta med mormor. Men varför jag överhuvudtaget tänkte det vet jag inte. För den dagen det är dags för henne att somna in så är det garanterat inte på en klinik. Efter några vändor in där så bli hon väldigt stressad av det. Så hon ska få somna in här hemma. I lugn och ro bland dem som älskar henne.

Låter som en god idé, det borde vara det allra bästa alternativet- att låta djuret få sluta sina dagar där det känner sig tryggt. Det är det jobbigaste med att ha djur, att en vacker dag står man obönhörligen där…

Vi har tyvärr fått avliva två hundar, en katt och två marsvin under det senaste halvåret. Marsvinen och katten var akut så det fick vi tyvärr berätta efter, barnen (4 & 6) blev då väldigt ledsna…

Hundarna som avlivades var "planerat", barnen hade växt upp med dessa och de visste att de var sjuka (på olika tidpunkter, bara en tragisk otur att det vart så tätt) Vi förberedde barnen på att nu är hunden sjuk, han måste snart åka upp till himlen till de andra djuren.

Vi gick på picknick ett par dagar innan och skämde bort hunden..

Barnen var så klart ledsna men jag tycker det var snällare att förbereda dem på att hunden snart skulle dö.

Och de fick inte vara med för jag vet hur förtvivlade vi blir och då blir allt bara värre…

Då kunde vi gråta ut vår sorg och sen ta hand om barnen bättre när vi kom hem…

En hund avlivade vi hemma men barnen fick inte vara hemma då…

Lycka till, jag lider med er.

Kram

Till dig som vuxen finns det en bok som heter "Barn i Kris" av Monica Fahrman. Den brukar finnas på biblioteken.

Tack för Era svar! Läst och tagit till mig…böcker ska kollas upp. Tack!

Inte heller jag skulle låta barn vara med vid själva avlivningen. Det kan bli ett trauma som leder till bla mardrömmar och svårigheter att sova. Barnen kommer ju också att känna in era känslor och göra tolkningar av dem. Jag har hört om barn som börjat tro att de ska dö, om de somnar.

#14 Jo, det har jag också hört. Men både jag och min sambo tittar på mkt animal planet och liknande natur/djurprogram. Vi "döljer" inget för dottern. Hon får se hur andra djur tex lejon jagar och har ihjäl hjortar osv. Vi berättar hur naturen fungerar och det har hon köpt helt och hållet. Hon vet vad som äter vad och varför. På animal planet har hon även sett avlivningar med spruta. Vi har förklarat hur det fungerar och varför man gör detta. Hon frågar och hanterar det väldigt bra.

Men som jag skrev, hon kommer inte få vara med när vi tar bort vår hund. Jag vill att hon minns de bra stunderna istället för att minnas när hon somnar in.

Nu har vi i dagarna varit hos veterinären igen och efter nya upptäckter så kommer med stor sorg vår tik att tas bort i nästa vecka. Vilket självklart är otroligt tungt. Vi kommer göra det hemma och dottern kommer få säga adjö och sedan vara hos mormor.

#15 beklagar =( vi fick själv avliva våran hund för en vecka sedan. och då har jag en pojk som är 1år och 6 månader och han går varje dag ut till hundgården och söker vovven och säger "Mäh" eller "botta"(borta).

Tycker du ska förbrera henne. Jag hade en egen hund som jag gått ut med, tränat gett mat osv i ett par år.. Det var alltid jag som gjrode ALLT med han då han somsagt var min helt egna hund. Och när jag kom hem frn skolan och vi satt i bilden sa mamma: När vi kommer hem kommer Ricko inte finnas kvar. Jag blev ju helt tokig, grinade skrek osv. Så jag tror du ska förbereda henne. Än i dag(har gått lite mer än 1 år) så grinar jag och är förstörd.. Och det har gått 1 år. Han är det bästa som funnits i mitt liv.. Han betyder mer än allt och alla.. Och jag tror din dotter känner likadant. Jag tror jag hade blivit lite lugnare om jag fått vara med och varit förbered osv. Det som gjorde mig ännu lesnare var att jag inte fick säga hej då… Men samtidigt kanske det inte är bra om hon är med om hunden ska avlivas, Ricko omplacerades därför hade jag hälldre varit med och sagt hej då eller jag älskar dig mer än allt på denna jord osv..

Man ska alltid vara rak och öppen mot barn dom klarar av mer

en vad man tror att dom gör men har man en/fler som mer känslig får man vara mer beredd på prata och vara där för denne mer tills den fått mer klarhet och insikt över det som händer och hänt.

Dom har en annat sett se döden på och oftast kan hantera den mycket bra. Våra barn fick vara med på deras systers begravning med öppen kista och ingen av våra barn gav negativa rektioner och vi alla pratat och pratar en i dag öppet om henne och döden samt även djurens död. Vi haft par djur genom åren och i bland behövs någon avlivas eller säljas.

Dock har dom alltid fått vara med och vetat om vad som sker och skett. Vi försöker inte förfina det hela heller utan ge dom raka svar och vara där för dom samt förklara så gott man kan.

Vi har även visat att gråta öppet är okej att dom får utrycka sina känslor och beskriva. Dom har fått sett då djurens gång genom djur programmen men även då man varit ute och sett djur i skogen eller på vägen som har då avlidigt av någon orsak. Dom även sätt vissa program om sjukhus och så. Det gäller vara där och vara med samt svara på frågorna och prata.

Men detta då min åsikt alla har olika sätt att gå igenom svåra stunder.

#18 Tack för Ditt inlägg. Jo, vi är väldigt öppna med hur livet har sin gång. Var faktiskt på kolmården för en vecka sedan med 4 åriga dottern. När vi kommer fram till snöleoparderna så håller de för fullt på att mumsa i sig goda köttdelar från djur. Det stod några familjer runt om och när vi kom dit var läget lite tryckt. Dottern tittar ner och så frågor hon vilket djur de fått till middag - Är det älg eller rådjur, mamma?  Så hon har bra koll på hur livet i det vilda fungerar. Vi tittar väldigt mkt på animal planet å liknande program och vi bläddrar inte till annan kanal när rovdjuren jagar "middagen". Vi förklarar och berättar istället. Hon är fullt på det klara med sånt. Även att vi äter kött från djur som slaktats. När vi äter olika kött till middagen frågar hon någon gång då och då, vilket djur det är ifrån.

#19:Tack själv för man får ge sin åsikt.

Jag tycker det bra det ni gör man ska vara så öppen som möjligt.

Det ger barna bara bra vetskap om värden och det som händer dom runt om kring.

Ärligheten vara längst.

Jag tycker ni ska förbereda henne på vad som komma skall, barn märker ändå att nåt är "fel" med er, och barn kan ibland få för sig att saker och ting är värre än vad de är.

Själva dagen det ska ske, så skulle jag lämna mitt barn till mormor. Och förklarat innan att det är sorgligt och svårt det som ska ske, men mamma och pappa kommer att finnas för hunden hela tiden. Så nu ska hon få säga adjö, och när vi ses igen i eftermiddag så har vi inte hunden längre utan den har fått komma till himlen då. Och at vi kommer att vara jätteledsna men hunden kommer vara glad i himlen för nu har den inte ont längre, kan springa igen eller så.

Och kanske nåt om att om hon och mormor fixar en liten minnesstund med fika så kommer det kännas bättre för oss allihop. Kanske dottern skulle vara hjälpt av att det finns ett foto framme hemma av hunden, kanske som valp, så att hon ser att den inte är glömd, och att det kan inbjuda henne att prata om hunden när hon själv vill.

När mina barn frågade var någonstans himlen finns, så svarade jag att den finns BAKOM det blå man ser på himlen. För dem blev det då självklart att man inte kan se himlen och de som finns där, man kan ju inte se bakom något, fast det finns ju där ändå.

Hoppas det går bra för er och dottern med detta.

Allt är nog mycket individuellt när det gäller barn och sorg arbete, vet själv hur min dotter hade det när vi tog bort en hund och en av katterna. Hunden var det jätte jobbigt, katten ville hon vara med när jag sköt den.

När hunden togs bort så såg hon hur den blev sämre och sämre men den hade funnits innan hon kom till världen och alltid varit där som en extra barnvakt, så det fanns väl något speciellt dom emellan även katten har alltid varit där men hon såg det nog lättare, visst blev hon ledsen men visste varför den var tvungen att få gå vidare.

Sen att hon var uppvuxen på landet kanske gjorde sitt där till där vi alltid jagat, haft djur som kommer och går.

men det är för mig lättare att bli av med släktingar än djur, tycker det är skitjobbigt. Även om jag alltid tagit bort mina egna djur själv för har jag haft dom, vill jag ta bort dom oxå, hör liksom till för mig.