05 - Barn 6-12 år

Jag orkar inte vara mamma till min dotter längre..

2009-08-26 12:38 #0 av: almela76

Har en dotter som fyller nio år i oktober. Hon är smart och duktig i skolan. Sedan liten tös har hon krävt mycket uppmärksamhet, alltid ett behov av att vara i centrum, och hon stjäl sin tvillingbrors tid och utrymme i familjen. Jag har varit ensamstående sedan de föddes och fått försöka dela min tid mellan dem rättvist men det har inte varit lätt när hon kräver så mycket och är avudsjuk så fort hennes bror får uppmärksamhet. Hon har egen ponny så jag är i stallet med henne varje dag. Men när vi är där så fräser hon på mig hela tiden och är konstant uppkäftig. Och hon har böjat med att i ren reflex säga emot mig i ALLT. Jag har försökt prata och förklara för henne hur mycket energi det tar av mig att alltid bli emot sagd, att jag inte orkar med det roliga då. Hon tar inte till sig alls. Jag har lagt ut hennes ponny på försäljning för vilkoret var när hon fick honom för ett år sedan att hon skulle bättra sin attityd. Men det gjorde hon ju inte utan det förvärrades. Hon reagerar inte ens på detta!! Jag vill så gärna kunna älska henne villkors löst, men hon har tröttat ut mig till den grad att jag inte orkar visa all den kärlek som jag igentligen känner. Jag går runt med dåligt samvete konstant pga detta, och jag känner mig som en totalt misslyckad och värdelös mamma. Min son säger också emot mig och lyssar lite dåligt, typiskt för åldern, men det är mer normal beteende. Barnen har aldrig haft en pappa, därmot har de en morfar som tagit på sig mansrollen på lite väl stort allvar. Han är en stark alfa hane som alltid underminerar mig inför barnen, om jag någon gång har lite extra energi ser han snabbt till att trycka mig skorna så den försvinner. Idag ska jag åka tidigt från jobbet och hämta min dotter från skolan, planerar att ta en tur med bilen så vi får ostörd tid att prata, jag hoppas jag når fram till henne ...............

Anmäl
2009-08-26 15:15 #1 av: AnnaLundin

Jag förstår att du har det jobbigt och jag tycker att du ska söka hjälp att hantera detta. Det låter som att ni har passerat gränsen för vad man fixar att lösa själv... Tyvärr är jag för dåligt påläst om vem/var man söker hjälp. (kanske skolkuratorn kan hjälpa dig att hitta rätt ställe att söka på - jag har en kompis som är en sådan och min tanke var spontant att fråga just henne...)

Den enda reflexion jag har är - är du beredd att driva igenom hotet att sälja ponnyn? Barn lär sig nämligen snabbt att tomma hot kan ignoreras, så ska man hota med något måste man också driva igenom det om man inte får igenom det man har tänkt sig.

Hoppas du hittar någon bra lösning.

Anmäl
2009-08-26 18:19 #2 av: Cevdet

Jag kan känna din frustration. Jag har inget konkret råd att ge dig, känner bara att jag vill skriva. Det är helt klart att ni har passerat gränsen, men också ser jag som ett första steg framåt när du skriver så detaljrikt din situation. Kanske din insikt stärks att nu behövs en förändring. Och först att du får stöd, och då kan du börja med kuratorn på barnens skola och se vart det leder. Visa detta inlägg som du skrivit här t ex. Du har rätt till stöd, ensam är man aldrig stark.

 Sedan känner jag spontant att om det är någon du ska prata med så är det barnens morfar, din pappa. Du har rätt att kräva respekt från honom, som det är nu så visar han 0 respekt och det ser barnen och tar efter. Ni hamnar i en dålig cirkel. Barnen har rätt att vara barn och har oss vuxna som förebilder. Din pappa kanske tror han gör rätt. Hoppas du kan ha ett samtal med honom så han blir ett stöd för dig och inte tvärtom.  Jag tror din barn också vill ha en förändring, men de vet inte hur de ska hantera situationen och då blir de "jobbiga" istället.

Du har rätt till ett bra liv tillsammans med dina barn. Det ska du ha som slutmål och söka den hjälp som behövs för att nå dit. Styrkan har du, det märks i det du skrivit. 

 

 

Anmäl
2009-08-27 20:05 #3 av: magma

Jag håller med båda ovanstående. Finns det ingen "Familjecentral" på din ort? Det har startats en sådan där jag bor, en liten småstad, där föräldrar kan träffas och prata och umgås med barn och där man kan boka tid hos familjeterapeuter, barnmorskor osv.

Även om du inte har en man så bör du ändå kunna få träffa en familjeteraeput, för du har ju de fakto en familj och problem med relationerna i den.

Vad gäller din pappa så låter det som att han stjälper mer än vad han hjälper, och att du utan hans "hjälp" kanske skulle upptäcka nya, starka sidor hos dig själv?

Anmäl
2009-08-28 06:40 #4 av: Loveferrets

Jag tycker du ska kontakta kuratorn/psykolog på hennes skola, finns inte det så kontakta BUP men det brukar finnas att tillgå. Hur beter hon sig i skolan, är hon uppkäftig även där mot elever, fröken osv ? Förstår att du känner som du gör men ta tag i detta nu innan det blir värre, det är viktigt att hon förstår att det kan bli konsekvenser av hennes beteende så gör slag i saken och sälj hennes häst, du kan även dra in hennes månadspeng om hon får det. Har haft ett elände med min systerdotter och det började oxå i 9 års åldern. Idag är hon 16 år o en mycket go tjej o de var tack vare att man tog tag i det.

Anmäl
2009-08-28 09:15 #5 av: Susanne

Håller med ovanstående skribenter.
Du gör helt rätt som säljer hästen, ni kom överens om en sak och då ska den hållas från bådas sida.
Frågan kan låta "ful" men jag menar inget illa.
Det är inte möjligtvis så att du försöker "kompensera" barnen för att de inte har sin pappa?
Jag har i säkert 10 år kompenserat för mina stora tjejers snåla pappa (vi separerade för 12 år sedan) vilket resulterade i fruktansvärt bortskämda och smått odrägliga barn (dock visas beteendet endast hemma).
Tvärr är du tvungen att säga till din pappa på skarpen.
Han bestämmer inget, vare sig över dig eller barnen och han ska hålla sig på sin plats dvs. bara vara morfar.

Susanne Glad

Anmäl
2009-09-01 22:56 #6 av: Zebben

Håller med alla ovanstående. Har inget heller att tillägga mer än att det är oerhört strongt av Dig att skriva av Dig här på sajten. Det är ett otroligt kliv i rätt riktning!

Som någon ovan skrev...är Du verkligen beredd att sälja hästen? Du kan inte få hjälp med hästen under en tid, låt säga 1-2 v där dottern får "stallförbud" om uppförandet mot Dig inte varit ok.

Du verkar hur som helst väldigt stark, och jag tror Du kommer fixa detta galant! Men det är även Din pappa som behöver ta ett kliv tillbaka och faktiskt höja Dig. Om han gör det medvetet eller omedvetet kan bara Du avgöra. Orkar Du inte prata med honom, skrivet ett brev. På så sätt hinner han även tänka till och kanske se bristerna i hans beteende. Det finns ingen mormor som kan prata med morfarn lite?

 

Stor kram...hoppas det löser sig!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.