Annons:
Etikett01-allmänt-om-barn
Läst 3439 ggr
[sl-80]
2009-09-22 13:18

Barn och katt

Ni med katter som inte gillar barn, hur gör ni?

Vi har en dotter som är 1 1/2 år snart och två katter som vi haft i 8 år.

Den ena katten är ok, han säger ifrån när det blir för mycket (fräser) kommer jag inte och räddar honom, så går han iväg. Antingen så går han ut (har kattlucka) eller hoppar upp där barnet inte når honom, eller byter våning (vi har barngrindar, så det finns ju flera ställen/rum där katterna får vara ifred).

Den andra katten varnar inte innan han slår. Jag måste vakta hela tiden när jag vet att han är inne. Jag har visat dottern gång på gång att man klappar fint, men hon är inte så värst försiktig och blir busig och högljud när hon är i närheten av katterna. När hon har brusat upp och "klappat" för hårt har jag "fyat" henne och tagit henne ifrån katten och sagt att katten vill va ifred och flyttat katten till "barnsäker" plats.

Den här katten går som sagt inte till en "säker" plats utan antingen ligger han tyst kvar och ser arg ut… sen river till. Eller så går han under ett bord, stol eller in i ett hörn. Ungen tycker det är skitkul och följer ju efter och så hör man ett illvrål… då har hon blivit riven. Förhoppningsvis hör man på barnets tonläge att hon hittat katten, så man kan avbryta leken innan.

Idag hann jag inte fram innan kattskrället rivit henne, över ögat! Som tur var blundade hon.

Jag tycker att barnet borde ha förstått nu att katten inte vill hänga med henne, men det går inte in. Den andra katten är inte alls lika intressant, han är ju snäll.

Så, vad gör man. Hittar ett nytt hem åt katten? Låter katten somna in? Hoppas på att han inte hinner skada henne ordentligt innan hon lärt sig vara försiktig med djuren?

Den andra katten kommer bli helt knäckt om den "elaka" katten inte finns kvar.

Ser när jag läser att det ser ut som jag inte har nå´n koll på barnet hemma, men det har jag. Springer bara inte efter henne hela tiden utan det kan gå ett par minuter innan jag kikar till henne om hon gått in till sitt rum.

Annons:
JohannaMax
2009-09-22 13:39
#1

Barnet lär inte förstå än på länge och innan dess finns ju risken att det händer nått allvarligare. Jag skulle ha försökt lämna bort katten i första hand skulle inte vilja riskera barnets ögon som är det mest utsatta på de små.

Man kan inte titta på varken barnet eller katten varje sekund dygnet runt, det går inte.

Mode & Skönhet.iFokus -sajten om mode, skönhet, smink, glitter & glamour!

sandra1977
2009-09-22 14:36
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#2

jag har haft katt i alla år min äldsta är 9 år o lillebror är 12 mån….har alltid gjort som du..sagt klappa fint osv..har oxå haft katter som rivs o inte alls uppskattar mina barn..men tanken på att lämna bort dom el avliva har aldrig slagit mej….för mej har det räckt med att hålla koll o "tjata" om att man är snäll mot djuren..o har barnen fått sig en känga av katten så har dom med tiden lärt sig att slår man kissen,så slår den tillbaka.

lycka till.Glad

[sl-80]
2009-09-22 14:53
#3

Ja, fast hon slår ju inte katten och är elak. Hon är högljud och klappar lite hårt ibland. Saken är den att katten inte går undan. Vi bor i 5 rum och kök, två våningar… han kan få vara ifred om han väljer det. Den andra katten funkar det hur bra som helst med, när han tröttnar på ungen, så går han. 

Tro mig jag vill inte bli av med katterna, jag älskar dom… men jag älskar min dotter mer. Jag vill inte att hon ska bli skadad för livet, bara för att jag vill behålla mina kissar.

Jag har tjatat om att klappa fint och tyckt att, rätt åt dig, nu måste du väl lära dig, när hon blivit riven på benet eller armen… men nu när katten går på ansiktet!

Jag är uppvuxen med både katter och hundar och kan inte föreställa mig en bättre uppväxt. Men min dotter är aningen vildare än vad jag var som liten och min katt är aningen mer aggressiv än vad min "barndomsvänner" var.

Aah, jag vet inte vad jag ska göra.

sandra1977
2009-09-22 15:40
#4

förstår att det är jobbigt…..

Susanne
2009-09-22 18:10
#5

Vad sägs om att prova att schasa iväg katten så att den lär sig?
När barnet kommer i situationer som du vet att katten inte uppskattar så ser du till att katten går sin väg. Följer barnet efter så schasar du vidare på katten … är du med på hur jag menar?

Susanne Glad

Susanne Glad

Inget är omöjligt, vissa saker tar bara lite längre tid.

[sl-80]
2009-09-22 18:38
#6

#5 Jag har tänkt på det, men så tänkte jag att katten kanske känner sig bortskuffad och blir ännu mer sur på dottern. Avundsjuka, men dom kanske inte tänker så. Det kanske är värt att prova.

Nu har jag klippt klorna på kissen, så dom inte är lika vassa. Är ju bara han och våran andra katt här på gården (har aldrig sett nå´n utomböling i allafall), så han behöver ju inte ha klorna till försvar mot andra katter.

Låste kattluckan in, men den är fortfrande öppen ut. När grabbarna vill in så får dom säga till vid ytterdörren, så jag har koll på när han är inne. Hoppas dom fattar det bara.

Annons:
regskylt
2009-09-23 15:03
#7

jag har nydligen blivit med katt och har en dotter på 14 månader. katten är ungkatt och kan riva (framförallt oss vuxna, han är snäll mot barnet) men han har rivet henne en gång, över foten en morgon när hon låg i sängen med oss. katten fick stryk (inte av mig, min man blev rasande) och annars så säger vi till vår lilla att vara "försktig" och låta katten vara.

om katten hoppar på oprovicerat så är det en sak. då kansk eman ska fundera på nytt hem. befogat så får barnet lära sig att katten rivs/bits.

AnnaLundin
2009-09-23 16:15
#8

När vår äldsta dotter var liten hade vi en katt som fräste ifrån ordentligt när hon ledsnade. Jag minns inte exakt, men jag tror att det funkade med "klappa fint" kombinerat med att barnet faktiskt fick lära sig den hårda vägen att man låter bli katten. Tror nog att vi hade klippt klorna på henne.

Lenore
2009-09-24 12:16
#9

Vilken jobbig situation du är i. Rynkar på näsan

Vi har nyligen skaffat en katt (2,5 år) och har en dotter på snart 13 månader. I början var katten rädd för henne men när hon vant sig vid hennes vrål och stökande blev hon intresserad och ville gärna leka med henne. När katten kommer närma dottern blir hon lite rädd och knuffar bort den. Vanligtvis går katten iväg men en gång markerade hon med att "nafsa" dottern i armen. Jag blev skiträdd och skällde högt på katten men dottern sa inte ett ljud. Inga märken fanns på armen heller så den kan inte ha bitit hårt alls men man måste ju visa att det är FEL.

Vi säger alltid till dottern om hon går nära katten att hon inte får röra den. Det är bara när katten själv kommer fram som hon får klappa den, då lär hon förhoppningsvis sig att det är katten själv som bestämmer när den vill klappas och att man inte får störa den när den ligger och sover eller vilar.
Vi försöker också lära katten att hon inte får gå och stryka sig mot dottern eftersom hon blir lite rädd då. Det går ganska bra för hon gör det alltmer sällan och istället närmar hon sig försiktigt så att dottern hinner se att hon kommer.
Varje gång katten börjar närma sig dottern går jag dit så att jag kan vara beredd ifall dottern skulle vara hårdhänt mot katten eller om katten skulle få för sig att leka med henne (slår med tassen mot dotterns utsträckta händer).

Vi håller stenhård koll på barnet och lämnar ALDRIG henne ensam. Om jag går på toa tar jag dottern med mig, lagar jag mat har jag dottern i samma rum och sover hon stänger jag dörren så att katten inte kan komma in. Jag tycker att man definitivt kan hålla koll på barnet alltid men om man känner att man inte klarar det tycker jag att det bästa vore att omplacera katten. Jag hade inte vågat riskera att det skulle hända dottern något (eller katten för den delen om barnet skulle "ge tillbaka" om katten revs eller liknande).
Det är klart att det måste kännas hemskt att omplacera en kär familjemedlem men man måste som du själv säger prioritera barnet först och det finns ju en risk att det händer något allvarligt om man märker att katten inte lär sig att gå undan. Att klippa klorna tror jag inte hjälper så bra. Även ett par nyklippta klor kan göra stor skada i ögonen!

Jag hoppas att det löser sig för er. Kram!

Ylva-Li
2009-09-24 19:01
#10

Jag har inga barn än, men katter. För det första så finns det ju katter som helt enkelt inte trivs med barn, alls. I det fallet tycker jag att det är mest humanast att leta efter ett nytt hem åt katten, ett hem utan barn. Det är svårt ja.. och jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver hamna i den situationen. Att ta bort en annars frisk katt, känns så onödigt. Det finns alltid vägar att gå. Omplacera, katthem etc.
Har katten alltid varit sånhär mot dottern din? Eller är det nydligen?

#7 En kattunge förstår inte att man inte får rivas.. Den är full av bus och sattyg under många månader framöver. Det måste man vara förberedd på när man skaffar katt, och det kanske ni var också? :) (Menar inte att ni inte vet vad ni gett er in på.)
Men snälla, ge INTE katten stryk. Det hjälper inte, tro mig. Det enda som händer är att katten förlorar förtroende för er och snarare blir rädd för er och osäker.. Katten rivs inte för att jävlas. Busar katten med era fötter eller händer, där ni inte vill ha henne/honom, försök leda buset till leksaker istället. Ta en leksaksmus/boll och kasta åt den för att avleda från det förbjudna. Säg nej om h*n fortsätter, ta bort katten från era fötter etc och säg nej. Men slå aldrig!
Kattungar formligen ÄLSKAR att busa med fötter.. speciellt under täcket. Fråga mig inte varför, men tydligen är det skoj. ;) Så det gäller att vara konsekvent. Och är ni oroliga att katten ska busa under natten, låt inte katten vara i sovrummet när ni sover isåfall.

Lycka till, till er båda. :)

//Ylva-Li 

 || Studio Li (foto) ||

elyse
2009-09-24 19:40
#11

Det bästa är väl att planera långt framåt när man skaffar katt. Själv har jag och sambon skaffat Ragdolls, lugna kissar som brukar passa bra i barnfamiljer.

[sl-80]
2009-09-24 20:35
#12

#11 Ja visst, om man kan planera allt. För 8 år sedan hade jag inte en tanke på att skaffa barn. Å andra sidan är jag uppvuxen med djur och har inte tänkt så mycket på att vissa djur och barn inte går ihop.

#10 Han har aldrig varit förtjust i dottern, fast han har inte vissat att han tycker illa om henne heller. Tidigare har han inte gillat nå´n, annan än mig. Rädd för minsta lilla och sprungit undan.

Senaste åren har han blivit tuffare och hållit sig framme mer, t.o.m hälsat på gäster som kommer hit.

Han kommer och stryker sig emot dottern och är i hennes närhet, när han är inne, men han gillar inte när hon blir för högljud i närheten av honom.

Jag förstår inte att han håller sig nära henne, när han inte gillar henne.

Det började med att han slog till henne med tassen en dag, utan klor. Hon följde efter honom, men klappade honom inte… han tröttnade. Han gjorde ingenting för att komma undan henne heller, gick 2 steg och satte sig, gick 2 steg till och satte sig… typ väntade på att hon skulle gå efter och sen PANG.

Efter det har jag vaktat stenhårt på dom och lyft bort dottern när hon varit på väg mot den katten, eller han gått och strykit sig mot henne.

Efter det har han ändå lyckats riva henne på armen en gång och så nu det här, i ansiktet.

Han sitter under hennes matstol och väntar på att hon ska mata honom. Tar ostskivorna så försiktigt när hon sträcker ner sin lilla hand.

Har frågat runt bland vänner och bekanta som jag vet har stora barn och inga andra djur, men ingen är intresserade av katterna. Blir till att sätta ut annons.

regskylt
2009-09-24 21:18
#13

#10 nej rör aldrig katten, det är min man. hag blir väldigt förbannad på honom när han gör det. han verkar inte förstå att man inte kan göra illa katten. men det har "bara" hänt ett par ggr. hoppas på att han inte gör det igen.

Annons:
Ylva-Li
2009-09-24 21:49
#14

#12 Låter jättejobbigt.. Jag önskar jag hade mer konkreta förslag. Jag antar att han är kastrerad? Du kanske kan rådfråga andra kattägare också? Finns ju en hel drös på katter.ifokus etc. (finns ju massvis med kattsajter) Många av dem har ju barn också. De kanske har fler förslag.

#13 Jo förstod att det var din man.. Men du kanske kan förklara för honom att det inte alls hjälper att slå katten, det gör saken bara värre för er och för katten. Jag hoppas också att det inte händer igen. Stå på dig om det gör det dock.

//Ylva-Li 

 || Studio Li (foto) ||

[sl-80]
2009-09-25 01:06
#15

#12 Ja, han är kastrerad.

Måste bara berätta. Förut när vi skulle iväg och kolla till hästarna var det lite trångt i hallen. Båda katterna kom och lade sig raklånga på hallmattan. Erbjöd dom att gå ut, men det var inte intressant, dom skulle bara vara där vi var.

Jag tänkte att: Jag är ju här, lägger han öronen bakåt och blänger på henne så åker han ut. Klappar hon på honom så kan jag lyfta bort henne.

Dottern tultade omkring i sina gummistövlar medans jag tog på mig mina skor… självklart hinner hon råka trampa på en av katterna på tassen (den "arga"). Han jamade till och gick undan, gjorde ingenting mot dottern.

Jag var tvungen att gå efter honom och pussa på´n. Dels för att det var synd om honom och dels för att han gick undan.

Hoppas han är smartare än dottern och lärde sig att "ungen" kan göra ont, bäst att hålla sig undan. För dottern kommer inte ihåg att katten kan göra ont.

Jag har hållit dottern framför spegeln och pekat på hennes rivsår och sagt att katten gjorde det här, ont, ajaj, måste va försiktig. Då har hon känt på märket,  sänkt blicken och sett lite ledsen ut, men jag vet inte om hon förstår.

Tack för alla tips, ska höra mig för på katt-sidan också Glad

Ylva-Li
2009-09-25 01:22
#16

Jag hoppas att det löser sig. :)

//Ylva-Li 

 || Studio Li (foto) ||

Upp till toppen
Annons: