04 - Barn 3-5 år

Några tips?

2009-11-04 16:48 #0 av: pernillaa

Jag har en son som är 3 år. Han har precis kommit ur 3årstrotsen och är nu hur lättsam som helst. Men då och då får han något il, särskilt när jag säger ifrån om han är jobbig. Då börjar han slita i allt och det blir en himla fajt om det gäller påklädning eller liknande. Han bara slänger huvudet åt olika håll och skrattar när jag säger ifrån. Det enda som hjälper är att jag håller honom tills han stannar av och lyssnar och frågan "Varför gör du såhär?" får svaret "Jag vet inte".

Missförstå mig rätt nu, jag lägger inte detta på honom bara för att jag säger att jag tycker att det är jobbigt.

Okej, jag är en vuxen människa, med ett hyfsat lugnt liv nu som sjukskriven för utbrändhet. Jag ska börja ta itu med mitt tunga förflutna med hjälp av psykiatrin och inväntar en neuropsykiatrisk utredning i slutet av den här månaden eller början på nästa.

Jag ser småbarnsföräldrar som har 4 ungar, jobb, hobby, socialt liv, motionerar, husdjur, hästar, kossor m.m. som klarar det galant. Dom far ut och äter med alla barnen och är helt lugna och sansade och har ork över till allt. Dom har alltid huvudet på skaft och tänker klart och orkar sortera allt som händer, gör allt fläckfritt. Hur fullt deras schema än är så har dom alltid tid över för barnen när än dom ber om det och ändå lyckas dom slutföra sina projekt. Dom pratar med föräldrar till barnen på samma dagis som sina egna barn och vet vad alla andra barnen heter och dom orkar vara trevliga mot alla. Dom har dessutom koll på allt som händer i byn som man kan ta med barnen på. Typ kyrka och sånt.

Själv sitter jag här med mitt enda barn, jag har inget jobb som kräver energi, inga vänner som ringer och vill ha min uppmärksamhet, ingen hobby förrutom mina fiskar som jag behöver lägga energi på då och då. Jag har ingen ork för de andra barnen hos min sons dagmamma och deras föräldrar och har ingen som helst koll på vad man kan hitta på med sonen på helgferna och så. Jag orkar vissa dagar inte gå ut med honom till lekparken och trots att jag inte lägger uppmärksamheten på någonting annat så har jag svårt att lägga den på honom när han behöver den. Jag orkar inte riktigt leka med honom och det är frustrerande för honom. jag känner mig som en urusel förälder.

Fan mitt minne är urdåligt och jag är så himla förvirrad. har så mycket känslor.

Några tips?

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-11-04 21:28 #1 av: elyse

Jag tror att du är deprimerad och inte ska lägga så mycket skuld på dig själv just nu. Man orkar inte hur mycket som helst när man inte är "sig själv".

Anmäl
2009-11-05 10:02 #2 av: pernillaa

Just nu vet jag inte vem "jag" är när det pratas om en möjlig neuropsykiatrisk diagnos. Så kanske är det här den jag är. jag vet inte. Har börjat identifiera mig själv med mina depressioner. När jag är deprimerad så känner jag att "åh, nu blev det som det ska vara, nu är jag mig själv igen".

Ja det är rörigt allt det här.

Tack för svaret i alla fall.

Men alltså hur får ni andra föräldrar reda på vad som händer på er ort, som ni kan ta med barnet/barnen på?

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-11-05 11:07 #3 av: AnnaLundin

#2 - jag är dålig på att ta reda på vad som händer som kan vara kul för barnen. men de brukar faktiskt ha rätt bra koll på bvc, åtminstone när det gäller återkommande aktiviteter (öppen förskola, babysim (och fortsättning på det), sång etc).

Anmäl
2009-11-05 11:39 #4 av: pernillaa

ja jag lever på socialbidrag och betalar av flera hundra i skulder varje månad så ligger rätt ofta på minus. Har liksom skulder till vänner och familj som ligger och släpar efter vaje månad. Lever på falukorv, fiskpinnar, köttbullar, nudlar och pasta varje månad, och mackor för att jag varken har pengar eller ork till annat. Jag måste alltså hitta grejer som är gratis eller nästintill och sen måste jag ha ork att transportera oss dit. jag har ju ingen bil, eller cykel och har dessutom problem med järnvärdet så jag måste få järnsprutor och har problem med mystisk vandrande smärta och feber sen -07. Jag ar i stort sett bara ork att transportera honom till och från dagmamman som bor allra högst upp i byn. Backen man måste uppför är så lång och brant så man kommer upp i ungefär 60 km/h när man rullar med bilen utför den. Den är helt sinnessjuk.
Om det är på helgen så måste jag hur som helst ha ork att vara social med andra föräldrar och barn men jag är så osäker som det är just nu och jag känner mig så himla missplacerad och har dessutom en, dock lindrigare, socialfobi att handskas med då jag är rädd för att få panikångestattacker bland folk. Usch, jag är inget vidare föräldravirke just nu.

Men det är ju synd om min älskade pojk. han söker min uppmärksamhet och jag bara nekar. "Mamma är trött just nu" och givetvis klänger han sig fast i mig och jag blir arg. Nä stackarn.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-11-05 13:00 #5 av: Ylva_87

#4 Kanske skulle en avlastningsfamilj kunna hjälpa till? Så att du får vara själv någon helg i månaden och pojken din kan få komma ut och göra andra saker? Prata med socialtjänsten vilka möjligheter det finns till avlastning.

Aktiviteter i kyrkan tror jag ofta är biliga/gratis. Det kanske är något du kan kolla upp. Jag vet att när jag va liten så var jag där på kyrkans barntimmar och fortsatte sen att sjunga i barnkör där. Tror även det kan finnas andra aktiviteter att delta i :)

Hoppas att det löser sig för dig på något sätt.

Anmäl
2009-11-05 15:02 #6 av: pernillaa

Tack. jag har honom bara varannan vecka eftersom pappan och jag seppat. Så det är nog inte så panik. Jag orkar ju för egen del leva vidare. Men det är så himla svårt att få ork att leka med honom och aktivera honom överhuvudtaget.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-11-10 22:27 #7 av: pernillaa

Ja, imorgon kommer pojken hit igen och jag har panikångest nu. Jag känner att jag inte kan roa honom och är för trött och virrig för att få ihop vardagen. Jag vet inte hur jag ska orka få honom till och från dagmamman och hålla disken borta och hålla rent och städat hemma. Jag känner mig så låst och ensam här då den enda jag har är min pojkvän och han har katt, vilket innebär att jag inte kan ta dit sonen eftersom han har astma. Jag har inga vänner, mina föräldrar bor inte på orten och inte heller mina syskon. Jag är ensam förrutom pojkvännen.

Jag har så dåligt samvete att jag inte orkar prestera mer än jag gör just nu. Är rädd att det ska sätta sig i honom, att inte få den uppmärksamhet som han behöver och att vara uttråkad hela tiden och att det lätt blir bråk då. Nä jag måste nog ringa min mamma och be henne komma hit i helgen och hjälpa mig. Men fan hon är gammal och trött hon också och har ju jobb att sköta. Känns som att vem jag än ber om hjälp så tänker jag att jag är en parasit som bara suger musten ur alla. Men egentligen är det ju inte så. Dom kan ju också säga nej. Dom ansvarar ju själva för vad dom väljer att lägga sin energi på. Tjänster och gentjänster helt enkelt.
Avlastning behöver jag tillfälligt men om min sons pappa får veta hur jag mår så kommer det dras igång en till tvist om sonen och det tänker jag inte göra mot sonen igen. Han är så elak och söker hela tiden öppningar att trycka ner mig och få mig att må dåligt, även på sonens bekostnad.

Nä det finns väl ingenting nån här på forumet kan förändra. Jag ville bara prata av mig lite. Det är bara känslor.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-11-10 22:42 #8 av: AnnaLundin

I vilken del av landet finns du? Kanske finns det någon här på sajten som vill ha en ny vän?

I övrigt - strunta i städningen åtminstone de veckor då du har sonen! Jag lovar, man kan leva med lite skit i hörnen! Städning är en typisk såndär grej som kan skapa onödig stress. Släpp den prestigen! Jag är helt säker på att sonen hellre vill ha en mamma som är närvarande än en mamma som städar och kämpar föra tt hålla huset rent. Du har bara en viss mängd energi/dag, lägg den energin på det som är viktigast - vilket är viktigast? Att umgås med sonen eller att det är nydammsuget på golvet?

Anmäl
2009-11-10 22:53 #9 av: pernillaa

Jag har de senaste veckorna låtit städningen vara när han har varit här men jag får panik i all oreda eftersom jag inte kan koncentrera mig och inte hittar någonting. Min virrighet är inte direkt främjad av leksaker överallt och disk. Nä jag har vädjat till min pojkvän nu att han ska komma och hjälpa mig lite den här veckan.

Jag bor i västerbotten. Om jag får en vän så orkar jag inte underhålla relationen eftersom jag mår så dåligt och det där kommer i perioder. Jag är så nervös bland folk och är i dagsläget rädd att få panikångest bland nytt folk. Vet inte om jag orkar med någon vän. Men tanken var god.

Nä det löser sig nog till veckan. Nu kommer jag börja få järnsprutor på fredag så om några veckor kommer nog en del av orken vara återställd. Jisses vilken tur att jag är sjukskriven, annars hade det här inte gått.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-11-11 02:04 #10 av: AnnaLundin

#9 - en relation med en riktigt god vän behöver knappt underhållas, den fortsätter där man slutade senast även om det går veckor eller månader mellan de tillfällen då man träffas...

Anmäl
2009-11-11 11:22 #11 av: pernillaa

Jag har en sån vän men tyvärr träffas vi bara någon gång/år då han har ett handikapp som gör att han inte orkar vara ute bland folk så ofta och vi bor på olika orter.

Men du har helt rätt i det du säger. men det gäller ju att bygga upp en vänskap också.

tack för att du försöker hjälpa. =)

Men det känns ganska lugnt ändå idag. Är mer orolig för helgen men ska be pojkvännen hjälpa mig roa pojken under någon timme. Det är han bra på.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-11-11 12:46 #12 av: AnnaLundin

#11 - försök slappna av bara, så löser det sig säkert! Du vet, det är ju dumt att måla f*n på väggen innan han ens står modell... Flört

Anmäl
2009-11-11 12:52 #13 av: pernillaa

Precis. =)

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-11-11 20:14 #14 av: PillanN

Bara en tanke....varför bor du kvar på den orten där du inte har någon nära som kan vara till hjälp?Du kanske skulle må bättre av en nystart på annan ort?

Anmäl
2009-11-11 21:00 #15 av: pernillaa

För att jag har jobb här, som jag visserligen kommer säga upp mig ifrån allra troligast när det är dags för jobb igen, jag har ett år kvar av skolan på orten, jag har min pojkvän här som jag inte pallar att flytta ifrån och sonens pappa bor på orten. Sonen kan inte resa emellan oss själv eftersom han bara är tre år så jag måste hämta honom med bil, vilket jag inte har och dessutom vill jag inte ta honom ifrån dagmamman han har för att han ska gå hos en annan varannan vecka. De orter där jag har familj vill jag inte bo på. Och dessutom har jag inte ork eller råd att få ihop till en flytt nu. Jag trivs äntligen i mitt hem. Jag måste bara samla mig och bli lite starkare. Men det kommer med tiden. Jag är inte klar på den här orten än på ett bra tag.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-11-11 23:24 #16 av: Lilj-an

Viktigast för dig är nog att  få prata av dig och att få tänka på annat än alla dina energislukande måsten ...men  ju längre du låter det vara  ju svårare kan det blir att ta sig ut på upptäcksfärd i världen igen ....det finns så mycket kul man kan göra med barn bara tex att gå till lekparken träffa andra föräldrar  m.m. du är ju en social och trevlig person så du ska ju lätt få kontakter..

Men är man nere i en svacka ,är det inte det lättaste man gör at ta sig upp igen... man måste få hjälp..

Det är viktigt att det inte går så långt så att du får känslan av att befinna dig utanför din egen kropp...

Lycka till och styrka till dig !!

Kram // Ann

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.