Kommer ni ihåg er första stora kärlek när ni var små?

Min son,nyss fyllda 10 år har varit förälskad i en tjej som även är hans klasskamrat i ett helt år nu. Han är olyckligt förälskad stackaren då tjejen "bara" ser honom som en fin kompis. Det grymmaste av allt är att han verkligen är olycklig,han har varit ordentligt deppad ett tag nu. Jag är väldigt glad att han är så pass öppen att han berättar för mig när det är bekymmer av nått slag så han slipper bära det själv. Att barn i sonens ålder kan ha sådan djupa tankar om livet och kärleken fick mig att tänka till. Han sa bla."Hon vet inte vad hon går miste om,jag är en snäll kille som skulle köpa blommor och choklad till henne.Man måste ju umgås när man är ihop o leka,se film o sånt du vet"

Det kändes i hjärtat kan jag tala om :(

Har pratat mkt om detta så nu har han kommit i mer positiva tankar =)

Hur har era barn sett detta med förälskelse och "vara ihop"? Hur har ni stöttat när de små har varit olyckligt förälskade?