12 - Uppfostran

Mormor lägger sig i (långt)

2010-01-13 18:12 #0 av: Eeeirijo

Hej

Jag har valt att vara anonym för det här inlägget av hänsyn till personerna det handlar om. Har en annan användare här på iFokus.

Jag har ett stort problem som verkligen tär på mig.

Fakta först, jag är mamma till en pojke på tre år som är i treårstrotsen sen typ ett halvår bakåt. Han har haft det jobbigt då jag och pappan separerade maj08 och sen har legat i vårdnads-, boende- och umgängestvist på faderns begäran som en hämndaktion. Jag har haft kontaktperson närvarande i ett år innan fadern tillslut gav med sig på rättegången.

Att pojken är i trottsåldern är ingenting ovanligt och att han inte har anpassat sig riktigt till de olika reglerna hos oss föräldrar är nog heller inget konstigt. Jag har haft svårt att sätta gränser tidigare men står nu på mig mot min son. Han testar mig till det yttersta och allre helst när det gäller påklädning, tandborstning, gå på toan, äta m.m. Allt obligatoriskt leder till att det blir tvärstopp. Så vad gör man?

Visst kan jag tvinga honom, vilket jag gör då och då men han är rätt stark, visst, bara tre år, men ändå stark. Jag som har allvarlig anemi(blodbrist) är väldigt slut och orkar inte så mycket. det tillsammans med utbrändhet gör att jag inte kan hålla på och tvinga honom och helst vill jag inte göra det heller då det inte är roligt för någon. Anser inte att han lär sig någonting utav det heller.

Visst kan jag muta honom, vilket jag försöker med varje gång men det biter inte. Har den här grabben bestämt sig för att vara tvärsemot så är han det. Jag har heller inte så mycket åtråvärt att muta med då jag lever på försörjningsstöd och betalar en mängd gamla skulder varje månad.

Visst kan jag försöka avleda honom men det blir inte mer än ett försök. Det funkar inte. Otroooligt sällan fungerar det att avleda med något annat eller tat göra det till en lek. Det går inte för det mesta.

Det enda som biter på den här grabben är att straffa honom. vad hårt det låter när jag säger det så men...ah. När pojken klockan åtta börjar springa ifrån mig när jag ska ha honom till att borsta tänderna, jag väntar en kvart och försöker igen...och klockan tillslut närmar sig 9-9:30, då måste något göras. Då börjar jag plocka ihop hans favorit-leksaker och filmeroch förklarar att han har en chans på sig att göra som jag säger, annars plockar jag bort leksakerna och han får inte ha dom på hela dagen efteråt. Han bara skrattar åt mig och springer iväg. Fler och fler grejer försvinner, till han tillslut brister och går med på det. han blir ledsen givetvis och gråter och jag förklarar varför jag gör som jag gör och tröstar honom, sen borstar vi tänderna och han får beröm. Jag genomför alltid mina hot, för att inte förvirra. Allt jag säger till honom säger jag när jag är i samma höjd som honom och med ögonkontakt. Jag tar aldrig i honom eller gör honom illa. Rösten är bestämt och jag ser säkert arg ut när jag går och plockar ihop hans saker.

Den här grabben har astma som han ska ha medicin för två gånger om dagen och om han inte tar den kan han hamna på sjukhuset, alltså ingenting som man kan hoppa över för en kväll eller så. Tandborstning kan man väll hoppa över om man är helt slut och inte orkar bråka. men de här kvälls-rutinerna är jätteviktiga att han lär sig göra eftersom medicinen ingår. Jag kan inte släppa på tandborstning och toa men inte medicin. Då blir han ju förvirrad.

Sen ska ju ALLA barn lära sig att man ska äta, man ska borsta tänderna, man ska gå på toan och man ska duscha och klä på sig.

Jag anser att mitt "jobb" är att förutom att älska honom och se till att han mår bra och har en bra barndom, lär sig allt obligatoriskt i livet så att han klarar sig ute i världen sen. Har jag fel?

Är jag för hård?
Tror ni att min son mår dåligt av detta?
Vad borde jag göra annars?

Min mamma och min storasyster som vardera har haft 4 ungar, ligger på mig jämt om detta. Jag har sagt ifrån om att jag inte vill ha predikningar från dom om hur jag borde göra. Har nu bestämt mig för att inte fara dit och hälsa på med sonen med mig för att jag inte orkar. Ett år med kontaktperson är nog.

Min mor som senast idag var hit och "gav mig råd" har aldrig lärt mig en enda pinal under min barndom. Hon har mått dåligt och haft det tungt och skrikit på mig(äldsta hemavarande barnet) varje dag. Hon har aldrig lekt med mig, hon har aldrig lärt mig laga mat, aldrig lärt mig hur livet fungerar, känslor, obligatoriska grejer som att borsta tänder eller så. Hon såg aldrig att jag mådde dåligt som barn p.g.a henne. Jag har varit superförvirrad som barn. Istället för att lära oss det vi ska kunna, så har hon gjort allt åt oss. Värsta curlingföräldern. Hade hon kunnat hade hon tuggat maten åt oss. Sån tänker inte jag bli som förälder. Jag vill inte att min son sitter med en massa leksaker vid bordet och leker medan jag försöker smyga in tugga efter tugga i en hel timme. jag tänker inte krypa för honom som hon har krupit för oss barn. Jag gör honom bara en björntjänst, av egen erfarenhet.

Nu låter det här jättehårt. Klart att jag ska anpassa mig efter honom, vilket jag också har gjort givetvis. Men han måste lära sig att det i slutändan är jag som förälder och vuxen som bestämmer. Det är en otroligt viktig lärdom, anser jag.

Vad ska jag göra åt detta med min mor? Mina 3 enda vänner förrutom min pojkväns kompisar, har vänt mig ryggen p.g.a. att jag mår dåligt och är ointressant och nu vänder mig min familj ryggen. Min mamma har aldrig trott på mig. Hon har aldrig trott att jag kunnat något och heller aldrig låtit mig göra något själv och lära mig. Det ligger mig i fatet idag. Jag vill ta striden med min son nu för att det är svårare att ta den striden för honom när han blir äldre. Det är lättare för honom att lära sig nu. 

Jag är en skör liten ynklig människa med dåligt självförtroende och som tycker jag är elt värdelös. Att då ha två stycken närståend 4-barnsföräldrar som står och trycker på och kritiserar mitt föräldraskap, det knäcker mig snart.
Idag sa min mamma att hon tycker jag håller honom för hårt(inte fyrsiskt då) och att hon tyckte det såg ut som att han inte vågade leka eller synas och höras. Pojken var trött för att kampen med tandborstning och medicin tog sån lång tid igår. Han somnade vid klockan 5 en sväng nu efter att hon farit.

Håller ni med henne?
Vad ska jag göra, för det här är inte hållbart. =(

Tacksam för svar!

Anmäl
2010-01-13 19:12 #1 av: AnnaLundin

mormödrar som lägger i är ett aber och det gör det ju inte lättare när du själv är i en skör situation. Det är ju svårt att avgöra vad som är rätt eller fel bara utifrån det du skriver, men generellt tycker jag att mormödrar som bara träffar barnet kortare stunder ska låta bli att fälla såna kommentarer. De ser inte hela sanningen.

I ditt fall verkar det som att sonen inte riktigt mår bra av att byta hem hela tiden. Tyvärr finns ju inte möjligheten att ändra på det heller, så man får göra det bästa av situationen och det är inte alltid så lätt.

Jag måste nog fundera lite till innan jag svarar mer ingående, men vill börja med att tala om att jag också har en såndär "stenhård" son som behöver hållas kort och som inget biter på. Så jag vet hur du menar. Det finns trotsiga treåringar och så finns det de som drar det ett eller två steg längre...

Anmäl
2010-01-13 19:39 #2 av: Eeeirijo

Tack för svaret. Förväntar mig inte att någon ska lösa hela min situation. Vill bara ha någon typ av yttrande utifrån det jag berättar.

Det som är svårast tycker jag, är att erkänna att "min son är jobbig". Det känns som at det inte på något plan(i min omgivning i alla fall) är accepterat att man som förälder stundvis inte tycker om sitt barn. bara för att det är mitt barn så behöver jag inte tycka om honom lättare än jag tycker om andra nerv-trippande personer. Jag älskar honom oavsett, men det är skilda saker.

Barn är ju barn, och det innebär att dom inte har vett att förstå annat av sig själv när dom är i sånna där jobbiga perioder. det känns som att jag gör något olagligt och jättehemskt genom att säga detta nu: Men jag tror min son är lite odrägligare och mer svårbemött än majoriteten i treårstrotsen. Att jag säger så innebär ju inte att jag lägger skulden på honom men det innebär att även barn gör fel som man inte som vuxen behöver stå ut med alla gånger. Däremot är det upp till mig att förändra detta beteende då han inte själv kan göra det.

Vet inte längre vad jag vill ha sagt med det här, kanske att jag är rädd att bli dömd bara för att jag tycker det är sketa-drygt att vara förälder nu och att jag inte gillar hans beteende och den han är när han är på tjurilet.

Enligt min mamma ska jag alltid vara förstående och tillmötesgående och alltid göra som han vill för att det ska bråkas så lite som möjligt. Men bråket kommer man aldrig undan, min mamma däremot bråkade av helt fel anledningar. Att jag och min son bråkar om att han ska borsta tänderna, är mer rätt anser jag, än att som min mamma, bråka med mig när jag råkat fastna i en sladd och fått en porslinslampa över mig som gick sönder. Hur det gick för mig brydde hon sig inte om.

Men både min mor och min storasyster erkände, sist jag hälsade på os dom, att han var väldigt svår, min son. Min mor skickade sen ett sms att hon tyckte jag var duktig med sonen. Det efter att jag sagt ifrån att jag nte ville höra predikningar från dom ifall jag kom dit till nyår. Så det var bara låögn då från hennes sida, att hon tyckte jag var duktig.
Den enda som tro på mig, som tror att jag kan ta hand om min son, som tror att jag kan köra bil ordentligt, som tror att jag kan laga mat så jag klarar mig osv osv, är min underbara särbo.

Om ingen tror på mig, så blir det bara svårare att klara det. Får jag stöttning istället så går det betydligt mycket bättre. Är less på att bli misstrodd och mindervärdig-förklarad av min mor.

Anmäl
2010-01-13 20:59 #3 av: AnnaLundin

Jag håller helt med dig om att man inte kan möta tjurighet genom att göra som barnet vill, att till varje pris undvika konflikter gör bara att ungen blir än mer odräglig och lär sig att det går att få igenom sin vilja genom att tjura ihop.

BRA! att du har sagt ifrån att du inte vill ha några predikningar! Nästa gång tycker jag att du kan vara ännu tydligare och tala om för henne att hon inte ska lägga sig i ditt sätt att hantera och uppfostra ditt barn.

Det korta tips jag vill ge dig är att försöka fokusera på det sonen gör som är bra. Uppmuntra honom att göra sånt som du vet att han klarar av, beröm när han gör det. Det är så himla lätt att fastna i negativa spiraler och glömma bort det som är positivt. Vad är han bra på?

Har du provat att låta honom hjälpa dig att borsta dina tänder - du borstar hans och han dina?

Något som funkat rätt bra på min lilla tjurskalle är "visa mormor att du kan ta på dig stövlarna själv". Fast bara om mormor kan låtsas vara jätteimponerad och beröma jättemycket. när han lyckas, även om stövlarna hamnar på fel fot.

Anmäl
2010-01-13 22:33 #4 av: Eeeirijo

Jag är väldigt noga med att berömma och belöna när han är duktig. =)
Det är väldigt mycket han är bra på, när han bara är på rätt humör.

Jag har sagt till både min mor och min syster att jag inte vill att dom ska lägga sig i. Senast idag sa jag till min mor att jag tror att hon har fel och att jag vill göra på mitt sätt. Jag är inte villig att betala ett så högt pris som hon har bara för att slippa bråk. Men det går visst inte in ändå.

 

Har även provat många gånger att låta honom visa för andra hur duktig han är men det är en nitlott det också tyvärr. :P

Därmot har jag inte låtit han borsta mina tänder. Ska testa det. Vi brukar morra åt varandra när jag borstar hans tänder. Skojar att han är en tiger och att han får tigertänder när han borstat-färdigt.

Anmäl
2010-01-14 01:05 #5 av: magma

Oj, jag kan sätta mig in i hur du har det för också jag har en "jobbig" son- men jag har försökt hitta ersättningsord för det mer negativa ordet "jobbig", säger numera att han är envis, viljestark, krävande, etc. Det finns lätta barn och det finns mer svåra barn, så är det bara!

Det stora utmaningen att vara förälder till ett sådant barn är inte att få det att göra som man säger, även om det kan tyckas som det i det korta perspektivet. Nej, kruxet är att klara av att låta barnet växa upp med en bibehållen självkänsla och ett gott självförtroende, för sådana barn får ofta sin självkänsla knaprad på av ständig kritik och av ständiga tillsägelser. Inte bara inom familjen utan också genom skola, förskola, vänner, släkt, bekanta osv.

På min son (åtta i april) märks det på så sätt att han är känslig för kritik, han vänder den ofta mot sig själv och kan säga om sig själv att han är dålig, inte klarar någonting osv. Det är ett tufft jobb att få honom att växa inombords i samma takt som han gör det fysiskt!

Ett exempel: du bör kanske inte låta tandborstningssituationen (du skriver åtta, är det på morgonen? Det lät som att det var på kvällen?) dra ut så långt som 1- 1 1/2 timme. Det är alldeles för lång tid för en konflikt med en treåring, vilket är nedbrytande rent psykologiskt för er båda två. Har du tagit ett beslut att borsta hans tänder så bör det genomföras då du säger att det ska göras, inte efter 1-2 timmars tid. Tjat och övertalningsförsök och hotelser förstör hans hörsel- jag lovar, han kommer inte lyssna ett dugg på vad du säger tillslut! *puh*

Om du tror att du kommer att riskera att skada honom om du borstar hans tänder mot hans vilja, då ska du förstås försöka hitta ett annat alternativ. Men kanske det med t.ex en eltandborste går så fort att borsta att du kan acceptera några dagars "slarvborstning" med hjälp av milt våld? För i det läget är inte tandborstningen det viktiga- utan att han märker att du tänker borsta hans tänder kl 19 och också genomför det kväll efter kväll.

Sedan tror jag att du kan ha hjälp av att läsa några böcker, t.ex "Explosiva barn" som jag hört mycket positivt om från många, samt "Fina fisken" vilken har hjälpt oss mycket med att få oss vuxna att se vår son på ett nytt sätt- och bemöta honom på ett sätt som förstärker hans positiva sidor.

Kanske ni också skulle vara hjälpta av ett tandläkarbesök? Kanske det "biter" mer om tandläkaren förklarar läget för honom?

Hoppas ni hittar en bra lösning för er båda!!

Och självklart är du en bra mamma som vill det bästa för din son! När man hamnar i ett så krävande föräldraskap som det blir när man får ett utmanande och svårhanterligt barn, så är det lätt att börja tvivla på sig själv! Försök att se till att varje kväll slutar med en mysig stund ihop med saga och gos i sängen, så känns åtminstone varje avslutning på dagarna positiv. Lycka till!

Anmäl
2010-01-14 09:21 #6 av: Eeeirijo

Tack så jättemycket för dina fina råd. Det var mycket att tänka på där. =) 
Visst har min mor rätt i att första barnet är ett lärobarn men resten har hon fel i.

Det svåra är att hitta ork till allt detta när jag knappt orkar tvätta. Jag väntar på att få komma på en neuropsykiatrick utredning som möjligtvis kan ge mig en ADD-diagnos. Får jag då medicinering kanske livet ser lite ljusare och mer lätthanterligt ut.
I dagsläget orkar jag endast med små små förändringar.

Idag klädde han på sig självmant på morgonen efter att jag igår inte lät honom se på tv-på morgonenm för att han bråkat. idag får han massvis med beröm, och en bulle också eftersom han varit så duktig. ;-)

Anmäl
2010-01-14 09:45 #7 av: AnnaLundin

#6 - spinn vidare på hans goda humör idag och hitta på något kul tillsammans!

Anmäl
2010-01-14 09:49 #8 av: Eeeirijo

Hur gammal är din son förresten?

Det exemplet att det tar en timme att få honom att borsta tänderna var det värsta exemplet bara för att visa på att jag MÅSTE göra saker som att ta ifrån honom leksaker för att få honom att göra som jag vill. Att det inte fungerar att, som min mor säger, förhandla, alla gånger.

Anmäl
2010-01-14 09:50 #9 av: Eeeirijo

#7: Ja idag är det 20 minus här och eftersom jag ingen bil har och det är en bit till dagmamman så har jag bestämt att han ska få vara hemma idag. Idag ska vi baka chokladbollar hade jag tänkt. =)

Han är världens goaste unge när han är på bra humör. =)

Anmäl
2010-01-14 09:52 #10 av: AnnaLundin

#8 - det kanske till och med är så att du behöver sluta helt med att truga och förhandla. Fast jag vet, det är inte lätt...

(sitter just nu och tittar på min egen son som fått för sig att han inte kan klä på sig själv - han är 4½...)

Anmäl
2010-01-14 11:17 #11 av: Eeeirijo

#8: Först, vad menar du med att truga och förhandla? Att ta bort hans leksaker när han inte gör det han ska anser jag inte är att förhandla riktigt.
Och vad skulle jag göra istället?

Anmäl
2010-01-14 13:16 #12 av: AnnaLundin

#11 - det jag menar är att du kanske kan prova med "NU gör vi så här, slutdiskuterat!" typ.

Vill han inte borsta tänderna så får du hålla fast honom och göra det ändå. Vill han inte ta på sig overallen och gå ut, håll fast och klä på ändå. Inte diskutera och resonera med honom om allt, utan helt enkelt bara göra oavsett hur mycket han skriker eller protesterar.

Det är ju lite så att om den strategi man har valt inte riktigt fungerar så måste man prova något annat, även om det kanske inte är det alternativ man hade valt i första hand.

Anmäl
2010-01-14 14:10 #13 av: Eeeirijo

Ja jag känner att jag vill hålla mig till en och samma metod för det mesta jämt i det längsta möjliga. Alltså man måste ju välja efter situation givetvis. Jag står ju inte och diskuterar om vi måste vara någonstans en viss tid..

Jag har provat att köra med den metoden du menar, bara göra det, men jag upplevde att det bara blev värre och värre och jag trodde/inbillade mig att han fick äkta panik när jag höll fast honom vlket sen ledde till att hans rädsla inför att bli fasthållen när jag krävde något av honom, helt enkelt gjorde att han frös fast på stället. Han förväntade sig att jag skulle hålla fast honom. En självuppfyllande profetia på nåt sätt. Det blev bara värre och värre tyckte jag. Jag vet att hans far sätter sig gränsle över hans axlar/armar när han inte vill ta sin medicin. och en stor tung karl ovanpå sig, så nära ansiktet är sjävklart jobbigt. Eller han har då gjort så förrut i alla fall enligt utredningen vi genomgått. Jag kan väl ha fel, men jag vill inte göra så mot honom om jag inte måste.

Därför kör jag hellre med "straff-metoden" som jag gör nu. Tycker att det har gett bättre resultat. Så då jag har tid så hotar jag med att ta bort saker, förklarar hans alternativ, frågar hur han vill göra och tvärvägrar han så får han ta straffet. Ibland vägrar han ändå trots straffet och då blir det tvång ändå. Jag vill ju att han ska lära sig någonting. Jag förklarar alltid för honom varför jag gör som jag gör och varför han måste göra dom här grejerna. Det slutar i alla fall alltid med att han vill krama mig och ha tröst så han kan ju inte hata mig så särskilt mycket antar jag. ;-)

Anmäl
2010-01-14 15:10 #14 av: AnnaLundin

Det var ingen kul läsning, att pappan gör så... Förvånad

Anmäl
2010-01-14 15:32 #15 av: Eeeirijo

Jag vet som sagt inte om han gör så nu längre. jag brukar ju också bli tvungen att tvinga honom med medicinen men det räcker ju med en bensax.

Anmäl
2010-01-14 18:35 #16 av: lisette

jag blir lite ledsen när jag läser. för både din och pojkens skull! ingen ska behöva ha det som ni två har det! =(

jag hoppas verkligen att det löser sig snart för er med vårdnadstvist. tror att sonen kan behöva ha en fast punkt i livet och inte hoppa fram och tillbaks mellan hemmen.

medicinen, använder ni den med en nebunette eller bara som vanligt? min son var oxå helt hopplös i början (då fick man tvinga honom) när han skulle använda sin nebunette, men efter vi hamnade på sjukhus så blev han helt annorlunda. har du testat att låta honom trycka på inhalatorn och hålla själv?

 

Anmäl
2010-01-14 21:33 #17 av: magma

#8: Var det mig du frågade? Min son är numera sju år, han fyller 8 i april. Han har varit en "kämpe" sedan han föddes och har sedan dess följt mönstret "vill inte".

Kanske kan du få några tips av hur vi gör med honom? Just nu har vi fått strukturera upp kvällarna stenhårt för att komma tillrätta med hans svårigheter att komma till ro och somna. Han kan ta 1 till 1 1/2 timme på sig att somna efter att vi läst och nattat, hur trött han än är och han blir dessutom grinig och "anti" på dagarna i skolan p.g.a detta.

Nu har vi fått lov att skriva ett slags körschema får oss vuxna! Kl19:15 stängs TV:n av, då ska tänder borstas, pyjamas på, sagan läsas och nattningen ska vara klar senast kl 20- men helst kvart i åtta.

Därefter får han till 20:15 på sig att sitta och pyssla med sådant han vill pyssla med i sin säng- kanske bygga lite lego, titta i en serietidning osv. Han behöver den där egna stunden verkar det som för att varva ned, precis som jag själv vill ligga och läsa innan jag somnar antar jag. 20:15 går någon av oss föräldrar in och släcker hans sänglampa, kramar godnatt och sätter på hans "sovamusik", det är lite lugn musik blandat med naturljud, åskmuller o.dy.

Det är andra kvällen idag, så det återstår att se hur det fungerar! Igår gick det bra:) Han verkar faktiskt gilla de nya rutinerna, han ser ut att känna sig trygg i att veta hur kvällen kommer se ut- men att ändå få lite egen fri tid men att denna ändå är bestämd av oss vuxna.

Jag förväntar mig ett bakslag om 1-2 dagar, så brukar mönstret vara, och då gäller det att inte ge upp utan fortsätta enligt planen. Jag håller tummarna, för både dig och mig!Tungan ute

 

Anmäl
2010-01-15 09:41 #18 av: Eeeirijo

Jo det var din son jag menade.

Så det har tagit sån lång tid för er att komma tillrätta med hur ni "borde" göra?! Ja..vi får se hur det här löser sig. Det verkar gå i perioder för den här pojken. Någon period på några dagar så är han världens gulligaste och sen slår det ifrån och blir upp och ner igen. han verkar ha jätteproblem med koncentrationen, börjar jag märka, kanske har det någonting med saken att göra.
Han är en drömmar och filosof, precis som jag, vilket gett mig mycket problem under skolgång särskilt. Vi får se hur det utvecklar sig.

Han använder en nebunett för medicinen. Han håller alltid själv och får alltid trycka själv när han väljer att göra det själv, oavsett om det varit bråk eller inte.
Om han däremot vägrar så gör jag det åt honom givetvis om jag måste tvinga honom.

Utredningen är klar och vi har under ett år nu trappat upp hans umgänge med mig så att det nu vid årsskiftet blev varannan vecka.

Vi fick under flera månaders tid umgås ca 30 minuter om dagen i en lekpark med pappan sittandes i bilen på parkeringen och höll koll på oss. När det "drog över" 15 minuter en gång(trots att vi aldrig sagt en fast tid för detta utan jag alltid utgått ifrån att avsluta när han öppnade bildörren eller startade bilen) så sa han att då skulle vi bara få vara med varandra en kvart kommande gång. Har en bild på telefonen hur min mor, som inte hade träffat min son på säkert 3 månader, står hukad över min  son och läser en bok för honom på kalla hösten vid kanten av sandlådan. Och i bakgrunden ser man hans pappas bil. Så tragiskt.

Allt bara för att jag valde att lämna det aset. Ska inte gå in nå närmare i detta nu känner jag.

Det är bra nu i alla fall. Sonen slipper se oss bråka då bytet alltid sker hos dagmamman.

Men pojken gillar inte alla gränser jag sätter. Tror inte hans pappa sätter de gränserna då han varje kväll den här veckan sagt i sängen att "snart kommer pappa för jag ska ringa till honom". Men jag gör det ju för hans egen skull...också. :P

Anmäl
2010-01-15 12:00 #19 av: Eeeirijo

Jag blir så ledsen, aldrig har jag haft problem med min familj så att vi har varit osams ordentligt men nu ligger detta som en bromskloss.

Min mor har skickat ett mail till mig igår tydligen där hon...ja...jag vet inte. Hon hoppas att jag inte ska bli arg på henne men att hon säger att jag är alldeles för hård och jag har gått för långt och att jag kommer ärra honom för livet. Att hon inte tror att jag klarar av att ha honom en hel vecka varannan vecka och undrar om hon ska komma och hjälpa mig.

Jag har haft en lekstuga åt min son i vardagsrummet i min lägenhet. Nu har den där lekstugan blivit för liten så han enbart kan sitta i den nu och han använder den inte annars än när han ska fly från mig. Jag pratade med honom om detta för någon dag sedan och förklarade att det tar sån plats och frågade om han tyckte det var okej att vi tog bort det. Då skulle han få mer plats att köra med sin bil på och så. Javisst, inga problem. jag tog bort det och han var nöjd.

I mailet skrev min mor nu och frågade om jag tog bort han lekstuga som straff också och sa att isf har jag verkligen gått för långt.

Skrev ett mail nu till henne att jag inte vill prata med henne varken i telefon eller över mail eftersom det i detta finns så stora bitar. Vi behöver nog en medlare för detta. Ska kontakta min terapeut och säga att vi behöver hjälp med detta. Jag vet vilken skvallerkärring hon är min mor så nu sitter hon säkert med min storasyster och skvallrar och beklagar sig över sin dotter över en kaffe.

Usch...inte bra för min ångest det här. =(

Vi har haft en otroligt jobbig uppväxt jag och min lillasyster, på många sätt. Min mor har lidit och det har gått ut över oss. Hon har aldrig tagit sig tid för oss, all hennes ilska har gått ut över mig som varit äldsta hemmavarande barnet, hon brukade lugga oss, nypa oss i benen i bilen när vi levde om. Hon har aldrig visat något annat än ilska mot mig. Aldrig låtit mig göra något själv så jag lärt mig något. Aldrig lärt mig om känslor. Hon har med andra ord varit en rätt dålig mamma. Nu är det som att hon vill göra bot genom att vara min sons mamma. Hon har en vrickad syn på föräldraskapet. Hon tycker jag ska tjollra bort alla småsaker, som att han vägrar borsta tänderna, men det GÅR inte.

Alla som har en åsikt om detta får gärna svara med ett ja eller nej:

Mår barn dåligt av att lära sig regler och gränser?

Jag anser att det är jag som ger honom leksaker och sånt och om han inte gör som jag säger så har jag rätt att ta bort vissa leksaker för att han tillslut inte ska känna att det är värt att bråka. Jag pratar med honom efter varje bråk också och frågar varför han gör som han gör och han vet inte och jag försöker förklara att ibland vet man inte, det blir bara bråkigt i kroppen och sagt att jag älskar honom ändå men att vissa saker måste man göra fast det är bråkigt i kroppen. Att det är roligare för båda om man inte bråkar.

Ärligt, gör jag fel?

Anmäl
2010-01-15 15:00 #20 av: AnnaLundin

Mår barn dåligt av att lära sig regler och gränser?

Svar NEJ!!!

Du ska fullständigt strunta i det din mor skriver!!!!! Ni ska inte ens medla, utan det din terapeut möjligen ska göra är att klart, tydligt och bestämt be henne att låta bli att lägga sig i ditt sätt att fostra ditt barn.

Om jag vore i dina skor hade jag brutit kontakten med din mor, Du behöver inte den kontakten, den ger dig inget positivt som det är just nu.

Anmäl
2010-01-15 15:46 #21 av: Eeeirijo

Om jag ställer en fråga såhär då: Är det okej att visa ilska, frustration, trötthet inför sitt barn?

HUR säger men nej?

Jag hatr ytterst svå¨rt att helt orörd förhandla med/tvinga/straffa min son utan att visa utåt för honom vad jag känner. Helt kommer ju aldrig känslan ut men en suck, en rad som att, åh vad tröttsamt, ibland att jag tycker att han är jobbig och att jag låter sammanbiten och höjer rösten och då och då även har skrikit åt honom(inte fullt ut givetvis)det kan jag inte hejda mig ifrån, inte än. Det krävs nog lite mer träning.

Jag ser framsteg på honom, han är lugnare, mindre förvirrad och mer tillfreds med att vara här sen jag blev mer konsekvent och mitt humör är också mycket lugnare nu sen jag känner att jag KAN återfå kontollen över mitt föräldraskap, och det genom att ta ifrån honom leksaker om han inte gör det som förväntas av honom. Det är som att den naturliga stämningen är tillrätta nu när jag tar kontrollen över situationen. jag är inte beredd att betala samma pris i föräldraskapet som hon har. Hon har hållt käft när hon borde ställt krav på mig och så har hon skrikit när det absolut inte varit passande. Snacka om förvirrande.

I morse var min son väldigt duktig och hjälpte till eftersom jag direkt på morgonen sa att visst ska vi hjälpas åt idag så vi slipper bråka. och så fort jag har sett miiinsta lilla tecken på att det blir bråkigt i honom, så har jag påmint igen med en vänlig röst och kramat om honom. När det bara var halsduken kvar att ta på så slängde han sig på golvet och började sparkas och leva om. jag snörde på honom halsduken med en stor suck och sa "Oj vad jag blir less på det här, du har ju varit så duktig hela tiden nu på morgonen, vad var det för fel på halsduken nu då?" "Den var för smutsig." säger han åt en halsduk som är alldeles ren. Jag suckar igen och tar tag i axeln på hans overall och föser honom kort ut genom ytterdörren med rynkade ögonbryn.

Var det fel?

Anmäl
2010-01-15 21:25 #22 av: magma

#18:"Så det har tagit sån lång tid för er att komma tillrätta med hur ni "borde" göra?!"

Hmm, nej? En lösning som är lämplig för en treåring är inte alltid lämplig för en sjuåring, så hade vi gjort som vi gör idag för länge sedan så hade det inte alls varit så vi borde ha gjort . Man får ju hela tiden moderera, ändra anpassa och vara flexibel. Med de flesta barn så går utvecklingen in i olika faser och perioder, och man måste hela tiden ha känselspröten ute för att kunna agera med rätt typ av lösningar och bemötande. Han hade inte kunnat ha den frihetsgraden att få sitta uppe i sängen och leka till ett visst klockslag för flera år sedan, men idag förstår han på ett mentalt plan på ett helt annat sätt. Förstår du hur jag menar?

Anmäl
2010-01-15 22:32 #23 av: AnnaLundin

#21 - Ja, det är faktiskt okej att visa sitt barn att man är less, trött, arg och frustrerad.

(fast jag får ändå känslan av att du förhandlar mer än nödvändigt)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.