Annons:
Etikett21-änglabarn
Läst 8792 ggr
nea-tull
2010-02-10 16:32

Skaffa syskon till änglabarn

Hej!

Tänkte att här kan man dela med sig om tankar kring att skaffa syskon till sin ängel. Det är ju något som är otroligt skrämmande och tungt emellanåt. Jag födde en död bebis i v 35 för ungefär ett år sedan. Han heter Efraim.

Jag har nyligen fått en lillebror till Efraim. Graviditeten var väldigt oroligt stundvis, speciellt framåt slutet och jag fick sjukskriva mig från mina studier. Vi satte igång förlossningen vid 38 fullgångna veckor.

Allt gick jättebra och vi fick en levande och frisk son som heter Silas. Det var overkligt att få föda ett levande barn efter att ha fött ett dött. På något sätt var ju en graviditet som slutade med att inte få ta med sig en bebis hem det normala för oss. Det var inte förrän jag verkligen fick hålla honom och känna hans kroppsvärma mot mig som jag kunde fatta hur det egentligen är meningen att det skall vara efter en förlossning.

Nu har det gått 5 v och jag och min sambo blir förståss fortfarande oroliga ibland. Måste känna på honom så att han andas. Måste ibland bara få hålla honom och känna att han är verklig. Men oro känner väl alla föräldrar, så det är väl normalt.

Hur känner ni som har fått/väntar/funderar på att skaffa fler barn efter ängeln? Hur hanterar ni oron?

Kram Linnéa

Vill du bo i Sveriges största ekoby? www.ecovillage.se

Annons:
Trollhassel
2010-02-10 19:37
#1

Oj, jag förstå att det måste kännas konstigt! Jag har inget änglabarn och kan inte föreställa mig något sorgligare än att behöva föda ett dött barn. Jag är gravid i vecka 37 och skulle bryta ihop totalt om mitt barn skulle dö i magen…och när det gått så långt…hemskt!

Får man fråga vad lilla Efraim dog av?

Grattis till er nykomling!

Med Vänliga hälsningar

Myra Dessjack Medarbetare på Reptiler

exitingsvillemo
2010-02-10 19:37
#2

Våran första ängel dog i magen i vecka 32, jag vägrade föda naturligt och fick kejsarsnitt, jag var vaken under operationen för att få chansen att hålla honom när han kom, det kändes viktigt för mig och tyvärr är det inte lång stund man har på sig att hålla barnet medans det fortfarande har normal kroppstemperatur.

Jag var orolig under operationen och i sista sekund ångrade jag mig och ville inte se honom, jag blundade allt jag kunde och nästan skrek åt kirurgerna att ta bort honom. Jag fick för mig att det skulle synas att han var död, att det skulle se ut som ett… Ja ett lik.

Tillslut fann jag mig igen och frågade hur han såg ut, om han såg död ut osv. Sköterskan och övrig personal var jättegulliga på alla vis och svarade tålmodigt. Jag minns att jag höll andan när jag tillslut bestämt mig för att se honom och när sköterskan kom med honom så var det den vackraste bäbis jag ngnsin sett <3.

Ca 1 år senare blev jag gravid igen. Graviditeten var självklart oroande men samtidigt tänkte jag att det kan ju inte hända igen.

Lilla Alvin föddes med akut kejsarsnitt i vecka 34 en välskapt liten kille. Allt bara släppte då, all oro var som bortblåst.

När Alvin var 6 veckor gammal, dog han i sömnen i en ovanligt agressiv lunginflammation. Mitt liv bara tog slut och jag, som aaldrig trott på ngn Gud, frågade nu denna Gud vad, i hela friden, jag gjort honom, som förtjänat detta hemska, inte bara en gång utan två.

Alvin lades ner i samma grav som sin storebror och jag vet att dom ser efter varandra <3

Aldeles nyligen så blev jag gravid igen, vi tänkte att händer det så händer det… Men jag klarade inte av det och valde att göra en abort i vecka 11. Vi pratade mycket, jag och sambon och funderade länge, men tillslut kände jag att skulle det ske ännu en gång, så skulle jag nog inte fixa att ta mig upp sen.

Vi har vår första son som är 5 år, och vi har valt att vara glad och tacksam över att få ha honom i livet. Även om saknaden efter ett till barn alltid kommer finnas där, så har jag så smått accepterat att vi förmodligen inte tänker skaffa fler. Det finns en gräns för vad man klarar av och jag har nått min.

lisette
2010-02-10 21:40
#3

#2 sitter med tårar i ögnen när jag läser vad du skriver. ingen förtjänar det du varit med om. och vilket beslut att ta, ett helt förståeligt sådant. otroligt starkt! stor kram till dig!!!!

#0 har inget änglabarn, men jag måste säga att jag gick ofta och kände på min son när han var nyfödd just för att se hur det var med honom. än idag så kan hna ligga helt blixtstilla när han sover och då måste man  hålla andan ett bra tag bara för att höra hans andetag.

min mans storasyster dog när hon var 3 månader 3 veckor och 3 dagar gammal, så jag var hur nojig som helst över plötslig spädbarnsdöd.

exitingsvillemo
2010-02-10 21:57
#4

#3 tack för de vänliga orden. Jag var orolig för vad folk skulle tycka om aborten, jag menar, vem är jag att bestämma över liv eller inte liv? Men den här gången var jag tvungen att tänka enbart på mig själv och mitt liv =) Visst kan jag sörja aborten, men ångrar jag det? Nej absolut inte, jag vet att jag har fattat det rätta beslutet.

lisette
2010-02-10 22:04
#5

jag håller med dig anna, jag tycker faktiskt med det och jag hade nog gjort samma sak om jag varit i din situation!!!

men vet du vad? det finns ju de som behöver hjälp som redan finns i livet. man kanske kan göra en stor skillnad där. även om det itne är samma sak som eget barn.

regskylt
2010-02-10 23:24
#6

#2 vad tråkigt att höra! riktigt tråkig att ni kände att ni inte klarade en graviditet till. jag kan inte säga " jag förstår" då jag aldrig varit me dom liknande, men jag kan säga att jag.. jag hittar inga ord tyvärr, men ni gjorde rätt om ni kände så. det var ert beslut.

lider med er! *kramar*

Annons:
exitingsvillemo
2010-02-10 23:59
#7

Den stora frågan var väl egentligen; vem ska finnas där för min 5-åring om ngt händer igen och mamma brakar helt? När man tänker så var valet ganska lätt.

Visst har vi funderat på adoption, men jag vet inte, just nu är det inte aktuellt, då oron för att det ska hända ngt även skulle finnas där, varifrån än barnet kommer ifrån =) Det är ju inte längre bara graviditeten som skrämmer mig, utan även tiden efter att barnet kommit.

Jag jobbar dagligen med mig själv för att inte överbeskydda 5-åringen, jag hittar faror i allt tror jag. Tom att lämna på dagis är jobbigt för mig, även om jag döljer det bra för honom =)

I somras var första gången han fick följa med pappa ut i båten tex. Och han har fortfarande inte fått gå ut på några isar och pimpla.

Hämmar jag honom? Ja det gör jag nog, men som sagt, jag jobbar på det dagligen och blir faktiskt bättre och bättre ;)

De gånger jag känner oro, försöker jag alltid backa undan för att inte visa honom att jag är rädd, vill ju inte överföra min rädsla till honom. Så båtfärden åkte pappa och son på själv, medans mamma satt hemma och gick igenom alla möjliga skräck-tankar och bet på naglarna.

Kimpa
2010-02-11 00:02
#8

#2 läste din tråd högt för min man, men kunde inte läsa den utan flera pauser pga att jag bölade högljutt.

Håller fortfarande på att bearbeta min sorg över att jag inte fick ett friskt barn, så det behövs inte mycket för att jag ska storböla nuförtiden när man hör något sorgligt gällande barn.

Jag förstår till fullo att du genomgick en abort på den sista graviditeten.
Bara det jag gått igenom och hur det kan kännas när man inte får luft och hjärtat känns som att det kramas sönder i kroppen, så vill jag inte tänka mig hur det är att förlora ett barn ( i ditt fall två).
Beundrar dig över hur stark du är!

jn84
2010-02-11 01:03
#9

#2 Det var nog det sorgligaste jag läst. Sitter och storgråter och förstår inte hur världen kan vara så fruktansvärt orättvis!?

Beundrar dig verkligen som tagit dig tillbaka!

exitingsvillemo
2010-02-11 01:29
#10

#8 att få ett sjukt barn kan vara mer än tillräckligt, i vissa fall säkert jobbigare än att få släppa taget.

På vilket vis är ditt barn inte frisk, om du inte misstycker att jag frågar? Självklart behöver du inte svara Glad

#9 Beundran behövs inte =) Jag tackar min underbara 5åring, utan honom vågar jag inte tänka på vart jag skulle befunnit mig idag. Han är min ljusning när allt känns mörkt. Att få krypa ner hos sitt älskade barn och bara snusa lite i nacken på honom, gör underverk för själen <3

nea-tull
2010-02-11 12:23
#11

#1 Ja, det var otroligt sorgligt. Jag hade hört talas om det innan, att man var tvungen att föda vanligt om bebisen dog. Tänkte att det nog måste vara det värsta man kan vara med om. Det var det också… men nu när jag har Silas känns det som om det värsta måste vara om ens barn dör efter att man har fått träffa det… Jag förstår inte hur man kan klara det.

Efraim dog av förkylning, onödigt eller hur? Det finns ett visst förkylningsvirus CMV, som kan påverka bebisen. De flesta har det viruset någon gång i livet, de allra flesta när de är små. Har man haft det så är man immun. Jag hade bara sån otrolig otur som fick det under graviditeten och att det dessutom gick in till bebisen för det behöver inte göra det…

#2 åh, vad jag känner igen det du beskriver om rädslan för hur han skulle se ut. Han hade ju redan varit död ett par dagar när jag födde honom och jag var verkligen jätterädd för att han skulle se läskig ut. När han hade kommit ut så frågade de om jag ville få upp honom på bröstet och jag hade inte tänkt på det över huvud taget, så jag svarade Ja. Men de fick ta bort honom igen. Han var fin, men han var så himla död.

Jag är verkligen livrädd att något ska hända Silas nu. Då blir det nog inga fler barn. Jag förstår verkligen ditt val. Tur att du har ett barn iaf :)

Vill du bo i Sveriges största ekoby? www.ecovillage.se

Trollhassel
2010-02-11 13:17
#12

#11 Nej, så synd och otroligt oturligt! Stackare!

Med Vänliga hälsningar

Myra Dessjack Medarbetare på Reptiler

Bumsibum
2010-02-11 16:43
#13

2, *tårögd* så hemskt! Gråter trots emot abort kan jag ändå förstå att du gjorde en, efter ett dödfött barn och en 6 veckors bebys död, otur otur! Hade nog gjort samma där, hade inte vågat mer efter att förlorat 2 st barn.

Skönt att ni iaf har er lilla 5åring sen tidigare!

Det trorjag gör så man orkar med livet mer än om ni inte haft honom!  strongt att du kan orka skriva om hendelserna!

även ni andra som skriver om era, det är strongt gjort!

Kan själv ine sätta mig in i det, då jag aldrig varigt med om det, och hoppas jag slipper. Men kn ändå förstå hur det kännns att förlora ett barn, men inte som om man varigt med om det.

Annons:
exitingsvillemo
2010-02-11 22:42
#14

#13 Tack, för att du, trots att du normalt är mot aborter, kan förstå mitt val. Det känns skönt att få lite bekräftelse att man faktiskt gjort rätt, även om jag själv anser att jag har det =)

Att skriva om det som hänt gör jag lika mycket för min egen skull. Det är ju liksom inget man normalt tar upp på en middagsbjudning och man har ett stort behov av att prata om det, det hjälper än i sorgarbetet, att få sätta ord på det som hände och inte bara gå igenom det gång på gång i tanken, man kan se det klarare på ngt vis.

I helgen som var, v ar första gången jag pratade högt om det ögonblick när jag insåg att 6-veckors bäbin var död, hur jag hittade honom och vad jag kände. Men det har tagit mig 2 år att komma dit. Men med det gjort, så kan jag säga att det är skönt att få det ur sig, även om det är jobbigt just då.

Det tog 1 vecka innan jag fick veta orsaken till hans död, att det var lunginflammation.

Så i en veckas tid var jag övertygad om att jag hade legat ihjäl honom, behöver jag säga att det var den längsta veckan i hela mitt liv.

När ngn dör i hemmet, så kommer alltid polisen också, dom måste göra det oavsett dödsorsak. Och att ha 4 ambulanspersonal, 1 läkare och 2 poliser i mitt hem, gjorde att jag kände mig ännu mer skyldig. Även om poliserna förklarade att det bara var rutin så känns det hemskt när det plötsligt står 2 poliser med full utrustning i köket.

Kimpa
2010-02-11 22:49
#15

#10 om du läser lkg artikeln så skriver jag där om min flicka, född med LKG och utan hjärnbalk.

Jag förstår vad du menar med att skriva och berätta om ditt barn. Det är en del av mitt sorgearbete också. Hur ont det än gör så måste det få komma ut.

Bumsibum
2010-02-11 22:50
#16

Det var så lite så, i vissa fall tycker jag att abort kan användas, men inte som premetivmedel.. som vissa har ju gjort abort efter abort… utan en bra anledning.

jo, man måste skriva av sig lite, kan förstå att de tog tid för dig att prata öppet om det.

Förstår att det var den längsta veckan i ditt liv, uche hemskt.

Ja, det kan jag ju tänka mig att de känns så, när polis med mer var i ert hem!

Måste ändå kännas skönt när ni fick reda å vad som var fel, även om det inte kunde ta tillbaka honom.

exitingsvillemo
2010-02-12 00:19
#17

#15 jo jag hittade artikeln om din dotter, vilka kämpar, både din dotter och hennes underbara föräldrar =)

#16 Den känslan av lättnad när obducenten ringde och berättade, är obeskrivlig. Vi pratade i telefon över en timme och bara det att han ringde själv och inte lät en sköterska göra det, underbar människa.

Jag minns att jag brast i störtgråt, av ren lättnad och bara sa: Tack, Tack, Tack… Ungefär som att det var han som sett till att det inte var jag.

När man får gå så länge och fundera över om det verkligen var mitt fel, så hinner man tvivla på sig själv många ggr.

När ambulansen kom så frågade dom när jag sist såg honom vid liv och jag sa att jag ammat honom på natten att han brukar vakna vid 2-tiden ungefär. Men efter några dagar i total ovisshet så var jag inte längre säker på OM jag hade ammat honom den natten, det kan jag än idag inte minnas om jag verkligen gjorde. Men jag minns när jag berättade för ambulanspersonalen att jag hade gjort det och att jag verkligen var säker på min sak då, så förmodligen gjorde jag det.

Bumsibum
2010-02-12 00:29
#18

det kan jag förstå. Va skönt att det var en så bra människa! :)

kan förstå att det känndes som en lättnad.

Måste vara tungt och gå och bära på att man kanske orsakat sin sons barn. Så de måste väll ha kännt som en sten föll av hjärtat, även om han fortarande var borta.

kan förstå att man känner sig förvirrad.

uch måste ha varigt hemskt! :(

lovelybirma
2010-02-12 14:08
#19

Jag sitter här med Isabells lillasyster, hon som lärde mig att leva igen. Sedan vi miste Isabell försvann jag också. Allt var så mörkt. Lyckan vände när vi blev gravida till en efterlängtad bebis, det slutade tyvärr med missfall :( Ett år efter Isabells bortgång bestämde vi oss för att sluta försöka. Vi skaffade en valp & skulle satsa på företaget. Upptäckte 11 Augusti 2008 att mensen var sen, flera veckor sen! Gjorde ett graviditetstest som visade GRAVID! Jag & min man grät i varandras famn av en glädjechock! 14 April föddes världens finaste lillasyster Alica Mi-Rakel. Vårt lilla mirakel. Graviditeten var jätte jobbig för oss. Vi gick ständigt i oro. Jag gick på kontroller varje dag. Jätte jobbigt var det. Det gjorde det inte lättare när min vän fick sin son 10 veckor för tidigt som föddes gravt handikappad & när min andra vän miste sin son i magen 6 veckor innan BF. Usch, det var fruktansvärt.

Tänkte lägga ut historien om Isabell som jag skrev efter att vi förlorat henne.

.

.

.

Du har lämnat ett tomt rum i våra hjärtan.. Går inte en dag utan dig i våra tankar..

Vårt efterlängtade lilla barn. Vår fina lilla Isabell Maja Noelle som föddes och gick bort den 22 juli 2007.. Vi älskar och saknar dig så fruktansvärt mycket att det gör så ont vår lilla ängel..

Det var bara 8 veckor kvar till den beräknade förlossningen.. jag var i v 31+5.. Det är så fruktansvärt orättvist! Vi hade allting färdigt här hemma till vårt efterlängtade barn.. så händer detta! Känns som om någon bara rycker bort endel av oss.. något vi har skapat.. Ibland undrar jag om jag fick äran att föda en ängel.. eller om jag blir straffad för nånting jag har gjort..

Förlossningen

Allt kom som en chock.. Vad är det här?! Ska det vara såhär?! Jag gråter, gråter och gråter.. Jag vill inte förlösa mitt döda barn.. Jag vill höra skrik, jag vill se dig andas.. När jag tänker tillbaka undrar jag om jag fick äran att föda en ängel.. eller om jag straffas för något jag har gjort..

Det är så tungt.. så fruktansvärt tungt.. Allting var som vanligt på torsdagen.. jag kände dina rörelser och både pappa och jag såg fram emot att få höra dina härliga hjärtslag dagen efter på den inbokade kontrollen.. Natten kändes lugn.. ovanligt lugn.. Det var en natt jag sov riktigt bra.. annars brukar du irritera dig på alla mina ställningar så jag fick byta hela tiden.. men inte denna natten.. men jag tänkte inte mer på det under morgondagen.. Pappa och jag gick upp 07:30.. slängde i oss lite frukost.. Jag tror jag åt en risi frutti och en banan.. pappa hann nog inte äta för han sprang ut med vovven.. Klockan 08:10 var vi på kontrollen.. Vår vanliga barnmorska var på semester så vi var hos en annan tant som verkade rätt knepig. Hon mätte min mage och allt såg bra ut.. Hon tog också blodtrycket på mig.. den låg som vanligt.. Men när hon skulle lyssna på ditt hjärta mitt barn så tyckte jag det var så konstigt.. hon letade, letade och letade.. Trodde först hon var nybörjare eller nått för Kim, vår barnmorska hittade alltid ditt hjärta direkt! Tanten undrade om det var något som bekymrade mig.. Om det var något som bekymrade mig?! Vad fan tror du?! Jag hör inte mitt barns hjärta!?! Blir så arg när jag tänker tillbaka..

Hon var relativt lugn ändå och tittade bland mina papper.. hon sa att min moderkaka låg där framme så du låg säkert där bakom någonstans.. Vi väntade tills ultraljudet var ledigt så vi kunde kika där istället.. På skärmen såg allt stilla ut.. Inget hjärta!! Det gjorde så ont och allting svartnade för mig.. Ditt hjärta slår inte längre?! Det måste vara nått fel på apparaten!! Det som gör så ont inombords var att barnmorskorna var helt omänsliga.. hade inga känslor.. Hon sa.. "Jag är ledsen, men jag ser inte att hjärtat slår.." .. sådär kallt.. Jag blir så arg! Så arg..

Vi blev skickade till förlossningsakuten i Helsingborg.. Pappa var lite orolig men helt inställd på att det var nått fel på deras apparat för du rörde dig lite.. Jag var också övertygad.. På förlossningsakuten blev vi väl omhändertagna av en läkare som hette Claes och en barnmorska som hette Karolina.. De var så snälla mot oss.. Vi fick titta på ultraljudet igen och fick fastställt att du inte var vid liv längre.. Vår älskade lilla ängel.. Det var så fruktansvärt jobbigt.. Vi hade längtat så efter dig och det var ju ändå bara 8 veckor kvar så händer detta.. Pappa och jag skämtade om förra veckan att nu var allting klart här hemma.. alla bebissaker var på plats, nu var det bara du som fattades.. Men nu så rasade allt framför våra ögon..

Vi grät floder den dagen Isabell.. floder! Varför händer detta oss? Varför? De tog fostervattenprover på mig gumman.. för att ta reda på vad orsaken var.. vad det var som tog ditt liv.. men vi kommer förmodligen aldrig få något svar.. det bara händer.. och denna gången hände det oss.. Det är så jobbigt.. Vi saknar dig så..

Vi fck åka hem sen och ta det lugnt.. mata in det här hemska som har hänt och försöka trösta varandra.. det var jobbigt.. Vi grät hela vägen hem.. Det kändes så overkligt.. Kunde inget väcka oss från denna mardröm? Under dagen fick vi jätte mycket besök från nära och kära som stöttade oss och var där för oss.. Vi är så tacksamma över att vi har en sån underbar familj.. Du skulle bara veta Isabell.. Du hade älskat dem! Mormor, morfar och din moster Katty var här.. Dina farbröder Jimmy och Benny var också här.. Det var skönt.. fruktansvärt skönt..

På kvällen bestämde vi oss för att köra till förlossningen.. Vi hade packat BB väskan.. det var så svårt att välja kläder till dig min tös.. men vi tog en rosa söt klänning och vi tog också en av dina nallar med oss.. Först körde vi till din mormor och morfar, vovven kunde ju inte vara ensam kvar hemma så hon fick vara där i några dagar.. Vägen till förlossningen kändes som timmar.. När vi väl var framme så tog en sur tant hand om oss.. Hon visade oss till vårt rum och sa att vi kunde sova där och att de skulle sätta igång det på morgonen.. Vi bestämde oss för att sova hemma istället..

Natten var tung, väldigt tung.. vi fick knappt någon sömn alls.. vi bara omfamnade varandra och grät hela natten mitt hjärta.. vi grät över detta fruktansvärda som aldrig fick hända.. Till slut lyckades vi nog få några timmars sömn iallafall tror jag, jag vaknade klockan 10 och vi körde till förlossningen.. Det kändes mycket bättre just denna dagen.. vi blev så väl omhändertagna av barnmorskorna och av en läkare som hette Jan.. Vi tog prover på livmodertappen och jag fick piller som skulle sätta igång förlossningen.. sen fick vi göra vad vi ville i några timmar så vi körde till Väla Centrum och kikade lite där.. Sedan körde vi till pizzeria Torinos i Helsingborg och blev mötta av din farmor och farfar.. De är så snälla Isabell.. du hade älskat dem så.. Vi åt en bit och sen körde vi tillbaka till förlossningen eftersom förvärkarna hade börjat..

Jag låg i sängen och din farmor satt intill mig och tröstade mig.. Jag menar det Isabell.. din farmor är en ängel som du! Pappa och farfar var i affären och köpte lite godis och gott.. När pappa var tillbaka så började det göra riktigt ont.. Vi fick vara ensamma en stund och jag minns att jag behövde gå på toaletten.. sen när jag kom ut så blev jag så illamående att jag kräktes som en gris.. Pappa hjälpte mig.. han är så snäll.. din pappa är en underbar person min tös.. han är så gudasnäll.. Jag älskar honom så och jag hade verkligen inte klarat av detta utan honom.. Efter en stund kom Ann.. Ann är världens snällaste barnmorska.. hon hjälpte mig så mycket under förlossningen.. Så snäll.. så snäll.. När det började göra ännu mer ont fick jag börja använda lustgasen.. Mamma blev så hög utav den så allt blev roligare.. Mamma kallade gubben som gav mamma epiduralbedövning Shrek och var helt väck.. Men för mycket lustgas är heller inte bra.. Jag var yr och väck och jag slutade inte att kräkas.. Pappa fick hålla i mig för jag kunde inte hålla balansen någonstans.. Det måste sett roligt ut.. Prästen Mats var också på besök då eftersom vi ville prata med honom.. men det blev inte mycket prat då..

Det hade gått fyra timmar nu sen jag fick pillerna och allt började få fart nu.. Pappa ringde mormor och morfar så de kom direkt tillsammans med moster Katty. De var ett jättestort stöd även och jag var i min egen lilla värld.. Att höra deras röster gjorde så mycket! Ann kom tillbaka.. jag fick en spruta i låret som skulle hjälpa mig och hon kände hur mycket jag hade öppnat mig.. 1 cm.. en jävla centimeter för så mycket smärta! Jag vill bara dö! Senare under kvällen hade jag inte öppnat mig mer och alla åkte hem och skulle komma sen på morgonen om inget hände under natten.. Jag fick den där epiduralbedövningen.. Åh herregud.. den var himmelsk! Shrek gjorde så det gjorde ont i början bara men annars var han bäst! Helt plötsligt vände allt och jag kände mig som om jag vore i himmelriket.. allt var så skönt.. Vi ringde prästen och han kom över en stund och vi pratade och pratade.. Han var så snäll.. i slutet innan han skulle gå kände jag att värkarna satte igång igen.. Barnmorskan Anna-Lena kom och fyllde på dosan.. Härligt! Prästen åkte hem 00:30 och Anna-Lena ville att jag skulle kissa.. Jag försökte men det gick inte.. Hon sa att hon skulle sätta kateter på mig.. mamma tvärvägrade så hon började trycka på här.. Plötsligt kände jag att något släppte där nere.. Anna-Lena skynda sig och kolla och ringde de andra morskorna för nu hade förlossningen börjat.. Jag krystade och krystade och du var ute 00:37.. Du var så fin min lilla Isabell Maja Noelle.. Så fin så fin.. Du var 38 cm lång och vägde 975 gram.. Du var så fin, en vacker liten docka, så lik sin far med mörka fina lockar..

Det var så tungt Isabell.. Vi ville bara att du skulle börja andas.. men det gjorde du inte.. Alla grät i rummet.. Vi grät och grät och du låg i min famn min lilla ängel.. Gud det var det jobbigaste jag någonsin varit med om.. Vi kände oss så maktlösa allihopa som inte kunde göra någonting.. Vi älskar dig så fruktansvärt mycket vår lilla prinsessa..

När klockan var efter 01:00 kom mormor och morfar.. När de kom in i rummet så grät de så högt.. Tänk att man kan älska någon så högt som man inte ens har träffat.. En stund senare kom farmor och faster Jessica.. Det var så skönt att de också var där.. När pappa fick hålla i dig blev han jätte ledsen Isabell.. han ville göra vad som helst bara du fick leva.. men det går inte i vår grymma värld.. jag är så glad att du har kommit till en så fin plats som himmeln.. Farmor och mormor fick också hålla i dig.. det var så starka känslor i rummet.. Det är något jag aldrig någonsin kommer glömma min älskling.. Allt detta för din skull.. Alla älskar dig så fruktansvärt mycket vår lilla prinsessa.. och vi saknar dig så..

Bumsibum
2010-02-12 15:18
#20

sorligt, är målös vet ej vad jag ska säga, tårarna kom iaf, R.i.p Lilla Izabell.

Annons:
Bumsibum
2010-02-12 15:18
#21

Isabell

Mirjami-78
2010-02-13 03:46
#22

Tårarna rinner här när jag har läst era berättelser….Gråter

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Annisangel
2011-11-15 09:28
#23

Jag tänkte nog inte alls på ängeln just vid tillfället min kille och jag ville ha barn, då bara ville vi och det kändes rätt och allt…

Men under graviditeten…. ojojoj, vad jag slets mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, inte bara på grund av hormoner utan också oron för att jag inte gick tiden ut förra gången. Jag förlorade en liten flicka i 5:e månaden när jag var 22…

Men det gick bra och nu har jag en frisk liten flicka som blir 1 år på Torsdag! Men jag har fortfarande mina neråtperioder speciellt runt månadskifte oktober/november när min lilla ängel skulle ha fötts! Nu är jag 35 och vi funderar på ett barn till!!

KramelurSkrattande

Många Goa Kramar

Annisangel

Upp till toppen
Annons: