05 - Barn 6-12 år

Vad ska jag säga?

2010-02-12 23:08 #0 av: BuxXum

Hej

Jag är en 17årig tjej som går Barn och fritid(andra året) nu har jag min praktik ute på förskoleklasse(6år) men även en del i skolan(1.a - 3.e klass). Idag frågade ett av barnen vad alla mina märken på armen kom ifrån. Det var då ärren hon menade. Ärren som jag själv har gjort på ett självdestruktivt sett. Nu undrar jag, vad svarar man på någonting sådant? Ska man dra en vit lögn om katten?, ignorera frågan? Säga att det inte angår barnet eller ska man berätta sanningen?

Tacksam för svar eftersom jag är rädd att någon frågar igen. Jag vill inte gå och dölja kroppsdelar på grund av att jag varit korkad en gång i livet.

Anmäl
2010-02-12 23:59 #1 av: Bumsibum

Katten låter bra kan jag tycka, visst man ska inte ljuga men man kan ju helelr ej säga till ett litet barn "jag gick och skar mig för jag måde inte bra"  Då kanske  barnet tar efter, vem vet.

Jag hade nog (tyvärr) få dra till med en vitlögn här... även om jag helst inte gör det, ibland kanske man måste. (inte för jag har såna ärr emn ändå.. om jag hade haft det) Men jag hade inte tyckt illa om dig om du drat en vit lögn för mitt barn tex, asså i detta fallet.

Anmäl
2010-02-13 00:07 #2 av: Bumsibum

ser iofs att det var barn 6-12 år, är det en relativt mogen 12 åring kanske man kan säga som det är, men fall i fall kanske man kan säga katten... men är de en 6åring eller en lite mer omogen, så kanske man värkligen ska säga Katten, om du nu berättar saningen så kanske det är bäst att säga "det är mycket dunt gjort av mig, jag ångrar mig att jag gjortdet nu, det är inget man får göra osv" så barnet ej tar efter.

Anmäl
2010-02-13 00:38 #3 av: magma

Jag håller med, en vit lögn är bättre än sanningen och bättre än att säga att det inte angår barnet. För hur skulle världen se ut om alla levde efter "sköt dig själv och skit i andra" principen? Hellre mer intresse och frågor gällande ens medmänniskor än mindre...

Jag personligen skulle ha valt att säga att jag gjort mig illa och sedan på ett smidigt sätt bytt ämne och fått barnet ifråga nyfiken på något helt annat. Envisas h*n med frågor om hur/varför, så skulle jag säga att jag ramlat och skrapat mig på en sten för länge sen, blivit riven eller vad som helst.

Men först och främst- om jag kände att jag inte riktigt kunde hantera frågor kring ett för mig känsligt ämne, så skulle jag se till att bära långärmat så jag slapp frågor.

Anmäl
2010-02-13 01:23 #4 av: Trollhassel

Jag har ärr på min arm och ställs ofta inför det dilemmat. Jag brukar säga att jag bara ser ut så :) Småbarn behöver inte veta. De behöver inte få svar på vad det är för då kommer de börja ställa följdfrågor. Bättre att bara säga att man ser ut så och att alla är olika och att det är helt ok.

Anmäl
2010-02-13 01:49 #5 av: BuxXum

Tack för alla svar, nu har jag lite att tänka över över helgen och få får jag se hur jag gör om frågor åter igen kommer upp :) Tack.

Anmäl
2010-02-13 02:03 #6 av: Bumsibum

så lite så! :)

Anmäl
2010-02-13 02:42 #7 av: regskylt

Om du skulle vara i mitt barn klass och säga att du hade orsakat ärren själv, så skulle jag bli flyende förbannad, för mitt och andras barn har inte med din självdestruktivitet att göra.

Nu så är det ju så du ser ut, och du har orsakt de själv, så då får du ta ditt ansvar och dölja dem om du inte vet vad du ska säga. men om du inte vill göra det så säg att det var en olycka. Då ljuger du antagligen inte helt, för olycka går ju att tolka på flera olika sätt. tänk olycka = olycklig. för jag antar att du var olycklig när du skar dig själv.

elle rså svarar du helt enkelt inte utan försöker prata om något annat.

Anmäl
2010-02-13 03:19 #8 av: Trollhassel

#7 Ditt svar lät lite agressivt tycker jag. Det var väl så hon menade, att hon inte ville förklara? Självklart ska barnen inte behöva höra sanningen, men hon ska heller inte behöva "dölja" sina ärr. Det räcker bra med att byta samtalsämne eller säga att hon bara ser ut så.

Anmäl
2010-02-13 03:37 #9 av: Ceciliaolucifer

#7 Vadå flygförbannad? Det låter på dig som att dessa människor som någon gång har skurit sig har gjort för att det har varit kul?

TS startar den här tråden av alla välmening för att få kunskap om hur föräldrar helst hade velat att hon hade svarat om deras barn hade frågat henne var ärren kom ifrån.

Om TS hade en massa ärr på benen efter en olycka som skapat stora ärr, hur skulle hon ha svarat på det? vad skiljer det sig ifrån ärren på armarna?

Skulle småbarn fråga och hon svarar, så hade dom säkert inte förstått. Och om äldre barn i 12års åldern frågar och hon är ärlig, så är det upp till föräldrarna att ha koll på sina barn och lära dom om livet.  Nu säger jag inte att självskadebeteenden tillhör "livet", men det är föräldrarnas uppgift att se till att barnen mår bra.

Anmäl
2010-02-13 18:50 #10 av: regskylt

var inte meningen att låta aggresiv, för det var inte det som var meningen.

jag gav några förslag om vad hon kunde göra och säga; och dölja sina ärr är ju ett alternativ. jag säger ju ingenting oma tt hon måste, det är ju upp till henne själv.

men jag som förälder skulle bli förbannad om min 7åring eller 12åring, kom hem och berättade "det är en tjej på praktik i min klass, hon har ärr på armarna, de har hon för att hon har skurit sig själv med flit". man har ett ansvar som apu-elev också. jag talar ur egna erfarenheter för att jag har gått samma program och hade på den tiden hade jag ett par nya synliga sår på mina armar som jag vållade själv.  Det föll mig aldrig in att berätta för barnen i förskoleklassen att jag hade skurit mig själv. det handlar om ansvar och respekt för både barn och vuxna.

då är det bättre enligt mig att dra till en vit lögn. och om det skulle vara aldeles för jobbigt för TS med frågor och sånt, så är ju alternativeet att dölja dem.

ang vad du säger #9, så kan hon enkelt säga att de tvarit en olycka. svårare än så är det inte.

 

inlägget blir lite rörigt kanske, men det jag vill få fram, det är inte i skolans lärare, praktikanter, APU-elveer, VFU-elever som de ska lära sig självdestruktivitet ifrån. de komme rju förmodligen att få lära sig om sånt senare, men att få berättat från sina lärare, det är fel och det skulle jag utan tvekan ta upp med skolledningen.

jag har inget emot personer som har utstickande utseénde inom skolan. absolut så ska dessa pojkar och flickor, män och kvinnor som är lärare och lärarelever inte diskrimineras. sjkävlklart så ska de få praktisera och sånt i skolan. men då måste man ta avsvar över sina handlingar, i detta fall självdestruktiviteten, och dölja ärren eller säga att det var en olyckshändelse eller liknande.

Anmäl
2010-02-15 00:01 #11 av: Anna-Helga

Att ljuga för barn fungerar mycket sällan. Då är det bättre att tala om att man gjort sig illa. Sedan behöver man inte gå in på hur, utan faktiskt säga att det vill jag inte prata om. För det är väl hela sanningen? Du har gjort dig illa, men vill inte berätta hur för barn, som kanske inte kan eller inte bör hantera all information.

Varför måste man krångla till allting? Flört

Jag är för övrigt både utbildad barnskötare och fyrabarnsmamma om någon undrar vad jag har att grunda mina åsikter på.

Anmäl
2010-02-15 00:25 #12 av: regskylt

#11 säga att man har gjort illa sig funkar nog jättebra, men att berätta att man gjort det med flit är inte rätt.

Anmäl
2010-02-15 00:34 #13 av: Anna-Helga

#12 Exakt. Så varför krångla till det?

Anmäl
2010-02-15 00:37 #14 av: regskylt

#13 krongel behöver det inte bli, men ur min erfarenhet så händer det väldigt ofta att det blir "hur då, varför då"-frågor. det är då det kan kronglas till om man inte har förmågan att byta ämne eller att man inte vill prata om det.

Anmäl
2010-02-15 00:50 #15 av: Anna-Helga

#14 Det är då man måste säga ifrån att man inte vill berätta om det. Man måste kunna sätta gränser som vuxen, framförallt om man ska jobba med barn.

Så enkelt att säga:

-Det vill jag inte prata om

-Det är min privatsak

-Du behöver inte veta mer

-Jag vill inte berätta mer än så

Helt enkelt säga samma sak som till en annan vuxen som frågar om saker de inte har med att göra.

Mvh Anna

Anmäl
2010-02-15 01:03 #16 av: regskylt

#15 jo precis.  men de tär ju tyvärr inte alla som har det. och framförallt när man kommer ut som praktikant eller apu-elev.

Anmäl
2010-02-15 01:10 #17 av: Anna-Helga

#16 Jag tror tyvärr inte alla tänker på barn som människor, vilka som helst. Att man måste hitta alternativa lösningar på saker, bara för att det är ett barn inblandat i situationen? Det är viktigt att visa lika stor respekt för ett barn som för vuxna människor. Är det inte ok att ljuga för en vuxen, så är det inte ok att ljuga för ett barn.

Det är min filosofi... :)

Anmäl
2010-02-15 14:38 #18 av: SaraC

Om du känner att du kan tala om det för lärarna i klassen så förklara situationen för dem och hör vad de tycker. Om du tycker det är svårt kanske det är bättre att de är med och tar ställning och om det behövs hjälper till att ta upp det med barnen.

Annars är jag helt inne på Anna-Helgas linje jag med Glad

Mvh, Sara. Värd på Spetsar & urhundar

Anmäl
2010-02-15 16:06 #19 av: Zahara

Den dagen mitt barn frågar om något sådant hoppas jag personen svarar ärligt vad som har hänt men även förklarar varför och vad hon gått igenóm för att sluta med det och ger en förklaring om att det är bättre att söka hjälp från mamma pappa anhörig fröken än att göra så och att hon själv var lite "dum" som gjorde så.

Anmäl
2010-02-15 18:31 #20 av: Magda

håller med #19 i denna frågan..

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.