Annons:
Etikett04-barn-3-5-år
Läst 4370 ggr
pernillaa
5/3/10, 11:11 PM

Jag blir tokig!

Jag vet inte längre vad jag ska göra med min grabb som fyller 4 i september. Han har varit så trotsig väldigt länge men hade sen 3 bra veckor då han var världens gulligaste, med sämre stunder givetvis, och nu är han ett monster igen efter att ha kommit från sin pappa idag. Gaaah!

Jag tål inte hur den där karln uppfostrar vår son. Han gör honom till en robot som bara ska tjäna ögongodis åt andra och det handlar bara om fula tricks och fejkade miner. Kanske svårt att förstå men ta mig bara för mitt ord när jag säger att den där karln uppfostrar vår son väldigt konstigt och är en riktig djävul under sin fina kostym.

Nu när min grabb kom hit märkte jag direkt att dom varit ute mycket bland människor. Dom är societets-folk i den där familjen. Hur man ser ut utåt är viktigast och att charma folk med en massa skådespeleri, lögner och ett falskt leende.

Min grabb är så förvirrad och vad jag än ber honom om eller vad vi än gör så handlar allting om att charma in sig på olika sätt och liksom gå omvägar för att få som han vill eller låtsas som om det är mer synd om honom än vad det egentligen är. T.ex. ikväll så blev jag arg för att han alltid ska ha sin cykel med sig överallt och sa att jag var less på att snubbla på den och att den lever om så himla mycket. Ville att han skulle gå in på toan för tandborstning istället för att cykla och sen tjorva i 5-10 minuter om var den ska stå parkerad. Så länge jag liksom spelar med och väntar så går det bra men allt tar sån lååååång tid då. Det funkar inte att det ska vara så med precis allt. Han kan inte alltid få som han vill. Säger jag att han ska gå och borsta tänderna så är det så, och det när jag säger det. Han blev sur och jag försökte lyfta honom av cykeln men han våldhöll. Fick tillslut loss honom och när jag ställde ner honom på golvet så kastar han sig omkull och säger aj och tittar sen upp på mig med putläpp och säger att jag gjort illa honom. När jag då bara bär in honom på toaletten så börjar han slåss. Jag blir arg och ryter ifrån. Ställer mig på huk och förklarar argsint varför han måste borsta tänderna och varför jag inte har tid att vänta på honom halva natten och då blinkar han med sina stora bruna ögon, ni vet typ puppy-eyes, och försöker stryka mig på kinden. Hotar med att bära ut hans cykel i trappuppgången om han inte gör som jag säger och då ska han stå och fundera i evigheters evigheter. Stirrar på mig och går mellan olika fejkade miner och försöker förhandla på så sätt. Står 5 minuter och väntar på nåt svar och blir tillslut så arg så jag ställer ut cykeln. Han börjar grina, vägrar borsta tänderna. Börjar fösa honom mot sängen utan tandborstning och så fort jag rör honom lite baki ryggen så liksom kastar han sig framåt så han simulerar ungefär som om jag puttat honom.

Bara ett barn, javisst. han förstår inte att det där inte är rätt för det är vad pappa lär honom. Men livet är inte ett skådespel och hemma hos pappa kanske det där funkar men inte hos mig. Nu har vi haft varannan vecka sen årsskiftet och han har fortfarande inte förstått det här.

Han trycker verkligen på alla knappar hos mig som han bara kommer åt. Jag avskyr verkligen det där beteendet! Arga griniga och trötta ungar går hur bra som helst men det här tål jag inte. Jag vet inte varför men jag tål det bara inte.

Hur får man barn att göra som man säger när man säger det, utan att man ska behöva stå och vänta i 10 minuter på en massa tjorv bara för tjorvandets skull? Han gör det bara för att dryga ut på tiden, så jag kanske ska glömma bort vad jag sagt åt honom att göra. Försöker göra saker och ting till en rolig grej och det fungerade förra gången han var här men nu är han helt annorlunda.

Och ja, jag kanske överreagerar. Ja, jag vet att det här är lika svårt för honom och jätte-förvirrande. Ja jag har en belöningstavla men han är inte intresserad. Och ja, jag brukar förbereda honom på saker och ting i förväg. Säger till en kvart innan ungefär att vi snart ska borsta tänderna och gå och sova.

Är så psykiskt skör just nu och har inte utrymme för sånt här. Visst fixar jag det eftersom jag måste men..ååh, jag blir så sjuuukt frustrerad! Hade han varit arg eller så då hade jag släppt det direkt. Men allt är så falskt, jag tål det inte.

Var och hur hittar man människan och barnet under allt det där spelandet?

Ha en bra dag! // Pernilla

Annons:
johan
5/4/10, 12:33 AM
#1

Oavsett vad du tycker om hans pappa så är kanske formuleringar som "den där karln" och "den där familjen" inte direkt något lär göra omställningarna mellan att vara hos dig eller pappa lättare.

Det är uppenbart att du inte gillar pappan och pappans nya familj och det låter onekligen som att du är orolig för att din pojke ska bli mer som dom än som dig. Men av att enbart läsa ditt inlägg så börjar åtminstone jag fundera på hur mycket som faktiskt är din sons beteende och hur mycket som är din upp-provocerade skräckbild. Det låter som att din största mardröm är att din son blir som sin far. Frågan är bara om det är hemskt för att hans far är en falsk ytlig idiot eller för att du tycker att han är en falsk ytlig idiot.

Förhoppningsvis kanske du inte säger liknande formuleringar om hans pappa när din son hör, men om du tar i så du spricker här lär det ju knappast vara en speciellt smickrande och positiv bild av pappa din son får höra från dig. Och om du är positiv kring pappa inför din son, men avskyr honom så mycket här, så kanske en fyraåringen genomskådar den sortens falskhet också.

Och vilket barn säger "jippii!" när det kommer till att städa undan leksaker eller borsta tänderna?

Mvh // Johan

Född vid 334.00 PPM

pernillaa
5/4/10, 12:12 PM
#2

Jag talar aldrig illa om hans far när han är i närheten. Tvärtom. Jag uppmuntrar hans kärlek till honom för det är fint att se dom tillsammans. Jag avskyr hans far och allt som han är, men jag är ärligt glad att se dom tillsammans för jag ser min sons glädje. Vad jag känner inför hans pappa enbart och det jag känner inför min sons kärlek till honom är två helt olika saker för mig. Tro mig, har hela livet fått höra min mamma svära om min pappa som en "djävla kalvskalle" m.m. Har lovat mig själv att aldrig utsätta min son för det där valet man ställs inför i en sån trängd situation. Han ska kunna älska oss båda även fast jag hatar pappan.
Det handlar inte heller om pappans nya familj. Det handlar om sonens farmor och farfar.
Min sons pappa har fått en väldigt konstig uppfostran och faktiskt blivit konstig av det och pga det blivit utstött och kraftigt mobbad.
Givetvis förväntar jag mig inte att det ska vara roligt att borsta tänderna, men som jag sa, ilska är okej men det han lär av sin far är något som jag inte accepterar här. Det här är väldigt svårbalanserat för han har så otroligt mycket krav på sig hos sin pappa, så jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig när han är här.
För att illustrera vad jag menar med att han har mycket krav på sig. Min pojkväns mamma som jobbar på konsum såg dom där en dag bland hyllorna. Min son gick och nynnade på nån låt varpå pappa tar honom i axeln och säger "Men (hans namn), sjung ordentligt". Han var då inte ens 3 år och jag märkte att han inte vågade sjunga eller nynna när någon var i närheten och skämdes om jag påpekade att jag tyckte han sjöng fint. Det här är inte bara något enstaka tillfälle som det blir sådär. Har tusentals exemplar om det behövs bevis på vad jag menar med det jag sa men jag skriver inte för att få nån sorts bekräftelse på det här.
Det är många runt mig som tycker min son är väldigt svår och har lärt sig konstiga saker och inte riktigt går att nå och att pappan är väldigt väldigt elak och konstig. Jag tänker inte gå in på hela den här historien, som jag sa, ta mig bara för mitt ord när jag säger att han är såhär. Alla personer som vi har gemensamt omkring oss och har haft omkring oss bara bekräftar allt det här, som dagmamman t.ex och min psykolog som hjälpte oss förmedla mellan varandra i vårt förhållande.
Han gör allt för att motarbeta mig och har sen 2008 sysslat med nån sorts vuxenmobbing mot mig och vägrat mig umgänge med sonen p.ga. att jag lämnade honom.
Jag vet hur dåligt sonens pappa har mått hela livet pga sin egen uppfostran och jag vill inte att min son blir likadan. Givetvis är det inte bra att bli arg, det vet jag. Så vad ska jag göra?
Jag pratar med honom om allt möjligt och har lyckats hitta en väldigt öppen och ärlig relation till min son så på mina frågor varför han gör sådär så brukar han svara och det blir alltid "jag vet inte".
Det är bra att du reagerar på mina uttryck i det första inlägget för det var inte särskilt produktivt att skriva det när jag var upprörd igår.
Jag kommer aldrig kunna lära mig att tycka om sonens pappa igen efter vad han har gjort mig. Helt ärligt, jag hatar honom, det sticker jag inte under stolen med. Jag är en människa som förlåter allt och alla vanligtvis men det han gjort kommer jag aldrig att förlåta. Jag har dock fått gå hela vägen själv och blivit tvungen att svälja min faktiskt befogade ilska sen 2008 för min sons skull, för att han skulle få vara hos mig. Oavsett vad han har sagt åt mig så har jag försökt vara tyst. det har inte gått alla gånger så ibland har det blivit bråk inför sonen vid hämtning och lämning men sen domstolen beslutade att det skulle vara gemensam vårdnad och varannan veckas boende så har vi tait våra eventuella oenigheter via sms.
Ja, jag som sa att jag inte skulle gå in på det här, men så blev det så ändå.
Hur som helst, är det ingen som kan känna igen det här i sitt barn? Det handlar inte om ilska, det handlar om skådespel.
Jag borde inte bli arg, som jag sa, det vet jag själv. Om jag blir arg på min son när jag inte borde så säger jag alltid förlåt och förklarar varför och att det inte varit hans fel. Jag är inte en människa som vanligtvis blir ar så lätt men det här skådespeleriet är något som jag helt enkelt inte tål. Så vad ska jag göra? Går redan i terapi och jobbar varje dag på mig själv. Försöker vara medveten om mitt beteende och varför jag känner som jag gör. Jag blir arg helt uppenbart för att han är så lik sin pappa. Det exemplet jag tog var ju en sån gång då jag blev arg, men då jag inte blir det och inte får nån kontakt med min son genom att prata utan han bara gör de där minerna och jag väljer att gå därifrån så följer han efter mig och säger åt mig att "NU mamma måste jag faktiskt säga åt dig att vara snäll/göra som jag säger/annat" medan han hytter med fingret. Jag väljer att bära bort honom, han kommer tillbaka och klänger sig fast i mitt ben. Försöker prata med honom och det hela bara upprepar sig och jag tillslut blir arg ändå. Kan ju inte direkt låsa in honom nånstans. Vad gör man?
Hur ska jag göra för att nå honom utan att behöva muta med en massa godis, straffa honom eller bli arg? Hur når man fram till ett barn? Det funkar inte att han tar sån tid på sig jämt. Det funkar inte att han ska visa sig som nån sorts översittartyp hela tiden för jag har ingen kontroll här hemma. Det är han som bestämmer. Jag är rätt skör efter allt som har varit och det måste väl finnas nåt som även en skör människa kan försöka med?!

Jag lägger inte allt det här på honom för jag vet att han bara är ett barn. Jag frågar om hjälp för att jag behöver hjälp. Jag skriver inte för att jag tycker det är roligt att snacka skit om min son så döm mig inte. Ni behöver inte berätta för mig att det är fel att bli arg för det vet jag. Jag ber om hjälp och råd för jag har slut på idéer nu!

Allt det här blev väldigt osammanhängande för jag har sonen hemma sjuk nu medan jag skriver så vill inte sitta här hela dagen och fundera över hur jag formulerar mig. Så jag ber om ursäkt ifall det jag skriver är konstigt och det blir missförstånd. fråga om det är något som verkar konstigt.

Ha en bra dag! // Pernilla

johan
5/4/10, 3:16 PM
#3

Ja det här kändes lite mer nyanserad och ger mig lite mer sympatier för din situation. Du får ursäkta om jag lät hård, men jag är så innerligt trött på den pappa- och mans-trashning som råder i Sverige just nu. Det finns en jäkla massa skyldigheter, men knappt några rättigheter alls.

Som ett exempel slutar 95 % av alla vårdnadstvister med att mamman får vårdnaden, så att en domstol sa att ni ska ha veckovis boende där er son bor lika mycket hos er båda är ganska ovanligt.

När ett barn säger vuxna saker som "NU mamma måste jag faktiskt säga åt dig att vara snäll/göra som jag säger/annat" så hör jag bara att det säger exakt det som det fått höra från vuxna. Så här på avstånd kan jag inte låta bli att le åt det, men jag har full förståelse för att det inte är fullt lika gulligt till vardags när man inte når fram.

Hans pappas prestationskrav låter onekligen osympatiska. Och fruktansvärt kontraproduktiva. Hur ska man lära sig våga testa om man får höra att man misslyckas inte man ens lärt sig?

Vet du hur pappan pratar om dig med er son? Läs gärna det här inlägget om PAS/PAD och se om det är något som känns bekant med din son. Jag tror inte det är det, men just kopplingen mellan att bete sig provocerande och på frågan om varför svara "jag vet inte" och kombination med att du och pappan verkar avsky varandra så kom jag ändå att tänka på det. Säkert alldeles för långsökt, men det finns ju grader av allt.

Mvh // Johan

Född vid 334.00 PPM

pernillaa
5/4/10, 4:20 PM
#4

Jag förstår helt och hållet varför du reagerade som du gjorde. jag ber om ursäkt att inlägget blev som det blev. Som sagt, jag borde inte ha skrivit det när jag var sådär upprörd och var dessutom alldeles luddig i tankarna för att jag var så trött. Som sagt, det var bra att du reagerade.

Jag håller med dig om att mammor för det mesta har en stor fördel i rättssystemet i sånna här fall. Det är helt fel.

I det här fallet var det tvärtom.

Pappan visade otaliga gånger inför utredarna att han inte drog sig för att prata illa om mig inför sonen.
Måste bara få citera en del ur utredningen som jag tyckte var så himla tragisk. Patetisk och tragisk. Det är hämtat ur utredarnas redovisning av ett hembesök gjort hemma hos pappan där de skulle titta på han och sonens samspel. har tagit bort deras namn.

"Det förekommer lite samspel mellan sonen och pappan. Sonen leker för sig själv eller vänder sig till någon av utredarna för att leka. Då sonen vid ett tillfälle börjar leka en aning livligare tillrättavisar pappan honom genast.

Pappan pratar nedsättande och negativt om Pernilla under en stor del av hembesöket. Utredaren påtalar att det är viktigt att föräldrarna inte pratar illa om varandra inför sonen. Pappan svarar då att han aldrig gör det, utan istället försöker peppa upp sonen inför umgängen men att detta varit svårt då Pernilla inte varit i tid, alternativt inte kommit på utsatt dag. Pappan fortsätter därefter att prata illa om Pernilla och hennes familj, med sonen närvarande i rummet.

Pappan tror inte att sonen märker så mycket av konflikten mellan honom och Pernilla eftersom den inte sker rakt framför honom."

Jag vet att han har utövat Pas under hela utredningen vilken varade ett år. I dagsläget vet jag inte hur han pratar om mig men med tanke på hur han fortfarande på olika sätt försöker "sätta dit mig" så förvånar det mig inte. Har ju liksom ingen på insidan som kan rapportera längre som utredarna gjorde. Med att han sätter dit mig menar jag att han glömmer bort att säga att sonen inte ska till dagmamman utan hem till honom så jag får stå där och se dum ut efter att ha slösat mina sista krafter på att ta mig upp till henne som bor på samhällets högsta punkt(har ingen bil). Vägrar lämna regnkläder utan ska skriva över halva barnbidraget på mig vilket bara kommer falla bort totalt eftersom jag har socialbidrag och dom då räknar bort det ur pengarna jag får m.m. m.m.

Två citat till från utredningen som visar på just det här med prestation.

"Pappan berättar att han, för att lära sonen att inte leka i kökslådorna, sakta stängt lådan då sonen hållit sin hand i den. Pappan säger att detta skett försiktigt och inte orsakat någon form av skada på sonen, men att han ibland blivit ledsen och börjat gråta."

"Hos pappan upplever utredaren bl.a. svårigheter kring de känslomässiga delarna, att verkligen kunna känna empati för sonen och sätta hans behov i första hand."

Jag är rädd att han fortfarande pratar illa om mig och att det tillsammans med en massa prestationskrav för att de varit mycket bland folk, liksom blir för mycket när han ska ställa om till att vara här då jag bara är en vanlig svensson och det inte är några konstigheter här. Jag misstänker av olika anledningar att han tar med sig sonen och jobbar svart. jag vet att dom är ute och bilar väldit mycket. Och jag ser ett mönster faktiskt i pappans sociala bit och sonens omställning till att vara här. De här tre veckor då han varit den pojken jag känner att han är innerst inne så kom pappan i sluskkläder vid hämtning och lämning och sonen likaså. Eller slusk och slusk, men vanliga kläder om man säger så. Igår hade han på sig kostym, sonen hade nya skor, nya brallor, nya brillor och pappans beteende var sådär skådespelar-aktigt igen. Och då blev det kaos på kvällen. Jag mnisstänker att det är pappans umgänge med sina föräldrar som skruvar till det så mycket för min son. jag vet hur dom bemöter pappan med hårda och nedvärderande ord samtidigt som han ska vara topp-presterande och min son får allt precis som han vill om han bara gör sina puppy-eyes eller skjuter ut underläppen. Allt är så falskt. Allt daltande tillsammans med de nedvärderande grejerna skruvar vem som helst i huvudet. Jag lade in mig själv på psyket p.g.a. pappans sätt mot mig. Jag trodde jag var djävulen tillslut. Min psykolog säger det också att han är inte att leka med och att det jag gått igenom med honom gett mig PTSD. Det sitter djupt, mitt hat till honom och att min sons sätt är likadant mot mig som hans pappas sätt mot mig, är något jag inte riktigt kan svälja och skämta bort. Det gör mig tokig, som jag sa. Pappan kommer aldrig ändra på sig så jag måste lära mig hantera det här och mina reaktioner på det här skådespeleriet kommer väl att ge med sig så småningom men jag vill ändå inte acceptera det här. Det han lär av sin far och farmor och farfar har han ingen nytta av i den verkliga världen. Han kommer bli lika olycklig och trasig som sin far, utan kärlek, utan riktiga vänner, utan att veta vem han är.

Hur får man en 4-åring att förstå att livet och relationer inte fungerar sådär? Jag försöker med avledningsgrejer. Idag pratade jag med honom om en av minerna han brukar göra. Frågade om han märkte att han brukar göra den men det hade han inte riktigt. han skrattade åt minen när jag gjorde den. jag förklarade att jag inte tyckte att det var roligt eftersom han inte var arg egentligen och att det gjorde mig arg. Jag sa att om jag sa till när han gjorde den där minen så att han visste att det var fel så kanske han kunde sudda bort den då och det lovade han. jag sa att jag skulle säga ordet "blombyxa" när jag såg att han gjorde den och då skulle han bli snäll igen. Sen frågade jag vad han ville att jag skulle göra för att han skulle vilja gå och borsta tänderna. Jag sa att jag skulle daska mig själv på rumpan när det var dags att gå och borsta tänderna och det tyckte han lät bra.

Jag är glad att han nappat på hela biten att prata om saker och ting när han är lugn. Jag försöker lära honom på ett lekfullt sätt att vara medveten om de grejer som jag inte vill att han ska göra. Försöker förklara att det är stor skillnad mellan att låtsas att känna saker och att göra saker för att man känner sig arg och så. Att ibland gör man saker för att man är arg och ledsen fastän man inte riktigt vet varför, och att jag också gör det men att jag säger förlåt sen.

Jag vet inte vad mer jag kan göra. Vad ska man säga?

Ärligt tycker jag att jag hanterar det bra för det mesta, men när han kommer åt mig genom att trycka på alla knappar han hittar så går det överstyr och jag blir arg. Ska jobba på det som sagt men känner mig så villrådig.

Har hans farmor och farfar i huset bredvid och dom hatar mig fast dom låtsas som dom inte gör det. Var nästan tvungen att ringa polisen en gång för hans mamma fick ett utbrott hemma hos mig när det bara var hon och jag för några månader seb. Hon vägrade gå. Hon är en sån som ger sig på andra när hon mår dåligt. Det är hennes ångest-ventil. Hon har cancer för fjärde gången nu. Känns så otrevligt att de här societetsmänniskorna pratar så illa om mig till alla i det här lilla samhället. Under utredningen berättade min pojkvän att hans mamma frågat honom varför jag inte ville ha min son. Det hade gått rykten om att det var därför, fast jag i själva verket kämpade mig blodig för att få ha honom. Är en i grunden skör människa med en kommande ADHD och bipolär typ 2 diagnos så har mycket ångest-problematik och problem med självförtroendet så allt kommer åt mig lättare än det skulle för många andra. Har aldrig haft problem med ilska men det här går mig på nerverna. Jag är stolt att jag står upp efter allt som har varit men har liksom nått en punkt då jag känner att jag försökt på de olika sätt jag kunnat att nå sonen i det här för jag måste nå honom nu, inte om 10 år för då är han redan som sin pappa. Jag och dagmamman är den enda förankringen han har till den verkliga världen. Det är så viktigt. Men nu vet jag inte hur jag ska fortskrida längre.

Jo, jag kan också skratta åt det i efterhand men det är något inom mig som klickar när han gör sådär, eftersom pappan använt precis samma teknik för att trycka ner mig under vårat förhållande. Som sagt, jag går i terapi för det men det räcker inte. Behöver en teknik som räddar mig i just de där stunderna när jag inte når honom och vi måste få något gjort och jag bara vill explodera över allt han gör. Låter knäppt men jag får panik, blir liksom kränkt och instängd i ett hörn. Han är bara ett barn och jag kan inte jämföra honom med det hans pappa gjort mot mig men det är något som bara klickar. jag behöver en tillfällig lösning. En avledningsmanöver, till jag har bearbetat det här.

Snälla döm mig inte för att jag reagerar som jag gör på det sonen gör för jag vet att det inte är adekvat. Jag behöver bara tips på hur ni skulle ha gjort i ett sånt här läge. En nödlösning.

Ha en bra dag! // Pernilla

AnnaLundin
5/4/10, 5:50 PM
#5

Ärligt talat (utan att ha orkat plöja all text ordagrant), min känsla är att ni gemensamt skulle behöva gå någon form av föräldrautbildning, så att ni i alla fall drar åt samma håll. Ni kan sitta i varsin ände av rummet, men behöver nog få lite handledning båda två.

För att få med dig pappan på något sånt här är det nog superviktigt att ni båda inser att den andre gör så gott den kan och inte nödvändigtvis fel, men att ni just skulle behöva ha någon form av samsyn på hur barnet ska fostras, för att pojken inte ska behöva bli så splittrad av era vitt skilda uppfostringsmetoder. Alltså likriktning för pojkens skull!

Sen skulle jag nog rekommendera dig kontakt med socialen och kanske någon form av samarbetssamtal - kanske behöver inviten till föräldrautbildning komma från dem för att inte uppfattas som kritik mot honom. För det är ju superviktigt att han inte ser det som kritik, att han "gör fel", då blir det nog bara en låsning. Utan, som sagt, ni behöver ett hjälpmedel för att ha en lite mer likriktad syn på grabbens fostran.

pernillaa
5/4/10, 6:27 PM
#6

Jo jag håller med dig helt och fullt. Men eftersom nu upptrappningen av umgänget har gått under nästan ett helt år och vi haft varannan veckas boende ett tag nu utan någon inblandning alls från socialen så hur får jag honom att tro att det var deras förslag?

Han måste strykas medhårs i alla väder för allt tar sig sånna enorma proportioner annars.

Jag har diskuterat det här med min psykolog för några månader sedan och det vi kom fram till att jag kunde få hjälp med för tillfället var bostöd. Hon rekommenderade att vi gick runt systemet lite och bad om bostöd med annledning av mina neuropsykiatriska problem, vilket inte är en lögn men jag hade fixat det om det inte varit för att det här är så svårt för min son. Jag behövde prioritera bort någonting för att orken skulle räcka till åt honom. Det kom från henne att vi törs nog inte säga som det är helt och fullt eftersom risken finns att när han hör om det här så kan han få för sig att dra igång en ny tvist och använda det emot mig. Jag har inte vågat berätta för honom att jag genomgår en neuropsykiatrisk utredning av rädsla att helvetet ska bryta lös för min son far så illa av allt som blir då. Jag måste hålla låg profil och samarbeta in i det längsta.

Nä det är för tidigt. Jag törs inte dra i några sånna trådar än. Vi håller precis på att lära oss prata med varandra som vuxna människor om sonens hälsa bara då han har allvarlig astma. Det skulle låsa sig ändå hos honom. Hon som höll i utredningen som faktiskt var bra och såg igenom pappans dumheter har slutat jobba där. =(

Jag vet inte vad jag ska göra riktigt. Även helt vanliga blåmärken är det risk att han vänder på till min nackdel. Han har visat tecken på oroväckande tankegångar kring det, men han har turligt nog inte gjort någonting av det ännu men han är mycket labil. När det händer jobbiga saker så försvinner han. Han bara far iväg utan att meddela var han ska och man får inte tag på honom. Även dagmamman har jagat honom. och utredarna under utredningen. Enda gången hans föräldrar och jag samarbetat var när han försvann en vecka under utredningen för dom visste inte heller och var oroliga för honom.

Nä jag är ärligt riktigt orolig över vad han kan göra. Han skulle aldrig vinna en tvist men processen är för jobbig. Vet inte hur mycket jag själv orkar men framförallt vill jag inte utsätta min son för något sånt. Det tar sån tid. Han behöver trygghet och stabilitet nu.

Det är pappans stolthet som ställer till det, främst.

Jag har inte fått tillbaka mina käraste privata ägodelar än sen han bara tog nyckeln ifrån mig. Som sagt. Han har precis börjat tilltala mig som om jag vore en människa. han har börjat delge mig information kring sonens hälsa och andra saker som är viktiga för mig att veta. Men han ljuger och säger att han har jobb men dagmamman säger att han är arbetslös och bara får ha pojken där 15 timmar i veckan men inte är där alls vissa veckor och dagmamman får inget veta. När hon försöker nå honom så svarar han inte. När han inte ens bryr sig om en sån sak så tror jag inte att sociala kan förändra situationen… tyvärr.

Ha en bra dag! // Pernilla

Annons:
Tina-A
5/4/10, 11:54 PM
#7

Nu har jag inte läst dina svar eller resten av dina inlägg, men det verkar egentligen mest handla om dina problem med pojkens pappa? Eller? Har inte läst så noga så jag kan ju ha missförstått.

Men om jag ska gå till din ursprungliga fråga, som jag tolkade det, utan att dra in pojkens pappa i det hela:

"Hur får man barn att göra som man säger när man säger det, utan att man ska behöva stå och vänta i 10 minuter på en massa tjorv bara för tjorvandets skull? Han gör det bara för att dryga ut på tiden, så jag kanske ska glömma bort vad jag sagt åt honom att göra. Försöker göra saker och ting till en rolig grej och det fungerade förra gången han var här men nu är han helt annorlunda."

Jag har inga barn själv men jag arbetar som förskollärare så dagligen har jag kontakt med många barn. Jag är avdelningsansvarig på min avdelning och där är det 16 barn (alla är 1-3 år och alla har olika viljor!).
Varje dag är det barn som inte vill göra det du ber dom om. Det kan vara att komma när du ber om det, att ge tillbaka leksaken som de stal, inte sätta sig på stolen när vi ska äta, inte vilja gå in när de är ute på gården, inte vilja gå ut när vi är inne, inte vilja klä på sig ytterkläderna, inte vilja klä av sig ytterkläderna… OSV. Dessa konflikter uppstår dagligen!
När ett barn inte vill göra någonting så vill man egentligen försöka sätta sig ner med barnet och fråga varför inte, och tar man sig tid till detta blir det alltid en massa tjorvande. Om du samtidigt har 15 andra barn som löper amok finns tyvärr inte alltid tiden till tjorv, utan då måste barnen göra det du ber dom om när du ber dom.

Tipset jag kan ge är att se till att det du ber om blir gjort. Om jag ber ett barn att komma och det inte kommer så ber jag igen, kaanske en 3e gång med lite strängare röst. Kommer inte barnet så hämtar jag barnet.
Vill barnet inte sitta på sin stol ber jag igen, kanske en tredje gång men sätter sig inte barnet så sätter jag barnet på stolen. Samma sak med allt det andra. Det jag säger ska göras oavsett om barnen vill eller inte och det finns ingen tid för tjorv. Gråter barnen så gråter dom, det går över. Man tröstar och finns där men du måste ha ytterkläder på dig när vi är ute, även om du är ledsen. Efter ett tag börjar det lossna och barnen lyssnar direkt för de vet att när fröken säger att "sätt på dig stövlar, det regnar ute" så måste man sätta på sig stövlar, annars sätter fröken på stövlarna åt dig även om du är ledsen. Man kan inte gå ut i tygskor när det är dyblött, tyvärr, oavsett vad du tycker om saken för man kan bli sjuk och kläderna blir förstörda.

Det låter ganska logiskt, tycker jag.. Ber du om något se till att det blir gjort. Du måste inte lyssna på tjorvet i 5 minuter. Blir han ledsen så dör han inte av det. Han kommer över det!
Barnen blir jätteglada när vi träffas förskolan på morgonen, även om vi varit i konflikt dagen innan :)

.: Dance like there is no tomorrow :.

[Lyssna på någon av mina låtar -
”Jag är en liten bajskorv” på Spotify]

pernillaa
5/5/10, 12:16 AM
#8

Ja det är inte riktigt så enkelt som att det bara handlar om mina problem med pappan.

Det största problemet är nog att jag inte vet vilken metod jag ska hålla mig till. Jag experimenterar och ser var det leder men talar hans far illa om mig kan ett påtvingat sätt bli väldigt fel. Det slutar oftast med att min grabb gör illa sig på något sätt då han är väldigt stark. Låter kanske konstigt att ett barn som är 4 år gammal nästan får övertaget men han har en kroppsbyggnad som inte alla barn har och det gör skillnad när jag som utbränd med kronisk trötthet inte orkar så mycket. Han sätter sig totalt på tvären och vi hamnar i nån sorts maktkamp som aldrig tar slut. Har provat den metoden och det ledde ingenstans annars än att jag tillslut bara sov hela dagarna när han var hos dagmamman för att ALLT bara var en enda stor kamp mellan oss. Han reagerar inte som han borde. =/

Ha en bra dag! // Pernilla

AnnaLundin
5/5/10, 12:20 AM
#9

fast du måste nog bestämma dig för EN metod! jag kan förstå om det är förvirrat för din son om han både har olika metoder hos mamma och pappa och det dessutom är så att mamman byter strategi från vecka till vecka eller månad till månad. Bestäm dig för en linje och håll dig till den, så att sonen får en möjlighet att anpassa sig till den linje som gäller hos dig!

pernillaa
5/5/10, 12:08 PM
#10

Jo ja vet.

Ja jag körde med den här bestämda metoden i två månader men det blev ingen skillnad överhuvudtaget.

Belöningstavlan tappade han intresse för.

Jag har inte så mycket ork bara och jag vet inte vad jag har ork att köra stenhårt med. Den där stränga metoden vore ju enkel om det inte slutade som en maktkamp. Jag tänker inte dalta honom heller för det får han tillräckligt av ändå. Han blir så bortskämd. Och det funkar inte att hålla på och leka om allt jämt heller. 

Några fler alternativ?

Behöver hjälp med att försöka utröna vad för metod jag borde köra med.

Hur lång tid borde det ta innan det börjar bli nån skillnad med sånt här?

Ha en bra dag! // Pernilla

KimE
5/5/10, 3:34 PM
#11

Min dotter är likadan när det gäller att provocera hon testar hela tiden gränserna och det är normalt för barn i den åldern. Ja jag blir arg till slut och då hamnar hon vanligtvis i sitt rum tills hon lugnat ner sig så det går att prata med henne.

Då du retat upp dig så är det en vinst för honom han har hela din uppmärksamhet och energi. Vinner han i sak så är det ju en förlust för dig och det blir ännu svårare nästa gång!

Om du när sakfråkan inte betyder så mycket låter bli att reta upp dig. Bara säger att det är löjligt det han håller på med och sen inte bryr dig mera så triggar du inte beteendet.

AnnaLundin
5/5/10, 7:39 PM
#12

#10 - eftersom din son har två hem med olika regler så kan du nog räkna med att det tar ganska lång tid innan det ger resultat, oavsett vilken metod du väljer. Men det viktiga är - som jag ser det - att du står fast vid den metod du har bestämt dig för så att du gör det förutsägbart för sonen hur du ska komma reagera/agera på det han gör/säjer.
Han kommer fortsätta testa dig i större eller mindre omfattning tills han ska flytta hemifrån Flört, då gäller det att du kan stå för det du har sagt. Varje gång, utan eftergifter! Därmed inte sagt att det är förbjudet att ändra sig till nästa gång - får han inte cykla runt huset på måndagen så kan det vara helt okej att göra det på torsdagen för att förutsättningarna är annorlunda då.

Ju mer konsekvent du kan vara mot honom - inte nödvändigtvis sträng, utan konsekvent - desto lättare blir det för honom att lära sig hur du fungerar. Med konsekvent menar jag att du står för det du sa inledningsvis och inte ångrar dig och ger efter när han har bråkat en stund.

Kom också ihåg att välja dina strider!
Välj den stränga linjen när det gäller viktiga saker, men kom ihåg att vara tillåtande också! Det är så himla lätt att fastna i "nej-träsket" utan att det egentligen är nödvändigt… *vet* Låt honom göra saker som du egentligen är tveksam till, om det inte är farligt för honom. Låt honom sova med fötterna på huvudkudden, med vintermössa på sig och bästa leksakstraktorn under täcket om han skulle vilja det! Låt honom plaska ner halva badrummet när han ska bada (han kan grna vara med och torka upp efter sg ocks. Men säj givetvis nej till en cykeltur längs stora vägen på egen hand… (några exempel…)

pernillaa
5/5/10, 11:08 PM
#13

Jag personligen vill välja den bestämda metoden. Liksom gör han inte som han ska efter att ha blivit tillsagd så blir det tvång. Men när jag gjorde det så fick min mamma fnatt och skrev ett argt mail till mig där hon förklarade hur skadligt det var det jag gjorde och att jag skulle akta mig så folk inte skulle få veta hur det var och sånt. Bara för att det var stökigt här(och det har sina annledningar pga det neuropsykiatriska) så kom hon hit och gastade inför min son och pojkvän att min son lever i missär och så. Efter den här tvisten har jag svårt att inte ta åt mig och jag blir rädd att jag gör fel. Men jag tänker inte dalta med honom. Absolut inte.

Nu är min mamma är här och när han vägrade gå och kvällskissa men jag bestämt att han skulle prova i alla fall så klev min mamma emellan och började dalta. Det funkade visserligen men jag är inte beredd att göra det hon alltid gjort för mig och min lillasyster. Vi behövde inte göra nånting. Hon slavade som ett djur för oss med allt. Behövde inte städa och så fort vi gnällde litegrann så fick vi godis och sånt. Det har inte lärt mig någonting alls om livet och ansvar.

Jag känner mig så misslyckad och hemsk.

Jag vet egentlien att jag inte har dåligt omdöme men har gått ett helt år med kontaktperson som övervakat varje handling när jag haft sonen.
Blir så kluven och förvirrad själv av allt också. Det faller väl på plats helt automatiskt antar jag så småningom om jag bara bestämmer mig för nåt.

Ha en bra dag! // Pernilla

Annons:
AnnaLundin
5/6/10, 1:34 AM
#14

#13 - din mamma ska inte lägga sig i hur du uppfostrar ditt barn!! Och du måste säja ifrån till henne att hon inte ska lägga sig i! Och hon får absolut inte nedvärdera dig inför sonen, för det gör att han tappar respekten för dig! Hon FÅR INTE underminera dina beslut genom att gå mellan när du har bestämt att något ska vara på ett särskilt sätt.

Usch, jag blir så upprörd, för hon förstör det du försöker bygga upp med sitt nedtryckande beteende!

du SKA välja den bestämda metoden om den känns bäst för dig och din mamma ska ge blanka fan i det! (ursäkta ordvalet!)

Stå på dig! Annars ställer hon sig på dig…

pernillaa
5/6/10, 9:38 AM
#15

Jo jag drog med henne till min psykolog för lite medling och grät av mig och sa hur trängd jag kände mig och hur ont det gjorde att läsa det hon skrivit. Imorse ville inte sonen ta sin medicin och med sin allvarliga astma hade jag inte tid att höra hans "ska bara" så jag tvingade honom. sa sen inne i köket att jag ville köra den här metoden och att hon inte får dalta med honom inte ens en enda gång när det blir såhär för han blir bara förvirrad. Sa att det inte är något fel i den metoden. Har bråkat om det här så mycket nu så hoppas att det börjar sätta sig i huvudet på henne. Hon ser mig fortfarande som ett barn tyvärr.

Ha en bra dag! // Pernilla

KimE
5/6/10, 12:18 PM
#16

Bor hon hos dig?

pernillaa
5/6/10, 5:03 PM
#17

Nej hon är och hälsar på ett par dagar bara. Hon ska hem imorgon.

Ha en bra dag! // Pernilla

exitingsvillemo
5/8/10, 9:00 PM
#18

Har försökt läsa igenom allt det du skrivit, men har säkerligen missat ngt på vägen.

Det din mamma gör är helt galet, hon har ingenting med dina uppfostringsmetoder att göra, sålänge inte barnet far illa.

Vill ni ha stökigt hemma, så ha stökigt hemma, inget mer med det.

Ang din sons beteende så tycker jag att det låter som en helt vanlig 4-årings beteende. ALLT ska testas och ifrågasättas. Att han testar olika miner och uttryck mot dig är helt naturligt, han vill bara prova och se om det fungerar.
Tidsnog kommer han inse att det inte funkar med Dig. Vill hans pappa köra på det spåret, att sonen alltid får som han vill, så är det ju så. Barnet kommer lära sig skillnaden mellan mammas regler och pappas regler.

Jag tycker snarare att det verkar som att sonens beteende stör dig så mkt bara för att beteendet påminner dig om sonens far?!

Pappan kan du inte ändra på, tyvärr och så länge som barnet har kontakt med både sin mamma och pappa så kommer han att ta efter er båda.

10 minuters bråk om tandborstning är ju egentligen inte hela världen.

KimE
5/8/10, 10:49 PM
#19

18) Det är inte bra att ha stökigt hemma om man har kontaktperson från socialtjänst och bråkar om vårdnaden samtidigt. I övrigt håller jag med.

pernillaa
5/9/10, 9:19 PM
#20

Nä visst bråkar alla barn och testar ansiktsuttryck och testar gränser hela livet igenom på olika sätt.

Jag kan inte riktigt beskriva det här så att ni helt förstår. Men det är ungefär en gång var femte minut som han gör någonting för att djävlas och hur jag än försöker nå fram till honom så skrattar han bara eller säger åt mig att sluta som om han vore den vuxna av oss och jobbar samtidigt med de här minerna. Han sparkas och slåss och säger att det är roligt att bråka. Det handlar inte bara om enstaka tillfällen utan det är konstant i princip. Den enda aktiviteten som överlag brukar vara lugn är lässtunderna och när han är ute på sin cykel.

Jag erkänner att det stör mig mer än vad det skulle störa andra, alla de här uttrycken, just pga att jag ser hans pappa i honom när han gör så. Jag jobbar på det. men det är inte enda felet.

Nu har han varit hemma från dagmamman en hel vecka pga sin astma och för första gången på länge så har pappan samarbetat med mig som han borde. Det var som en skänk från ovan att han fick hem samma utrustning som ambulansen har och pga sonens astma nu fick komma hem med den till mig och behandla sonen 2 gånger, en av dom mitt i natten dessutom. Vi har enorma möjligheter att samarbeta för vi går så bra ihop när det gäller sånt. Inga ord om saken utan han gav honom medicin medan jag höll i honom. Vi har sån potential när han bara släpper efter med sin stolthet. Så jag ska passa på nu medan han är varm i skorna och ta upp det här med samarbetssamtal hos familjerätten.

Idag har det varit kaos här med grabben min. Han har varit så otroligt respektlös och jag känner det som att det är för att han vet att han ska hem till pappa imorrn. Det blir så konstigt för honom. Han har problem med att han kissar på sig. Det är som att han av någon anledning skäms att gå på toan. Han springer runt länge och håller sig om snoppen och trippar och jag fråar flera gånger om han är kissnödig och uppmanar honom att gå på toan om han är det och följer honom dit men han vägrar. Igår stod han 5 minuter precis innanför toalettdörren innan han tillslut kissade ner sig på mattan. idag stod han alldeles utanför dörren och gjorde samma sak alldeles nyss. Han skrek rakt ut när han kissade på sig och började gråta. Han mår ju jättedåligt av allt som är, helt klart! Jag pratade med honom och frågade varför han gjorde som han gjorde och han visste inte. Frågade om han var arg, ledsen, glad…men nej. Förvirrad däremot sa han ja på. Frågade om det var för att pappa och jag har olika regler hemma och det var det. Förklarade lugnt att det alltid kommer att vara olika, att pappa och jag kanske kunde ändra någon liten grej för att det skulle bli lättare men att i slutändan så kommer han måste lära sig att hemma hos pappa är det pappa som bestämmer och hemma hos mig är det jag som bestämmer. Sa att det kanske kommer ta lång tid innan han lär sig det men att vi får försöka hjälpas åt och att det skulle bli bra tillslut. Han kramade mig efteråt, nu sitter han i badet och grejar.

Det handlar inte bara om någon enstaka grej. Varje dag får jag med våld gräva ut någonting ur munnen på honom för att han hoppar omkring med tex en ring i munnen eller legobit. Varje dag måste jag bära honom flera gånger ur soffan för att han inte vill sluta sparka mig och skrattar när jag säger ifrån snällt. Varje dag blir det bråk i samband med måltider för att han antingen "inte kan ta sig till matbordet", "sitter fast med armarna under bordet", "inte kan stoppa in skeden i munnen själv" eller ska göra andra saker. Har valt att om han inte vill äta så som han borde kunna eftersom han är 4 år snart så får han vara utan till vi ska äta nästa gång. Varje dag får jag tvinga honom minst en gång med medicinen.

Han kräver så extremt mycket uppmärksamhet. Ser ju en massa rop på hjälp nu och då i det han gör. Han vill ju ha min uppmärksamhet av någon anledning för han är ju inte född ond.

Idag blev jag tvungen att ta lugnande tabletter tillslut för jag har gått in i väggen pga det här. Har varit hemma och sjukskriven i 1,5 år nu och bara behövt bry mig om min son och är i dagsläget så slut så jag då och då inte orkar gå. Har värk i kroppen och allt bara gungar. Finns inget medicinskt fel på mig, det är bara psyket. Tappar aptiten, tappar hår m.m. m.m.

Hade hoppats på att någon kunnat ge mig några råd så jag sluppit ta upp det här med pappan men jag var för dålig på att förmedla vår situation och nu har jag ändå förhoppningsvis hittat en öppning så att jag och pappan kan hjälpas åt med det här. Ska ta upp det ikväll och sen bara hoppas på det bästa. =/

Vänder han det här emot mig så kommer jag bryta ihop. Då ställer jag mig nog inte upp sen igen på ett tag. Gråter varje dag. Känner mig så ensam och värdelös i allt det här kaoset som jag inte får någon kontroll över trots att jag spelat ut mitt hela register nu.

Det här med att det var stökigt handlade inte om tiden under vårdnadstvisten. Den är ju över. Och det handlar inte om missär som min mamma uttryckte det. Mitt hem är bara inte kliniskt rent och perfekt. det ligger leksaker utspritt lite här och var i varje rum, det kommer in en massa grus som kan bli liggandes några daar för jag har ingen dammsugare, disken kan bli ståendes ett par dagar för det mesta men jag har alltid ren disk för oss att äta på och om inte annat diskar jag upp det jag behöver för just den måltiden. Jag kan ha några plagg kläder i sovrummet och på toalettgolvet och har akvariegrejer som håvar och silar och sånt framme ståendes inne på toaletten och vid akvariet. Att jag ibland inte har några av mina favoritbyxor rena för att tvättkorgen är full anser inte jag är någon missär heller för jag har annat i nödfall och grabben har alltid rena kläder. Tvättar upp kisskläderna för hand.

Nä det gäller att det går rätt till med pappan nu för jag har egentligen redan gått in i väggen men det är inte kört än riktigt. Men börjar han bråka om det här så kommer jag gå av på mitten. jag orkar inte mer då. Vårat samarbete är mitt sista alternativ att kunna förändra situationen för min son. Han kan inte gå och må såhär och bete sig som han gör.

Ha en bra dag! // Pernilla

Annons:
KimE
5/9/10, 11:12 PM
#21

Vad bra att ni har kunnat samarbeta!

Sonen verkar inte vara helt trygg hos dig än, han känner av din osäkerhet och att han kan driva dig över gränsen. Var konsekvent i ditt handlande och ha bestämda rutiner så blir det nog bättre. Att han pinkar ner sig kan vara en osäkerhets grej eller en backlash i potträningen. Ta kontakt med en barnpsykolog så kan den lära dig metoder att hantera dina känslor (och pojkens).

pernillaa
5/10/10, 10:16 AM
#22

Ja pappan reagerade positivt på det här i alla fall. Så det är ju bra.

Jo han känner nog att jag inte mår riktigt bra och är osäker i mig själv. Jag kommer snart få hjälp för mitt mående i form av medicin och hjälp från arbetsterapeut och bostöd m.m. Har redan ett personligt ombud. Så mitt mående kommer att bli bättre. Det kan nog vara att jag glömmer så mycket också och har dålig koll på tiden och sånt. Det sitter nog i mig kanske allt det här. Ja vi får se. Blir det inte bättre efter jag fått hjälp och fått ordning på mig själv så får jag ta upp det här igen.

Hur är det, pratar ni mycket med era barn? Kan dom säga till er vad dom känner och så?

Ha en bra dag! // Pernilla

KimE
5/10/10, 10:43 AM
#23

"Hur är det, pratar ni mycket med era barn? Kan dom säga till er vad dom känner och så?"

Brukar försöka prata med henne men det är inte så ofta det går vägen. Ibland så kommer det spontant från henne.

AnnaLundin
5/10/10, 11:33 AM
#24

#22 - jag försöker vara tillgänglig för mina barn så att de ska kunna prata med mig om allt. Det går hyfsat i alla fall… Jag hoppas att det ska bli så att de kan vara öppna mot mig och prata om allt även när de blir större, att det inte ska finnas några förbjudna ämnen.

AnnaLundin
5/11/10, 11:23 PM
#26

#25 - BRA länk, klart läsvärt!!

exitingsvillemo
5/12/10, 12:10 AM
#27

Ja, jag fick själv en del frågor besvarade, ang min egen son.

Kan ju också förtydliga att länken går till trots hos 4-6 åringar, men till vänster finns en meny för andra åldrar också.

Annons:
pernillaa
5/12/10, 1:43 PM
#28

Ja nu känns ju jag helt plötsligt som en rätt bra förälder ändå. :P
Tack för länken. =)

Men vad tror ni om det där att han börjat kissa på sig så mycket igen? Nog har det hänt olyckor då och då under hela potträningsperioden, det hör ju till. Men det här är som om det är en del av trotsen det också. Han vägrar gå på toaletten helt enkelt. Ibland måste jag säga till för att han helt enkelt glömmer bort om det är någonting roligt som händer men ibland gör det bara saken värre om jag säger till för han sätter sig på tvären. Borde jag säga till eller inte?

Är det på nåt sätt skadligt för honom om jag bär in honom på toaletten och mer eller mindre tvingar honom att gå på toaletten när jag ser att snart händer det en olycka och han bara är trotsig?

Ha en bra dag! // Pernilla

exitingsvillemo
5/12/10, 2:05 PM
#29

#28 Jag tycker inte att du ska tvinga honom att använda toaletten, jag tror att det bara gör saken värre.

Det är förmodligen en del av trotsen, min son var ikadan ett tag.

Kisseriet och bajseriet är liksom det enda som BARA han har kontroll över.

Du kan hindra honom från att göra andra saker, men toa-besöken kan du inte göra ngt åt, rent fysiologiskt. Det vet barn och därför är det inte helt ovanligt att dom tar till denna metod när det komer till trots.

Men som sagt, jag skulle inte på ngt vis tvinga honom. Kissar han ner sig, byt kläder, tvätta av honom men påpeka det inte.

Ignorera det istället.

pernillaa
5/12/10, 2:32 PM
#30

Okej. Ja då ska jag bara vara helt tyst om det.

Tror att jag ska ta ett samtal med pappan ändå för jag tror att det kan hjälpa min grabb väldigt mycket om vi kan checka av lite grejer och underlätta övergången mellan oss båda.

Ha en bra dag! // Pernilla

johan
5/12/10, 3:10 PM
#31

#30: Det tror jag också är en stor del av lösningen. Inte minst att vissa saker fungerar på exakt samma sätt hos dig och honom. De viktiga saker.

Mvh // Johan

Född vid 334.00 PPM

Verra
5/17/10, 1:07 PM
#32

#30

Min väninna är skild och delar vårdnaden precis som ni. Ska inte gå in på det, utan ville bara komma fram till att det tog väldigt lång tid, flera månader, innan barnen vant sig vid den nya situationen, att bo hos mamma och pappa varannan vecka.
Min väninna kan inte prata alls med sitt X, det blir bara bråk. Därför väljer dem att ha en kontaktbok, faktiskt väldigt smart. Där skriver dem varje dag vad barnen gjort, om något speciellt hänt osv. Vilket fungerar kanon för dem.

AnnaLundin
5/17/10, 2:40 PM
#33

#32 - kontaktbok var ett smart sätt att lösa kommunikationen! Då kan ingen säja att "men du sa faktiskt inte…" utan det finns svart på vitt vad som är meddelat!

Upp till toppen
Annons: