det är sorgligt med såna killar, som inte begriper vad de missar…

en bekant i min ungdom hade det precis som du, pappan valde att "inte finnas med" och inte förrän dottern vid typ 6 års ålder ringde upp och sa "grattis på födelsedagen, pappa!" åt honom insåg han att han faktiskt var pappa till en flicka och missade hela hennes uppväxt. Efter detta började han umgås med dottern.

Hoppas ni hittar någon lösning!

aha så sorligt..

tack!

Synd!

ja, de tycker jag med. Men men.

Lägg energin på flickan tycker jag. Slösa den inte på honom, det är det ingen som vinner något på. Man kan inte ta ansvar för andra människors handlingar. Du säger själv att han har massor av sätt att kontakta er. Bra, sluta leta runt efter var han kan tänkas svara, klipp bandet, han har fått sina chanser.

Er dotter kommer klara sig fint med en kärleksfull förälder och förhoppningsvis ett starkt nätverk i övrigt!

Kram till er!

Vill han inte finnas med i bilden så lägg inget krut på att fixa det, tycker jag.
Tror inte din dotter får ut något av att träffa honom så sällan iaf, kanske mer att hon kommer tycke det är läskigt att bli lämnad med en "främling" för hon kommer snart, om hon inte redan har det, hamna i en period när hon blir blyg för andra människor.

T ex, mina bägge barn blev så blyga för sin morfar ett tag, som de ändå träffar varje helg, att de varken vågade prata eller sitta i knät på honom.
Så hur skulle det bli för din flicka och pappa då kan man ju undra.

#5 tack ska du ha! du har så rätt!

#6 ja, han är helt klart en främling för henne. .

precis. Lika bra att sluta att lägga energi på att försöka få han att träffa Cassandra.

Även om pappan inte verkar någon höjdare så finns det mycket som talar för att faktiskt försöka få honom intresserad. För att bli pappa krävs att man får en chans att lära känna sitt barn.

Barn som växer upp utan båda sina föräldrar kan få problem senare i livet. För flickor är det betydligt vanligare att i vuxen ålder hamna i destruktiva vanor och förhållanden än de som träffat båda sina biologiska föräldrar. En extremt hög majoritet av de som sitter i fängelse har växt upp utan sin biologiske far.

Men hur gör man rent praktiskt? Ingen aning. Men det krävs tid för att lära känna sitt barn. Eftersom mammor oftast ammar och är hemma första tiden med barnet tror jag det är svårt att förstå hur man inte kan älska bäbisen och vilja vara med den jämt.

Det är svårare för pappor att växa ihop med sina barn. Och det finns bara ett sätt som jag ser det: att umgås mycket med dom. Gärna utan mamma så att man måste och får ta fullt ansvar och lösa uppgiften på sitt sätt utan att mamman kommer med "tips" på hur man "ska" göra.

Hoppas det löser sig för er och hoppas han förstår vad han missar.

tack, jo de hoppas jag med att han kommer förstå.

#8 Men mamman ska väl inte lägga sin energi på att försöka få pappan att vilja vara pappa? Den energin måste väl ändå gå till barnet? Annars har ju barnet typ bara en halv förälser, om du förstår vad jag menar? Bättre glädjas åt det man har än sörja det man inte har? Det finns många som vuxit upp med bara en förälder som klarat sig väldigt bra också faktiskt…

Det är ingen rättighet att vara förälder faktiskt. Och det är inget man är per automatik. Det krävs att man bjuder till lite själv också.

#10 - se det på andra hållet, är man inte skyldig sitt barn att försöka hjälpa till att få en relation till båda föräldrarna? Inte så att man ska behöva slå knut på sig själv och lite till, men jag tycker nog ändå att den förälder som barnet lever med bör lägga lite möda på att försöka få den andra föräldern att förstå vad det är han/hon missar genom att hålla sig borta. I slutänden är det ju barnet som är förloraren och det är ju inte heller roligt…

#10: Visst, statistik är bara statistik. Det är inte 100 % av alla som är uppväxta utan pappan som blir kriminella eller hamnar i förhållanden de blir misshandlade. Men av de som hamnar där är en stor majoritet uppväxta i familjer där en biologisk förälder saknas. Statistiskt sett är "mammas nya kille" den farligaste personen i ett barn liv.

Det är inte 100 % av alla bilfärder utan säkerhetsbälte som slutar i en förödande krock heller, men ändå sätter man varje gång på barnet bälte - även om det är jobbigt och barnet inte vill. Enda skillnaden är att en krock är nu, effekten av saknad förälder kommer i tonår eller vuxen ålder.

Min roll som förälder är att ge mina barn de bästa förutsättningar jag kan ge dom. En av alla saker som är bäst för barnen är att träffa båda sina biologiska föräldrar.

Självklart borde det ligga i pappans intresse att skapa en bra relation med sin dotter. Jag tycker han är idiot som inte tar vara på den förmånen det faktiskt är att vara förälder. Men det förändrar inte fakta att barnet i längden kommer må bättre om mamma kämpar extra för att pappa och dotter träffas.

Dessutom så måste det i längden vara enklare för mamman om även pappan finns där för dottern. Det är svårt nog att få tiden att räcka till när man är två föräldrar, så jag vågar knappt tänka på hur knepigt det blir med livspusslet om man är själv med ett litet barn.

Ensamstående föräldrar är vardagshjältar.

När jag tänkerefter har jag och mina 4 syskon blivigt uppväxta me bara våran mamma, och min mamma hade/har en ny man sen jag var 13, ingen av oss är krimenell eller något..

En bra låtsaspappa är lika bra som en dålig biologisk pappa.

Biologiska band är egentligen inte så betydelsefulla, det är hur det känns i hjärtat som betyder något…

håller med nummer #14, även om jag ej gillar min mamams amn men ändå..

#13, #14, #15: Återigen. Det är statistik. Det är klart som tusan att många fosterföräldrar är tusen gånger bättre förebild än biologiska föräldrar. Men det ändrar inte fakta att vissa saker ökar risker.

Det är väldigt få barn som dör i plötslig spädbarnsdöd. Men risken ökar av att de sover på mage. Det betyder inte att de dör för att de ligger på mage. Det betyder heller inte att man är garanterat säker om barnet ligger på rygg.

Det är mycket större risk att både bli våldtagen och att våldta om man är berusad. Det betyder inte att alla fulla blir våldtagna eller våldtar.

Det är större risk att snubbla om man inte knyter skorna, men det betyder inte att man alltid slår sig för att ett skosnöre går upp.

Det handlar om att öka eller minska risken/chansen.

Sedan tror jag det finns något djupt rotat att få känna sina biologiska föräldrar. Jag tänker t ex på hur adopterade alltid vill veta mer om sina "riktiga" föräldrar - oavsett hur bra adoptivföräldrar man har och att man vet att man fått ett bättre liv tack vare dom.

Sen ska man inte stirra sig blind på statistik. Visst, nu säger statistiken att många kriminella växt upp utan pappa - men säger den något om andra bidragande faktorer? Ekonomisk situation, social status, ork från mamman (om hon är ensam om uppfostringen och har få eller inga andra att avlasta sig hos)?

Personligen har jag tre vänner som växt upp mer eller mindre utan sina pappor (en som träffat sin då och då, de andra två har haft starka meningsskiljaktigheter/blivit åsidosatta och ignorerade/sagt upp kontakten). Det dessa har gemensamt är att de har väldigt engagerade mammor samt en stark sammanhållning med mamma/mormor/syskon. Dessutom är dessa tre de mest empatiska och förnuftiga människor jag känner, men det kan ju bara vara en ren slump Dock tror jag definitivt att det sett annorlunda ut om mammorna i fråga gått in i väggen och varit helt ensamma.

Till TS: Beklagar att pappan inte verkar ha något större intresse av att träffa er dotter. Men jag håller med några av de tidigare inläggen - satsa din energi på att vara en stark förebild för din dotter. Jag hoppas du har familj/vänner som är där för dig?

Även om du inte ska behöva be på knän att pappan ska börja visa intresse tycker jag dock att du gott kan hålla honom uppdaterad. Skicka bilder med jämna mellanrum, berätta om saker som hänt dottern och nya saker hon lär sig, osv. Kanske kan du nå fram till honom på så vis.

Lycka till

#17: jag tror inte din vänner räcker räcker som underlag för att statistiskt säkerställa resultatet.

Personligen känner jag ingen kvinna som blivit vare sig misshandlad eller våldtagen. Gör det att jag kan förneka att kvinnor drabbas av det?

#18 Självklart menade jag inte att mina vänner skulle vara någon slags statisitk, jag bara berättade min erfarenhet av folk som växt upp utan pappor.

Och åter igen - finns det något i statistiken angående kriminella utan närvarande pappor som tar upp andra bidragande faktorer?

#19

#17 tack… . Jadå jag har 4 äldre syskon som finns där mer elelr mindre, plus min kära mamma, o vänner..

Jag måste nog säga att jag håller med Johan. Det är varje förälders skylldighet att se till sitt barns bästa. Och för att barnet i framtiden ska ha någon kontakt med sin pappa måste man helt enkelt kämpa för att det ska bli så. Jag hade nog blivit jätte arg och ledsen om jag fått veta i vuxen ålder att min mamma inte försökt till 100% att få min pappa att umgås med mig. Man förlorar mer än man ger tror jag.

Om jag var du TS så skulle jag ösa över honom information om barnet, mejla/skicka bilder på henne. Skriva lite varje vecka om hur hon utvecklas och vad ni hittar på och skicka antingen som vanlig post eller mejl. LÅT honom inte glömma att han har en dotter! Sen kanske det inte hjälper att tjata och bli arg för att han inte dyker upp på era möten. Men om du ändå tycker att det är jobbigt så lägg ner det ett tag då och fokusera på att ge honom info. Tvinga honom att bli delaktig helt enkelt. Och ha tålamod! När han är redo/upptäcker sitt misstag så låt honom "komma tillbaka" och träffa henne igen. Allt för att dottern ska få möjligheten till en relation med sin pappa. Jag tycker att det är rent egoistiskt att sluta försöka bara för att man är sur och trött på han. Då tänker man på sig själv och inte barnet. Jag hoppas verkligen att han fattar vad han går miste om så småningom! Lycka till!

Också jag måste instämma med Johan. Den främsta uppgiften jag som förälder har, det är att sätta mitt barns intressen före mina egna. Dvs bortse från mina egna åsikter om saker och ting och istället försöka tänka "vad ligger i mitt barns bästa intresse?" Det är så lätt att ens egna åsikter och känslor färgar ens omdöme så att man faktiskt handlar mer efter vad man själv vill än vad man tror är bäst i längden för ens barn- samtidigt som man intalar sig att det man själv vill är vad som är det bästa.

Jag instämmer också med Tangotimes råd om hur du skulle kunna göra för att göra pappan mer delaktig. Information till förbannelse, små teckningar, berättelser om dittan och dattan som ni gjort ihop, små anekdoter som hänt er dotter under dagen, sådant hon sagt eller skrattat åt. Helt enkelt låta pappan "lära känna henne på distans" så att steget mellan tanke till att faktiskt träffas inte blir så stort.

Kanske organisera en trevlig dag för dem ensamma ihop- skaffa biljetter till en djurpark och packa fika för dagen?!

Detta ska man inte behöva hålla på med för alltid förstås, men under en övergångsperiod tills det har etablerats en kontakt kanske man kan stå ut med?

För er dotters skull hoppas jag att pappan snart upptäcker att hans barn är en stor gåva, som han går miste om ifall han inte vaknar upp. Lycka till:)

#23 Jag upplever att hon försökt allt, men inte fått gensvar. Hur länge och hur mycket ska man lägga energi på detta? Istället för att vara förälder fullt ut till sitt barn och njuta istället för att vara ledsen över det som inte är bra?

#24 Vad jag fattat det som så har hon "bara" försökt få honom att träffa barnet. Jag menar inte heller att hon ska lägga all sin energi på att försöka göra honom delaktig. Men ett mejl i veckan med något kort bifogat tar inte så mycket energi så barnet får stryka på foten pga det! Man kan väl fortfarande vara förälder fullt ut? Och njuta av barnet. Ledsen över att pappan inte bryr sig kommer hon ju vara ändå. Det är ju inte så enkelt att bara släppa det. Dessutom tror jag dottern blir ledsen när hon är äldre om hon får veta att mamma inte "orkade bry sig" mer än hon gjorde och att hon därför inte har någon pappa. Det är enklast att ge upp. Men man gör det BARA för sig själv. Skillnad hade varit om pappan varit missbrukare och kanske varit farlig för sin dotter. Men så har jag inte uppfattat det som.

äche jag tror jag går efter va jag själv vill och va jag själv tycker är bäst för min dotter.

jag skulle ALDRIG lämna henne ensam med honom ALDRIG att jag lämnar mitt barn till en främling, för min dotter är ju hennes pappa en Främling….. och han känner henne inte alls ju…..

och jag tänker INTE tvinga honom till något han ej vill så vill han INTE träffa henne.. ska han ej behöva om han INTE vill!!!!!! det ommer ju bara kännas fl, han ska ju för fan vilja!!!!

om han ska träffa henne, inte annars kan jag tycka!

punkt slut!

#22: Kloka ord! Tycker det låter som en strålande idé!

Det absolut svåraste balansgången i detta tror jag är att få honom intresserad och ligga på, men utan att ge honom skuldkänslor så att han tar ett steg tillbaka för att slippa känns sig som en skurk.

Om han kan vara delaktig på distans på det sättet som du beskriver tror jag man vinner två saker: Han får veta vad som händer med dottern och tvingas lära känna henne bättre. Mamma och dotter behöver inte bli besvikna varje gång han inte dyker upp vid avtalade möten.

Jag skulle också vilja skydda mitt barn från en svikare, så jag förstår verkligen den sidan också. Men i långa loppet är den största vinsten att de lär känna varandra.

#26: Pappa lär ju inte bli mindre främling av att de aldrig ses. Klart som fan att man inte bara lämnar sitt barn hos någon de inte känner och går. Det måste bli typ som med dagisinskolning.

ja, precis… jag kan ju vara med i början… sen kan han ju ha henne ensam 1 timme sen lite lä'ngre osv osv…

Men då måste han ju med engagera sig i det hela tycker jag… , Som han hitils inte gör… när jag frågar när han ska komma hit o vi bestämer dag och tid…. o aldrig dycker upp, oftast är de han som till och med frågar om han kan komma och när, o allt är bestämt men kommer ändå ej… så det är ju lite från hans sida med kan jag tycka… jag har ju gjort en del..

tycker jag.. plus så tröttnar man tillslut.

När jag var gravid sa jag.. "när bebisen kommer får du träffa henne 1 - 2 gånger i veckan till en början med.. sen kan de sakta men säkert bli mer"

han tyckte helt enkel jag var dum som kunde göra så mot honom han sa  " hur kan du låta mig att träffa mitt barn så sällan som 1 - 2 gånger i veckan, jag vill träffa henne mer"

men ja… nu har de ju blivigt 10 - 15 gpnger på 2½ år… och sist han träffade henne var liksom slutet på maj 2009. Sen des har vi bestämt en hel del datum utan resultat.. han kom verken på hennes 1 års dag eller 2 års dag.. eller kalas. Fast han sa att han skulle.

Varför skulle han bara "få" träffa henne 1-2 gånger i veckan när hon var nyfödd?

för de hade tagit slut och jag bude hemma de första 2½ månaderna med henne… innan jag hittade egen lägenhet.. och jag hade inte orkat ha han springandes hur som… när han svikit mig så som han gjorde.. men klart man får ju tänka på barnet med.. men ja.. ibland så tänker man fel o blir lätt lite egoistisk när mnan blivigt sårad/sviken.. Men sen när hon väl var född fick jag bokstavligen tvinga han att komma på besök när hon var 2 veckor…. o han som skulle träffa henne mer än 1 -2 grr i evckan humm..

Verkligen tråkigt, det är tungt att bli besviken på folk som man hade förhoppningar om:/

kanske lite klyddigt de där, men de jag menar ar att han inte träffat henne alls hennes första 2 veckor fast jag tjata på han, sen tvingade jag han… jag var rätt förbanad… o lessen att han ens inte bryde sig om att se sin bya dotter… de hade ju en "normal" pappa velat typ så fort som möjligt… ibland kan jag unde hur lpngtid de tagit om jag ej "tvingade" honom… till de.

#31  yes… vi hade hus o allt.. som vi skulle flytta in i 2 månader innan de tog slut… men men… sånt som häner.

inte 2 månader innan de tog slut menade 2 månader innan hon skulle födas. men de tog slut när jag var i ca v 25…

mm.. . men men. Det är glömt nu… tiden läker alla sår, eller ja helt läkt är de ej, kan fortfarande känna sår efter att han ej värkar bry sig om sin dotter… de kan göra rätt ont i mig, när jag ser denna lilla underbara människa, hur man ens kan strunta i att vilja vara me i hennes uppväxt som desutom så nära som pappan.. men men. Vad gör man.

#36 - med lite mer information är det lättare att förstå hans beteende, han har ju inte fått vara med ordentligt från början och kunnat knyta an.

Jag tycker att förslaget om att göra honom delaktig genom att informera honom om vad som händer, hur hon utvecklas och skicka bilder låter som ett vettigt sätt att försöka få honom att inse vad det är han missar genom att inte träffa henne.

Sen en sak till - låt bli att kommunicera via SMS, Facebook etc när ni ska bestämma träffar eller sånt, det är så himla lätt att missförstå varandra när man inte pratar med varandra direkt och mycket svårare att bryta det man har sagt om man har pratat med varandra.

ja, de tycker jag med låter bra de med bilder o sånt…
men sen känns de frågar han inte kanske han inte vill ha info eller bilder liksom.. men jag kan ju säga "säg till om du vill ha nån bild eller bara fråga om du vill veta nya händelse"

jo, de har du ju rätt i.. men sen säger han att han ska ringa men gör aldrig det, vist jag kan med ringa.. men att jaga han ska ju inte behövas.

#38 - bry dig inte om ifall han frågar eller inte, skicka det ändå! GÖR honom delaktig i dotterns uppväxt även om han inte träffar henne.

Tala om för honom att hädanefter kommer du inte göra några överenskommelser via dator eller sms, utan enbart via telefon. Räkna inte med att han ringer, men försöker han via datorn/sms så svara kort att "ring mig så kommer vi överens om något".

ja, de ska jag plus visa Cassnadra foton på han i bland o säga att de är din pappa. eller?

de kanske är förvirrande för henne då, om de aldrig träffas o se bild å han?

ja, de låter kanon!!! tack för svaret, visa saker tänker man inte alls på själv!! tack!!

ska jag göra till nästa gång! !

När jag jobbade på förskola hade en av småbarnsavdelningarna kollage för varje barn - där satt bilder på familjemedlemmar, hemmet, husdjur, osv. Kanske skulle du kunna göra något sådant och hänga upp i hennes rum? Ett färgglatt A3-ark, kanske lite glitter och/eller annan utsmyckning och bilder på mamma, pappa, släktingar, djur och annat hemtrevligt.

ja, sådana har dom på min dotters dagis med, men där är inte bild på pappan.. men här hemma kan jag ju göra ett där han e med..

#42 - Jag tycker att en bild på pappan är utmärkt, då finns det ju faktiskt en chans att hon känner igen honom och kan identifiera det som "pappa" när on möter honom. Utan ens ett foto har hon ju ingen aning alls!

varför är inte pappan med i dagiskollaget?

Men vänta lite nu…

"när bebisen kommer får du träffa henne 1 - 2 gånger i veckan till en början med.. sen kan de sakta men säkert bli mer"

Det måste vara bland det mest ojämställda jag hört på länge.

Och pappa får inte vara med på familjecollagebild på dagis.

Var han ens välkommen på förlossningen?

Är du ens förvånad att han tar avstånd från er?

lägg dig inte i när du inte vet allt okej… klart att du stöttar han för du är kille och han med!

en förlossning är inget man gör dagligen där vill man inte ha med vem som… där vill man känna sig trygg.. om någon har vat otrogen och sårat en helt totalt och inte hållt de han lovar är de väll ändå klart att man inte vill ha med honom på något som kallas förlossnig, han fick va där om han ville men utanför så han kunde komma o se sitt barn precis efter, emn de ville han inte… så säg inget när du inte vet någit snälla!

bara för du verkar va den super braiga fadern behöver inte alla va de, om du nu ens e så jävla bra som de verkar!

och anledningen att han ej är med i fotona på dagis är för att det är 2000 tal nu man har digetal kamera… hade inga foton ute på honom o har ingen skrivare…

Nej, vi har inte alla fakta. Men vi baserar våra inlägg på det vi läst att du skrivet. Inte så lätt för Johan eller någon annan att veta hur den här killen har behandlat dig. (Sen kan jg tycka att man inte får lägga in egna kännslor i det hela för att avgöra om han ska ha kontakt med barnet eller ej. Han är ju ändå hennes pappa.) Jag blev dumpad tre dagar efter att jag fått veta att jag var gravid. Då bestämde jag mig för att han skulle få vara med på förlossningen oavsett. Men han hade fan inte fått störa, utan stå i ett hörn och enbart titta. Helst där jag inte sett honom. Visst, en förlossning är inget man bjuder in vem som helst till, men man är ju två om att bli föräldrar och hur det nu än är så tycker jag att pappan har rätt att få vara med om sitt barns födelse. (Om han inte är ett kräk som misshandlat en osv…) Hade han fått vara med kanske det hade varit lite skillnad nu efter åt, han kanske hade kännt mer för dottern nu i så fall. Och att bara få träffa sitt barn någon gång i veckan när den är bebis. Jag hade försökt få honom att komma så ofta jag kunnde för att få lite avlastning. Då får man tänka om och utnyttja honom i stället för att vara tjurskallig och envis. Men alla är olika och tänker olika, har olika förutsättningar, så jag kan ändå förstå att det blev som det blev för jag har inte alla fakta. 

Kan det inte vara så att han tagit avstånd från er för att du tog ett starkt avstånd från honom?

jo, men han ville ens inte komma till Bb så¨då hade han ändå ej velat vara med på förossningen.

ne de tror jag ej.

kan tilägga att när vi åkte hem från BB var min dotter 3 dagar, vi ringde till hennes pappa o frågade om vi skulle komma förbi honom så ha kunde träffa sin dotter men då sa han "nej det behövs inte" jag började faktist stor böla… för att han ens inte ville se sin dotter.. o ens inte komma till BB dagen hon föddes elelr under de dagar jag var där med henne. . Men men..

#49 - med tanke på att du redan före föslossningen hade förberett honom på att han inte skulle få ha särskilt mycket kontakt med barnet så kanske det inte är så konstigt om han inte ville vara med. Du har ju inte tillåtit honom att ta sitt föräldraansvar från början.

Som man bäddar får man ligga…

Den som förlorar på det är er dotter!

jag kan säga att vi diskuterade förlossningen efter de tagit slut o jag sa att det var klart att han fick va med om han villle.. så sa han känns de bäst för dig kan jag va utanför.. men dagen kom och han ville ens inte koma dit… och ja jag kan ju inte hålla inne bebisen tills han kännde sig redo o komma dit.

punkt slut p tråden ber jag om att få läggas ner tack!

Alla här inne är så jävlans snälla och trevliga och stöttar och är på ens sida.. för står en helt precis…och fan vet allt..

haha.-.. fan va man kan ha kul med att vara ironisk ibland…….!

#53 - vi kan inte veta mer än det du skriver här, men om du i klartext talar om för pappan att han inte kommer få vara fullvärdig förälder ens från början (bara träffa barnet enstaka gånger i veckan), så kan jag mycket väl förstå att han backar på resten också!

Har det skett på något annat sätt än det du skrivit här - hur ska vi kunna lista ut det?

Du vill ha stöttning och ja, det är jättetrist att pappan inte har någon kontakt med barnet, det är bedrövligt tråkigt. Du ser saken ur din egen synvinkel medan vi andra kanske kan se det från fler håll.

Det jag undrar är varför det är pappan som ska komma till er? Varför tar ni er inte hem till honom i stället? Då kan han ju liksom inte "låta bli att komma"… Tala om för honom att "Din dotter behöver få ha kontakt med sin pappa! VI kommer till dig i morgon klockan sju och då ser du till att vara hemma!"

jag tror det är svårt för er när ni kanske inte har de såhär liksom…. att fatta!

Jag tycker inte att JAG ska behöva åka till honom för att han ska träffa sin dotter, hade han velat hade han fan kommmit själv de datumen vi bestämt, han är inte handikapad! han kan ta sig till oss utan problem!

sen så bor han i en liten by som är sjukt svårt att ta sig till uten bil (som jag ej har, eller körkort)

jag har gjort en del sagt att vi kan träffas i stan om han tycker de är bättre än hemma hos mig osv osv osv.. han får också visa att han bryr sig ka jag tycka, vilket han inte gör..

vet du va han säger "jag älskar Cassnadra precis lika mycket som du gör, jag skulle kuna göra allt för henne"

så tycer jag han kan visa det  och börja komma på hennes födesledagar och kalas med mer.. som han hitils inte gjort… hon har fyllt år 2 grr men ej dykt upp fast han var bjuden, jag har till och med sagt att vi kan fira med bara hans släkt om de är så att han inte vill träffa min släkt för han skäms lite att han lämnat mig som gravid, för de har han sagt… o han är en sådan som helst inte är med för många mäniskr han ej känner.. så då ärbjöd jag att han kunde komma på helgen efter me sin mamma  och andrasom han ville a med sig… för att fira Cassnadra bara dom, men nej ingen av hans släkt dök upp den dagen verken 1 års kalaset eller 2års.

När han väll ommer till oss stanar han max 2 timmar otast bara 40 min - 1 timme.. sen mspte han gå. Så att besöka han hade jag och min dotetr inte kännt oss välkommna alls… me tnke på att han bara stanar så kort stund när han väll kommer hit.. spå kanske de hade känns som "vill han att vi ska gå nu har vi ju varigt här 1 timme"

Jag har åkt och hälsat på hemma hos hans mamma med Cassnadra.. då skulle han vara där, men va han det?! nej!

For the record håller jag med om att han kanske inte förtjänar att få vara pappa. Men jag tycker alla barn förtjänar att ha en pappa.

jo, det kan jag hålla med om faktiskt.. . Alla har rätt till 2 föreldrar.. men sen så kan jag tycka en är bättre än 2 där den ena inte bryr sig eller har något form av problem. Men 2 "normala" är ju helt klart bäst..

Nuuu kommer det låta hårt. Men det du säger om honom och dina värderingar du lägger in i ditt tänk gör du enbart för dig själv. Din dotter har inget med det att göra och DET är tragiskt. Du måste bortse från DINA kännslor, vad han säger till DIG och hur han uppför sig mot DIG. Du har en dotter som förtjänar att få en chans till sin pappa om du så ska få kämpa lite för det! Jag förstår att du inte vill ha med honom att göra, för det han gjort/gör mot dig. Men blanda inte in dom kännslorna i relationen pappa/barn! Det kanske skulle vara bäst för dig om du slapp ha med honom att göra, men det är INTE samma sak som att det är bäst för din OCH hans dotter!

Sen kan man inte räkna med att alla ska hålla med en och vara på sin sida när man skriver en sak på ett forum. Speciellt inte när man ber om åsikter! Så här kommer min slutgilltiga åsikt: Ger du upp för DIN skull är du inte en mycket bättre förälder än pappan.

asså om du inte fattat det än har JAG tagit kuntakt med honom med och bestämt datum han kan komma hit men han ha INTE kommit ändå.. och när han tar kontakt med mig så bestämemr vi med datum o han kommer INTE ändå fast det var HAN som föreslog allt, dag tid o plats, så kom inte här o säg att jag inte försöker, för det gör jag!!!!!!

Jo då, jag har fattat precis… Det hela handlade ju om att du inte vill hålla på att försöka mer. Att ge upp för du tycker att det är jobbigt! Och NEJ, då försöker du ju inte längre! Eller hur?

"Lika bra att sluta att lägga energi på att försöka få han att träffa Cassandra."

Ditt eget inlägg #7…

ja, de kan vara tröttsamt när han ALDRIG kommer de datum vi sagt… som han desutom bett om!
jag har sagt tex "jag kan alla dagar i veckan utom onsdag o fredag så, säg du en dag och en tid du kan förutom nån av de dagarna" så har han sagt " på lördag kl 14:00 går de bra"

då har jag sagt ja de går bra då håller vi oss hemme.

Men så blir kl 14, han kommer ej, ringer ej kl blir 15… han kommer ej inte ringt, jag kan ringa för att höra var han håller hus, han svarar ej…

så inte konstigt att jag blir trött… visa gånger har jag bestämt med honom sen kanske min syster frågar om jag o cassnadra vill göra något me henne o hennes barn så har jag tacka nej för han ska ju komma.. men så kommer han ändå ej så går vi miste om dagen liksom, hur kul är det?

vi skulle till och med träffas på en resturang en gång han skulle bjuda mig o Cassnada på midag… men kom han?! NEJ!

det är DET jag är så jävla trött på att han ej håller de han lovar, jag ser mycket väll att han hade kunat träffa sin dotetr några gångr i vecka, eller ringa o fråga om de är okej om ahn komme rfast vi ens inte ebstämt de får han, men han gör ju inte det, jo en gång rigde han kl 21:00 o fråga om han kunde komma o träffa Cassnadra… men då sa jag nej, för så sov hon o vi skulle upp kl 7 nästa dag.

Sen är jag med trött på att han ofta kommer FULL när han träffar sin dotter, o de tollererar INTE jag, jag vet ej hur det är med dig?

du kanske bjuder hem fulla människor när ditt barn är med… men  inte jag..

klart som fan att man tappar hopp om han ändå aldrig kommer o dagen blir förstörd, hade de inte vatt för de hade jag mycket väll kunat tänka mig ha han här ofa för Cassnadras skulll.. men nu kommer han ju ändp aldrig… man tappar ork, att ens tro att han ska komma.. den dagen han kommer datum o tid vi bestämt kommer jag bli riktigt glad o överaskad.. för sen maj 2009 (då han kom hit sist) så har vi säkert bestämt 15 grr minst utan resultat.

Hur kan han "ofta" komma full om han aldrig kommer? Och hur hade du tänkt dig att vi/jag skulle kunna veta att han kommer full när du inte tidigare skrivit det? Vilket jag tycker är VÄLDIGT märkligt! Lägligt att det kom just nu hörru…

Och nej jag bjuder inte hem fulla människor till mig när Ella är hemma.

med ofta menar jag de gånger han hälsat på, som på hennes dop var han rätt full… det var inte så kul, kan jag tycka… andra gånger har han med varigt full, inte alla, men säkert mest av de ca 15 gånger han hitils träffat henne…

vem är Ella, din mormor eller?

Säger som någon annan sa…. som man bäddar får man ligga!

Och Ella är min dotter.

OK.

Jaha, oj förlåt….. tänkte på namnet. Vet några som Heter Ella, men dom bor på hem och är 70 +

Men snälla du… vad omoget.

vadå… :S är det omoget om man vet några tanter med samma namn som ditt barn, de ser jag inget omoget i… kan jag hlälpa att jag vet att dom hade  samma namn?!

sjukt omoget, då kan jag vara lite omogen till då.. en gång när jag var på lekplats var de en mamma med sin dotter, de visade sig att min dotter och hennes dotter hade samma namn, oj va omogen jag var nu, Min bror har samma namn som min kompis pappa, oj, nu var jag omogen igen, för jag vet folk som har samma namn som nån annan… humm, ja omoget värre!

Du frågade om jag bjöd hem fulla människor när jag hade min dotter hemma och jag svarade: "Och nej jag bjuder inte hem fulla människor till mig när Ella är hemma." Och då "tror" du att det är min mormor?

Så omoget kanske var fel att säga… lite korkad kanske är vad du är då…

korkad är jag då inte… jag blev mer bara förvånad att över typ "vem menar hon nu"

Jag ska inte säga vad Cassandra klingar som i mina öron. Om vi nu redan är på den nivån… Lägger ner det här nu.

ne, jag har inte sagt att jag tycker Ella är ettt fult namn… eller något… Alla tycker ju olika om namn, o jag tycker Cassnadra är ett fint namn, o du Tycker Ella.. jag tycker Ella är ett fint namn, men ovan att höra det på barn/vuxna  mest gammla.

Jag menade inget illa med det jag skrev…

säg du nu va du tycker om min dotters namn!

Men fy så otrevligt… Någon ber om hjälp och det spårar totalt ur… TS bad i inlägg #52 att tråden skulle låsas, men det har inte respekterats… Det hade nog varit det bästa för alla parter, mycket man kan ångra hade sluppit skrivas?

Snälla någon, styr upp detta! :(

tack ska du ha #73 .

Ja lätt att säga saker man ej menar när man är lite arg.

Plus så skrev jag ett mejl till #71, där jag skrev att jag ej ville bråka med henne, och förklarade lite mer sake som var privat så hpon kanske ville fatta mer… men har ej fått svar på mejlet ens.. . menmen.

För att återgå till tråden…

Efter att jag nu suttit och läst igenom alla inlägg kan jag på sätt och vis förstå varför han inte lägger så stor vikt på att träffa sin dotter, då han förmodligen inte känner riktigt att det är hans dotter.
Då ni bröt upp så pass långt innan förlossningen har han ju inte följt graviditeten och han kanske inte heller kände sig så välkommen på förlossningen.
(Att få sitta i ett hörn där du inte såg honom låter ju inte så roligt! Han har ju trots allt sett dig utan trosor, och det är ju inte det det handlar om på en förlossning).

Jag tror mycket på att skicka bilder och hålla honom uppdaterad om va som händer.
Och efter allt du skrivit om att han inte kommer på avtalade tider och datum, kan du inte åka hem till honom?
Även om han bor i en by som är besvärlig att ta sig till så är det väl ändå möjligt?!
Ni kan sitta och prata med varandra om hur du känner rörande er dotter och pappa-rollen.
Det kanske är det enda som behövs?!
Och om det är så omöjligt att ta sig dit, kanske du har en kompis som kan ställa upp och skjutsa dig en eller ett par ggr?

Som en del tidigare inlägg…Det är pappa och dotter det handlar om, inte vad DU känner för honom.

jo, jag har iofs sagt till honom hur mycket de hade betytt för mig o Cassnadra.. men han har ej lyssnat, emn nya försök skadar ej… jag hade mycket väll kunat diskutera de hos honom, eller på något cafe osv..

#55 - skrev:

"Jag tycker inte att JAG ska behöva åka till honom för att han ska träffa sin dotter, hade han velat hade han fan kommmit själv de datumen vi bestämt, han är inte handikapad! han kan ta sig till oss utan problem!"

Nej, du ska inte åka dit för att han slka träffa sin dotter, du ska åka dit för att dottern ska få träffa och lära känna sin pappa! Det är alltså för DOTTERNS skull du ska göra den uppoffringen!!

Jag har fått mejl från TS och har fått en helt annan syn på situationen efter det. Om det är någon som kan låsa den här tråden tycker jag den borde göra det nu…

tack ska du ha Tangotime.

det har jag till och med själv bett om för rätt många inlägg sedan..

#78 m.fl

Man måste vara medveten om att det bara går att svara i en tråd utifrån vad trådstartaren har skrivit. Vi vet inte hela bakgrunden, utan kan enbart gå på det som skrivits i tråden. Man kan inte få de svar man önskar om man inte ger all information, tyvärr är det så enkelt. Ingen av oss är tankeläsare….

men du som dock är värd här bör väll veta hur man låser tråden ?
jag har ju bett om det…. fall om du misat…

#81 - jag vet hur man låser tråden ja, men jag tycker inte att man måste låsa trådar bara för att trådskaparen inte får de svar som önskats.

(vill du fortsätta diskussion om det tar vi det via pm)

Måste bara säga att i helgen träffade jag och min dotter hennes pappa! vi var på lekplats, han stannade bara 1 timme, men bättre än ingenting, de gick hur bra som helst, Cassnadra var blyg första 20-30 min, men de sista 30 min pratade hon på som bara den och ville att han skulle gunga henne med mer, satt i hans knä en liten stund ville hålla handen när vi gick över en gata med mer, i hans hand alltså, nu när jag ser min dotter så glad,lycklig och stolt med honom känner jag ännu mer att jag vill att de ska träffas, de kännde jag innan med, MEN då var hon ju mest fastklistrad hos mig de andra gångerna dom träffats, men nu var hon ju glad, de är ju första gången hon träffar sin pappa och vet vad en pappa är! , hon vill träffa han mer, de sa hon till honom och han lovade att komma nu till helgen igen! , jag sa även att vi kan träffas i helsingborg (han bor i dom krokarna i en by) typ äta nån stans alla 3, eller något annat skoj! , jag sa även till honom att de kan ringa varandra och se varandra i webcam på MSN, idag pratade dom i 7 min i telefon! det var jätte skoj! , det värkar som om det går ått rätt håll nu! men jag vågar inte hoppas för mycket, men de känns bättre än någonsin, nu när han sägar att han ska komma redan till helgen tror jag på det, förr har de mest vatt "jaja, okej eller hur.." (som jag har tänkt) och då har jag haft rätt, men nu har ja inte den kännslan mer, plus så kallade hon honom för pappa en del gånger när hon pratade med honom, de har nog känns bra för honom och för henne! .

Hon har ju tyckt de vatt konstigt att alla på hennes dagis har en pappa men inte hon, öven om jag sagt de o visat bild ibland har hon ändå ej "fattat" att det är hennes pappa fören nu, när de träffades i helgen… Hon mins nog ej de andra gångerna me tanke på att hon bara var 1½ år sist, och 2½ år nu, eller ja snart 2 år och 7 mån. Jag är jätte glad för deras skull, nästan lyckotårsglad, eller nej, inte nästan, utan det är så! <----lycka! känns underbart!!

bättre sent än aldrig..

Grattis! Man blir ju rätt beroende av barngos så ju fler så lyckade dejter de får desto mer kommer vilja ses (tror jag).

#83 - härligt att höra!

Förhoppningsvis blir det tydligare för honom att han ÄR pappa, till en dotter som tydligt visar att hon vill att han ska vara en närvarande pappa. Nu har hon ju blivit äldre och är mer en liten person att göra saker med..

jag håller tumme att det fortsätter på ett positivt sätt!!

Verkligen kul att höra! Jag håller tummarna för att det fortsätter på den vägen, lycka till!

Vi har ett liknande dilemma.
Jag har slutat höra av mig till sonens biologiska pappa. 
Kommer han någon gång när han sagt så är han välkommen, men jag säger inget till sonen innan. (för att inte bygga upp hopp)
Vi kallar honom inte heller för pappa.

Säger som många andra innan. Lägg all din energi på barnet och strunta i honom (så gott det går)

Lycka till!

Jätte roligt att höra att han verkar ändra sig! Det kanske har gått upp ett ljus för honom nu! Hoppas att det håller i sig! Lycka till!

tack alla! , de hoppas jag med!

#87, ah sånt är jobbigt, jo man får ju lägga en del enegi för barnet, men skoj att de vänder kan jag tycka, speciellt när jag ser min dotters lycka!
Han värkade med bli väldigt glad över det,  inser väll nu lite vad han missat…

Det är jättebra och jätteroligt att det verkar fungera för er nu! Och jag håller alla tummar för att det fortsätter åt rätt håll ! =D

tack ska du ha sandraxea, jag med!

Idag så ska jag och min dotter ut och äta med hennes pappa! , det var ju bara 9 dagar sedan sist! sjukt bra!!! , så tet har de aldrig varigt innan! . Är så glad för deras skull..

TOPPEN! Hoppas det blir lika lyckat som senast!

(och tänk vad ni hade missat om du hade gett upp….)

japp.. , men nu ringde han 20 min innan vi skulle ses… och sa att han missade tåget, så de blir kanske försent fö er att ses idag.. så sa jag ne de blir e inte… så sa han eller vi ska ta e imorgon.. så sa jag jag kan tyvärr ej då (det är sant), så sa han att han skulle at de senare tåget då, så nu ska vi ses när hans tåg är inne 17:32, de han annars skulel ta skulle vara inne 16:12. Men han kommer iaf.. . Tur att vi ej hade hunit gå, för han ringde precis när vi skulle till och gå. Plus ville han ha 2 vänner med sig som jag ens inte träffat.. men jag sa att det är bättre han kommer själv… så Hon kan lära känna sin pappa först innan hon träffar hans vänner, det är ju först och främst honom hon ska lära känna behöver ju ej dra in 2 helt främlingar både för mig o min dotter… så när han äntligen börjat träffa henne.

vad skönt att ni verkar kunna prata nu.

Härligt!

japp japp! , vi träffades 1½ timme i går, de är rätt långtid för att vara honom! , både han och vår dotter valde spagetti och köttfärsås, men min dotter åt mer än han, men han är sjukt liten i maten! .
jag åt dietsallad då jag dietar hehe.. vill tänka på vikten lite..

Var det lättare med dottern den här gången? Kände hon igen honom?

Hoppas det fortsätter i positiv anda, även om det inte slutar med varannanveckasboende… (om nu det är något att sträva efter i alla lägen)

ja, hon kännde igen honom, och hon var glad över att träffa honom, o han värkade med glad!

nej, de kanske inte slutar så, e får man se och ta en dag i tagen, eller till och med något år itagen.. börja me en heldag ensama, sen en helg osv osv osv. Sen tillslut så kanske! en vecka.  Men då måste vi bo nämre så de kan funka med dagis/skola . Men man vet ju inte hur man bor om några år kanske nämre varandra.

Det är ju 100 % bättre nu än när du startade tråden iaf, så det är bara att njuta och fortsätta hoppas att det blir ännu bättre.

ja, de är de, som de bara kan vända!
På tisdag har vi redan bestämt vårt 3 möte de blir tosselila (tivoli o djurpark) Tänk tredje gången på samma månad! . Förr gick de ju i snitt typ 4 -6 månader mellan besöken, sentill  och med hela  13 månader mellan. Så sjukt bra!