Annons:
Etikett03-barn-1-3-år
Läst 3135 ggr
Mysticriver
2010-06-21 01:24

Avstickare till sova tillsammans?

Kände att jag behövde skriva av mig lite om hur vi har det här hemma så här kommer lite bakomliggande information om mig, min sambo (J) och E's mamma.

Då J bodde tillsammans med E's mamma så slängde hon ut honom vid ett flertal tillfällen men tog alltid tillbaka honom, hon försökte hugga honom med en kniv i ryggen då han va och hämtade sina saker då han flyttade därifrån. Det var nu 1 år sedan han flyttade därifrån. Redan innan E föddes sov han på soffan, och enda anledningen till att han ens bodde kvar där var för att se så att E's mamma verkligen klarade av att ta hand om ett barn. I samma veva som han flyttade ut började hon skicka meddelanden där det stod tex: "Du älskade aldrig mig, du var bara ond och elak. Varför bodde du med mig i 3 år? Du ville bara göra mig illa. Varför stannade du kvar? Varför lämnade du oss? Du glömde din familj på en vecka. Du hjälper aldrig mig. OSV.

Han träffade mig i november -09 och vi föll pladask för varandra. Vi älskar varandra innerligt. Vi bor ihop sen december. Han jobbar som lastbilschaffis och är därmed borta ca. 13 timmar per dag vilket gör att han inte har kunnat ha E varannan vecka som det var tänkt från början då dom har delad vårdnad.

Vi försökte smussla med vårat förhållande men insåg att E snart skulle börja prata om mig hemma hos sin mamma och därför berättade J för henne om mig. Efter den dagen har vi haft sammanlagt 1 vecka då hon inte har skickat några sms eller ringt och gråtit och skrikit i telefonen med E vaken i bakgrunden. Hon påstår att J gjorde henne så illa att hon inte kan leva osv. Han får inte lämna sin dotter hemma hos sin mamma utan han får lämna henne innanför porten i trapphuset så får dottern stå där själv och vänta på sin mamma. Dom senaste helgerna då J har varit och lämnat E, har hon börjat gråta. Det gjorde hon aldrig förut. Pratar man om hennes mamma när E är hos oss vänder hon bort huvudet och blir ledsen.

E's mamma kan ringa och be J om skjuts till affären för att handla, kan han inte eller säger nej skickar hon 50 sms där hon förklara hur illa han gör henne. Hon klarar inte av att göra något själv. Handlar jag kläder till E kan hon inte ta me sig dom hem till sin mamma för då slänger hon dom. Och sen får J höra vilken usel människa han är i flera dagar som låter sin flickvän handla kläder till E.

Ska väl kanske tillägga att dom skor och kläder E brukar vara iklädd då vi hämtar henne är helt olämpliga för ett barn. Skorna brukar vara helt platta och oformade och oftast alldeles förstora. I fredags när J hämtade henne hade hon vinterjacka på sig, för att hon i torsdags hade spytt (antagligen pga värmen). I går då jag skulle klippa tånaglarna på E, som förövrigt såg ut att inte ha blivit klippta på flera månader upptäckte jag gamla skavsårs blåsor över nästan hela fötterna.

E's mamma mår uppenbarligen inte bra och försöker skylla allt på J. Hon påstår J inte ställer upp och jag får absolut inte ha hand om E för henne. Även om jag går hemma arbetslös/studerande på distans och J jobbar och E's mamma pluggar.

Det var ett tag som E's mamma fick för sig att hon skulle ha J's hund dom helger som J hade E. Hon försöker med allt för att få ha en hållhake på J, som nu har tröttnat. Han vill kunna leva som en familj utan att hon skickar 100 sms per dag och ringer och skriker/gråter flera gånger per dag. Det drabbar ju inte bara J utan mig också då hon kan ringa mitt i natten och bara skrika.

Visste inte vilken grupp den skulle till så lägger den i samma grupp som min tidigare tråd.

Annons:
JohannaEkroth
2010-06-21 03:33
#1

Det låter uppenbarligen som att E's mamma har någon personlighetsstörning.

Jag skulle i detta skede vilja sätta vårdnaden tvärtom. Att E's mamma har henne varannan vecka och ni resten.

Det börjar märkas på E att hon trivs hos er då hon kanske har lärt känna er bättre. Barn blir alltid ledsna vid separationer även om de trivs på bägge ställerna. Det behöver inte betyda något. Att hon vänder bort huvudet och blir ledsen kan betyda att hon saknar sin mamma. Men att det har börjat plötsligt kan också betyda att något inte står rätt till.

Vad säger J om det hela? Är han införstådd i att E kanske inte har det bra hos sin mor?

Jag har haft ett förhållande där min sambo hade en son. Sambon arbetade som lastbilschaffis om nätterna. Men eftersom att jag var hemma om nätterna kunde L vara hos oss varannan vecka iaf. Vi såg till att det fungerade. Jag hjälpte till en hel del med hämtning och lämning till dagis, skola och fritids.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

AnnaFagerell
2010-06-21 09:52
#2

Alltså jag tycker faktiskt ni är lika goda allihop! Fy fan säger jag. Ni som vuxna lämnar alltså en 2.5 åring i ett trapphus så hon själv får vänta på sin mamma där. Vad är ni för föräldrar?! Ni vet också hur den lilla flickan har det hemma och ni bara blundar för det… Tro fasiken att ungen inte sover om nätterna, hon är ju livrädd för att bli lämnad ensam. Hur vet ni att mamman dyker upp innan nån snuskgubbe gör det? Hur vet ni att ungen kommer hem ordentligt, att hon inte vandrar iväg?

Ta ungen till socialen och be om hjälp!

Medarbetare på djurskydd.ifokus

Tangotime
2010-06-21 10:06
#3

Jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Har inte läst hela den andra tråden. Men det är verkligen tragiskt att barn hamnar i kläm för att föräldrar/vuxna inte bryr sig tillräckligt! Varför skaffar man barn i ett så struligt förhållande från första början? (Kom inte och skyll på något, man har faktiskt ett ansvar till skydd från båda håll) Nu när barnet finns får man ju göra det bästa av situationen och det kan jag inte på stå att jag tycker någon av er gör. Pappan till barnet kan väl byta jobb? Jag slutade köra lastbil just på grund av detta! Jag vill inte vara borta från dottern 10timmar varje dag! Han kan väl visa lite intresse i att lösa situationen och byta jobb? Han har ju även rätt att gå ner i tid! Så han kan ju jobba som vanligt 3dagar i veckan och vara ledig två osv. Allt hänger på engagemang och det verkar torftigt i ert fall. Att hela tiden komma med undanflykter och förklaringar till att det och det inte fungerar osv tyder på att man inte längre orkar bry sig tillräckligt. VILL man hitta en lösning så gör man det! Och ert problem är INTE att hans dotter vaknar ofta på nätterna. Gå till botten med problemen i stället för att skrapa lite på ytan!

Och tvinga honom att ta mer ansvar för dottern! För som läget är nu känns det som han är ganska likgilltig. Det finns många vägar att gå, Socialen, familjerätten, vårdcentralen, bvc KRÄV hjälp!

Mysticriver
2010-06-21 14:11
#4

#1 E's mamma är helt hopplös. E trivs väldigt bra här, hon är alltid glad och framåt. Vi hittar på massor av saker. Träffar folk, sånt som hon annars inte "får" göra. E's mamma sitter nämligen bara inne och gråter/skriker över J. Igår satt även E och "pratade i telefon" i andra änden av hennes låtsas telefon va hennes mamma: "Mamma är du ledsen? Men mamma du ska inte vara ledsen. Det blir bra mamma". Så satt E och sa. J förstår mycket väl att E inte har det bra hos sin mor och han gör allt i sin makt för att få henne därifrån. Vi har polisanmält E's mamma för trakasserier och nu idag ska J ringa familjerätten. Men problemet är om det blir en vårdnadstvist så förlorar J eftersom han inte har någon fast bostad just nu. Hade han jobbat natt hade det fungerat lite bättre men som läget är nu jobbar han 5-17, 4 dagar i veckan och ledig måndag. Dagiset som hon går på ligger 5 mil enkel resa hemifrån oss, tar 40 min att åka med bil. Hade jag kunnat hjälpa till att hämta och lämna från dagis hade jag gjort det men J är rädd om mig. Han vill inte att något ska hända mig, har hon försökt köra en kniv i ryggen på 160 kg muskler så vad skulle hon inte kunna hitta på med mig?

#2 Vi vill inte lämna henne i trapphuset. J står utanför porten och tittar tills han ser hennes mamma. Vi blundar inte för hur hon har det. Vi har försökt hitta andra lösningar men eftersom det numera inte går att prata med E's mamma så finner vi ingen annan utväg än att kontakta familjerätten.

#3 Jag kan inte skylla på något ;) Men å andra sidan trodde J att E's mamma skulle skärpa till sig om hon fick som hon ville: ett barn. Men hon blev bara värre och värre.

J kan tyvärr inte byta jobb. Han har jobbat som snickare men hans armar är trasiga så det är inte längre något alternativ. Det ända problemet är egentligen att jag inte kan hämta/lämna på dagis pga E's mamma. Som jag skrev jobbar han 5-17, 4 dagar i veckan. Jag erbjuder mig dagligen att ha E hemma hos mig men J ser bara problem i E's mamma med det. Socialen ringde han för 2 veckor sedan, dom kunde inte göra något. Familjerätten rings idag.

AnnaFagerell
2010-06-21 14:14
#5

Låter faktiskt inte rimligt… att han inte skulle få vårdnaden om barnet när hon hotar med knivar. Hon behöver ju lka mycket hjälp som barnet. Hon är ju depressiv och det kanske inte är så konstigt.

Medarbetare på djurskydd.ifokus

Mysticriver
2010-06-21 14:25
#6

#5 Han ignorerar gärna det faktum att hon va 5 cm ifrån hans rygg med en kniv när hans kompis knuffade in henne i väggen så hon tappade den.
Dom på dagis påstår att dom inte märker någon skillnad på E från det att J flyttade tills nu. Men tror hon var för liten för att reagera på saker och ting då.
Varför är inte det så konstigt att hon är depressiv?

Annons:
AnnaFagerell
2010-06-21 14:29
#7

Många blir depressiva efter en förlossning. Har man då också gått igenom skiljsmässa är det ännu värre. Barn förändrar många även negativt. Hon är så nergrävd i sitt att hon inte ser hur många hon skadar på vägen. Att hon inte ens ser hur hon skadar sitt barn. Det är detta ni bör ta itu med. Kan låta tufft och att det inte är ert jobb men tyvärr är det nog den vägen ni måste gå för barnets skull och för er egen. Och det gynnar ju barnet i längden att få sin mamma frisk

Medarbetare på djurskydd.ifokus

Mysticriver
2010-06-21 15:39
#8

#7 Hon va ju likadan redan innan hon fick barn, blev något bättre då hon va gravid, men då J lämnade henne blev hon värre och sen då han träffade mig blev hon värre än någonsin. Jag tror inte det hänger ihop med förlossningsdpression, tyvärr.

magma
2010-06-21 16:12
#9

Men… Jag vet knappt vart jag ska börja.

Han kan inte ha vårdanden för att han jobbar för mycket. Men en ansvarstagande förälder skulle se det helt tvärtom- att han inte kan arbeta så mycket för att han har ett barn att ta ansvar för. Om han hade vårdnaden så skulle flickan dessutom kunna byta dagis till ett som ligger mycket närmare er bostad.

Och inte har någonstans att bo??? Han bor ju ihop med dig nu? Ännu en aspekt kring detta med ansvar. Han borde ha alla möjligheter att flytta in i en vanlig lägenhet, dvs få en egen bostad samt större möjligheter att få vårdanden om flickan.

Självklart går det att byta jobb. Han måste inte jobba som snickare eller lastbilschaufför, han skulle kunna ta vilket jobb som helst bara det kan öka hans chanser att ta hand om sitt barn och få ordnade familjeförhållanden. Arbeta i butik, inom hemtjänsten, köra grävmaskin, ta jobb som brunnsborrare, kanske läsa vidare till elektriker…

Mysticriver
2010-06-21 16:29
#10

#9 Får han vårdnaden om sin dotter är det självklart att vi flyttar henne till ett dagis närmare vårat hem. Han bytte jobb i vintras för att gå ner i arbetstid, men det resulterade i att han gick in i väggen och nu har gått tillbaka till sitt tidigare arbete med en väldigt förstående chef, som även känner J privat och vet hur E's mamma är.

Jag flyttade in hos honom. Visst skulle vi kunna få en lägenhet om vi ville, men med 3 stora hundar så krävs det en relativt stor lägenhet. Just nu sitter vi bara och väntar på att allt juridiskt ska bli klart så vi kan köpa ut J's mamma och morbror ur huset för att sedan bygga ett ordentligt stort hus. Dethär huset är bara en tillfällig lösning. Men vi har inte råd att betala för att huset ska stå här + en lägenhet.

Han har ett jobb som han trivs med och en underbar chef, varför ska han då byta till ett jobb som han vantrivs med?

AnnaFagerell
2010-06-21 17:02
#11

#10 Sicken dum fråga! För att ta hand om sin dotter!

Medarbetare på djurskydd.ifokus

Mysticriver
2010-06-21 17:37
#12

#11 Han blir inte ett dugg bättre för att han jobbar någonstans där han vantrivs, jag vet!

Trivs inte han på sitt jobb blir han ett monster hemma och detta går även ut över E. Nu när han bytt tillbaka till jobbet han trivs med är han världens goaste igen. Han skrattar, leker med sin dotter, sen att han är borta 13 timmar per dag/ 4 dagar i veckan är något jag och E kommer få leva med. Jag vill inte ha en sambo som bara gapar och skriker, nästan så man blir rädd för honom.

Tangotime
2010-06-21 17:56
#13

#12 Så du menar att han skulle vantrivas på ALLA andra jobb än det han har nu? Det är ju löjligt!

Undanflykter undanflykter! Stackars barn som hamnat i kläm!

Annons:
Mysticriver
2010-06-21 18:06
#14

#13 Jag säger inte att han skulle vantrivas på alla jobb som finns men jag ser inte varför han skulle byta jobb när jag ändå går hemma?
Får han vårdnaden om E kanske han skulle kunna fundera på att byta bort sitt jobb. Men får han vårdnaden om E så byter vi självklart dagis och jag kan därmed både hämta och lämna.

Tangotime
2010-06-21 19:01
#15

Men om du går hemma hela dagarna behöver väl inte hans dotter vara på dagis hela dagarna? Det är väl bara att börja kämpa för lill tjejen!!!

AnnaFagerell
2010-06-21 19:07
#16

Låter som om även mannen borde lära sej kontrollera sina känslor. Stackars barn som har två knäppa familjer

Medarbetare på djurskydd.ifokus

Mysticriver
2010-06-21 19:11
#17

#15 Jag har inte sagt hon behöver vara där hela dagarna heller. Men vi bor så pass till att vi inte har några grannar med barn heller. Så för att hon ska få leka med jämnåriga behöver hon vistas på dagis eller hos dagmamma. Jag kämpar så gott jag kan. Men känns inte som de finns så mycke jag kan göra så länge som J inte gör något… =(

magma
2010-06-21 21:42
#18

För det första, det som är mest akut just NU, är att flickan inte är utlämnad till en mamma som inte klarar av att ta hand om sitt barn.

Det kräver att barnets pappa omedelbart agerar och tar ställning, vilket innebär att han omgående bör söka vårdnaden om sin dotter, genom att ta kontakt med de rätta instanserna. Säkert kan ni få hjälp med vart han ska vända sig. 

Sedan, om/när han får ansvaret för henne, så får resten av hans liv formas runt omkring det faktum att han har ett barn att ta hand om- inte vice versa.

Allt annat, som olika sovarrangemang, dagistider, kontakt med mamman osv det är sådant som får arrangeras och ordnas sedan, när det viktiga- flickans omvårdnad- är utrett.

JohannaEkroth
2010-06-21 22:00
#19

Håller fullständigt med magma!

Jag tillägger:

…Och troligtvis har husköpet ordnat sig tills dess.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

prodigy
2010-06-21 22:13
#20

Jag tycker att du argumenterar bra för hur ni vill leva och hur ni kan ta hand om flickan. Säg allt detta till familjerätten! Att du finns där och kan ta hand om henne om pappan behöver jobba tror jag är ett stort plus. Men just nu är det, precis som magma säger allra viktigast att flickans omvårdnad utreds!

Detta kommer ju bli ett stort och säkert hårt arbete, för flickans mamma som verkar mycket labil kommer ju säkert inte ge upp i första taget, därför måste ni ju tala om detta ordentligt, och vara beredda att finnas där jämt!

Efter att ha läst inlägget om flickans sömn kan jag bara säga att hon verkar mycket otrygg och behöver få sova hos er tills ni byggt upp trygghet och tillit tillsammans…

Lycka till och var stark, denna lilla flickas liv är värt det!

Annons:
exitingsvillemo
2010-06-22 11:53
#21

Pappan är ju inte ett dugg bättre förälder än mamman enligt mig!!

HAN ska trivas på jobbet och kan därför inte byta jobb,men flickan då??

Har man barn och vill ge det bästa möjliga till denne, så anpassar man sitt liv efter det. Han får helt enkelt ta ett annat jobb som han kanske inte trivs lika bra på, för möjligheten att få umgås mer med sin dotter, vilket borde trigga vilken förälder som helst att göra vad som helst!!!!

Tangotime
2010-06-22 23:39
#22

#21 Precis!

Jag har haft ett par jobb som jag VERKLIGEN vantrivts på. Och det är INTE kul alls. Men det betyder ju inte att man kommer vantrivas resten av livet på det där skit stället! Jobb går att byta! Men barnen är ju det VIKTIGASTE man har! Dom gör man allt för! Spela roll om man har ett skit jobb ett tag som man vantrivs på! Barnen SKA vara viktigare!

Bra föräldrar offrar saker för att barnen ska må så bra som möjligt!

Upp till toppen
Annons: