Annons:
Etikett20-tips-råd
Läst 5379 ggr
AnnaFagerell
2010-06-21 14:43

Depression

Ni som fått förlossningsdepression eller varit deprimerade under graviditeten, hur gjorde ni för att bli friska? Fick ni hjälp och isåfall hur?

Endast svar av de som varit sjuka tack! Inga svar av de som tror sej kunna.

Efter mitt första barn fick jag äta cipralex. Då hon var 10 månader ungefär. Blev för mycket med två jobbyten, två barn, hästar och allt annat i vardagen. Jag gick en gång till psykolog som sa åt mej att jag inte behövde gå dit, att jag inte behövde det. Nån extra gång till läkare och sen fick jag bara tabletter på rullande band. 1.5 år senare och 7 kg tyngre tog jag själv tag i mej själv. Slutade med tabletterna och tog tag i mitt liv, ensam.

Nu är jag gravid igen, har fyra veckor kvar och börjar känna att det tar emot. Jag har mått illa under hela graviditeten. Inte kunnat jobba, kräkt och massor av kramper i magen. Lillflickan håller på lägga blöjan så det är en hel del kiss torkande och jag orkar inte längre komma ner till golvet. Det är mycket tjat, gnäll och uppmärksamhet och jag vill bara lägga mej ner och sova.

Jag ville göra abort i v 16 pga jag mådde så dåligt men läkaren sa nej. Det skulle gå över. Så nu sitter jag här, mår skitkasst och skulle gärna dra täcket över huvudet och inte vakna mer. Stora killen är 9 år och får hjälpa mej mer än han skulle behöva.

Mannen gör så gott han kan, när han är hemma. Detta hjälper dock inte. Han kan inte hjälpa mej sova på natten… Han kan inte hjälpa mej med barnen på dagarna. Minstingen är lite på dagis, en eller två dagar i veckan. Nu ska hon ha semester från dagis 5 veckor och jag undrar hur jag ska orka med allt.

Hur peppar ni er själva? Låter det som om man lär ramla dit igen efter förlossningen? Jag försöker vara positiv men det är inte så jättelätt när omgivningen säger -men vila lite då! Ja men när? Man ska ju passa upp de andra två barnen samt hushållet också. Och jag känner att jag gör inte mer än nödvändigt.

Medarbetare på djurskydd.ifokus

Annons:
magma
2010-06-21 21:50
#1

Varför vill du bara ha svar av de som själva varit sjuka? Tror du inte att någon annan alls har något vettigt att säga dig? Det kan ju finnas både psykologer, barnmorskor eller för den delen pappor här som har haft partners som varit (eller är) deprimerade och som kan ha råd att ge.

Om du är deprimerad så du inte klarar av ditt vardagliga liv så har du rätt till sjukskrivning= rätt till barnomsorg av dina barn= mer ledig, lugn egentid på dagarna.

Trine
2010-06-21 23:04
#2

Jag vart deprimerad efter mitt första barn, jag vägrade att äta "lyckopiller" utan hade en förstående läkare som remiterade mig till kurator, gick där ca 8 mån och det har varit det bästa jag gjort..Lärde mig så otroligt mkt om mig själv och lärde mig hantera saker på ett bättre vis.

AnnaFagerell
2010-06-22 01:36
#3

#1 Just för att den som inte varit i sitsen faktiskt inte vet vad den talar om TROTS utbildning och andra erfarenheter. Denne människa kan inte berätta om sina egna upplevelser. Enbart därför. Acceptera det tack!

Medarbetare på djurskydd.ifokus

magma
2010-06-22 10:34
#4

Du kanske behöver arbeta på dina aggressioner också, inte bara depressioner eftersom du är ilsken i överkant. Du hade ju kunnat välja att svara även #2, fast då på ett vänligt sätt förstås.

AnnaFagerell
2010-06-22 11:56
#5

#4 Å så märks det att vissa inte är människokännare trots allt… De som känner mej vet att jag inte är det minsta aggressiv, alltid är glad och aaaldrig kan förstå att man över huvud taget mått dåligt… Finns därför en anledning till att man vill ha svar av de som är INSATTA

Medarbetare på djurskydd.ifokus

exitingsvillemo
2010-06-22 12:05
#6

#2 för det första så är det otroligt missvisande att kalla antidepressiva mediciner för "lyckopiller"!

Antidepressiva medel är som vilken annan medicin som helst när du har brist på något i kroppen. Har du järnbrist tar du väl järntillskott? En depression beror på att kroppen producerar för lite Seratonin, som är en hormon. För lite seratonin och du blir deprimerad.

Vanliga husläkare kan inte sådana här sjukdomar utan det är till psyk du ska vända dig för riktig hjälp.

Jag äter antidep. och har å gjort i flera år. Jag kommer aldrig kuna sluta med mina mediciner, eftersom min kropp helt enkelt inte producerar den mängd seratonin jag behöver.

Att sluta tvärt med antidepressiva medel är otroligt dumt, eftersom medicinerna till viss del är beroendeframkallande och bör trappas ner successivt, inget man gör på egen hand, utan tillsammans med sin psyk-läkare.

Antidepressiva medel är INTE mer farliga än andra mediciner.

Jag har 2 val; Sluta med medicinerna och bli deprimerad igen, vilket innebär att jag inte kommer orka med varesig familjen eller mig själv, jag kan inte glädjas över alla framsteg min son gör, inte jobba, ingenting.

Eller så kan jag stoppa i mig en tablett varje dag och må som vilken annan normal person som helst, glädjas åt min sons första dag i skolan, första skolavslutningen, första kärleken osv

Jag har gjort mitt val och accepterat att medicinerna är en del av min vardag!

Annons:
AnnaFagerell
2010-06-22 12:10
#7

#6 jag slutade inte helt med medicinen, alltså inte tvärt utan trappade ner den under flera veckor. Det skulle aldrig gå att sluta helt för biverkningarna var hemska när man försökte sluta. Jag bara kände att det inte var rätt för mej, att jag inte skulle behöva mediciner för att må bra och bestämde mej för att försöka få mej själv att bli bättre. Läkarna har dock sagt under denna graviditet att det är lätt att fall in i samma mönster igen. Speciellt när jag nu inte mår bra under graviditeten.

Jag kände mej mycket bättre på medicinen tills jag gick upp en massa i vikt och kände mej ful och äcklig. Blev faktiskt deprimerad av det också… Kanske fick jag fel medicin eftersom den sen gjorde att jag inte mådde så bra, kanske behövde jag inte medicin??

Hur mycket deppighet tillhör en "normal" persons liv egentligen och var går gränsen för sjukligt? Jag gick ju hos psykolog som tyckte det var heeelt onödigt att jag gick dit. Bara det blev man ju deppig av

Medarbetare på djurskydd.ifokus

Trine
2010-06-22 12:36
#8

#6 Det är ju just sånt där jag blir så f---annat trött på !! Varför ska nån ALLTID märka ord?? JAG vart INTE bättre av dom "lyckopiller " jag fått vid tidigare depression DÄRFÖR vägrade jag att prova igen..Väljer JAG att kalla det Lyckopiller så gör jag det, ganska enkelt..

Jag har ingen aning om hur andra svarar på mediciner och ärligt så skiter jag i, det jag skrev om var hur JAG reagerade och det var som att hamna i en dimma av medicinen, jag funkade men var apatisk och tog inte itu med mina problem…

Jag menade inget illa, men tydligen så funkar det inte att vara trevlig, så tack för mig…..

SannaHolmgren
2010-06-23 00:19
#9

Jag fick grymt hemsk depression med barn nr två, jag avskydde min bebis och ville inte ha henne överhuvudtaget. Vissa dagar var jag så kass att jag låg på köksgolvet och stirrade i taket i timmar, eller åkte och köpte pizza eftersom jag hade glömt av hur man lagade spagetti med köttfärssås,  Jag klev upp och bytte blöja, gav ersättning i flaska och lite mat till storasyster, men annars ville jag inte ta i henne mer än nödvändigt.

När maken kom hem stretade jag mig iordning, klädde på mig, lagade mat/fixade hämtmat och låtsades att allt var som vanligt.

När depressionen djupnade klarade jag mig inte hemma själv längre, då åkte jag varje morgon hem till svärmor eller svägerskan eller andra bekanta, dagligen i 5 månader. I mitten på denna period blev jag gravid med trean, planerad bebis. 

Jag var i kontakt med vc, ringde psykolog som sa att de inte hade tid förrän efter tre månader, så jag struntade i det också.

 Detta hur illa det var upptäckte jag på riktigt först efter jag blev gravid med barn nr tre då jag började må bra igen. Den graviditeten återställde balansen i min kropp och sen dess har jag inte sett skymten av en depression. Jag har aldrig varit lyckligare sen dess och detta lyckliga har nu varat i nästan 7 år. PMS till trots, men det kan jag le åt mitt i eländet.

Jag har lärt mig att se och upptäcka livets små saker. Jag njuter nästan dagligen av varje dag, delar av dagen, mikrosmå stunderna av den, stressar inte, accepterar fel i vardagen, lär mig och rättar till, jag försöker att inte ta åt mig av andras kritik som något personligt. Om någon säger nåt taskigt eller som här på ett forum skriver något tråkigt så kan jag välja att inte svara överhuvudtaget. Jag erkänner för mig själv och för andra att jag inte hinner med allt eller orkar med allt, tänker efter före och prioriterar att jag själv ska må bra, andras väl och ve kommer i andra hand eftersom jag inte kan hjälpa andra alls om jag inte mår bra själv.

Jag har lärt mig att leva med mig själv med andra ord. Det bästa jag gjort. Barnen är nu glada, trygga och tar sig igenom problem på sin väg med stor självkänsla. Det är sällan det är gnäll eller tjat utöver det normala, skolan är rolig och livet leker helt enkelt.

exitingsvillemo
2010-06-23 01:58
#10

#9 så glad för din skull att allt löst sig med din depression =)

Så blev det för mig oxå, när jag var gravid så mådde jag toppen, utan medicin, men så fort bäbis dök upp så brakade jag igen.

#8 Oj, hejsan hoppsan… Att kalla det lyckopiller är ett ordval som går bort för mig, eftersom du absolut inte blir lycklig av att äta antidepp-medicin.

Lyckopiller för mig är detsamma som uppåt-chack, alltså droger osv.

Antideppressiva mediciner gör att man är i ett normalt stämningsläge, som en normal människa. Jag kan fortfarande ha neråtdagar trots att jag äter antidepp, men det är normala neråtdagar, som vilken människa som helst kan få, det är en enorm skillnad.

En riktig depression går sällan att lösa med endast samtalsterapi, utan kräver medicinering, det är ren fakta. Du klarade dig utan medicin, bra för dig, men att gå ut i öppet forum och klanka ner på medicinering tycker jag är galet. Du får det att låta som "den enkla utvägen" att ta medicin för depression, vilket det definitivt inte är.

Att man mår dåligt efter en förlossning är helt normalt, det beror till stor del på alla hormoner som rusar i kroppen. Påminner mkt om den hormon-rush unga kvinnor har i puberteten.

Man VET när det är dags för andra åtgärder, man VET när det inte längre ligger inom ens egna kontrollramar, man VET när det är ngt mer än bara en normal depp-dag.

Trine
2010-06-23 11:12
#11

#10 Har du fortfarande problem med att läsa inlägget??

VART har jag" klankat ner" som du skriver på antidepressiva medel?? Trodde att man ska skriva om sina egna erfarenheter jag.

Jag skrev att JAG INTE valde att ta såna mer iom att jag varit deprimerad tidigare innan förlossningsdepressionen och fått ätit då….

Sen får det stå för dig hur mkt kunskap du har om droger.Men försök sluta vrida till det så ….

exitingsvillemo
2010-06-23 11:36
#12

#11 Jag är hemskt ledsen om jag har missuppfattat din åsikt, det var inte alls min mening.

Du behöver inte bli så upprörd. Glad

Upp till toppen
Annons: