05 - Barn 6-12 år

6-årig styvdotter, totalt urspårat!

2010-11-22 14:32 #0 av: Pyttsan

Har en snart sex år gammal styvdotter som bott varannan vecka hos oss i ett år. Vi går bägge på schema, jag har dock nyligen börjat plugga men jobbar extra. Alltså är vi alla hemma ibland samtidigt, ibland är det bara jag och flickan och ibland bara sambon och flickan. Jag har också en äldre son som är hos oss jämt förutom var tredje helg då han åker till sin pappa.

Flickan är otroligt pappig, har alltid varit och hon är också väldigt svartsjuk. Jag har hela tiden tänkt att det kommer gå över, det lugnar sig, tar vi det med ro och lite för vad det är blir det bra. Jag har försökt göra en hel del med henne, och när sambon jobbat natt t.ex. har vi varit på mycket utflykter, badhuset osv. Har tänkt att om vi får en bra relation så kanske det blir lättare. Nä...

Situationen har sakta men säkert börjat spåra ut och senaste månaderna har det varit helt ohållbart. Numera kan jag inte gå in i samma rum som pappan, det tar då max 5 sekunder så tränger hon sig fysiskt emellan oss. Jag kan inte sitt brevid honom i soffan - samma där. Hon skriker, gråter, gnäller om hon inte får pappas uppmärksamhet konstant. Hon vill hela tiden ligga på soffan med honom och "gosa". Och när jag säger hela tiden så menar jag verkligen det. Jag får sköta all markservice eftersom han helt enkelt inte kan när han har henne hängande på sig rent fysiskt. Säger han ifrån så skriker hon hysteriskt, kan inte andas, får panik och hyperventilerar. Så har hon sen liksom vänt på situationen och får ändå all uppmärksamhet.

Hon styr hela familjen, allt kretsar kring henne när hon är här hemma. Hon kan inte leka själv och kan inte fokusera på t.ex. en pysselbok eller något annat. Hon har inte lekt med en enda av sina leksaker på flera månader, såtillvida pappa inte är med henne och leker. Senaste halvåret har hon börjat strula på nätterna, hon skriker på pappa minst tre gånger per natt. Han går upp, lägger henne och går tillbaks. Hon vill att han ska gosa men det gör han inte, han är jätteduktig just där. Trodde hon skulle ge sig efter ett tag men icke... Nu hittar hon istället på saker, inatt var det att hon hade hosta vilket hon inte har.

Hon har totalt ockuperat tv:n och ingen annan kan titta på något utan att det blir hysteri. Min son har liksom gett upp och isolerar sig på sitt rum när hon är här, enda gången han kommer ner är när vi äter eller jag är ensam hemma. Jag känner att jag också gett upp, sitter antingen vid datorn eller går upp och lägger mig när jag då inte lagar mat eller städar...

Allt blir lite lättare när jag är själv med flickan, antar att hon inte då måste lägga energi på att "vakta" pappa. Däremot så blir det lite mer verbala dumheter, t.ex. kan hon säga: Men du, om du tycker det är jobbigt att plocka ur disken, varför bor du här då? Du skulle kanske flytta..." Förövrigt har vi också problem om vi åker hem till någon, det slutar med att hon vill att hon och pappa ska sitta i ett eget rum och "gosa", vilket han inte går med på och sen är uppmärksamhetskarusellen igång. Jösses, jag skäms ju ibland!

Hon vill också alltid vara liten när hon är med pappa. Han ska blåsa på maten, bära henne till sängen, tvätta henne i badkaret, klä på henne osv osv. Annars är hon en stor duktig tjej som klarar det mesta, hon är också väldigt smart och oerhört verbal. På dagis fungerar det hyfsat, det problem som är är att hon har svårt att fokusera på lekar och "fladdrar" från grupp till grupp hela tiden. Hon kan inte lyssna på en saga t.ex. och har flera gånger fått gå från sagostunden då hon pratar och förstör för dom andra. Hon är också dominant och styrande, fast samtidigt inte elak. Bara hon får stå i fokus och bestämma funkar det, men så är ju inte verkliga livet liksom.

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats men det orkar ni nog inte läsa. Men situationen har spårat ut och vi går alla på knäna. Jag har deppat ner mig totalt, fixar inte sömnbristen tror jag. Sambons släkt har börjat reagaera ganska kraftig på att det helt enkelt inte fungerar längre, och är väl främst oroliga för att jag ska klappa ihop.

Ja - vad gör vi? Jag orkar snart inte mer och jag klarar inte att hela tiden bli utspelad av en sexåring. Dessutom tycker jag synd om sonen, det är inte så lätt för honom.

Anmäl
2010-11-22 15:59 #1 av: Hemulen

Usch vad jobbigt ni har det. Låter verkligen inte lätt. Jag tänkte först att hon kanske haft problem med anknytningen till sina föräldrar och känner sig otrygg (går att läsa om det bl a i den här boken anknytningsteori och i den här Hemligheten ) men sedan funderade jag över om hon kanske har något funktionshinder, typ någon bokstavsdiagnos som ingen har uppmärksammat? Jag har ingen erfarenhet av det men du/ni kanske kunde läsa lite om det och se om det passar in? Annars kanske man kan kontakta någon barnpsykolog?

Lycka till!

Anmäl
2010-11-22 17:05 #2 av: Pyttsan

Tack för svaret! Vill bara säga att jag tycker om ungen, det är inte bara pest (även om det senaste månaderna inte gått att "se" riktigt). Hon är smart som få, rolig, finurlig. Vi har haft mycket skoj ihop!

Någon typ av bokstavsdiagnos har jag också funderat på, det finns faktiskt ett par på sambons sida och han är själv ganska "splittrad". Ska läsa på lite om det!

Men jag har också funderat lite på hur det var när hon var liten. Man vill ju inte spekulera för mycket såhär på nätet, men jag har förstått att det var ganska stormigt. Sambon har gjort det mesta, gått på nätterna, välling, mat, städ, ja ni vet allt som blir. Mamman har varit sjuk. Det har varit mycket konflikter och jag tror att sambon och flickan blivit otroligt tighta och att sambon hela tiden haft dåligt samvete för att situationen varit som den varit. Ja något åt det hållet iallafall, jag kan tycka att det är svårt att sätta fingret på det.

Numera tror jag att mamman mår lite bättre och flickan kan själv säga ibland helt spontant att hon tycker det är bra det här med varannan vecka.

Hur som - jag ska läsa på lite om allt möjligt. Tack igen för svar.

Anmäl
2010-11-22 18:08 #3 av: Hemulen

hmmmmm... det kanske är en kombination av båda? Här är några artiklar om anknytning:

nr 1.

 

nr 2.

 

nr 3.

 

nr 4.

 

Sedan finns ju bokstavsfolk.ifokus oxå, där kanse du kan få svar på lite frågor. Lycka till!

 

Anmäl
2010-11-22 19:37 #4 av: Tina-A

Jag tycker det l?ter som att hon f?r sin vilja igenom hela tiden. Allts? n?r hon inte f?r som hon vill s? b?rjar hon skrika, och d? f?r hon som hon vill.

"S?ger han ifr?n s? skriker hon hysteriskt, kan inte andas, f?r panik och hyperventilerar. S? har hon sen liksom v?nt p? situationen och f?r ?nd? all uppm?rksamhet."

Fattade jag det fel?
Nu har jag ju aldrig tr?ffat flickan men kan det helt enkelt inte vara s? att hon ?r van att f? som hon vill n?r det g?ller sin pappa? Om hon inte f?r som hon vill s? vet hon vilka knappar hon ska trycka p? f?r att ni ska ge er..?
P? f?rskolan jag jobbar har vi flera barn som till och med framkallat kr?kningar n?r de inte f? som de vill - just f?r att d? f?r de precis som de vill. F?r?ldrarna f?r d? d?ligt samvete och barnen f?r precis som dom vill, trots att ungen egentligen bara spelar. Vi har varit konsekventa, spelar ingen roll om de kr?ks (s? l?nge de inte ?r sjuka s?klart!!) utan det vi sagt g?ller. ALLA barn har slutat framkalla kr?kningar n?r de insett att det faktiskt inte hj?lper.

Vet till och med ett barn som framkallat svimningar och svimmat n?r de inte f?tt som de vill. F?r?ldrarna gick till l?kare som ber?ttade att det inte alls ?r n?got fel p? barnet och n?r barnet svimmar ?r det b?sta att bara strunta i det. N?r barnet vaknar ?r det ?nd? samma konsekventa beslut som g?ller.
Barnet slutade framkalla svimningar efter ett tag, n?r han ins?g att han ?nd? inte fick sin vilja igenom utan m?ste lyssna p? vad sina f?r?ldrar sagt.


Nu kanske jag l?ter of?rst?ende men kan ni inte f?rs?ka vara konsekventa? Allts? ?r det nej s? ?r det nej. Om hon skriker, gr?ter och larvar sig s? f?r hon v?l g?ra det, men nej ?r nej. Pappa kanske inte kan gosa just nu - n? d? f?r hon v?l st? och skrika tills hon lugnat ner sig.
Antagligen kommer det bli v?ldigt mycket v?rre ett tag men n?r hon inser att hysteriskt skrikande inte ger n?gonting s? kommer hon antagligen sluta. Jag gissar att hon mest spelar. Gr?nser och konsekventa beslut tror jag kommer r?cka l?ngt.

.: Dance like there is no tomorrow :.

 

Läs min blogg - www.hejtina.blogg.se

Anmäl
2010-11-22 21:00 #5 av: Pyttsan

Hej Tina A!

Jag tycker inte att du låter oförstående, absolut inte. Sonen var sån när han var liten, skrek tills han spydde. Är fortfarande tacksam över dagispersonalen som bad mig gå och kolla så allt var bra med honom fysiskt, sen bestämde vi ihop hur vi skulle hantera det och efter många om och men så slutade det!

Dethär flickebarnet är det lite annorlunda med kan jag känna, visst är hon väldigt "bortskämd" med uppmärksamhet för att tala klarspråk, men det känns ändå annorlunda. Jag är lite orolig för hennes "fladdrighet" och att hon inte kan fokusera. Det är ett lite märkligt barn (menar inget elakt, vill bara förklara). Man kan ha långa invecklade diskussioner med henne, hon har ett intellekt som inte är av denna världen. Hon är allmänbildad och kan jättemycket. Hon är dessutom supermusikalisk och kan mer låtar/texter än en genomsnittlig vuxen. Hon vet precis hur man gör pannkakssmet och steker sina pannkakor själv (favoritmaten). Men hon kan baske mig inte rita en streckgubbe, klä på en barbiedocka eller lyssna längre än en sida i en saga. Dethär är ju inte bara hemma hos oss utan överallt.

Sen är hon van att hon alltid fått uppmärksamhet,förvisso, och hon vet precis hur hon ska få den. Samtidigt känns det som om hon inte fixar att vara utan den, hon vet helt enkelt inte hur man leker själv, gör saker! Om man lämnar henne ensam, jag kan göra det när vi är ensamma, så hamnar hon på något vis i ett vakum och blir sittande alldeles apatisk. Jag vet inte, får inte grepp om vad det handlar om. Sonen var lättare, han var bara en väldigt väldigt envis och ilsk liten pojk som visste vad han ville - då skrek han tills han kräktes. Med flickan är det på en helt annan nivå liksom. Eller så är det så att hon är så smart att hon totalt manipulerat ut oss, på hög nivå!

Nej jag vet faktiskt inte, vi får bolla här hemma när hon inte är här, hitta några slags riktlinjer att gå efter. Se vad som händer lite. Fast det börjar definitivt att bli bråttom, för iallafall jag brakar snart! Och för hennes skull måste det göras något snarast, annars blir skolan jättetuff för henne tror jag.

Tack för ditt svar!

Anmäl
2010-11-22 23:08 #6 av: magma

Min första känsla är "stackars tjej". För mig är det helt uppenbart att även om det gått ett år (?) sedan separationen så har hon iallafall inte kommit igenom hela den biten. Det finns ingen magisk gräns när man kan säga att ett barn inte kan få olika reaktioner efter en skilsmässa, och det kan vara bra i månader för att plötsligt bli jättejobbigt igen.

Självklart är det jobbigt för er alla, det är inte det jag säger! Och det är förstås inte bra att ni går runt i den här onda cirkeln, inte för någon av er.

Men den som lider mest är det lilla barnet, som inte vet hur hon ska bete sig för att hon och alla andra ska må bra igen, hon vet bara att hon har ett stort behov av sin pappas trygghet och att hon är besvärlig och jobbig. Tänk om det är så att hon faktiskt inte får panik och hyperventilerar bara för att få sin vilja igenom? Tänk om hon faktiskt känner panik, får svårt att andas och är jätterädd- hur cyniskt vore det inte då att helt enkelt avfärda henne? Innan man vet sådant helt säkert så ska man vara väldigt försiktig med att dra sådana slutsatser.

Hon är ingen manipulerande, intrigerande tonåring eller vuxen med en sådans logiska tankesätt, hon är trots allt en sexåring och reagerar- och agerar- helt och hållet känslomässigt. Hon har gått igenom en skilsmässa- precis som pappan- hon har levt med en sjuk mamma som inte kunnat ta hand om henne som en mamma i en idealisk värld borde göra, hon har varit med om att hennes klippa och trygghet i livet hittat en ny partner att dela sitt liv med.

Innan ni börjar diskutera olika- eventuella- bakomliggande bokstavsdiagnoser så borde ni kunna ta kontakt med t.ex en familjerådgivare, kommunen borde ha sådana som kan ta emot med kort varsel helt gratis. De är inte bara till för att reda i vuxna relationer, de är som jag ser det i första hand till för att barn i en familj ska må bra. Hoppas ni iallafall på något sätt agerar och tar praktiska steg för att komma vidare, istället för att fastna i att flickan ska "skärpa till sig", ändra sig, göra si eller så. Hon kan inte leda vägen, och om inte ni vuxna heller kan det så hoppas jag ni tar emot hjälp utifrån, för allas er skull. Lycka till!

Anmäl
2010-11-23 07:46 #7 av: Tina-A

#6: Absolut kan hon ju fortfarande må väldigt dåligt av skiljsmässan, jag säger inte emot, men jag måste bara kommentera: "Hon är ingen manipulerande, intrigerande tonåring eller vuxen med en sådans logiska tankesätt".

Underskatta aldrig ett barns intellekt! De är fruktansvärt medvetna om vad de gör och hur de ska göra för att få sin vilja igenom och är fullt kapabla till att manipulera sina föräldrar om de vill!
Till och med små 1 och 2åringar kan vara fruktansvärt medvetna om vad de håller på med. Som sagt har jag varit i kontakt med barn som både framkallat egna kräkningar och svimningar för att manipulera sina föräldrar. De gör det som fungerar helt enkelt. Det yngsta barnet som listat ut detta supersmarta sätt att få sin vilja igenom var bara 2 år!

Sen såklart, som du säger #6. Om hon nu verkligen på riktigt får panik och inte spelar vore det ju absolut inte bra att avfärda stackaren. Det är nog lättast för pappa och för TS kanske att försöka avgöra om hon verkligen är rädd eller om hon bara är sur och irriterad och gör det hon vet fungerar.

.: Dance like there is no tomorrow :.

 

Läs min blogg - www.hejtina.blogg.se

Anmäl
2010-11-23 09:03 #8 av: Pyttsan

Tina A: Vad bra att du svarade, du sa vad jag tänkte men kanske inte kunnat uttrycka så bra själv. Manipulativ är ju ett negativt laddat ord men behöver det vara det? Intrigerande däremot tycker jag är värre och det menar jag inte alls att flcikan är!

Hur eller hur... Föräldrarna separerade för några år sedan och efter det har hon varit hos oss ca: 40% av tiden pga våra scheman. Dock för ett år sedan så började vi med varannan vecka. Tror det har varit jättebra för flickan, det blir en bra struktur och hon vet när hon ska vara hos pappa och när hon ska vara hos mamma. Hon kallar det pappavecka och mammavecka. Jag tror ärligt talat inte att hon mår dåligt av separationen längre, det var en del under första året men nu har det blivit vardag, rutin och struktur. Hon verkar trivas, uttrycker också själv att varannan vecka är bra. Hon säger också att hon gillar sina "familjer". Senast på utvecklingssamtalet sa fröken att "det där med separationen har hon klarat bra". Så det oroar oss inte så jättemycket. Sen så visst, det kan gå i perioder och det tror jag har med identitet att göra. Iallafall tycker jag vi klarar bra att "möta" det.

För att bena upp det så är ju problemen i olika delar liksom. Dels pappigheten, svartsjukan. Vi vet inte hur vi ska bemöta detta, det har gått till överdrift för länge sen och blivit ohållbart.

Dels är det dethär att allt utgår från henne och att hela våra liv varannan vecka styrs efter henne och hennes behov. Allt från vad som ska ses på tv till vilken affär vi ska handla i. det är liksom praktiskt ohållbart och alla mår dåligt av det! Där måste vi hitta något slags förhållningssätt ganska omedelbart för ingen av oss orkar!

Sen är det denhär fladdrigheten som jag försöker beskriva. Jag kan tänka såhär: tänk om hon har någon form av problematik som gör att hon inte kan fokusera, göra saker utan stöd som hon är van att få mest av pappa. Att hon helt enkelt inte reder ut vissa saker, som att pyssla, leka självständigt osv. Hon kan mängder av saker men bara när hon har någon med sig som hon liksom kan "haka fast vid". Och dethär med koncentrationen, att lyssna. När jag nattar henne kan jag om jag vill efter en liten bit i sagan byta ut hela handlingen i sagan och bara prata rappakalja och hon märker inte det, hon fokuserar inte och tar inte in det vi läser. Sånt gör mig orolig. Det är där min oro ligger till stor del. Om vi t ex skulle "ryta ifrån" och säga att nu baske mig räcker det, då kanske vi "lämnar" henne i något slags känslomässigt tomrum? Får hon då ångest på riktigt eller är det liksom bara utspel? Ja det är ju domhär frågorna som jag bollar hela tiden fram och tillbaks och inte får "kläm" på.

Jag har en förmåga att skriva alldeles för långt så ska försöka avsluta ;-) Men vill bara säga att det finns ingen här som tycker att "flickan måste skärpa sig" och går runt i det. Vi försöker hitta något som vi kan agera efter, ett förhållningssätt utan att vara elaka! Vi försöker reda upp en situation som spårat ut och blivit ohållbar, att jag skriver här är för att jag vill bolla och skriva av mig. Jag får igång kanske lite andra tankebanor och det tror jag alltid är bra.

Slutligen, naturligtvis är det synd om flickan. Men det är även jobbigt för oss. Men den som jag tycker det är allra mest synd om är egentligen sonen som inte hittar någon form av uttryckssätt i detta och som väljer att isolera sig uppe på rummet. För honom är det definitivt ohållbart och tyvärr glömmer alla det, för han syns ju inte och ställer inte till besvär där uppe!!! Även han har gått igenom en separation, fått en ny styvförälder samt ett styvsyskon som tar hela arenan!

Anmäl
2010-11-23 12:48 #9 av: AnnaLundin

Det är ingen lätt sits ni sitter i och jag tycker att det är jättebra att du som bonusförälder också engagerar dig i bonusbarnets problem. Alltför många skulle ha gjort på annat sätt...

Det enda jag möjligen skulle kunna tillföra är min egen erfarenhet att min andra dotter, som är 6½ år nu, har en oerhörd separationsångest sedan några månader tillbaka. Jag lovar, det var fullständig katastrof när jag skulle ta med hennes favoritponny och åka iväg på utställning med - skulle åka kvällen före och komma hem ett dygn senare. Hon bröt ihop komplett och totalt och gick inte att kommunicera med över huvud taget, när både mamma och ponny skulle vara borta ett helt dygn....
Och då har vi ingen annan separation i bagaget, utan det är något som kommit helt spontant. Därför får jag litegrann associationen att det kanske kan vara åldersrelaterat?

Anmäl
2010-11-23 20:41 #10 av: elyse

Vad tycker mamman? Om ni har en gemensam syn på saken kan det vara lättare att rådfråga på BVC och senare kanske BUP. Vad säger de på förskolan om koncentrationssvårigheterna och samarbetsproblemen? Det låter märkligt att man inte funderat kring detta då hon väl ska börja i förskoleklass snart och får mer krav på sig.

Anmäl
2010-11-25 18:44 #11 av: Tofu

Det är inte farligt att barnet hyperventilerar och råkar i affekt-ser bara dramatiskt ut och det vet hon och utnyttjar.En liten hemma tyrann.Visst' kan ju vara bokstavs barn, i synnerhet om pappan har haft liknande och att det finns fall i släkten.Dessa barn är otroligt charmiga-då de vill och känner sej harmoniska.Skådespelaryrket rekommenderas-då kommer hon till sin rätt.Hon behöver publik och applåder.Låt henne uppträda hemma, ge henne en roll som håller henne sysselsatt-utklädningskläder,rekvisita-sånt.

Anmäl
2010-11-26 15:52 #12 av: Pyttsan

Tofu - ett jättebra svar! Tror jag förstår precis vad du menar! Det blir "teatergrejer" i julklapp. Så får vi se lite vad som händer framöver, tror fortfarande lite på en bokstavsdiagnos, och lite hjälp med hur man hanterar det...  Just "Dessa barn är otroligt charmiga -då de vill och känner sej harmoniska" - är så himla klockrent för denna flicka! "Hon behöver publik och applåder" är också klockrent! Vi försöker ge henne det utrymme hon behöver med vissa gränser, för det  finns faktiskt flera personer till i familjen som också har behov som inte syns så väl som hennes! Tack för ditt svar, det fick igång min tankeverksamhet ;-)

Anmäl
2010-11-26 17:16 #13 av: Hemulen

Har du kollat här? bokstavsfolk

Finns en massa bra, speciellt en artikel om just flickor med boksavsdiagnoser. Läs den!

Anmäl
2010-11-26 18:09 #14 av: Pyttsan

Hemulen: Jo, jag har läst och det är då sista kategorin som verkligen passar på något vis. Ibland kan jag känna att det vore mycket enklare om det är något sånt, inte alls för att vara elak/dum utan för att det skulle bli så mycket enklare att förstå henne och möta henne! Flickan är i mångt och mycket det snällaste och goaste som finns, bara hon kan ta sin godaste godisbit på lördagen och säga att den här är så god - vill du ha halva? Och då har hon inte fyllt sex ens!

Nåväl, jag läser/kollar vidare och resonerar med sambon. Det kommer säkert lösa sig! Blir jag tokig får jag väl helt enkelt "skriva av mig" här :-)

Anna Lundin: "jag tycker att det är jättebra att du som bonusförälder också engagerar dig i bonusbarnets problem. Alltför många skulle ha gjort på annat sätt.." Jag tror man måste engagera sig fullt ut, jag ser det mer som en familj, en samhörighet och där ingår både mina barn (en tonåring, en vuxen) och sambons barn. Funkar det inte - ja då får man helt enkelt hjälpas åt! Barn har olika behova vid olika tillfällen, för inte så länge sen var det min vuxna dotter som krisade, då hjälpte vi henne. Nu hjälper vi lillflickan. Så är det bara att hoppas att det funkar så hela tiden :-)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.