# Hopplöst och sömnlöst Author: pernillaa Hej Min nu 3-åriga son driver mig snart till vansinne. En helt normal reaktion på en vårdnads- boende- och umgängestvist. Pappan har dessutom en väldigt ostrukturerad vardag med grabben varannan vecka då dom ofta kör runt mellan vänner och släktingar och han även rätt ofta följer med när pappan jobbar. Tandborstning och sånt verkar inte vara en obligatorisk grej hos pappan t.ex. Nu har grabben dessutom sett mig blivit nedtryck hela tiden medan jag var tillsammans med hans pappa. Så han motsätter sig alla mina regler och beter sig riktigt respektlöst mot mig. Jag är sträng med att han ska borsta tänderna varje kväll, utan undantag, inte ha leksaker vid matbordet och sånna saker. Försöker för tillfället med familjemöten då och då så vi får möjlighet att kommunicera mitt i allt bråk och när han bara bråkar så sätter jag honom i en fotölj och tvingar honom sitta där till han lyssnar på mig och gör som jag säger. Jag ger honom alltid tydliga alternativ att välja på. Ikväll tog det 45 minuter i fotöljen med skrik och grin och sparkar och slag medan jag våldhöll(och det här är en väldigt stark liten grabb för att vara så liten). Tillslut visade jag honom en bild på google på en människa som tappat större delen av sina tänder. Det var bara en liten bild, han fick inte se nära alltså. Man kunde bara se att munnen var rätt tom på tänder och att dom var missfärgade. Då lät han mig borsta tänderna. Jag då som är utbränd med ADHD och bipolärt är väldigt känslig för sånt här. Nu blir det ingen sömn på några timmar om jag inte tar theralen men då är jag som en zombie dagen efter. Grabben sa hela tiden medan han satt i fotöljen att han ville hem till sin pappa. Förstår jag det, hemma hos pappa är det rätt fritt att göra som man vill och bestämma. Vad ska jag göra? Jag orkar inte ha det såhär. // Pernilla ## Comment 1 Author: Anna-Helga Man säger att detta med "skamvrå" eller att sitta still på en plats och vänta ska vara anpassat efter ålder, alltså tre är, tre minuter , fyra år fyra minuter osv... Låter länge med 45 minuter... Sedan känner jag spontant att du är så slutkörd och att du "går ig¨ng" på minsta lilla och han spelar på det för att få reaktion. Ju mer du reagerar ju mer triggas han igång och det blir en ond cirkel... Prova att ignorera hans dåliga beteenden och uppmuntra det han gör som är bra, så kommer du snart se en vändning och att han blir mer positiv och gör mer av det du uppmintrar! Prova med belöningssystem! Kram och lycka till! ## Comment 2 Author: pernillaa Men hur ska jag få honom att göra det han måste göra om jag ska ignorera hans dåliga beteenden? Hur ska jag få honom att borsta tänderna genom att ignorera? Han tar astmamedicin varje morgon och kväll som är väldigt dåligt för tänderna så det är ett måste att göra det. jag kan inte strunta i en sån sak. Det är just tandborstningen som är värst. Det handlar inte om att han sparkat mig en gång och att han ska straffas för det och be om ursäkt och inse att det var fel. Utan jag får honom inte att göra det allra viktigaste. Han vägrar borsta tänderna, äta när han ska, klä på sig, gå på toan m.m. Han är stark som sagt och ska jag tvinga honom kommer det tar ca en halvtimme vad vi än ska göra och vi gör illa oss båda två pga att han är så stark. Tro det eller ej men starkare unge har jag aldrig stött på. Hans far är från columbia och är väldigt kraftigt byggd naturligt. Jag har provat med belöningssystem också och det håller några dagar men sen blir det bara samma sak igen för att han tappar intresset för det. Och jag kan ju inte direkt tvinga honom att vara intresserad av belöningarna. Det fungerar tyvärr inte. och att då köra med belöningar en kort period och sen återgå till att bli tvungen att tvinga honom det gör oss båda bara förvirrade. Jag har ingen som kontinuerligt bekräftar mina regler. Alltså är man två stycken som bor ihop så ser barnet att det inte bara är mamman som har sånna regler. Den enda som bekräftar då och då är min särbo men han är inte här så ofta. Sonens pappa motverkar mig på alla sätt och har tidigare talat väldigt illa om mig inför och direkt till min son. Min mamma är en riktig curlingmorsa och har uppfostrat mig så att jag har fått göra precis vad jag vill, hur jag vill, när jag vill och motsätter isg helt och hållet mina regler och visar det öppet för min son när hon är här. Men låt säga att jag ska låta honom sitta i "skamvrån" 3 minuter för att ha vägrat borsta tänderna, vad gör jag sen efter att han har suttit där och fortfarande vägrar? Blir förvirrad för en del säger att det inte hjälper att ignorera och andra säger att man ska ignorera. Jag uppmuntrar och belönar när han gör bra grejer men vet inte hur jag ska göra när han tvärvägrar. ## Comment 3 Author: Anna-Helga Belöna är nyckeln till att få honom att göra det du vill... ![Flört](http://barn.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 4 Author: Anna-Helga Alltså ett ecxempel på belöning i fallet tandborstning kan vara: Efter du har borstat tänderna hinner jag läsa saga för dig om vi skyndar oss lite nu... Eller locka med något annat som är attraktivt för just ditt barn... ![Glad](http://barn.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 5 Author: magma Jag vet att du skrivit tidigare om din son och hur ni har det ihop, att det är tufft helt enkelt. Jag tror att du skulle behöva hjälp utifrån, för utifrån det lilla jag kan utläsa av det du skriver här så har ni hamnat i en nedåtgående spiral som bara blir allt svårare att bryta. Kan du kanske kontakta någon form av "Familjecentral" om ni har någon sådan, gå via BVC och få tala med någon? Vart som helst, bara du får en trådända att börja nysta i? Det kan hjälpa dig att få lite nya ideér och uppslag, att få se på er situation ur någon utomståendes synvinkel. Vet ej om du skulle ha någon nytta av den, men jag har börjat läsa en bok skriven av en läkare och åttabarnsfar, som heter "_Växa, inte lyda_". Jag har inte kommit så långt i den, men mig har den gett flera aha-upplevelser redan. Vad gäller belöningssystem, så är jag för det om det handlar om att använda det på rätt sätt. Jag är däremot tveksam till det om man med belöning egentligen menar mutor, jag vill inte att mina barn ska göra något för att få en grej eller få göra en viss sak _om denna sak/händelse inte kan förknippas med det barnet ska göra._ Jag vägrar t.ex säga att "_var nu snälla i affären så ska du få köpa en glass när vi går ut_". Det är däremot OK att jag köper dem en glass _efter_ vi har handlat, och säger när de får glassen "_ni var jätteduktiga i affären, så ni ska få välja en varsin glass_". För då har de varit duktiga utan att ha blivit mutade i förväg. När min son (nu åtta år) var yngre så kunde det bli stora uppträden när han skulle sluta spela TV-spel, med tårar och skrik. Då började jag med att om han stängde av spelet när han blev ombedd, så var det fritt fram att få spela en stund även nästa dag. Dvs, belöningen (= få en spelstund nästa dag) var förknippad med det jag bad honom göra= stänga av spelet. Det fungerade förstås omvänt också- stängde han inte av utan bråk och skrik så fick han hoppa över spelandet nästa dag. Nu fungerar det jättebra att stänga av, och vi har sällan problem. Men! Jag tror att det är för tidigt att försöka med sådana tekniker när din son bara är tre år. Och jag tror att du kanske tillskriver honom för mycket när du tror att han föraktar dig, ser ned på dig osv som du skrev i en annan tråd? Han är för liten för sådant, och jag tror det kanske är dina egna rädslor som spökar- snarare än att din son verkligen känner så? Snarare så testar han hur mycket du tål, om du står pall för det han utsätter dig för, och om du kommer stå för det du säger. De enda förslag jag kan komma med, är att du är konsekvent, lugn, envis, logisk, att du gör honom delaktig i sådant ni kan göra ihop- tvätta, diska, dammsuga- samt ser till att dela en massa roliga, gemensamma stunder ihop. Ha t.ex samma klockslag varje kväll för kvällsmat, tandborstning och läggning och försök undvika mutor för det genererar bara en massa tjafs, bråk och att han försöker utmana dig. Det och att få hjälp utifrån, det är mina förslag. ## Comment 6 Author: AlbaStiffler Många kör ju med belöningssystem i form av att "samla guldstjärnor". Dvs man sätter upp en tavla/papper på tex kylskåpet eller deras rum. Under veckan får barnet samla stjärnor för sitt uppförande. Tex bädda sängen ger en stjärna. Gå och sova utan bråk, en \*. Borsta tänderna, äta middag duktigt osv osv... Enkla krav ju mindre de är. När veckan börjar bestämmer man med barnet att "om du får 10 stjärnor" (eller vad det nu kan vara för antal, det måste vara nåbart) "...så åker vi till lekparken/badar/köper glass/går på bio/får 20 spänn att köpa något för" eller något annat roligt och överkomligt som ni båda kommer överens om. Då har ni ett kortsiktigt veckåomål som barnet tycker det är kul att jobba mot och som kan blir stolt över om han klarar. Gör det hela mer roligt genom att verkligen illustrera samlandet av stjärnor/bollar eller liknande genom att köpa en fin burk att stoppa de speciella bollarna i, eller riktiga klisterguldstjärnor/magneter eller liknande. Så att man inte bara ritar en stjärna med krita, det är ju inte lika roligt... Sen kan man ju säga på kvällen: "nu är det dax att samla en stjärna, du har bara 4 kvar innan du får åka och göra XXX, så nu går vi och borstar tänderna". ## Comment 7 Author: pernillaa Ja jag har börjat överväga mer och mer att ta hjälp utifrån. Vi fick en otroligt dålig start och har bara haft motgångar så börjar känna att jag vet inte om vi helt har hunnit knyta an än som vi ska ens. Jag måste få hjälp med mitt eget mående först. Väntar på att få medicin mot min adhd egentligen vilken dag som helst och förhoppningsvis kommer det ge mig den gnutta styrka som jag behöver för det här. Nä jag tror inte han föraktar mig men jag tror heller inte han har respekt för mig. Han lyssnar på alla andra men inte mig. Det är frustrerande. Känner att jag inte har kontroll över situationen på något sätt alls och har inte haft på väldigt länge. Som sagt allt började dåligt med min förlossningsdepression och sen hur pappan behandlat mig och grabben. Stod inte på fötter ens när jag träffade honom och nu vet jag inte om jag ens står på knä. Jag har jagat hjälp länge för mina egna problem med koncentrationen och min ångest och orkeslöshet men föll som vanligt mellan stolarna och fick vänta närmare 3 år på neuropsykiatriska utredningen. Sen har allt strulat med pengar och försäkringskassan m.m. givetvis. Har grälat med en hormonspiral och har sen slutet av mars bara varit blödningsfri i 16 dagar och hormonerna håller på att ta kål på mig. Jag vet att i grunden är det jag som är problemet men vet inte hur jag ska lösa det på egen hand innan jag fått hjälp utifrån som jag har jagat så länge. Situationen börjar närma sig ohållbar här hemma tyvärr. Så tills jag har fått min hjälp som jag behöver så vet jag inte hur jag ska kunna förändra läget. Jag minns inte vad jag gjort dagen innan, mitt minne har blivit så dåligt och att planera är svårt. Orkar inte så mycket tyvärr. Jag belönar så mycket jag bara kan men det gör ingen skillnad det lilla jag orkar med. Jag är bara rädd att söka den här hjälpen utifrån hos soc exempelvis av rädsla att pappan ska misstolka allting och hävda att jag inte ska få ha grabben längre. Jag söker ju hjälp och att jag inte fått hjälpen förrän nu är ju psykiatrins fel. Med hjälp klarar jag ju av att ha honom och hade det inte varit för att han drog igång den här hemska tvisten med hans vuxenmobbing så hade jag orkat mer idag. jag lämnade honom just för att orka med min son. För att han bröt ner mig. Så, vad gör jag tills jag har fått min hjälp? Jag har provat det där med stjärnor. Det sitter fortfarande uppe på kylskåpet men han tappade fort intresse för det. Det var en rolig lek i början och han var glad över det han fick men så en dag ville han inga stjärnor ha och det gick inte att förändra. Finns ingen kontinuitet i nånting. Jag kan lyckas hålla skenet uppe ett tag men pga mina egna problem så faller vi alltid tillbaka till allt bråk. Kan handla om att jag har väldigt mycket ångest en dag och han märker att jag är lite känsligare och då blir han osäker och börjar testa och så faller allting neråt igen. Jag har redan skaffat både personligt ombud och boendestöd som avlastning för att orka med och kunna koncentrera mig på honom men det räcker inte. Det hann bli så illa innan det började bli bättre för oss så jag måste vara starkare för att kunna fixa det här ordentligt. Jag tror vi har en dålig relation jag och min son. Det är nog största problemet som jag upplever det att vi inte riktigt knutit an. Det har varit för mycket skit ända från starten. Som jag sa så vet jag att jag i dagsläget är det största problemet. Det sitter i att jag inte orkar hålla någon sorts kontinuitet i de försök jag gör att fixa det här som kommit av hur det har varit ända sen jag fick honom. Kanske löser sig allt bara jag får min medicin. Jag tror jag har rätt taktik i de försök jag gör, bara det att jag måste kunna fullfölja det helt. Oj vilken lavin av tankar. Ber om ursäkt för det. ## Comment 8 Author: Anna-Helga Åh fy ja nu känner jag att mina löjliga råd är långt ifrån otillräckilga, här behöver mer hjälp än så! ![Skäms](http://barn.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-embarassed.gif "Skäms") Vilken förfärlig jobbig situation, inte ska du behöva vara ensam i allt detta? Men hos Familjecentrum som bör finnas i varje större stad ska du kunna få hjälp och rådgivning och de har tystnadsplikt! Börja nysta i den änden kanske? Kram! ## Comment 9 Author: pernillaa Men eftersom jag och pappan har gemensam vårdnad, visst har dom skyldighet att tala om för honom att jag har varit där och varför? Så var det då när jag vände mig till BUP via telefon. Som tur var så var det en sjyst tjej jag pratade med där och hon sa att jag kunde ställa några "allmänna" frågor "hypotetiskt" utan att behöva uppge personnummer på min son. Hon sa att det var en normal reaktion från hans sida på allt som har varit och det är det säkert. Men jag är nog inte människa nog att få ordning på den här situationen just nu, bara just så pass försöka hålla oss ovanför ytan tillfälligt. Hjälpen är på väg men allt tar sån tid som vanligt. Blir tokig snart på psykiatrin. ## Comment 10 Author: pernillaa Som sagt, jag klarar av att ha honom om bara hjälpen kunde infinna sig som beräknat. Så att pappan skulle få nys om det här och misstolka allt och börja hävda att jag är "farlig för min son" vore det absolut värsta som kunde hända. Jag vet inte om jag kan lita på honom. Även min psykolog avråder mig ifrån att göra någonting som kan innebära risk att han får veta. Det är en väldigt knepig person. Men det finns inte så mycket hjälp att få utan att blanda in honom tyvärr. =/ Svårt det här. ## Comment 11 Author: AnnaLundin #10 - grejen är väl att så länge du gör något för att få din relation med sonen att fungera bättre finns det inte en chans att någon (rättsinstans) skulle se det som att du är farlig för din son. Vad sonens pappa tycker om saken är en annan sak, men hans ord väger lätt i ett sådant sammanhang. Du söker ju hjälp för att bli en ännu bättre förälder, **inte** för att få veta hur du ska skada sonen så mycket som möjligt. ## Comment 12 Author: pernillaa Nej men ord står mot ord och även om jag med säkerhet får rätt i rätten tillslut så är det själva processen med kontaktperson och utredning som  varken jag eller min son orkar med. Sist vägrade han mig umgänge med sonen rakt av baserat på lögner och socialtjänsten kunde inte annat än lyssna på honom och för säkerhets skull utgå ifrån att det var så. Han är väldigt len i munnen och kan mycket väl få dom att än en gång misstro mig. Det är en risk jag inte vet om jag törs ta.... ## Comment 13 Author: AnnaLundin #12 - men jag förstår fortfarande inte hur han skulle kunna få NÅGON annan än sig själv att vända det emot dig, att du söker hjälp för att bli en bättre förälder. Han må vara hur len i munnen och ljuha hur bra som helst, men jag köper inte att han skulle lyckas vända det emot dig. DU försker ju bara bli bättre i ditt föräldraskap och det borde varenda människa se som positivt i sammanhanget! ## Comment 14 Author: pernillaa Det är mer det där att "varför söker hon hjälp?" ## Comment 15 Author: Yataz pernillaa, sök hjälp utifrån! Det är inte fel att ta hjälp, det visar bara att du verkligen vill ta tag i problemet. Jag har själv barn som är 1,5 respektive 3 år. När jag tyckte det var jobbigt så gick jag till Öppna förskolan och fick där prata med en socionom som jag bokade tid hos ca en gång i veckan. Jag och pappan lever tillsammans, men jag gick själv dit. De har ju tystnadsplikt och det var aldrig tal om att pappan skulle få information om att jag gick dit. Nu valde jag ju i och för sig att själv tala om det, men ändå. Om du söker på din kommuns hemsida så hittar du säkert telefonnummer osv till en familjecentral i närheten av dig. Kanske finns det en socionom där som du kan komma i kontakt med. Du kan ju ringa och bara höra dig för om hur det fungerar. Om pappan måste få reda på det m.m. Men de ska som sagt ha tystnadsplikt. Mitt råd är att ta hjälp. Ibland klarar man det helt enkelt inte själv och det är inget att skämmas för. Lycka till pernillaa! ![Kyss](http://barn.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-kiss.gif "Kyss") ## Comment 16 Author: AnnaLundin #14 - varför du söker hjälp? Du söker hjälp **för att bli en ännu bättre förälder!** Jag kan nog lova dig att en förälder som är olämplig som förälder inte ens skulle tänka tanken på att söka hjälp! Det faktum att du vill ha hjälp i ditt föräldraskap för att det ska funka så bra som möjligt kommer garanterat ses som positivt av alla som det är viktigt för. Skulle pappan se det som negativt så kan han ju försöka övertyga sos-tanter och vad det nu kan vara att du är olämplig, men jag är övertygad om att det skulle slå tillbaka på honom själv! Genom att söka hjälpen själv visar du liksom din egen vilja att lyckas och att göra det så bra som möjligt! ## Comment 17 Author: pernillaa Ja ni har rätt. Sitter bara djupt, den här rädslan att historien upprepar sig. =/ ## Comment 18 Author: Yataz All styrka till dig pernillaa! Du klarar det här! ![Glad](http://barn.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Kram ## Comment 19 Author: Mirjami-78 Har läst lite här och där i tråden....Pernilla du kommer klara det där, för du ser ju att det finns problem och vill fixa till det!! Tveka inte att söka hjälp.... ## Comment 20 Author: pernillaa Tack ska ni ha. Ja jag ska börja gräva i var jag kan söka hjälp. Sånt här är inte helt enkelt för mig pga min dåliga koncentration så kan nån säga vad jag ska leta efter så vore jag tacksam. Alltså vad ska jag söka efter på eniros hemsida t.ex? Ska jag vända mig till vårdcentralens bvc eller soc eller var ska jag vända mig? ## Comment 21 Author: magma #15 skrev att du kan kolla på din kommuns hemsida, det är en början iallafall. Du kan kanske även ringa kommunens växel och fråga? ## Comment 22 Author: Mirjami-78 Bvc kan säkert hjälpa dig vidare. Jag skulle ringa och prata med dem helt enkelt. ## Comment 23 Author: Yataz #20 Ring till din hemkommun och fråga efter telefonnummer till den familjecentral som är närmast dig. Ring sedan dit och fråga om det finns någon man kan komma och prata med, exempelvis en socionom. Håller på dig, du klarar det här! ## Comment 24 Author: pernillaa Ja jag tror att bvc är det jag lutar mot mest. Det är mer bekant för mig. Så borde nog ringa dit imorgon. Kanske borde fråga med en gång om jag kan komma dit och prata om min son utan att pappan behöver veta något....