# attityd Author: jamtlandstaus Hur skall jag vara en god förebild för ett barn som inte är mitt... och acceptera hans vidriga attityd mot mej?? jag har bara varit "hobby mamma" i 6 månader. men jag vet inte om jag gör rätt! vad jag än gör så får jag samma bemötande. skall ja bara ge upp?? ## Comment 1 Author: AnnaLundin Svårt att svara dig utan några konkreta exempel. Hur gammalt är barnet? Hurdan är relationen mellan föräldrarna? Hur länge är det sedan de separerade? Spontant, utan att veta mer än de få ord du skrev ovan så tror jag att det är viktigt att du visar att du är att lita på. Att du är förutsägbar och en trygg punkt i tillvaron. men med mer info kan du få bättre svar... ## Comment 2 Author: jamtlandstaus barnet är 5 år. relationen mällan föräldrarna är bra. de separerade för över ett år sedan. hon har ny och han har mej och jag är gravid med hans barn. pojken är våldsam mot mig, hotar mig. och beter sig allmänt dominant. inget jag gör får honom att ändra sitt aggressiva beteende mot mig. jag gör verkligen allt jag kan. men det hjälper inte. ## Comment 3 Author: AnnaLundin Jag tror ärligt talat att han försöker testa dig för att se var han har dig. Sen är det nog inte fel om du kan sätta dig ner och prata med honom, kanske tillsammans med pappan, och berätta för honom att det är så här det kommer vara. Att du inte har för avsikt att ersätta hans mamma, utan bara leva ihop med pappan. Jag tror helt enkelt att för barnet är separationen för färsk och han har inte hunnit landa i att hans föräldrar inte längre lever ihop och dessutom har träffat varsin ny partner. Jag misstänker att det helt enkelt är frustration över detta som kommer ut i form av det beteende du nämner. ## Comment 4 Author: jamtlandstaus det låter mycket troligt. vi får se hur allt mognar.. tack för dina råd! nu känns det lite lättare att se frammåt.![Skrattande](http://barn.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") ## Comment 5 Author: magma Du säger att inget du gör hjälper, men för att kunna ge några råd- om det går- så behöver du kanske berätta mer om **vad** du gör rent konkret. En idé, utan att veta så mycket om er, är att du kanske skulle försöka ägna dig lite extra åt honom på egen hand? Hitta på saker att göra med honom bara ni två, något roligt? T.ex. gå på bio, åka till badhuset, åka till något "lekland" om det finns något i närheten, eller något annat som du vet att han tycker är kul. och gör det på regelbunden basis, inte bara 1-2-3 gånger. Kanske man inte kan gå på bio varannan vecka direkt, men någon gång ibland- och så dräemellan göra mindra saker som att stänga in er på hans rum och ha picknick i en koja, bygga lego osv. För att bygga på er relation till varandra, så ni har något "eget" ihop. ## Comment 6 Author: jamtlandstaus jag är ytterst tveksam till att vara ensam med honom. så fort hans far går ut med hundarna så blir han aggressiv och våldsam mot mig. men när han är ensam med sin far så är allt lungt. jag känner mej som en inkrektare i mitt eget hem. men när pappan pratar med honom om mig, så berättar han om hur mycket han tycker om mig och saknar mig när jag är på jobbet. och så blir det bara så tokigt när vi är ensamma. jag har tästat allt från att baka/laga mat till att leka med lego och rita/måla med vattenfärg. jag har förklarat att jag inte är ute efter att ersätta hans mamma. men som sagt... allt verkar lönlöst! ## Comment 7 Author: magma Menar du på fullt allvar att du inte vågar vara ensam med en femåring? Då har ni ju redan kastat in handduken, och låtit barnet bestämma villkoren för er relation vilket jag anser är att på sätt och vi ssvika pojken- även om jag absolut förstår att det är jättejobbigt och svårt! Men om det är något man alltid, alltid måste göra sitt yttersta för att klara av som vuxen gentemot ett barn, så är det att stå rycken när barnet sätter en på prov. Om ni båda vuxna visar honom att han kan få tillgång till och tid med sin pappa genom att vara våldsam mot dig, då är det så fel som det bara kan bli! Även om han säkert inte tänker det rent logiskt, så vet han ju att han kan få sin pappa att vara med honom genom att bete sig illa mot dig när ni är själva. Det enda sätt jag personligen gissar kanske kan hjälpa, är att göra det motsatta- alltså att **du** är så mycket som möjligt med honom ensam och hans pappa **mindre** tid med pojken under en period. Hur ska ni annars få en bättre, personlig relation med till varandra, om pappan ska agera skyddsnät? Exakt vad gör du och vad gör hans pappa när han blir aggressiv, hur bemöter ni hans beteende _just_ _när_ det inträffar? Vad tycker killen själv är extra kul att göra? Jag menar, vad skulle han säga om du frågade honom själv om vad han tycker är riktigt, riktigt roligt att göra, som att gå på bio då t.ex om han skulle gilla det? Något han längtar efter? ## Comment 8 Author: jamtlandstaus utan pappan blir det bara kaos! med oss finns det rutiner och regelbundna tider. men det finns det inte hemma hos hans mor. han har själv sagt att han aggerar ut sig på oss för att han vill hem till mamma för där får han göra som han vill. och när han är hos mamma vill han hem till oss för att vi har det mysigare osv osv. men jag tror vi har listat ut honom nu.. det är så att jag väntar barn med hans far. och jag tror att han känner sig undanskuffad av den kommande nykommlingen. att vi kommer glömma bort honom då. och att när bebisen väl kommer och han märker att han fortfarande är lika älskad som förr så kommer han nog lugna ner sig. pappan har haft många långa samtal med honom de senaste dagarna.. de har pratat om allt möjligt. men det känns bättre redan i eftermiddags. alla har vi ju svackor och jag är jätte hormonell just nu ja... bäst ja slutar gnälla och börjar plannera för framtiden ## Comment 9 Author: AnnaLundin Detta får mig att tänka på flyktigt bekanta till mig, tar det summariskt: Tjej ensamstående med kille ca 3 år, träffar ny kille och efter ett tag börjar de prata om att gifta sig. Lilla pojken går och klurar och frågar till sist: "När ni gifter er, får jag bo hos moster Linda då?" Pojken hade alltså trott att han inte skulle få bo kvar med mamma när hon skulle gifta sig. Ett exempel på att man ibland måste vara övertydlig med hur framtiden ska bli... (i detta fallet var pappan inte med i bilden, orsaken till det spelar kanske ingen roll i sammanhanget) Lycka till! ## Comment 10 Author: jamtlandstaus ja du... det stämmer! vi har inte pratat så mycket om framtiden med barnen faktiskt... dumt av oss... men man lär så länge man lever ;)